135

både klargörande och intressant utan att skillnaderna i trosåskådningsfrågor inom kyrkan döljs.
        Ett förslag som framkommit är att man ska börja med att söka finna och precisera innehållet i en utgångspunkt för bekännelsearbetet. Kan man enas om en sådan finns kanske förutsättningar för ett fruktbart fortsatt arbete. Utifrån en gemensam "bas" kan man bearbeta olika frågor och problem "utan att behöva väja för deras svåra eller splittrande karaktär". (1)
        Men vilka krav skulle man kunna ställa på en sådan utgångspunkt? Ett krav, åtminstone tänkt som en målsättning, skulle kunna vara att utgångspunkten ska uttrycka något av det unika eller specifika i den kristna tron, vad vi kan kalla bekännelsens unicitet.
        En rad olika förslag tilt en sådan finns redan. Det vanligaste är att man framhåller bekännelsen till Jesus Kristus som Guds son. Men svårigheten här är att detta är alltför allmänt för att vara till någon hjälp. Vad menas t.ex. med uttrycket "Guds son"? För att innehållet i en sådan bekännelse överhuvud ska bli begripligt fordras ett närmast oöverstigligt teologiskt arbete. Dessutom tycks inte Jesus själv ha syftat till att bygga en kyrka där han såsom "Guds son" stod i centrum. För honom var hela tiden uppmärksamheten riktad på riket, Guds rike, himmelriket och dess tillkomst. För honom tycks konfrontationen med ondskan i världen, såsom den manifesterades i sjukdom, lidande och mänskliga handlingar, tjänat som "utgångspunkt" för hans ord och gärningar. I detta avseende uppvisar Jesus rent av stora likheter med förgrundsgestalter i andra religioner, Moses, Buddha och Muhammed för att bara nämna några. Jesus var dessutom själv jude och det finns inget som tyder på att han syftade till att grunda en ny religion. Han ville reformera judendomen och den tidiga kristna kyrkan. Jesusrörelsen eller vad man nu vill tala om, var en inom-judisk reformrörelse. Efterhand kom medlemmarna i denna

136

rörelse att väsentligen bli icke-judar, s k hedningar. Den inomjudiska kritiken förvandlades så småningom till hedningarnas kritik mot judarna och deras religion. Ett ja till Jesus blev liktydigt med ett nej till judisk tro.
        Vi befinner oss dock inte vid kyrkans startpunkt. Vi har Jesus såsom han omvittnas i Nya testamentet, i kyrkans förkunnelse och vittnesbörd. Men vi har också vår egen historia som kyrka att ta hänsyn till. På gott och ont, vi är del av en kyrka med en snart 2000-årig historia. Och det är där vi måste starta. Det är denna kyrkas bekännelse vi måste söka uttrycka, hur denna kyrka i ord och handling sökt tolka de gamla berättelserna om Jesus från Nasaret. Den fråga vi måste söka besvara, innan det egentliga bekännelsearbetet kan börja, är: finns det någon utgångspunkt som sammanfattar vad som är specfikt med denna kyrkans trostolkning?

ANSTÖTEN I DEN KRISTNA TRON

Ofta har det sagts att företrädare för kyrkan, i sin iver att framställa kristen tro så tilltalande som möjligt, tenderar att utelämna sådant som kan uppfattas som anstötligt. För att vara en kristen behöver man inte tro på under och mirakel. För att få vara en medlem av kyrkan behöver man inte tro på jungfrufödelsen eller att Jesus i någon bostavlig mening var Guds son. Men därigenom, hävdar kritikerna, har man berövat den kristna tron dess unicitet. Det väsentliga är borta. Kristen tro har förvandlats till en morallära och Jesus till en from och dygdig förebild. Tar man bort detta tar man bort det som skulle kunna göra kristen tro till ett intressant alternativ för sekulariserade människor. Därför, sägs det, ska man i valet av utgångspunkt för bekännelsearbetet inte snegla på hur man kan göra kristen tro förnuftig och attraktiv. Tvärtom, det unika för kristendomen finns just i det som väcker intellektuell anstöt. Ofta har man hänvisat till kyrkofadern Tertullianus' irrationalism, "credo quia absur-

137

dum" (jag tror emedan det är omöjligt) eller till Pauli ord till församlingen i Korinth: "Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet" (1 Kor 4:21ff).
        Trots att jag tycker att det ligger något i den kritik som ibland riktas mot mer liberalt tänkande inom kristendomen, menar jag att tanken på det anstötliga såsom något av ett kriterium på en läroframställnings äkthet eller autenticitet är rent felaktig. En lära blir inte äktkristen därför att den är förnuftsvidrig. Såvitt jag kan förstå har frågan om en läras äkthet inget att göra med frågan om dess eventuella förnuftighet. (2)
        Enligt den tyske bibelforskaren Rudolf Bultmann ställde den urkristna förkunnelsen genom sin maning till omvändelse människorna inför ett nytt etiskt och existentielIt krav. Detta krav, menade Bultmann, innebar en så stark utmaning att de flesta upplevde det som en anstöt. Idag däremot väcker innehållet i bibeln och den klassiska troslaran en anstöt på det intellektuella planet. Kristen tro uppfattas innehålla ett budskap och en mängd påståenden som inte är förenliga med vad folk i allmänhet menar sig veta om verkligheten. Därigenom, säger Bultmann, har anstöten hamnat på fel plats. Därför gäller det att i det teologiska reformarbete som måste till, tolka och utlägga kristen tro så att intresset på nytt fokuseras på det som ursprungligen var det väsentliga i kristen förkunnelse.
        Med detta vill jag inte påstå att kriteriet för vad som ska anses rimligt i kristen tro ska hämtas från en förlegad och känslokall rationalism. Inget kunde vara mig mer främmande. Vad jag vill påstå är att vid valet av utgångspunkt för en modern utläggning av kristen tro för samtidens människor, bör man se till att anstöten hamnar på rätt plats. Kristendomen hade något som provocerade de människor som

138

kom inom hörhåll för kyrkans tidigaste förkunnelse. Det är alltjämt detta som måste artikuleras i trosläroframställningen. Och min övertygelse är att det i första hand rör sig om något som befinner sig på ett etiskt och existentiellt plan. Det har att göra med hur vi ska orka leva och handla, att kunna se en mening i livet, mitt i en värld där tron på kärlek och rättfärdighet, på meningen, ständigt är satt i fråga.

OM VALET AV UTGÅNGSPUNKT

När man vill diskutera frågan om Jesu uppståndelse kan fungera som en utgångspunkt för en modern framställning av kristen tro betyder det att poängen inte kan ha att göra med om folk kan tro pa ett underverk. Väljer man uppståndelsen som utgångspunkt är det inte för att därigenom få en testfråga: kan du tro på uppståndelsen? Om svaret är "ja" då har man uppfyllt ett av kraven på vad som fordras för att få räknas som en kristen. Enligt min mening vore ett dylikt förhållningssätt att helt missa poängen.
        Vad man istället bör fråga är om läran om Jesu uppståndelse på något sätt kan fungera som en sammanfattning av det som var - och fortfarande är - karaktäristiskt för kristen tro. Spelade tron på uppståndelsen verkligen den avgörande roll för de första kristna som aposteln Paulus tycks ha menat: "Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder" (1 Kor 15:17)?
        Svaret på den frågan är naturligtvis beroende på vad man menar med Jesu uppståndelse. Om poängen med uppståndelsetron är att man ska tro på ett underverk - att Jesu döda kropp åter fick liv och lämnade graven - då har jag svårt att se vad meningen med denna tro skulle vara. Vad gör det för skillnad etiskt och existentiellt om jag kan tro detta? Om jag kan tro detta, följer då exempelvis att all annan ondska världen ska försvinna? Att alla avsomnade åter ska uppstå? Och, i så fall, vad skulle det göra för skillnad?

139

VAD INNEBÄR TRO PÅ JESU UPPSTÅNDELSE?

För att få svar på vår huvudfråga om uppståndelsen kan fungera som utgångspunkt för kyrkans bekännelsearbete måste vi starta, inte i frågan om uppståndelsen som sådan, utan i den kristna tron på ett mer generellt plan. För tanken med en utgångspunkt är ju att denna på något sätt ska symbolisera eller sammanfatta det som är utmanande och provocerande i den kristna livstolkningen som helhet. Kristen förkunnelse handlade ju inte enbart om Jesu uppståndelse. Tvärtom innehöll den, och fortsätter att innehålla, en rad andra moment av etisk och existentiell natur. Men i uppståndelsen fann de första kristna något av proberstenen för denna tro. Det var såsom om Guds löften i kristen tro hade fått sin bevisning i uppståndelsen. Att Jesus uppstod från de döda var tecknet på att de löften som Jesus i Guds namn delgivit var sanna och giltiga.
        När Jesus dog på korset, när han fängslades och torterades, uppfattades detta av lärjungarna såsom ett nederlag. Jesus hade i ord och gärning talat om och låtit förstå att Gud alltjämt verkar upprättande på de små och förtryckta, och att den dag snart ska komma då Guds rike i all sin härlighet skulle vara förverkligat. För de som kunde tro på Jesu förkunnelse och löfte blev denna tro till en upprättande kraft mitt i förtvivlan och nöd. Hoppet om att den framtid var antågande då allt skulle ändras, då dalarna skulle upphöjas och bergen sjunka ned, då de mäktiga skulle byta plats med de fattiga och svaga, blev inte bara en kraft att orka med svårigheterna, att orka bära det tunga i väntan på att bördorna en dag skulle lyftas av. Det blev också en kraft till förändring. De som trodde på Jesus lyftes in i en gemenskap som innebar att alla har en del i ansvaret för det kommande gudsriket. Många av dem som lyssnade till Jesus lyftes ur passivitet och uppgivenhet in i en verkande och handlande gemenskap. Och det som höll samman denna gemenskap

141

var innehållet i den tro som Jesus med sina ord och handlingar stod som garant för. Det var med honom som värdet av denna livgivande och hoppingivande tro stod och föll. När man satte sin lit till honom var det på Gud man litade. De som trodde på honom trodde på Gud själv.
        När Jesus tillfångatogs och korsfästes skakades grundvalarna för hoppet om en ny värld av rättfärdighet och kärlek. Var allt han påstått ett enkelt falsarium? Var Jesus en simpel bluffmakare? Det såg onekligen ut som om den Gud vars representant Jesus kommit att bli övergivit honom. Om Gud någonsin varit med honom? Varför skulle man tro att Gud skulle frälsa världen om Gud inte ens kunde rädda sin utvalde? Varför skulle man tro att Gud var starkare än Mörkrets furste om Gud inte ens kunde befria Jesus från hans bödlar? Sannerligen, allt som Jesus velat få människorna att tro på och kämpa för ställdes på ända då han naglades fast vid korset.
        Ska vi förstå uppståndelsens mening är det i detta sammanhang vi måste se den. Uppståndelsen ska inte betraktas som en isolerad händelse, utan som en del av ett skeende som omspänner hela Jesu verksamma liv. För i uppståndelsen visade Gud att världen inte var lämnad åt sitt öde, att ondskan inte fått sista ordet, att Gud trots allt var starkare än dödens makt. Uppståndelsen var tecknet på all Jesus talade sanning då han predikade om Gud som en närvarande och handlande kärlekens kraft i skapelsens och mänsklighetens liv.

JESU UPPSTÅNDELSE SOM EN FYSISK HÄNDELSE

Om man kan acceptera denna tolkning av uppståndelsen tror jag även att det blir förståeligt varför jag menar att fokuseringen på uppståndelsen som ett underverk tar märksamheten från det väsentliga i uppstådelsetron. Det är självklart att uppståndelsen innebär något som går ut-

141

över allt som kan upplevas i vardagslivet. Det är uppenbart att det i uppståndelsetron finns ett inslag av något transcendent, något som går utöver det vanliga, det förväntade. Men det viktiga var inte att Jesu döda kropp, liket, återfick det fysiska livet. Det viktiga vara att det verk som Jesus påbörjat visade sig fortgå i och med uppståndelsen. Förhoppningarna var trots allt inte grusade. Trots allt! Däri ligger det underliga och det underbara.
        Det finns ju för övrigt mycket som talar emot att man överhuvud ska uppfatta de bibliska uppståndelseberättelserna så att de vill vittna om att Jesu döda kropp fått liv. Jag tanker då på det faktum att ett genomgående drag i de allra flesta texter som berättar om möten med den uppståndne, vittnar om att man inte kände igen Jesus. Den uppståndne liknade uppenbarligen inte den Jesus som vandrat över Galileens kullar. Hans identitet avslöjades ofta i samband med någon bestämd handling. Så är fallet exempelvis med berättelsen om hur den uppståndne vandrar med två lärjungar till Emmaus. Först då Jesus bryter brödet känns han igen. Många andra texter vittnar om samma förlopp. Dessutom, kan man tillägga, uppträdde inte Jesus efter uppståndelsen som han genomgående gjort tidigare. Han går genom lykta dörrar och försvinner i tomma intet.
        Det intryck man får är att lärjungarna haft vissa genomgripiande upplevelser efter Jesu död som de identifierat som möten med den uppståndne Jesus, den förhärligade Herren. Dessa möten fungerade som en upprättande kraft i deras förkrossade hjärtan. De återfick hoppet och inspirationen och tron. Och ryktet om dessa möten väckte en tro även hos många som själva aldrig fått möta den uppståndne. Men de visste att Jesus inte hade besegrats av döden, att verket fortskred, att Gud inte övergivit sitt folk.

142

KRISTEN TRO - EN UTMANING

Jag hävdade tidigare att kristen tro innebar en utmaning. Man kände i Jesu förkunnelse ett etiskt och existentiellt krav som ingen i längden kunde undgå att ta ställning till. Men då jag så starkt betonade att anstöten i den kristna tron primärt inte var av ett intellektuellt slag, vill jag nu göra ett förtydligande. För i själva verket förutsätter den etiska och existentiella utmaning som jag tidigare talat om en bestämd tro, en övertygelse om tillvaron som i sig själv var - och fortfarande är - starkt provocerande.
        En central tanke i såväl Jesu förkunnelse som i klassisk kristen tro är att Gud verkar i människornas och världens liv. Det viktiga är inte bara om vi kan tro att Gud existerar. Inte heller endast att vi kan tro att Gud en gång skapat världen. Allt detta är redan förutsatt. Kanske är det inte heller särskilt kontroversiellt. Att tro på existensen av en utomjordisk makt kan t o m kanske ske på grundval av rent rationella resonemang. Att vidare tro att denna makt också ligger bakom tillblivelsen av denna världen är kanhända inte mer provocerande. Den verkliga utmaninenligger trosantagandet att denna gud också har direkt beröring med världen; att Gud verkar. Gud är enligt kristen tro inte ett avlägset, abstrakt väsen. På teologiskt språk har man talat om att den kristna guden är personlig. De enskilda människorna liksom världen i sin helhet står i ett förhållande till Gud som påminner om det som förekommer mellan personer. Gud är engagerad. Gud bryr sig om. Gud verkar. Hur man ska förstå den närmare innebörden av dessa trosantaganden, därom råder - och har väl alltid rått - delade meningar. Men själva övertygelsen att en sida av Guds väsen vetter åt världen, att Gud inte är allt igenom transcendent utan också immanent, den har alltid funnits där.
        Mig förefaller det också sannolikt att denna betoning av Gud som en närvarande och verkande kraft i världens liv går tillbaka på Jesus själv. Hans sätt att tala och handla var

143

ett direkt vittnesbörd om della. Han manifesterade i ord och handling något av den närvarande och handlande guden; det var Gud som verkade genom denne Jesus från Nasaret. Det finns väl goda skäl att anta att denna nära förknippning mellan Jesu handlingar och Guds handlingar utgjorde något av incitamentet till tron på Jesus som Guds son. Hela innebörden av läran om inkarnationen är ju att Gud ar så närvarande i världens liv att Gud verkar genom en människa.
        Att detta verkade starkt utmanande på det jerusalemitiska prästerskapet är ju knappast förvånande. Och det är allmänt känt att just dessa Jesu anspråk på att stå i ett särdeles nära förhållande till Gud, utgjorde en av de konkreta anledningarna till de anklagelser som slutligen förde Jesus upp på korset. Men man tänker kanske inte på samma sätt på detta som det provocerande i kristen tro för dagens människor. Emellertid är just detta vad jag vill hävda. Om man menar att den för intellektuella människor stötande tanken inom kristendomen är inkarnationen, är det viktigt att man klargör på vilket sätt. För man kan mycket lätt framställa denna dogm så att den blir mer eller rnindre förnuftsvidrig utan att man därför lyckas få fram själva poängen med att Jesus skulle vara Guds son. Emellertid är den verkligt provocerande tanken här att den transcendenta guden skulle ingå ett så nära förhållande till världen att detta väsen är möjligt att känna igen i en människa, Jesus Kristus. Och om man kan sätta tilltro till detta, om man kan tro att Gud är så nära världen, då får detta både etiska och existentiella konsekvenser.

UPPSTÅNDELSEN SOM DEN KRISTNA
LIVSTOLKNINGENS CENTRUM

Om den teoretiska förutsättningen för de etiska och existentiella krav som utgör något av meningen med den kristna tron är övertygelsen att Gud alltjämt är närvarande som en verkande kraft i världen, då tycker jag att man skulle

144

kunna påstå att den utmaning som detta innebär får något av en meningsfull sammanfattning och form i tron på Jesu uppståndelse. Budskapet om den uppståndne Herren rymmer det unika och det centrala i kristen tro, genom död och liv. Tron på Jesu uppståndelse innebär inte primärt tron att den döda människan Jesus åter fått liv. Istället uttrycker tron på uppståndelsen en övertygelse att lidandet, trots att det oftast verkar helt meningslöst, ändå kanske kan ha en mening. Uppståndelsen innebär att det kan finnas saker som inte kan vinnas med mindre än genom lidande och död. Den som delar tron på uppståndelsen är visserligen inte omedelbart befriad från lidande och smärta. Men kanske öppnar sig för honom eller henne en ny möjlighet att komma igenom de svårigheter som möter, att se att vägen till ljuset ibland kanske måste gå genom mörker. Uppståndelsetron rymmer i sig svar på frågan om lidandets mening, om försoningens möjlighet, om att döden kanske, när allt kommer omkring, inte har sista ordet här i världen.
        Detta innebär att uppståndelsen inte kan bli begriplig eller meningsfull, såvida den inte tolkas inom ramen för hela den livstolkning som kristen tro utgör. Detta är skälet till varför det är tämligen meningslöst att låta uppståndelsetron som sådan utgöra en testfråga på närvaron av kristen tro. Den viktiga, och provocerande, frågan är om någon kan acceptera en livstolkning som har uppståndelsetron som sitt centrum. Och vidare: ska man pröva uppståndelsetrons sanningshalt så måste det gå till så att man finner ett sätt att pröva den kristna livstolkningens sanning som en helhet. Möjligheten att pröva huruvida uppståndelsen har ägt rum som en isolerad händelse förefaller mig därför inte enbart omöjlig, utan meningslös. Sanningsfrågan måste relateras till frågan om sanningen i den kristna tron som helhet.

145

VAD ÄR EN LIVSTOLKNING?

Jag har flera gånger använt uttrycket "livstolkning". Några ord måste sägas om vad som menas med detta.
        En livstolkning är en samling begrepp och termer med hjälp av vilka man förmår tolka våra erfarenheter på ett sätt som gör dem meningsfulla i ett större sammanhang. Livstolkning skänker ett slags struktur åt vår erfarenhetsvärld. (3) När man säger att den kristna tron är en livstolkning menar man att denna tro förser de troende med redskap att tolka sina samlade erfarenheter och upplevelser. Man kan säga att livstolkningen bidrar till en ny förståelse eller insikt. Den kristna tron kan när den fungerar som en livstolkning således skänka ett nytt perspektiv på tillvaron. Livstolkningen - eller livsåskådningen - gör det möjligt för en människa att orientera sig i verkligheten. Man kan säga att den fungerar som ett slags karta. Därmed har man en möjlighet att se en mening, ett sammanhang i tillvaron. Det blir möjligt att på ett nytt sätt skilja mellan rätt och fel, vad som är värdefullt och värdelöst, eftersträvansvärt och sådant som man ska undvika.
        Livstolkningen bidrar alltså till vår förståelse av verkligheten. Den har att göra med vår kunskap. Vi ser nya saker. Vi begriper mer. Men samtidigt öppnar sig också en möjlighet att uppleva världen på ett nytt sätt. Vår förståelse av verkligheten påverkar våra förväntningar så att vi kan antas uppleva denna verklighet på ett nytt sätt. Kanske kommer vi att få helt nya erfarenheter. Våra känslor berörs. Men inte nog med det. Även våra handlingar kommer att påverkas. Om vi plötsligt börjar tycka att saker som vi tidigare inte ansett särskilt värdefulla nu framstår som eftersträvansvärda, så kommer detta naturligtvis att påverka vår etik.
        På detta sätt kan man alltså förstå hur en religiös tro kan fungera som en livstolkning. Om man exempelvis kan uppfatta naturen inte enbart som produkten av slumpmässiga krafters inverkan utan som resultatet av en transcendent

146

Guds kärlekstulla skaparvilja, så öppnar sig också en möjlighet att uppleva naturen på ett nytt sätt. Och det säger sig självt att en människa som ser livet och naturen som en skapelse kommer att behandla djur och växter på ett mer respektfullt sätt än om man blott såg dessa företeelser som tillfälliga fenomen på en utvecklingskedja som saknar betydelse i ett större sammanhang.

EN SPECIFIK KRISTEN LIVSTOLKNING

Skulle man nu med hjälp av den terminologi vi infört kunna ange konturerna i en livstolkning som har uppståndelsen som centrum? Vi kan då anknyta till den tidigare diskussionen. Om det är så att det finns skäl att tro att det finns en Gud som inte bara en gång skapat världen utan som står i ett aktivt och kontinuerligt förhållande till sin skapelse, så får det en rad konsekvenser. För det första betyder det att det ansvar som många människor känner vilar på deras axlar relativiseras, ett ansvar som för många av oss ger en skuldbörda som är tyngre än vi orkar bära. Vi inser att vi inte ensamma är ansvariga i världen för vår egen och varandras lycka. Det finns något som är mer än vi själva, något eller någon som har ett större ansvar. För det är kanske så att Gud har större möjligheter att göra något än vad vi har. Kanske är det så att när alla våra möjligheter är uttömda, när allt hopp är ute, då har Gud fortfarande en chans.
        Men denna typ av gudstro kan inte bara relafivisera vårt ansvar och lyfta av oss vår skuld, befria oss från vår känsla av otillräcklighet. Den kan också skänka oss kraft att göra något. Skuldupplevelser tar kraft från oss människor. En människa som plötsligt får en mer realistisk bild av sig själv och sina egna möjligheten hon kan koncentrera sin energi på det väsentliga, nämligen att söka förändra situationen för medmänniskorna och resten av skapelsen på områden där man kan göra något.
        Om därför den kristna livstolkningen har något av sitt

147

centrum i tron på uppståndelsen, såsom jag tidigare försökte tolka denna tro, så innebär det att uppståndelsetron både relativiserar och samtidigt ökar vårt ansvar för världen. Och denna tro påverkar både vårt sätt att uppleva tillvaron och vårt sätt att leva i världen. Här, vill jag hävda, kan man återfinna något av det specifika i den kristna trostolkningen.

UPPSTÅNDELSETRON OCH
RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

Svenska kyrkan har sedan reformationen räknats såsom ett lutherskt trossamfund. Vi har hittills, åtminstone i formell mening, känt oss förpuktade till de s k lutherska bekännelseskrifterna. Någon enkel sammanfattning av innehållet dessa låter sig inte göras. Men samtidigt kan man lugnt påstå att dogmen om rättfärdiggörelse genom tro allena alltid har betraktats som central i den lutherska bekännelsen.
        Nu vill jag avslutningsvis kort diskutera frågan huruvida det finns något samband mellan denna dogm och uppståndelsetron. Självfallet har svaret på den frågan mycket att göra med hur man tolkar både dogmen om rättfärdiggörelsen och innebörden av uppståndelsetron. Men om man kan acceptera den tolkning av uppståndelsens faktum som jag tidigare antytt, så öppnar sig en möjlighet att se ett sådant samband. För den väsentliga poängen med läran om rättfärdiggörelse genom tro är att ingen människa blir rättfärdig genom gärningar. Luthers tanke var ju inte att människorna inte skulle utföra goda gärningar. Bara att man inte skulle göra det goda för att vinna rättfärdighet inför Gud. För om man försöker detta, så kommer man bara att drabbas av förtvivlan. Vi kommer att upptäcka att vi inte räcker till, att vi inte förmår. Först om vi ger upp våra försök att vinna Guds förlåtelse och kärlek p g a våra egna prestationer, och i tro överlämnar oss åt Guds barmhärtighet och nåd, kan vi uppnå ättfärdighet. Och först då kommer vi

148

också att kunna göra något verkligt gott för våra medmänniskor. För så länge vi utför goda gärningar i akt och mening att förvärva kärlek och rättfärdighet, så kommer vi inte att göra det goda för våra medmänniskors skull. Vi kommer att göra det för vår egen.
        Exakt samma tanke, menar jag, är central i uppståndelsetron. För den säger oss att när allt verkar förgäves, när alla förhoppningar om rättfärdighet och kärlek på jorden ser ut att grusas, när det ondas makt bara blir större och vanmakten griper omkring sig, då vittnar Jesu uppståndelse om att Gud är starkare än ondskan och att vi alltjämt har anledning att hoppas på att framtiden öppnar sig i något som är ljusare än nuet. Och denna tro kan också bli till en inspirationskälla för oss att ställa alla våra krafter i det godas tjänst, i tron att Gud ska foga in alla våra små insatser i sitt stora verk. Vi kan inte frälsa världen, vi kan inte skapa rättfärdighet. Bara Guds nåd kan. Men Gud vill använda våra gärningar i sin pågående skapelse.

Noter:

1). Franck, Eskil, Tankar kring det fortsatta bekännelsearbetet, PM inför bekännelsekommitténs konferens i Båstad 12-13 maj 1987, s2. (TB)

2). Man kan tänka sig äkta kristna läror (oavsett vad kriteriet på äkthet är) som är oförnuftiga, exempelvis läror som är logiskt motsägande eller som står i strid med väletablerade vetenskapliga rön. Man kan också tänka sig äkta kristna läror som är förnuftiga -eller rimliga som man ofta säger. En annan fråga är hur man ska ställa sig till sådana läror i ett förslaget lärodokument som kan anses orimliga. Finns det m a o situationer då det kan vara berättigat att såsom en del av en läroframställning acceptera enskilda läropunkter som på något sätt kan anses oförnuftiga eller orimliga. Detta är emellertid något helt annat än att säga att en lära är autentiskt kristen därför att den är intellektuellt oacceptabel. (TB)

3). I min bok Med naturen som referenspunkt; Om livsåskådningar i miljörörelsen, Doxa, 1984, har jag mer utförligt diskuterat hur livstolkningar är uppbyggda och fungerar. Se sid 12ff. (TB)

149

[bakgrundsbild]

[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida]
[Fyra klassiska bekännelsetexter]