Johan Nilsson: Apornas planet. (artikel)

      Kreationisternas främsta argument är att utvecklingsläran, med begrepp som det naturliga urvalet och vårt gemensamma ursprung, inte är bevisad vetenskap, utan lika mycket är en teori som att gud skapade solen, himlen, jorden, växterna, djuren och oss människor på sex dagar för 6000 år sedan. Men tråkigt nog för de bokstavstroende så bottnar det i ett missförstånd.
      De båda teorierna står i bjärt kontrast mot varandra. Tvärt emot kreationisterna, hävdar evolutionisterna att livet genomgår en ständig utveckling. Växterna, svamparna och alla djur förändrar sig hela tiden genom små gradvisa anpassningar till den miljö de lever i. Processen är normalt en långsam och utdragen historia, men över en längre tidsperiod kan förändringarna bli avsevärda och leda till att helt nya arter eller former av liv bildas. Allt liv som finns eller har funnits på vår jord har dessutom ett gemensamt ursprung. Konsekvensen blir att allt levande är mer eller mindre släkt med varandra och att livet i princip bara har uppstått en enda gång.
      Det är kärnan i evolutionsläran. Denna teori om de mekanismer som styr livet på jorden vilar i huvudsak på två ben; variation och selektion.
      Det senare kommer av att det sker en enorm överproduktion i naturen, där det råder en nästan obeskrivlig trängsel. Till exempel kan det finnas ett par tre hundra miljoner spermier i varje sädesuttömning från en vuxen och en enda lax kan ge upphov till flera hundra laxyngel. Men eftersom resurserna är begränsade kan alla inte överleva. Det blir en kamp för tillvaron, ett allas krig mot alla, där de som är bäst anpassade till den rådande miljön överlever, medan de andra går under. Resultatet blir en urvalsprocess – det naturliga urvalet.
      Kampen för tillvaron blir alltid hårdare inom en art än mellan två olika arter, eftersom individer av en och samma art kräver samma livsbetingelser. Men i varje kull eller generation varierar avkomman alltid något inbördes. En är till exempel alltid störst, en annan är starkare, en tredje har ett något bättre immunförsvar än de andra, och så vidare. Dessa inbördes olikheter uppkommer till största delen av den variation i ärftliga egenskaper som finns inom varje art, åtminstone hos de som förökar sig sexuellt. De ärftliga egenskaperna finns samlade i vår arvsmassa i form av gener, vars utseende är en slumpmässig blandning av våra föräldrars arvsanlag och/eller ett resultat av de spontana förändringar av arvsmassan som äger rum med jämna mellanrum. Resultatet blir att vi alla är genetiskt olika. Den – åtminstone ur ett biologiskt perspektiv – största poängen med sex är alltså att den ger upphov till en variation.
      Den genetiska variationen fungerar sedan som ett underlag för det naturliga urvalet. Om till exempel klimatet plötsligt blir kallare och om individer av en viss art skulle ha nytta av en tjockare päls, kommer de djur som bär på dessa arvsanlag att ha en större chans att överleva än de artfränder som inte bär på anlaget. De djur som har största chans att överleva, är också de som med störst sannolikhet kommer att få para sig, få barn och föra sina gener vidare till nästa generation. På så sätt kommer arvsanlaget för en tjockare päls att bli allt vanligare för varje generation. Resultatet blir att djurens päls successivt växer i tjocklek och så småningom har en så stor förändring skett, att vi kanske kan prata om en ny art.
      Om klimatet blir varmare igen kan "pälsgenerna" mycket väl visa sig vara till nackdel. Det som en gång var en mycket lyckad anpassning kan lika plötsligt visa sig vara en ödesdiger design. Utvecklingen saknar alltså alla former av planering och framförhållning. Eftersom den på förhand inte kan känna till vilka förändringar som lurar i framtiden, är det bara de djur som vid varje givet tidsögonblick är bäst anpassade till omgivningen som blir de mest framgångsrika.
      Konsekvensen blir att utvecklingen är blind och eftersom miljön hela tiden ändrar sig, har de allra flesta anpassningar visat sig vara värdelösa i längden. Forskarna räknar också med att mer än 99 procent av alla de arter som någonsin funnits har dött ut.
      Så länge det finns ett, om än så litet, överlevnadsvärde i att ha ett visst anlag, kommer urvalsprocessen att favorisera de individer som bär på detta anlag. Ett klassiskt exempel inom biologin är den stora björkmätaren, en fjäril som lever på björkstammarna i England. Normalt är den vit med mörka inslag, för att inte bli upptäckt av fåglar. Men med de luftföroreningar som blev allt allvarligare under mellankrigstiden och som smutsade ned björkarna, upptäckte forskarna att fjärilen ändrade färgteckning. På några få generationer förvandlades den från att ha varit nästan helt vit till att bli smutsgrå. Miljön, och därmed selektionstrycket, hade ändrat karaktär. Plötsligt fanns det ett större överlevnadsvärde i att vara mörk och det naturliga urvalet gynnade de fjärilar som bar på dessa anlag. Under 1960-talet, då luftföroreningarna minskade kraftigt och björkarna återigen blev vita, återfick snart även fjärilen sin ljusa färg.
     Den brittiske naturforskaren Charles Darwin räknas som utvecklingslärans upphovsman, även om en annan brittisk forskare, Alfred Wallace, oberoende och samtidigt med Darwin, lade fram en liknande teori. Åren 1831 till 1836 hade Darwin följt med en gradmätningsexpedition på en jordenruntresa med det lilla skeppet Beagle. Ett besök på Galápagosöarna utanför Ecuadors kust gjorde särskilt stort intryck. På de olika öarna fanns det klart urskiljbara arter av finkfåglar. Fåglarna påminde om varandra men genom mindre skillnader, till exempel formen på näbben, hade de anpassat sig till de levnadsvillkor som fanns på öarna på olika sätt. Darwin drog slutsatsen att alla finkar hade en och samma ursprungsart, som en gång i tiden hade kommit till ögruppen med vindens hjälp, och sedan utvecklat sig till flera olika fågelarter.
      Vid hemkomsten vidareutvecklade Charles Darwin sina idéer och 1859 publicerade han sitt livs stora verk On the Origin of Species by Means of Natural Selection (på svenska 1871, Om arternas uppkomst), som räknas som en av de allra mest centrala böcker som någonsin getts ut. Där beskriver han kampen för tillvaron och det naturliga urvalet som en följd av naturens överproduktion.
      Hans tankar var revolutionerande. Livet styrs av slumpvisa förändringar, där de egenskaper som visar sig mest konkurrenskraftiga i den aktuella miljön förs vidare till nästa generation. Genom små anpassningar, adaptationer, och under en längre tidsperiod, har alla arter utvecklats ur tidigare arter, inklusive vi människor. Teorin, som förde in slumpen som styrfaktor, var svår att smälta för teologer och idealister, som utgick från en gudomlig skapelse och konstanta arter.
      Men trots Darwins skarpsynta analys av livets mekanismer, kunde han aldrig förklara hur en ny art uppkommer. Det var först när Mendels ärftlighetslagar återupptäcktes vid sekelskiftet, som man så småningom insåg att generna är de som står för den variation som det naturliga urvalet använder som bränsle i den evolutionära processen.
      I dag är evolutionsteorin accepterad av i princip alla vetenskapsmän och är helt central inom den moderna vetenskapen. Det finns tusentals experiment, iakttagelser och fynd som bekräftar teorin och den, i sin tur, hjälper till att förklara en mängd fenomen inom en rad olika vetenskapliga discipliner.
      Ett av de viktigaste argumenten för evolutionsteorin är de mängder av fossila fynd som gjorts genom åren och som talar starkt för att allt levande har ett gemensamt ursprung, något som gav upphov till häftiga diskussioner under 1800-talets andra hälft. Först år 1871 vågade Darwin ge ut The Descent of Man (Om människans härledning), där han placerar oss människor tillsammans med de andra däggdjuren, om än högst upp i rangordningen. Med hjälp av de fossila fynden kan vi i dag, om inte exakt, så med stor precision pricka in alla större skeenden i livets utvecklingen, ända sedan de första enkla organismerna bildades för cirka fyra miljarder år sedan.
      Tack vare molekylärbiologin, vet vi i dag också att alla levande organismer bär på en till konceptet identisk genetisk kod i arvsmassan. Molekylärbiologin har också gett oss en "evolutionär klocka", där vi utifrån jämförande studier av olika organismers arvsmassa, kan konstruera ett evolutionärt släktträd som berättar hur livets släktskap ser ut.
      Ett av kreationisternas främsta argument mot utvecklingsläran, är att den inte är bevisad vetenskap utan lika mycket är en teori som skapelseberättelsen. Evolutionsteorin kan med andra ord – enligt de bokstavstroende – vara lika sann eller falsk som bibelns version av livet, varför de båda bör likställas inom biologiundervisningen. Men argumentet är en motsägelse i sig självt.
       Enligt den allmänt accepterade vetenskapsteorin måste all vetenskap per definition bygga på teorier. Men det är skillnad på teori och teori. Vetenskapliga teorier måste kunna förkastas, eller falsifieras. Annars är det inte vetenskap. Den nu rådande teorin säger till exempel att jorden snurrar runt solen och att allt levande har ett gemensamt ursprung. Men den dag vår kunskap säger oss något annat, förkastas teorierna och ersätts av nya. Resultatet blir ett pradigmskifte. Modern vetenskap bygger alltså inte på "bevisade sanningar", om så vore fallet skulle det inte vara vetenskap. De är teorier som, tack vare vår erfarenhet, är mer eller mindre plausibla.
      Bibelns version av skapelsen däremot kan aldrig bli vetenskap, av den enkla anledningen att den, till skillnad från evolutionsläran, aldrig skulle kunna gå att förkasta med hjälp av erfarenheten eftersom den uteslutande bygger på en uppenbarad sanning.
      I ljuset av den moderna vetenskapen måste slutsatsen bli att religionens främsta uppgift inte är faktapåståenden om den värld vi lever i.

Johan Nilsson är journalist på Dagens Medicin.

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson