Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Kolumner av Inga-Lill Örnerfors Modin

Länk till webbplatsens förstasidaKolumn - Falu Kuriren m.fl.

Kolumnen fanns att läsa i Dalarnas tidningar den 7 juli 2007. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som Dalarnas tidningar. (Webbpublicering 15.1.2008). 

 

 

 

Svarta Madonnan i Hedemora

Inga-Lill Örnerfors Modin

 
Inne i Hedemora kyrka står denna sommar en träskulptur föreställande den svarta madonnan. Hon ingår i ett större kulturprojekt kallat "sjätte sinnet" där flera konstnärer ställer ut i kyrkor runt om i Västerås Stift.

Vi är inte så bekanta med den svarta madonnan i vår tradition. (Däremot finns hon i bland annat Frankrike och Spanien.) Den vita madonnan är den sida som mest har lyfts fram. Hon står för det himmelska, den unga flickan eller himladrottningen. Tyvärr har både den vita och den svarta madonnan misstolkats och ställts mot varandra. Den svarta har blivit den hotfulla och farliga medan den vita har setts som den ofarliga, den skära jungfrun som ingen man har "rört", hon som tåligt och troget bär, följer och underordnar sig. Denna förvanskade syn på den vita madonnan har blivit en förebild från kristen tradition som pådyvlats kvinnor genom tiderna. Det har manat kvinnor till fortsatt underordning och följsamhet många gånger med destruktiv självförnekelse som följd.
      Den svarta madonnan är däremot den erfarna och mogna kvinnan. Hon är kommen ur den folkliga traditionen och är på ett sätt mera fysisk. Hon är den som både burit och med smärta fött fram barn. Hon har tagit sig igenom mörker och livskriser och kommit ut på andra sidan och blivit visare. (Hennes svarta färg är ett arv från den antika traditionen där visdomen är svart.) Hon har till och med tvingats åse sin förstfödde sons avrättning på korset. Hon förknippas också med fruktsamhet och kreativitet. Den svarta madonnan är en stark förebild och vägledare. Hon har mött mörkret och erfarit livets njutning, glädje och motstånd. Hon är inte längre någon oskuldsfull liten flicka och finns inte längre till för att behaga någon annan än sig själv.

Jag är glad över att statyn finns i vår kyrka. Jag tror att vi verkligen behöver henne. Inte bara därför att hon är en stark och modig kvinna. Lika mycket därför att hon vet något om mörker och den kraft som ligger i livskrisens erfarenheter. På ett sätt är hon en direkt parallell till påskens resa genom död till nytt liv.
      Jag tror inte att vi kan bli hela människor så länge vi inte vågar bejaka även de mörka sidorna i det mänskliga livet. Vi har på något sätt blivit skrämda av mörkret. Som att det skulle vara farligt för oss. Men mörkret vill oss väl. Det är i djupet och mörkret som det nya blir till och all utveckling sker. Precis som fostret ligger i det dolda mörkret i moderlivet eller kornet gror djupt ner i jorden.

Jag tycker också att det är viktigt att hon just är kvinna. Vi har haft gott om manliga uttryck för det gudomliga i vår tradition. Men vi behöver båda sidorna, både man och kvinna, för att bli hela varelser. För att vi ska bli helare som människor krävs att de gudomliga föreställningarna blir helare. Då måste så mycket av livet som möjligt få finnas med.

 

 

Inga-Lill Örnerfors Modin är poet och präst i Svenska Kyrkan. Hon tjänstgör i Hedemora församling i Västerås stift. 

 

Kolumner av Inga-Lill Örnerfors Modin

Biskop John S. Spong
Existentiell livssyn - kristen tro?
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)

[bakgrundsbild]