Göteborgsposten
Debatt (återpublicering)
(Publicerad i GP 30.12.1999. Webbpublicerad 8.3.2000 med tillstånd av GP och artikelskribent.)

Milleniet är kyrkans chans.

"Kyrkans profil måste vara tydlig - utan låsningar och elitistisk teologi. Hur ska folk annars fatta vad det handlar om? "

Kjell Ove Nilsson

Med snabba steg närmar vi oss det omtalade millennieskiftet, något som har stor symbolisk betydelse för oss alla. Det gäller naturligtvis också kyrkan. Man kan undra hur det skulle sett ut i vårt land, andligt, kulturellt, socialt och moraliskt, om inte Kristi kyrka stått här de senaste tusen åren och mer. Frågan är naturligtvis vad kyrkan i dag har att erbjuda. Kan den förnyas, så att den verkligen möter moderna människors behov och frågor? Eller är den hopplöst föråldrad - redan förbi senaste "bäst före- datum"?
      Det är i sig en kinkig fråga. På ett sätt kan kyrkan inte bli något annat än vad den var redan på Paulus tid, eller Luthers, om den skall vara trogen sin uppgift och verkligen vara kyrka. Och det gäller både Svenska kyrkan och alla andra kyrkor. Samtidigt är det klart, att kyrkan i hög grad kan och måste förnyas, i sina former, metoder och uttrycksmedel. Det kom en nyöversatt Bibel den första söndagen i Advent i år, och det är redan en stor kyrkohistorisk händelse. Och 1 januari skiljs Svenska kyrkan från0staten. Den blir en friare kyrka, även om den inte i alla avseenden blir som en frikyrka.
      Det finns viktiga nyheter med detta och somligt har redan trätt i kraft. Men det nya ligger inte främst i en rad nya lagar och regler, utan i de nya möjligheter kyrkan har att just vara kyrka på ett tydligare och bättre sätt, med ett mer slagkraftigt budskap, en rakare hållning, en mer medveten vilja och frimodighet, och med en spiritualitet och uppfinningsrikedom. Det är just detta millennieskiftet betyder: Det ger oss en ny chans! Millennieskiftet är därför i hög grad en utmaning till kyrkans folk: Vad gör vi som kyrka för framtiden och för människorna?
      Är det kanske så som somliga hävdar, att Svenska kyrkan är en krisbransch? Att den blivit allvarligt marginaliserad och oprofilerad, att den rent av blivit hållningslös i många avseenden och att det andliga ledarskapet har gått bankrutt!?

Majoriteten med oss
Vad man ofta glömmer - eller inte tillräckligt sätter sig in i - från kyrkans centrala ledning, inklusive det lokala prästerskapet och det kyrkopolitiska garnityret, är att kyrkan ter sig väldigt olik från så kallad gräsrotsnivå. Och jag tänker då inte så mycket på dem som ändå går i kyrkan ibland utan på alla de andra, de 80 procenten som faktiskt är med och till och med är döpta. Där duger inget önsketänkande och inget maktspråk uppifrån. Där hjälper inga nya lagar och regler.

Trotsa trenderna
Där behövs i stället nya attityder och nya initiativ. Detta måste biskopar och kyrkomöte tänka på - långt bortom den välsmorda apparaten. Fotfolket är faktiskt inte med - trots all demokrati i kyrkan. Och det beror inte på illvilja eller systemfel utan på svag motivation och otydliga signaler.
      Kyrkan här i landet - och det gäller i tilltagande grad alla samfund - har alltmer vant sig vid att vara mestadels snäll och anpasslig och spela en biroll i samhället.
      Sällan går man mot strömmen, jantelagen breder ut sig och ghettomentaliteten blir allt tydligare, när kyrkans aktiva grupper sitter i sina lugna vrår och låter världen gå förbi - även om man sitter med knäppta händer.
      Samtidigt blir den yttre apparaten allt större och kostsammare och alltmer "såsom världen", vilket ju var något Jesus varnade särskilt för. En spegelbild av samhället, inte ett sak som genomsyrar och förvandlar till något nytt. Snarare en koloss på lerfötter, med sviktande identitet och målsättning. Som knappast ökar trovärdigheten och engagemanget hos folket. Men kyrkliga befattningshavare tycks i stort nöja sig med det. Ibland säger man att kyrkan måste bli mera mänsklig, mindre dogmatisk och "trångsynt och dömande", som man ofta tycker. Det är bara det att "mera mänsklig" inte sällan betyder att man just vill skära bort det som är besvärligt och svårt ur den kristna tron.

Ytlighet förvillar
Man riskerar att tappa bort det gudomliga! Kyrkan blir då ofta alltför mänsklig, vilket är en helt annan sak än en kyrka för människor! Tvärtom blir kyrkan just genom sina oerhörda ansträngningar att bli "mänsklig" en ointressant och oviktig kyrka för de allra flesta människor. Ett salt utan sälta. Inte den kyrka människor längtar efter. Inte Guds kyrka på allvar, med sina outgrundliga mysterier, som bara inte går att göra hur mänskliga som helst om de inte skall förytligas och dunsta bort. Det blir ungefär som när Jesus en gång berättade om fadern som ger det barnen önskar sig - som exempel på hur den gudomlige Fadern hör människors böner.
      Inte ger han barnet en orm om barnet ber om en fisk, eller en sten om barnet vill ha bröd.
      Många i kyrkan vill ha något annat och bättre, och det satsas också mycket, inte tu tal om annat. Men får tron och hoppet kosta något? Är det inte det som nu egentligen krävs av oss i de kyrkliga kretsarna - denna skribent inte undantagen - en vilja att ge upp litet mer av vår bekvämlighet materialism och ytlighet, våra rädda och defensiva attityder?
      Den grundläggande frågan är naturligtvis: Vad är kyrkan egentligen? Står den för det den är kallad att vara och göra? Eller börjar den likna det där saltet Jesus talar om, som mister sin "sälta", som mister sin kraft och "kastas bort och trampas av människorna" (Matt 5:13)?! Så förödande detta skulle vara - och är - för alla dem som längtar efter något mera och annorlunda att hålla sig till och leva för!
      Det viktigaste är det som Bibeln kallar för evangeliet det glada budskapet, det som måste förkunnas för alla, om Jesus, han som ger förlåtelse, glädje och nytt liv. Jag kan aldrig glömma vad Paulus säger om sin uppgift, som också är kyrkans uppgift, att just förkunna och leva ut evangeliet - och "ve mig om jag inte förkunnar evangeliet" - att stå ut med allt för evangeliets skull, att "inte veta av" något annat än Jesus Kristus och så vidare.

Kalla saker vid rätt namn
Så innan man diskuterar alla fel och brister, etik, gudstjänster, diakoni, organisation, ämbetsfrågor och så vidare, måste man först och främst göra klart vad som är utgångspunkten. Grunden, identiteten, målsättningen måste vara klar - även om många tycker den känns obekväm och otidsenlig till en början. Kyrkan måste ha en tydlig profil - utan att hamna i låsningar och elitistisk teologi. Hur skall folk annars fatta vad det hela handlar om?
      För att detta skall kunna ske måste kyrkan i nästa millennium våga vara mera av en motkultur än en anpasslig del av samhällsapparaten, en motvikt, en tillflyktsort, ett alternativ i tro och livsstil, mot det självupptagna, kärlekslösa och destruktiva som utbrett sig långt in i kyrkorna själva. Det är slut med perioden av integrering i samhällssystemet och världen. Nu är det risk att kyrkan i stället förlorar sig i världen, att den blir bara en del av världen, en spegelbild av samhället utan sälta, utan jäst, utan ljus - och utan människor.
      En tam och ofarlig kristendom, som inte berör och inte intresserar folk på allvar. Kyrkan efter år 2000 blir ingen ny kyrka. Den har samma grund. Men den måste bli tydligare i profilen och låta konsekvenserna bli klarare. Så här tror jag - och hoppas jag. Det första gäller själva grunden: kyrkans centrala uppgift, som aldrig får fördunklas eller avkortas. Att våga gå framåt med optimism och entusiasm. Att leva ekumeniskt och i samspel med andra med en gemensam kristen front i en svår tid. Att vara tydlig i sin kristna tro - och samtidigt möta människor av annan tro med respekt och ödmjukhet. Att utveckla det andliga livet och värna om trons mysterier.

Slätstrukenhet håller inte
Det andra gäller just de konkreta följderna. Att med större djärvhet och uthållighet ta ansvar i värld och samhälle. Att ge tydligare innebörd åt ord som solidaritet och demokrati, inte minst i kyrkan själv, om den skall bli mer trovärdig. Att intensivt fortsätta kampen för människovärde och jämställdhet och mot rasism och nazism i alla former.
      Att ta den ökande kvinnomisshandeln mera på allvar, i samarbete med kvinnojourer runt om i landet. Att med kraft engagera sig mot de många övergreppen mot barn, fördolt under den så kallade välfärden, också i kyrkan!
      Det här är bara ett axplock av vad jag hoppas på. Det är visst inte bara floskler och fromma ord - om nu någon tänker så. Risken i dag är för övrigt inte att kyrkan blir för from, för mycket kyrka, utan att den blir för litet kyrka! Det är för mycket "blaha" i kyrkan i dag, liksom ofta i politiken - allt i enlighet med ett slätstruket svenskt "lagom", välfriserat men ointressant. Och en sådan kyrka vill väl ingen av oss ha?!
      Och absolut inte in i nästa årtusende!

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson. Epost: stor2@existentiell-tro.net