[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida]
[Har kristen tro en framtid? Debatt i tidskriften Vår Lösen 1996-97]

Artikel - Vår Lösen

Har kristen tro en framtid?

Carl Gustaf Olofsson

Artikeln lyfter fram en existentiell sida i klassisk kristen tro som också är av central betydelse för det demokratiska samhällets 'själ'. Enligt författaren håller denna sida på att tappas bort av nutida kristenhet. Det visas också att denna sida av tron är oberoende av kristendomens traditionella teistisk-metafysiska föreställningar.

Artikeln är publicerad i tidskriften Vår Lösen nr 8/1996.

Kuriositet i kulturens marginal?

Från att under århundraden ha fungerat som något av den västerländska kulturens mittpunkt och livsnerv är kristendomen på väg att bli en kuriositet i samhällets marginal. Processen är till synes obeveklig och har accelererat sedan andra världskriget. De flesta är likgiltiga för detta skeende. Kristendomen tycks ha spelat ut sin roll som kulturskapande kraft.
        Samtidigt har intresset för religion och livsåskådningsfrågor vuxit på ett markerat sätt under de senaste tio till femton åren. Kulturklimatet har blivit betydligt öppnare gentemot dessa frågor, det gäller även i mera tongivande kultursammanhang. Ord som nyandlighet, sökare, meditation, privatreligiositet och New Age har etablerats i vardagsspråket. Men detta växande religiösa intresse riktas bara i mycket begränsad utsträckning mot kyrka och traditionell kristendom.
        I samtidsbilden ingår också att såväl slutna sekter som breda fundamentalistiska rörelser med rötter i de stora religiösa traditionerna har fått vind i segeln. De senare ofta med politiska ambitioner. För tjugo år sedan tedde sig en sådan utveckling osannolik.
        Själv har jag länge känt mig ointresserad av denna djupgående förändring av det religiösa och kulturella landskapet. Trots en kristen uppväxt har jag under största delen av mitt vuxna liv upplevt kristendomen som utan betydelse för mitt livs centrala angelägenheter. Vad spelar det för roll om en i mina och de flestas ögon livlös och stum kristendom dör och försvinner från den kulturella scenen?
        Denna syn har under loppet av några år förändrats på ett djupgående sätt. En växande övertygelse om att kristen-judisk tradition rymmer en mänskligt och kulturellt mycket viktig 'existentiell sida' har fått mig att tro att kristendomens försvinnande är förenat med allvarliga kulturella risker.
        Denna existentiella sida gäller från min synhorisont i första hand viktiga insikter om en komplicerad 'livshållningsproblematik' som vi lever i genom att vi är människor. Dessa insikter är invävda i ett svårtillgängligt trosspråk. De är oberoende av de bortomvärldsliga föreställningar som de flesta förbinder med kristen tro. Djupgående förändringar i språk och kultur har gjort att de är på väg att förskingras av kyrka och kristenhet. Dessa insikter har ännu inte fått något medvetet uttryck i den sekulära kulturen. Om denna 'existentiella sida' av kristen tradition försvinner från det kulturella medvetandet finns det anledning att känna oro.
        Detta syftar inte på någon specifik kristen 'etisk lära'. Genom att antyda några huvuddrag i denna livshållningsproblematik ska jag försöka förklara vad jag menar.

Två motstridiga livshållningar.

Ett synsätt som jag menar är nära förbundet med denna existentiella sida i klassisk kristen tro kan i ett sekulärt språk sammanfattas i tre påståenden eller antaganden:
        (1) Ett ansvarigt förhållande till 'samvetets, hjärtats och sanningens röster' är av avgörande betydelse för att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att ekänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit dessa inre krav.
        (2) Utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av att vara människa.
        (3) Kärlek och förnuft är två sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka såväl i våra personliga liv som i världen.

        Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra.
        Beroende på om vi bejakar eller avvisar giltigheten i detta synsätt konstitueras två motstridiga livshållningar med olikartade konsekvenser för våra liv.
        Om vi i livets konkreta angelägenheter lever utifrån tron att vårt bejakande av detta synsätt är av central betydelse såväl för vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör skapas en livshållning vars inre dynamik efterhand fördjupar en upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och 'vår värld'. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer kärlekens och förnuftets utveckling. Den utvecklar vårt 'moraliska universum'.
        Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning vars långsiktiga inre konsekvenser är helt annorlunda. Den fördjupar en grundupplevelse av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut banden till såväl våra medmänniskor som till livet i stort. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt 'moraliska universum'.
        Dessa båda livshållningar kan kallas 'delaktighetens' kontra 'likgiltighetens' livshållning. De skulle också kunna kallas 'den existentiella trons' respektive 'den existentiella otrons' livshållning. Om man vill betona den dynamiska och delvis motsägelsefulla utveckling eller 'rörelse' i en viss huvudriktning som det är frågan om, kan de även kallas 'öppnandets' kontra 'avskärmandets' livshållning.
        I detta existentiella perspektiv ryms ytterligare ett centralt påstående eller antagande: Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningsförhållandet mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Med hjälp av ett poetiskt språk kan man summariskt säga följande. När delaktighetens livshållning får övertaget skapas en öppen dynamisk livsprocess som handlar om 'hjärtats öppnande'. Om den existentiella otro som utgör grunden för likgiltighetens livshållning blir riktningsgivande formas en negativ dynamisk livsprocess som innebär en rörelse mot 'hjärtats förhärdelse'.
        Delaktighetens livshållning handlar inte om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss grundhållning och att försöka 'stå kvar' i denna trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan 'tala emot' dess giltighet.
        Delaktighetens livshållning kan vara såväl intuitiv som medvetet formulerad. Den kan 'bäras' och motiveras i en förståelseform som bygger på gudstro och föreställningar om livets fortsättning efter döden, men kan också förstås och bejakas inom ramen för en sekulär livstolkning. Den kan understödjas och hållas levande i en kultur genom en traditions berättelser, myter och riter. Jag menar att Bibeln och den kristna kyrkan har fungerat som en sådan tradition.

Kyrkans historiska kallelse.

Från detta perspektiv har kyrkan genom hela sin historia haft två primära uppgifter. Den ena har varit att visa människor på den djupgående positiva betydelsen av att medvetet välja att försöka leva i delaktighetens livshållning. Den andra uppgiften har varit att utgöra en gemenskap för dem som har gjort detta val. I det traditionella trosspråket har detta val formulerats t.ex. i orden 'att bli lärjunge till Kristus'. Det har manisfesterats genom dopet. Genom rit, förkunnelse, själavård och förmedlingen av bibliska berättelser har denna gemenskap fungerat som ett stöd för människor att stå kvar i och fördjupa delaktighetens livshållning. Insikten att stödet från kyrkans 'trosgemenskap' är viktigt och ibland kan vara livsavgörande för en skör och vacklande människa har varit en del av kyrkans livsnerv.
        Trots alla sina mörka fläckar framstår den kristna kyrkan som den fram till modern tid viktigaste kraften i den västerländska kulturen när det gällt att synliggöra och ge ord åt denna för varje människa livsviktiga och ofrånkomliga livshållningsproblematik. När det gäller detta är kyrkan något mer och större än sina enskilda företrädare och uttolkare. Denna sida av kristen tradition har haft en genomgripande kulturskapande betydelse. Även om den historiska bilden är komplicerad menar jag att den har haft en avgörande betydelse för framväxten av ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle.

Traditionellt trosspåk och nutidsmänniskans erfarenheter.

När det traditionella kristna trosspråket betraktas från denna existentiella infallsvinkel framstår det i första hand som ett genom historien nedärvt sätt att med ord, berättelser, bilder och riter tolka och gestalta tro, erfarenheter och insikter som är förbundna med det livsdrama som formas i spänningen mellan delaktighetens och likgiltighetens livshållning. Det ligger då nära till hands att föreställa sig att kristendomens födelse var intimt förbunden med omvälvande och nyskapande erfarenheter och insikter kring detta. Från detta existentiella perspektiv blir det också rimligt att på allvar börja tänka att det kanske faktiskt var frågan om något så radikalt nytt att det fanns en mänskligt sett relevant och begriplig anledning till att Jesus - och efter Jesu död även lärjungarna - med en oavvislig kraft tyckte sig ha fått nyckeln till den messianska framtid av fred, frihet och rättvisa som de israeliska profeterna hade siat om. (se Olofsson "Kristus är uppstånden!", Svensk kyrkotidning nr 16/1998)
        När dessa tankar väl är tänkta kan den stora frågan om vad Jesus och apostlarna hade upplevt och insett börja glöda från en existentiell utgångspunkt. Men det blir då också uppenbart att förutsättningen för att överhuvudtaget kunna röra sig mot någon sorts autentiskt svar på denna fråga är att man efter bästa förmåga bejakar den existentiella tro som utgör grunden för delaktighetens - eller öppnandets - livshållning.
        Traditonella kristna uttryck som 'livets väg', 'frälsande tro', 'en levande gudsrelation', 'nåd', 'försoning', 'nu lever icke längre jag utan Kristus lever i mig' börjar framstå som ord som just försöker fånga och uttrycka grundläggande erfarenheter och insikter som på olika sätt är knutna till delaktighetens livshållning. 'Förtappelse', 'synd', 'leva avskuren från Gud' tycks vara ord som försöka uttrycka erfarenheter och insikter förbundna med likgiltighetens livshållning.
        Från denna synvinkel kan det traditionella trosspråket inte uppfattas som något i sig själv primärt och konstituerande för kristen tro. Samtidens föreställningar och uttrycksformer var den givna och ofrånkomliga utgångspunkten för Jesus, apostlarna och den tidiga kyrkan när de började gestalta och ge ord åt den tro och de omvävlvande erfarenheter som ledde till kristendomens födelse. Nya testamentets förkunnelse måste i detta perspektiv betraktas som ett mänskligt skapat uttryck för kristen tro djupt präglat av den tid och och den kultur där det uppstod.
        Så länge det stora folkflertalet på ett autentiskt sätt kunde tolka och uttrycka sin kamp för att stå kvar i delaktighetens livshållning i ord som 'att leva i lydnad gentemot Gud', 'att bekänna Kristus som sin Herre och Frälsare' m.fl. och där t.ex. nattvarden upplevdes som ett oundgängligt stöd i detta var detta traditionella trosspråk ett levande och fungerande språk.
        Finns det en personligt handlande Gud som har skapat universum och livet? Som kan ingripa i våra personliga liv? Som har en plan med mänskligheten? Som har en avsikt med mitt liv? Blev Gud människa genom Jesus Kristus? Var Jesus Guds son? Uppstod Jesus från döden? Kommer vi att uppstå till ett personligt evighetsliv efter döden? Finns det en Yttersta Dom där vi kommer att välkomnas till en evig gudsgemenskap eller för alltid visas bort från Gud till ett evigt mörker?
        Dessa klassiska kristna trosfrågor engagerar allt färre. De flesta upplever dem som främmande och utan beröringspunkter med det egna livets centrala angelägenheter. I dagens västerländska kultur kämpar det helt övervägande flertalet med de ofrånkomliga existentiella trosfrågor som är knutna till delaktighetens och likgiltighetens livshållning utan att förbinda det med dessa traditionella 'teistisk-metafysiska' trosfrågor. Samtidigt fortsätter dessa att fungera som avgörande brytpunkt i alla kyrkligt uppburna tolkningar av kristen tro. Detta faktum väcker på ett tvingande sätt nya frågor om såväl innebörden i kristen tro som synen på kyrkans kallelse i dagens värld.

Kan det traditionella trosspråket dölja trons verklighet?

När man fokuserar på denna livshållningsproblematik framträder en överraskande bild av kristendomens belägenhet. I samma mån man idag betonar det traditionella trosspråket med dess markerade inslag av metafysiska, bortomvärldsliga föreställningar som ett omistligt sätt att uttrycka och förmedla kristen tro i samma mån bidrar man - ofrivilligt och med en sorts inre obeveklighet - till att i sin samtid dölja den existentiella sida av tro-otro-problematiken som är oupplösligt förbunden med delaktighetens och likgiltighetens livshållning. Detta är en historiskt helt unik kulturell situation för kristenheten - och för det traditionella trosspråket.
        Genom att troget hålla fast vid en på ytan traditionell förståelse av kristen tro håller kyrkan på att förlora förmågan att stödja nutidsmänniskan att leva i delaktighetens livshållning. Detta är en så djupgående förändring av kyrkans historiska roll att det finns skäl att tala om ett religionsskifte i kyrkans mitt. Kristendomens tillbakagång och marginalisering blir både begriplig och följdriktig. Det har medfört att allt fler människor har blivit hemlösa och utan stöd när det gäller hennes mest avgörande livsangelägenheter. Konsekvenserna kan visa sig allvarliga.
        Jag menar alltså att ett växande antal människors konkreta erfarenheter har visat att de teistisk-metafysiska trosfrågorna inte på ett givet sätt är förbundna med de trosfrågor som gäller betydelsen av att försöka leva i delaktighetens livshållning. Annorlunda uttryckt innebär det att vi idag befinner oss i en kulturell situation där den 'teistisk-metafysiska' respektive 'existentiella' sidan av kristen tro inte längre kan förstås som sammanbundna och beroende av varandra.
        Detta innebär att vad som har varit den givna och outtalade förutsättningen för alla klassiska tolkningar av kristen tro inte längre är giltigt. Trots detta fortsätter med få undantag de flesta nutida företrädare för kristen tro - teologer, biskopar, präster, pastorer - att tala och handla som om dessa båda sidor av kristen tro utgör en given och självklar enhet. Denna syn utgör fortfarande bekännelsegrunden inom hela kristenheten. Svenska kyrkans stora jubileumssatsning, "Befrielsen. Stora boken om kristen tro" (1993), såväl som den omdebatterade kursboken "Vad tror du på?" (1994) är aktuella uttryck för detta klassiska synsätt.

Delaktighetens livshållning och demokratins framtid.

Om denna trosanalys är riktig väcks ovillkorligen frågan om vilken av dessa båda sidor av den traditionella tron som utgör grunden och därmed bestämmer den avgörande gränsen mellan kristet och icke-kristet. Den teistisk-metafysiska eller den existentiella? Frågan är på ett konkret och oåterkalleligt sätt invävd i själva den kulturella tidssituationen. Om man svarar 'både och' har man varken förstått frågans art eller den språkliga och kulturella situation som utgör dagens verklighet. Om man menar att synliggörandet och stödet för delaktighetens livshållning utgör en grundläggande del av kyrkans kallelse finns det idag, såvitt jag kan förstå, bara ett möjligt svar.
        De trosfrågor som har antytts här visar på en problematik som inte går att undvika och komma förbi för en kristenhet som vill ta människors sökande och livskamp på allvar i dagens värld och därmed också ta sig själv som kristen kyrka på allvar. Kyrkans ovilja och oförmåga att på allvar konfronteras med denna smärtsamma problematik får till konsekvens att man ger upp vad som från denna infallsvinkel till kristen tro framstår som en grundläggande del i kyrkans kallelse.
        Det kan finnas skäl att poängtera att detta inte har med personliga åsikter att göra. Om analysen är riktig så finns det ett verkligt problem som har med verklighetens och den mänskliga erfarenhetens beskaffenhet och inre struktur att göra. Det är inte heller frågan om ett exklusivt kristet problem som det i förstone kan tyckas. Det gäller en livsviktig problematik i den västerländska kulturen.
        Jag menar att såväl det demokratiska, människorättsorienterade samhällets framväxt som dess möjlighet att överleva är direkt avhängigt av att det stora flertalet människor efter bästa förmåga försöker leva i delaktighetens livshållning. Att det finns någon form av tydliga och kulturellt väl förankrade strukturer i varje samhälle vars främsta uppgift just är att initiera och stödja delaktighetens livshållning tror jag är av central och kanske avgörande betydelse för jordens och den globala kulturens framtid.
        Med detta påstående har jag också antytt hur jag uppfattar den kulturella vidden av denna problematik.

Kyrkan som skapande kraft i nuets värld.

Om en bärande sida av den kristna kyrkans kallelse är och alltid har varit att synliggöra, initiera och stödja delaktighetens livshållning är jag, trots denna mörka bild, övertygad om att kyrka och kristen tro har en framtid. Förutsättningen är att det finns krafter inom kyrkan - och i samhället - som uppfattar den här framlyfta existentiella sidan av kyrkans kallelse som en autentisk del av kyrkans ursprungliga uppdrag. Om kyrkan har viljan och modet att försöka återupprätta denna traditionella roll utifrån nuets kulturella och språkliga realiteter tror jag att nya och oväntade saker kan hända i det kulturella och religiösa landskapet. I så fall är det dessutom fullt möjligt att kyrkan i en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna tala om detta med en tydligare röst än någonsin i historien. En kyrka som bär denna livshållningsproblematik 'vid sitt hjärta' har en viktig uppgift så länge det finns människor.
        "Gå ut och gör hela världen till mina lärjungar!" Kärnan i det kristna lärjungaskapet kan förstås som just det medvetna valet att ärligt försöka leva i delaktighetens livshållning. I detta avseende är kyrkans uppdrag lika angeläget idag som när apostlakallelsen formulerades för två tusen år sedan. När tonvikten läggs vid denna existentiella sida av lärjungaskap och kristen tro öppnar sig också stora möjligheter för en skapande kritisk dialog såväl med andra religioner som med olika former av sekulärt tänkande kring denna livshållningsproblematik. I detta perspektiv tycks kristendomen rymma en stor och viktig kulturskapande potential för nuets värld som idag till största delen är osynlig och slumrande.
        Jag kan alltså inte komma ifrån en allt starkare övertygelse om att kyrka och kristen tro genom sin tvåtusenåriga historia har haft en skapande roll av avgörande betydelse i den västerländska kulturens utveckling genom att uttolka denna för varje människa ofrånkomliga 'livshållningsproblematik' och stödja delaktighetens livshållning. Detta sagt i fullt medvetande om de många mörka inslagen i kristenhetens historia. Jag kan inte heller komma ifrån uppfattningen att en kristen kyrka som i dagens värld tar sin kallelse på allvar borde kämpa för att på nytt axla denna viktiga roll och dessutom göra sitt yttersta för att utveckla och fördjupa den.
        Med en blandning av förvåning och svårgripbar upphetsning har jag blivit allt mer övertygad om att detta rör vid något av själva hjärteroten i kristen tro.

*

Vår Lösens författarpresentation på s.676:

*

Vår Lösen inbjöd professorn i systematisk teologi vid Lunds universitet, Werner G. Jeanrond, att ge sina reaktioner på den problematik som tas upp i artikeln. Hans svar publicerades i samma nummer av Vår Lösen, dvs nr 8/1996, under rubriken "Kyrkans budskap och samtidens krav". Den 13 mars 1997 var ett av inslagen i OBS-kulturkvarten en tidskriftskrönika om Vår Lösen av Lars Westerberg. Halva inslaget ägnades dessa båda artiklar. Båda dessa texter är publicerade här med tillstånd av respektive författare.

*

Werner G. Jeanrond: Kyrkans budskap och samtidens krav
Lars Westerberg: Tidskriftskrönika om Vår Lösen
Carl Gustaf Olofsson: Kallad att vara ett ljus i världen - svar till Jeanrond

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida
Existentiell livssyn - kristen tro? - bokens titelsida
Budord för en modern tid - ett diskussionsmaterial
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter

Hösten 2001 flyttar webbplatsen till 
www.existentiell-tro.net 

sista redigering 22.10.2001 - aktuell version kan sparas hem från webbplatsen.