De flesta av oss har tagit del av berättelsen om Peter Pan. Gossen och äventyraren från Landet Ingenstans. Han som aldrig vill bli vuxen och alltid väljer flykten från ansvar för att få leva fritt och bekymmerslöst. Peter Pan dras ändå till den trygga Wendy som berättar sagor och är moderlig. Han vill ha henne med till sitt sagoland. Kanske för att både få del av hennes trygghet och moderliga omsorg och samtidigt få behålla äventyret.
      För mig är det ingen tillfällighet att det är just Wendy som syr fast den förrymda skuggan med nål och tråd på Peter Pans fötter (åtminstone i Disneys tecknade version). Hon fäster den flyktige gossen vid sin egen skugga och därmed vid jorden. Wendy är praktisk och jordbunden.
      Peter Pan får sin skugga tillbaka. Han som aldrig vill växa upp blir fästad vid livets ofrånkomliga sidor, dess skugga och slut. Han blir bekant med sin egen sårbarhet, begränsning och dödlighet. Det skulle kunna hjälpa honom att mogna även om så inte sker i filmen.

Döden kan vi inte avhända oss. Och försöker vi blir vi lätt ganska tomma och ytliga. Lite för flyktiga för att kännas trovärdiga och intressanta i detta livet. Hur ser vår samtids värderingar ut när det gäller det här? Uppmanas vi inte i ganska hög grad att leva äventyret, utmaningarnas och spänningens banor? Ibland på bekostnad av ansvar, besinning och lugn? Och vad kan egentligen vara mera äventyrligt och utmanande än att leva sitt jordiska liv här och nu med allt vad det innebär?