DET FINNS, menar den tyske filosofen Ernst Bloch, en drömd dimension i det vi kallar historia. Medeltiden innehåller på ett paradoxalt sätt inte bara sig själv utan också glimtar av något som ännu inte finns, halvt formulerade tankar om något annat, föreställningar som saknar förankring i tidens verklighet. Det är därför vi känner igen oss i historien, dess drömmar är vår verklighet.
      Såvida inte drömmen, som ofta händer, förblir dröm. Vad vi då känner igen är själva drömmen, ett längtans landskap som den gemensamma saknaden ger konturer och fyller med innehåll. Drömmen blir till utopi.
      Utopier och utopism har under senare decennier inte haft många förespråkare i västvärlden. De klassiska utopierna, sådana som Mores Utopia och Campanellas Solstaten, har kritiserats för att vara auktoritära, odemokratiska och inte så lite statiska. Kritiken är hård men den saknar inte fog. Och den drabbar inte bara detaljer i de tänkta samhällssystemen utan själva den utopiska modellens kärna. Har man, som utopisten, givit sig själv i uppdrag att tänka ut det bästa av samhällen blir det naturligtvis svårt att acceptera det näst bästa (om ett sådant skulle röstas fram). All förändring måste i utopistens perspektiv bli till det sämre, ett dilemma som utopisten delar med diktatorn. Utopisten vid makten är en katastrof. Men ett samhälle utan utopi? Är det lösningen?
      Ernst Wigforss talade om provisoriska utopier, ideala samhällen vilka kunde ändras efter omständigheterna. Det är en sympatisk tanke. Man kunde t.ex tänka sig att partierna presenterade inte bara de åtgärdspaket som kallats program utan också ritningar till de samhällen de vill ha. Då skulle konkretionen kunna balanseras av den överblick som nu saknas. Kartor och ritningar låter sig också lättare förändras än ideologier, som har en tendens att stelna i emblematik och retoriska markeringar.

ETT ANNAT SÄTT att uppfatta utopin vore att se den, inte i första hand som en genomförd samhällsmodell, utan som en energi som laddar inte bara det politiska tänkandet utan även tänkandet inom en rad andra områden. Gör vi det skulle det vara möjligt att s.a.s. rekonstruera utopier inte bara hos enskilda tänkare utan också i bredare idéströmningar och tanketraditioner.
      Utopins historia skulle i ett sådant perspektiv inte ta sin början med Tomas Mores Utopia från 1516, den bok som givit genren dess namn. Alla tider har sin form av utopi, sin längtan. Medeltidens tänkta samhällen var inga regelrätta utopier. De hade karaktären mer av skiss än ritning. Vissa teman lyftes fram och varierades, ofta på ett lite naivt sätt. Men naiviteten är endast skenbar. Den har sin grund i att medeltidens människor inte skilde mellan samhälle, religion och moral. Medeltidens "utopier" handlar om själva tillvaron, om godheten och ondskan och människornas existentiella val.
      Bland Bibelns berättelser är det särskilt två som spelat en utopisk roll, den första som handlar om Paradiset och den sista, Apokalypsen, som handlar om den yttersta tiden. I en av sina uppenbarelser berättar Johannes hur en ängel griper Djävulen och kastar honom i en grop, där han sitter fängslad i tusen år. Under dessa tusen år skall de goda människorna regera tillsammans med Kristus: "De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år".
      Det är inte många ord, men de innehåller en hel föreställningsvärld. När Djävulen fängslas har han inte längre någon hållhake på människan och dessa kan leva som om synden inte existerade – så tolkades uppenbarelsen av de rörelser under senmedeltiden och början av nyare tiden som vi kallar millennarister eller kiliaster. Tusenårsriket är enligt dessa inte någon andlig skapelse, det utlovar en tillvaro här på jorden. I tusenårsriket finns ingen överhet eftersom överheten har sitt upphov i människans synd. Goda människor behöver varken lagar, poliser eller krigsmakt. Samlivet kräver ingen reglering, staten uppgår i en gemenskap, gränserna mellan människorna upphör att gälla och krigen försvinner.

BIBELNS ROLL i detta sammanhang är att den tillhandahåller en föreställningsvärld, där freden inte bara är möjlig utan också naturlig. Millennaristernas storhetstid är 1600-talet, då religionskrigen förvandlat Europa till en enda stor krigsskådeplats och våldet föreföll inneboende i själva den mänskliga tillvaron, ett fenomen som inte gick att tänka bort. Millennaristernas budskap är enkelt. Kriget är inte nödvändigt. Att de samhällen millennaristerna själva, i maktens tillfälliga frånvaro, upprättade inte var särskilt fredliga – de godas diktatur var som andra diktaturer – är naturligtvis ett förhållande som stämmer till eftertanke. Människan är en bräcklig varelse, den eviga freden kan tyckas avlägsen. Men tankar kan försätta berg. En gång formulerade pockar de på att bli förverkligade. Nu, eller i någon framtid.
      Berättelsen om paradiset har en liknande moral. Den beskriver en tillvaro utan överhet, en beskrivning som tjänat som inspirationskälla under tider av förtryck. "När Adam grävde och Eva spann / vem var då adelsman" är en ramsa som tillskrivits den upproriske predikanten John Ball, verksam vid slutet av 1300-talet. Den beskriver därtill en gemenskap där Guds ord inte monopoliserats av en särskild institution, kyrkan. Gud vänder sig direkt till människorna och talar till dem. Några ombud behövs inte.
      Men berättelsen pekar också på andra möjligheter som inte är lika uppenbara och som inte minst vänsterreformatorerna tog fasta på. Gud sätter uttryckligen människorna i Edens trädgård för att "bruka och vårda den". Gud är trädgårdsarkitekten, människan trädgårdsmästaren. Människa och Gud samarbetar.

SYNDAFALLET ÄNDRAR DETTA förhållande, när våra förfäder körs ut ur trädgården förbannar Gud arbetet: "du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett". Arbetet får i den judisk-kristna föreställningsvärlden en dubbelhet. Det är plåga och förbannelse – engelskans och franskans ord, labour och travail, har också bibetydelsen plåga. Samtidigt är det en källa till glädje, en gudomlig verksamhet.
      Vi ser emellertid ofta bara den ena sidan. För många människor, kanske de flesta, är arbetet ett ofrånkomligt slit, en nödvändig förutsättning för en meningsfull fritid.
      Bibeln anger ett annat förhållningssätt. Den förnekar inte plågan. Men den pekar också på möjligheten av något annat. I det existerande arbetet, med allt dess slit och släp, finns en utopisk dimension. Gud har satt beväpnade änglar att bevaka ingången till Paradiset. Men om änglar inte finns? Då är det bara att gå in.
      En annan tolkning av paradisskildringen, ofta framförd under renässansen, handlar om nakenhetens roll. Före syndafallet har människorna inte något behov av förklädnad, de visar sig som de är. Med syndafallet uppstår ett behov av att dölja, det yttre skiljs från det inre, vi ikläder oss roller. Med rollerna behärskar vi vår omgivning, vi rör oss som i fiendeland. Efterhand ter sig dessa roller som natur, vi ser inte att vi uppträder och agerar. Berättelsen om Paradiset kom här att fungera som ett memento. Det går att leva ett äkta liv, ett liv utan förställning och lögn. Renässansens konstnärer och poeter framställer Paradiset som en naturlighetens hemvist. Det är inga egentliga utopier som erbjuds, snarast bilder av en tillvaro präglad av tillit och förtröstan, målningar och poetiska skildringar av livet i lustgården.

FÖR ATT SKAPA en bättre värld måste vi se den värld vi lever i. Det kan vi inte göra om vi inte för en stund flyttar oss utanför den och betraktar den på håll. Utopismen gör detta möjligt. Dess styrka ligger framförallt i att den fäster uppmärksamheten på förhållanden som inte ingår i det som för dagen är politik: fredens möjlighet i ett krigarsamhälle, arbetets mening i ett samhälle dominerat av uppgörelser om arbetstid och lönesättning, möjligheten av ett autentiskt liv.

*Det kan finnas små avvikelser i artikeln visavi texten i Dagens Nyheter beroende på att författarens originaltext har använts som förlaga för webbpubliceringen.