Jackie Jakubowski: Vem skrev Bibeln? (artikel)

      Det finns samtidigt en liberal uppfattning inom både kristendomen och judendomen som, utan att förneka den He|iga Skrifts "gudomliga ursprung", betraktar hela Bibeln - denna dokumentsamling av lagar, berättelser, ordspråk och poesi - som människans verk. De tvivlar inte på bokens heliga karaktär, men de avvisar den fundamentalistiska synen på dess tillkomst och överföring. För den liberale stockholmsrabbinen Morton Narrowe, som själv ingått i bibelkommissionen, är det klart att "alla dessa heliga böcker, de fem Moseböckerna inräknade, har författats av gudabenådade, inspirerade män (tyvärr inga kvinnor), högt utbildade i dåtidens hebreiska språk och israelitiska kultur. Gud har inspirerat till, men inte dikterat, Bibeln". Liknande tankegångar finns att läsa i t.ex. Vår tro, en bok om Svenska kyrkans tro av prästen Per Åkerlund: "Bibeln är Guds ord och en helig skrift, eftersom det är Guds heliga Ande som har inspirerat bibelböckernas författare att skriva."
      Den förste som lär ha ifrågasatt Mose författarskap av Toran var den judiske läkaren och lingvisten Jitzhak Ben Jashush i 1000-talets Spanien. Han kunde till exempel visa att den genealogiska listan över edomitiska kungar, i Första Moseboks kapitel 36, måste ha skrivits mycket senare - och därför knappast av Moses.
      Men motståndet mot den traditionella bibelsynen började på riktigt först 600 år senare. Det var främst vetenskapens uppsving som lade grunden för ifrågasättandet av Bibelns "helighet". Till exempel kunde de många underverk som i den bibliska texten tillskrevs Moses knappast klara ett vetenskapligt test. Samtidigt utvecklades en "litteraturkritik" som Bibeln underkastades - på samma sätt som man dittills hade behandlat klassiska grekiska och romerska texter. Även detta test var ett svårt slag mot Bibelns, åtminstone historiska, sannfärdighet. Hur skulle man förklara till exempel att vissa avsnitt i de fem Moseböckerna refererar till händelser som ägde rum efter Mose död - om han är författaren?
      Den holländsk-judiske filosofen Baruch Spinoza var den som introducerade modern bibelkritik. Han använde sig av den cartesianska metoden för att undersöka om innehållet i Bibeln stämde överens med en rationell analys. Spinozas slutsats var att det inte går att hävda den mosaiska lagens gudomliga ursprung och auktoritet. Spinoza förkastade följaktligen profetiornas värde, dolda sanningar och budskap i bibeltexten. Bibeln var för honom inte en källa till kunskap utan ett föremål för kunskap och hade ett värde endast som förmedlare av ett etiskt budskap. På 1600-talet var detta omstörtande idéer, som för Spinozas del ledde till bannlysning och uteslutning ur den judiska församlingen; hans kristna åsiktsfränder slutade oftast på inkvisitionens bål. Men två hundra år senare togs Spinozas idéer upp och utvecklades av moderna bibelforskare.
      De flesta frågor om den hebreiska Bibelns ursprung förblir obesvarade. Var författandet av de fem Moseböckerna, såsom den nyaste teorin antar, en utveckling som sträckte sig över flera århundraden och därför utesluter möjligheten att identifiera en författare? I så fall - vilka var de poeter, präster och profeter som var Bibeln upphovsmän?

      Idag hävdar de flesta forskare att Bibeln, inklusive Toran, sammanställdes under en längre period. Ungefär samma tillvägagångssätt som när Talmud, judendomens "handbok" - denna omfattande redogörelse för åsikter och dispyter rörande lagtolkningar, etiska diskussioner och mycket mer, med utgångspunkt från Bibeln - skrevs i ett senare skede. Teorin får stöd av studiet av Dödahavsrullarna, de äldsta bevarade exemplaren av bibeltexter, som kom till under loppet av tre århundraden, med början omkring år 200 f.v.t. i den judiska gemenskapen i Qumran vid Döda Havets strand. Upptäckten av Dödahavsrullarna har lett till att forskarna har fått senarelägga datumet för den slutliga nedskriften av Moseböckerna med flera århundraden. Bland fynden från Qumran finns dessutom versioner av Bibeln som innehåller hundratals smärre avvikelser, vilket måste tyda på att texten redigerades senare än man tidigare trott. Även apokryfiska texter, såsom Genesisapokryfen, innehåller alternativa versioner av bibliska berättelser, bland annat den om Abrahams och Saras vistelse i Egypten.
      Teorierna om texternas ursprung och om hur Bibeln fick den form som vi känner idag är många. En del mer uppseendeväckande än andra. Harold Bloom presenterade till exempel i The Book of J (1991) en teori som gick ut på att stora berättande partier av Toran hade skrivits på 900-talet f.v.t. av en kvinnlig medlem av kung Davids hus i Jerusalem. Bloom, som är litteraturprofessor vid Yale-universitetet, menade att Bibeln är varken mer eller mindre helig än de gudsinspirerade Dantes Commedia eller Shakespeares Kung Lear. Den kvinna som skrev stora delar av Moseböckerna måste, enligt Bloom, bedömas som en framstående författare - "av samma dignitet som Shakespeare". Hon använder sig skickligt av både ironi och briljanta psykologiska personporträtt. De bästa karaktärerna i Bibeln är också, skriver Bloom, kvinnorna: den fyndiga Rebecka, den dristiga Sippora, Moses hustru, och "det mest minnesvärda kvinnoporträttet Tamar - målmedveten och fullkomligt självsäker", som lurar sin svåger Juda att lägra henne och därmed säkerställa den framtida Davids stams tillkomst och fortlevnad.
      Blooms bok mötte kritik från många bibelforskare. Deras klander berodde dock inte främst på att de blev illa berörda av påståendet att en kvinna kan ha skrivit en del av Bibeln. De ifrågasatte i stället Blooms bräckliga metodologi och vårdslösa sätt att närma sig texten. Enligt Richard Elliott Friedman - som var den som först i sin bestseller Who wrote the Bible lekte med tanken att en kvinna kunde vara den bibliske författaren - är dessutom Blooms jämförelse med Shakespeare alltför ytlig. Det är snarare Dostojevskis existentiella verk man tänker på när man läser om Bibelns monumentala människoöden.
      Blooms försök att finna en bestämd biblisk författare bygger på den så kallade fyra källskriftsteorin (den wellhausenska teorin), som alltjämt framstår som den grundläggande begreppsramen för modern bibelforskning. Den har en ställning som påminner om Darwins utvecklingslära i biologin och utsätts för liknande smädelser från judiska och kristna fundamentalister. Teorin utvecklades, på 1800-talet av protestantiska tyska forskare, med Julius Wellhausen i spetsen. De kom fram till att de fem Moseböckerna från början bestod av fyra olika texter, som hade skrivits av olika författare vid olika tidpunkter i det gamla Israels historia. En av dessa källor betecknas J därför att Gud i dessa kallas för Jahve. I en annan källa, E, kallas Gud för Elohim. J- och E-texterna, anses vara de äldsta, skrivna under perioden från 1000 till 800 f.v.t. Det är författaren till just J-texterna som, enligt Harald Bloom, skall ha varit en kvinna. Nästa källa, D, står för Deuteronomium, dvs. Femte Moseboken, från sent 700-tal f.v.t. och den yngsta, P, från 600- eller 500-talet f.v.t., behandlar främst prästerliga ritualer, tempeloffer, beskrivningar av heliga objekt osv. Dessa fyra källor skulle senare ha sammanförts till en enda bok av R, "Redaktören".
      En teori hävdar att sammanvävningen av de olika bibeltexterna började någon gång under den babyloniska fångenskapen och slutfördes i Jerusalem på 400-talet f.v.t. Det är sannolikt att två personer spelade huvudrollen i denna process. Nehemja, den av perserna utnämnde judiske guvernören över Judéen, som övervakade det religiösa livets återuppvaknande i Jerusalem. Och Esra, en skriftlärd och präst som återvände från exilen i Persien 458 f.v.t. och ledde återuppbyggnaden av judiskt liv i Jerusalem. Esra, som i traditionen har kallats "den andra Moses", har länge betraktats som Bibelns mest sannolike Redaktör.
       I sin senaste bok, The Hidden Book in the Bible (HarperCollins 1998), presenterar Richard Elliott Friedman en uppseendeväckande upptäckt: J-texterna - de som innehåller många av de mest kända bibliska berättelserna, däribland de om Adam och Eva i Edens lustgård, om Noa och syndafloden, historien om patriarkerna och om uttåget ur Egypten - är inte ett avslutat textblock i de fem Moseböckerna utan början av ett längre litterärt verk. Friedman hävdar att det var Bibelns "Redaktör" - kanske Esra? - som medvetet bröt helheten och spred ut dess delar genom Bibelns nio böcker. Den ursprungliga berättelsen inleds med världens skapelse och avslutas med grundandet av Davids kungarike. Friedman upptäckte att där förekommer ord, uttryck och allusioner, som inte går att finna någon annanstans i Bibeln, och han kunde sätta ihop de utspridda texterna till en sammanhållen helhet. Resultatet blev en "dold bok", inte särskilt lång i jämförelse med dagens romanlängd - cirka tre tusen meningar - men, enligt Friedman, den första stora romanen i mänsklighetens historia. Och dess upphovsman "den första stora prosaförfattaren".
       Men vem var han, eller hon? Richard Elliott Friedman vidhåller sin tidigare teori att textens författare levde i Judariket under sent 900-tal f.v.t., med all säkerhet före Assyriens utplåning av Israels rike år 722 f.v.t. Han - men inte alls uteslutet, hon - måste ha tillhört en utbildad samhällsklass med tillgång till skrivna historiska källor: den "dolda romanen" har inte karaktären av en sammanställning av muntlig tradition. Troligtvis var författaren ingen präst - texten innehåller inga lagavsnitt - snarare en ovanligt begåvad berättare eller en historiker med känsla för litterär framställning.

Friedmans upptäckt är inte helt okontroversiell. Den har allvarliga konsekvenser för biblisk forskning. Den motsäger den vedertagna uppfattningen att nästan alla berättande delar i den hebreiska Bibeln tillkom mycket sent - femhundra år eller mer efter den senaste händelsen som nämns i texten. Men framför allt hävdar Friedman att den "dolda bok", han säger sig ha upptäckt, sammanställt och gjort en ny översättning av, utgör den innersta kärnan - han själv kallar den "Bibeln hjärta" - kring vilken den hebreiska Bibeln vi känner idag bildades; genom tillägg, redigeringar och strykningar.
Har Friedmans teori några konsekvenser för uppfattningen att Bibeln är, om inte gudagiven så i alla fall av Gud inspirerad men av människan skriven? Knappast. Bibeln har hittills överlevt mer omvälvande kritik och "avslöjanden" som Friedmans. Den tyske poeten Heinrich Heine, som i sitt sökande lämnade sina förfäders religion men aldrig sitt folks Gud, skrev en gång: "Den som har förlorat sin Gud kommer att återfinna Honom i denna bok, och den som aldrig känt Hans närvaro kommer här att andas in andedräkten av Guds ord."

Jackie Jakubowski är chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson