Johan Lundborg: Moderna teologer flirtar med tidsandan (recension)

      Tillströmningen till kyrkorna är så dålig, att förslaget från Hasse Alfredson i monologen "Ringaren" från 1962, att fröken Nordlund och änkan Zetterquist lika gärna kan flytta upp i predikstolen bredvid pastor Jansson, snart inte är ett skämt utan en realistisk och handfast idé. Bristen på kunskap om kristendom och kyrka är hos de breda lagren av medborgare snart så grundmurad att man knappt kan skilja mellan Jesus och Kalle Anka. En sedan decennier pågående effektiv nedmontering av skolan, där religionslärarna i bästa fall har 40 veckors studier som kunskapsbas, och i många fall ingen utbildning alls, hjälper knappast upp läget.
      Ecco homo-utställningen blev 1998 års kyrkliga händelse i Sverige och kanske även 1999 års? Den omdebatterade utställningen turneras runt i kyrkor, universitet och nu senast i riksdagen i, som det förefaller, ett utslag av en fåfäng önskan att åter sätta kyrkan mitt i byn. Samtidigt sliter prästerliga mörkermän och mera trendkänsliga förkunnare varandra i stycken inför öppen ridå. Men vem bryr sig? Nya begrepp uppfinns för att återerövra en förlorad position och uppgift. Svensken i gemen är inte längre religiös utan privatreligiös eller anonymt religiös (hur kan man veta något om det?) heter det. Som om det skulle vara något nytt att ett andligt liv inte behöver, men kan vara, institutionsanknutet! Kyrkorna står tomma, men kyrkan har en plats i samhällslivet eftersom folk på något konstigt sätt ändå tror. Så går resonemanget. I strävan att öka den potentiella kretsen av anhängare vidgas kyrkans uppgift från kristendomsförkunnelse till allmän samtalspartner i livsåskådningsfrågor. Mera marknadsmässigt orienterade präster och teologer säljer sina välförpackade tjänster i branschen livsåskådning och etik till en av okunskap allt mer förvirrad allmänhet. De ståtliga kyrkorna som minner om en svunnen storhetstid hyrs ut till framtidsorienterade företag där den andliga spisen kan kombineras med vin och tilltugg.
      Detta är det kyrkliga läget år 1999. Bilden av massiv okunskap och ointresse för kristen tro i det svenska samhället är överväldigande. Så är det inte i de flesta andra länder. I fråga om ointresse och okunskap rörande den egna religiösa traditionen står Sverige tillsammans med några få andra länder i särklass. Denna bild förändras inte av det likaså obestridliga faktum att människor fortfarande söker efter andliga meningsskapande dimensioner i tillvaron - de existentiella frågorna om livsmening, moral etc finns ju alltid kvar.
       När 1900-talets svenska idéhistoria skall skrivas kommer den radikala sekulariseringen att framstå som en av de största och mest genomgripande förändringarna. Om denna utveckling är bra eller dålig kan man tycka olika. Att bristande kunskap om religiös tro och religiösa seder inte är bra torde dock alla kunna vara överens om inte minst i det tidevarv som präglas av en allt större internationalisering. Skall svenskar kunna fungera bland människor i andra länder krävs kunskap om religiösa föreställningar och förhållningssätt. Om man anser det viktigt att svensken ges tillgång till det av kristendom impregnerade kulturarvet måste man också se med oro på läget. Hur skall man kunna läsa böcker eller se pjäser av Strindberg, Bergman eller Norén utan basala kunskaper och insikter i kristendom?
      Vad har då svenska teologer sysslat med under 1900-talet? Om detta har en bok kommit ut under titeln Modern svensk teologi - strömningar och perspektivskiften under 1900-talet (433 s, Verbum). Boken består av en samling uppsatser av tio författare varav samtliga är eller har varit knutna till någon av de två teologiska fakulteterna i Lund eller Uppsala. Huvudärendet är både att beskriva hur religionsvetenskapen utvecklats, dvs det deskriptiva-analytiska icke-konfessionella studiet av religionerna, och att beskriva och diskutera hur den kristna läran tolkats och lagts ut av framför allt svenska universitetsteologer med hemortsrätt i Svenska kyrkan. Dessa båda uppgifter har ofta inte hållits isär och hur de skall förhålla sig till varandra är fortfarande under diskussion. Närmast är det de teologer som man i förordet betecknar som moderna vars tänkande man vill teckna. Med detta avses de som i sin trostolkning tagit hänsyn till de förändringar rörande vetenskap, världsbild och kultur som präglat västerlandet allt sedan upplysningen. Man är intresserad av det teologiska tänkande som tagit den utvecklings- och vetenskapstro som präglat oss allt sedan dess på allvar. Upplysningsidéerna har, konstaterar man, bidragit till en stark sekularisering vilket förändrar utgångspunkten för dem som vill ge en kristen tolkning av livet och tillvaron. Helt riktigt konstateras att teologin (utläggningen av läran) inte som tidigare verkar i ett "av kristendomen starkt präglat land utan i ett folk som i hög grad distanserat sig från kyrkornas inflytande."
      Det är ett i högsta grad lovvärt företag att försöka fånga in och beskriva den teologiska utvecklingen under detta sekel. Det har länge saknats en bok om svensk teologihistoria och det finns mycket intressant att lära här. Trots den fördelaktigt lätta och lediga tonen i framställningen vänder sig boken dock knappast till den oinitierade och det är nog inte heller meningen. Allt för mycket av outtalad förförståelse krävs för det.
      Boken täcker in ett brett spektrum av teman. I den inledande uppsatsen av Björn Skogar ges en spänstig överblick över huvudstråken i det teologiska tänkandet under seklet. Här knyts trådarna samman och man kan förstå hur illa rustade teologerna var rent tankemässigt när Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten levererade sin rationalistiskt grundade religionskritik kring seklets mitt och varför kvinnoprästfrågan i kyrkan kom att hanteras på ett så särdeles valhänt sätt.
      I en annan uppsats av Birger Olsson behandlas förändringarna inom svensk bibelforskning under seklet. Den förändring som ägt rum är en fascinerande historia som sträcker sig från det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets seriösa vetenskapliga prövning av bibeltexterna. Bibeln behandlades helt plötsligt inte bara som ett religiöst dokument utan som ett religionshistoriskt forskningsobjekt att jämföra med andra religiösa texter från samma tid. Detta kom att leda till en ny historieskrivning om de bibliska röckernas tillkomst, Israels historia, Jesu liv och den första kristna tiden etc. Vad kunde vi veta säkert om detta? Detta förutsättningslösa sätt att fråga sätter den tidigare trosvissheten att bibeln är Guds ofelbara ord ifråga. Hur ställde sig de fromma teologerna till detta? Efter en första chock leder det yra uppvaknandet över i en period i mitten av seklet som domineras av idén att bibelforskningen skall syfta till att rekonstruera de grundtankar som dominerade i de tidiga kristna församlingarna och som finns i det bibliska materialet. I dag är bilden mer splittrad och man kan möjligtvis säga att koncentrationen inom bibelvetenskapen mer kommit att inriktas på hur det bibliska budskapet mottagits och tolkats än på vad bibelböckernas redaktörer velat säga.
      Anders Jeffner tar i sin artikel avstamp specifikt i de vetenskapliga utmaningar som satt sin prägel på trostolkningen under 1900-talet. Går det att både tro på vad vi kan komma fram till via forskningen och att vara kristen? Eller annorlunda uttryckt: Går det att förena tro och vetande? Kring denna klassiska diskussion har mycket av det teologiska tänkandet kretsat under 1900-talet. Hedenius bok "Tro och vetande" gav vid seklets mitt denna diskussion en livgivande injektion. Hans svar på frågan var nej medan Jeffner svarar ja.
      I en artikel av Folke T Olofsson behandlas högkyrklighetens teologi. Denna uppsats, som delvis hålls i en smula tröttande predikostil, aktualiserar på ett särskilt tydligt sett en klassisk svårighet som också återkommer i många av de andra uppsatserna. Jag tänker på den konflikt som ligger inbyggd i anpassningen av den tro man säger sig stå för i förhållande till dagsaktuella strömningar kontra troheten till läran. Jag återkommer till detta.
      Även den ekumeniska utvecklingen tecknas i en artikel. Författaren, Lars Lindberg, definierar ekumenik som "både arbete mellan kyrkosamfunden för kyrkans synliga enhet och strävan att göra den kristna tron och teologin relevant för kristna och icke-kristna i en dialog mellan teologin och samhället." Det är möjligt att det är denna allt för vida och för vanligt språkbruk helt avvikande bestämning av ekumenik som gör att artikeln kan upplevas en smula ofokuserad. Det är möjligtvis en önskan att betona att all god trosutläggning måste vara ekumenisk, som lett författaren till denna besynnerliga definition. Samtidigt uttalas ibland vissa sanningar, till exempel att den yngre generationen i kyrkorna tycks vara ointresserad av det ekumeniska arbetet (man får väl förutsätta att författaren här använder ekumenik i inskränkt mening, dvs endast det första ledet i definitionen ovan). Här hade det varit intressant om Lindberg hade hakat på och frågat varför. Beror det kanske på att det ekumeniska projektet för tillfället upplevs ha fått en tillfredsställande lösning - fredlig samexistens - och att problemen på hemmaplan med de tomma kyrkbänkarna upplevs mer påträngande? Tyvärr för Lindberg inga resonemang av denna art.
      I en annan artikel beskrivs feministisk teologi, dess olika schatteringar och dess rötter i den politiska vänstern på ett mycket klart och redigt sätt av Ann-Louise Eriksson. Andra uppsatser behandlar de framsteg respektive motgångar som skett i närmandet mellan kristendom och andra religioner (Håkan Eilert, Krister Stendahl). Det finns således mycket att ta del av i denna bok.
      Greppet att låta tio författare med ofta helt skilda teologiskt-ideologiska utgångspunkter beskriva den teologiska utvecklingen är bra. Visserligen leder det till en hel del överlappningar och upprepningar men det gör inget utan visar snarare hur problemen hänger ihop oavsett utgångspunkt. Varje uppsats avslutas med en personlig deklaration om var de brännande teologiska problemen finns och hur teologi bör bedrivas på 2000- talet (teologi i betydelsen kristen trosutläggning). Dessa deklarationer känns i flera fall påklistrade och artificiella. De annars sakligt resonerande författarna skall byta fot och förvandlas till förkunnare och profeter. Intressant är däremot den diskussion mellan författarna som avslutar boken. I en av inledningarna till denna diskussion konstaterar Maria Södling att "En traditionell [kristen] hållning har kritiserats för att isolera sig och vägra gå i dialog med samtiden. Traditionella teologer, å sin sida, hävdar att den moderna teologin i sin strävan att integrera teologi, vetenskap och kultur, förblindas av tidsandan och anpassar sig efter tillfälliga trender." Parentetiskt kan noteras att denna motsättning har sin motsvarighet i de politiska partiernas problem med läran och den traditionella politiken kontra ett samhälle som förändras och ställer nya frågor. I dag syns kanske denna motsättning mest tydlig inom socialdemokratin.
      Men åter till den kristna trostolkningen. Har teologerna under 1900-talet lyckats bevara läroidentitet och samtidigt lyckats svara upp mot samhällsförändringarna? Man får nog konstatera att nästan alla teologer under 1900-talet har varit mycket trendkänsliga och knappast alls trendsättande. Det bestående intrycket blir en samling kristendomstolkare som kränger fram och tillbaka allt eftersom de kulturella och politiska konjunkturerna skiftar. Reaktionen på samhälleliga trender sker dock som regel med något decenniums fördröjning. 1970-talet (och en bit in på 80-talet) innebar för många ett flirtande med den dominerande politiska vänstern och i dag är det den teologiska feminismen som utpekas som ismen för såväl dagen som morgondagen. Nästan alla av de deltagande författarna (åtta män och två kvinnor) framhäver en feministisk tolkning av den kristna tron som ett autentiskt och adekvat alternativ för 2000-talet. Märkligt nog tycks männen (några tiger, men ingen säger emot) på en fråga om hur de kan involveras bättre i det feministiska projektet vara nöjda med att få höra av den medverkande feministen att det inte finns något intresse för medverkan av dem. Men om feministisk trostolkning (som i och för sig kan säga många sanningar om maktförhållanden och relationen mellan män och kvinnor) är morgondagens trostolkning ställs då inte minst halva befolkningen utanför det evangelium som sägs leda till tro och frälsning för alla? Vem skall sörja för att även män och icke-feminister får del av den andliga kosten?
      Alla låter sig dock inte påverkas av vad som pågår runt om i samhället och i människors själsliv. Högkyrkligheten är ett gott exempel. Att sekulariseringen tilltar i allt högre takt är inget som irriterar och stör denna falang. Av en en gång levande inomkyrklig reformrörelse finns bara kvar en klick själar som utan oro bedriver sitt gudstjänstliv efter konstens alla regler och kvarstår i sin kämpande tro att människor i kjol inte skall bli präster. Så kan man naturligtvis också göra om man på ett radikalt vis vill undvika att bli anklagad för opportunism. Är opportunism eller inskränkt navelskådande de enda alternativen - eller ges något tredje? Att täcka bristen på teologiska alternativ borde vara den stora utmaning som kyrkan för med sig in i 2000-talet.
      Boken "Modern svensk teologi" är intressant och lärorik. Det är då synd att de framåtsyftande resonemangen i boken förs i en ton som om den sekularisering som är så total i vårt samhälle knappast fanns. Det blir något inskränkt och esoteriskt över det hela, då man talar om framsteg och motgångar inom dialogen med andra kristna samfund respektive religioner, då det verkliga problemet är att det snart inte längre finns några svenska kristna att föra dialogen med. Varför kommer de inte när jag ringer? Med den frågan inleds Hasse Alfredsons monolog 1962. Frågan är än mer aktuell i dag.

Svenska Dagbladet 1999-07-13

Johan Lundborg är teologie doktor. Ideologierna och religionens död. En analys av Herbert Tingstens ideologi- och religionskritik. (Nya Doxa, 1991) är titeln på hans doktorsavhandling. Han håller för närvarande på med ett forskningsprojekt om Ingemar Hedenius och tro och vetande-debatten i Sverige med sikte på en bok inom cirka två år.

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson