Biskop John S. Spong
Har kristen tro en framtid?
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion

Artikel - Svensk Kyrkotidning (SKT)

Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 46/2004. Den webbpubliceras här med tillstånd av såväl författare som SKT. (Webbpublicering 5.12.2004). 

www.existentiell-tro.net

Efter Descartes?

I sin skrift "Samtal om Gud" (Verbum 1997) skiljer K. G. Hammar mellan Gud och GUD, vilket kanske är ett lyckat grepp för att kunna hantera alla de olika gudsbegrepp som tidigare och alltjämt tumlar om i debatt och samtal kring religiösa frågor. Allt som sägs om Gud i liturgi, bibeltexter, sånger och psalmer är på sitt sätt sant, säger Hammar, bara man har klart för sig att GUD alltid är större och aldrig låter sig fullständigt och slutgiltigt beskrivas i ord eller på annat sätt t.ex. i ikoner eller musik.. Detta ger möjlighet att se berättelserna om jungfrufödelse, uppståndelse, mirakler etc. som försök att trots allt genom en viss berättarteknik (midrash?) ändå söka förmedla något av GUD´s närvaro i världen.

Nödvändig klarhet

Det finns dock några anslag i Hammars skrift som förbryllar den filosofiskt och teologiskt intresserade lekmannen. Hammar tycks hävda att teologi och förkunnelse "Efter Descartes" präglats av förståndsresonemang på bekostnad av tro och inlevelse i de religiösa mysterierna. För det första är det inte rättvist att låta Descartes stå som representant för hård förståndsradikalism och rent av ateism. Hela Descartes filosofi utgår ju från att det finns en GUD som visar honom en väg ut ur det systematiska tvivlet. Och efter Descartes har vi Kant som gör ett ytterst kraftfullt angrepp på förnuftets anspråk att kunna inmuta även den transcendenta sfär, som Kant och hans efterföljare räknar med som en verklighet.

Radikalt ifrågasättande

Att situationen verkligen är sådan har på senare tid kommit till uttryck i i bl.a den amerikanske biskopen John Shelby Spongs skrifter och föreläsningar. Den kanske bäst kända av hans skrifter har den utmanande titeln "Why Christianity must Change or Die".
      Ingen som läst och hört biskop Spong kan tvivla på att han är en varmt troende kristen. Han beder varje dag, han tror på en osynlig Gud ("The Ground of all Beeing", som väl sammanfaller med Hammars GUD) och en synlig förmedlare av Guds intentioner med världen och människorna. Han hävdar emellertid att det kristna budskapet avsevärt fördunklas av sentillkomna människoverk och hans stora passion är att blottlägga och utmönstra dessa ur förkunnelsen. Då Spong i det syftet kommer till berättelserna om Jesu liv och uppståndelse blir han chockartat utmanande. Det var kanske inte meningen att Jesus skulle dö på det sätt som skedde, säger han. Jesus dog "almost accidentally". Kanske tog de romerska soldaterna rent av fel man den där natten i Getsemane. De sökte en väpnad upprorsmakare och blev vilseledda av Judas Iskariot.
      Men hur stämmer detta med allt som sägs om en kommande Messias, med att Johannes säger "Se Guds lamm!" med att Jesus förutsäger sitt eget lidande etc.? Jo, hävdar Spong, allt sådant har tillkommit efteråt! Det är efterrationaliseringar. Evangelierna skrevs ju åtskilliga decennier efter de tilldragelser som där skildras, så det har funnits gott om tid för att i de förmenta ögonvittnesskildringarna spränga in tolkningar och tillrättalägganden som skapar mening och sammanhang i Jesu livsöde. Sådant är exempel på "midrash" säger Spong och gör det begreppet till ett nyckelord i sina tolkningar. 

Det överväldigande

Med "midrash" avser han en judisk berättartradition i vilken juridisk bundenhet vid bokstavlig innebörd inte är bindande, utan där det gäller att i ord finna uttryck för överväldigande upplevelser. Uppenbarligen förhöll det sig så, fortsätter Spong, att människan Jesus genom sitt karismatiska väsen gjorde ett så starkt intryck på såväl lärda som olärda i sin omgivning att alla famlade efter ord och uttryck starka nog att uttrycka vad de kände och erfor.. Miraklerna skall ses i det ljuset, menar Spong. De uttrycker något som evangeliernas författare menar, att den där märklige mannen mycket väl skulle ha kunnat prestera, även om han nu bokstavligen inte gjorde det. Sådan är midrash–tekniken.
      I denna teknik ingår alltså en tradition att tämligen självsvåldigt läsa in gammaltestamentliga profetior och anspelningar på det judiska liturgiska året i aktuella texter. Denna tradition kom väl till pass nu då de gällde att få mening och sammanhang i Jesu olyckligtvis för tidiga död. Ett exempel är, menar Spong, att man såg Jesu död som ett "pass-over-lamb", en pendang till berättelsen om hur mordängeln gick förbi israeliternas hus i Egypten, därför att ett tecken i det slaktade offerlammets blod var målat över porten. På samma sätt kunde nu, menade de lärde, Jesu blod rädda människor undan döden. Det är mot den bakgrunden, säger Spong, som vi skall förstå allt detta fromma men svårbegripliga tal om "själar renade i Jesu blod" och annan blodsmystik.

Modig eller falsk?

Hur skall vi vanliga människor uppfatta Spongs utläggningar? Är han en falsk profet och charlatan eller en modig vägröjare? Hans förkunnelse har emellertid starkt internationellt gehör och hans åsikter delas i stort av bl.a. före detta stockholmsbiskopen Christer Stendal. Enligt artikelförfattarens uppfattning är Spong alltför kunnig och hans budskap för genomtänkt för att kunna ignoreras. Antingen måste hans läror på ett religionsfilosofiskt plan vederläggas, eller också måste konkreta ändringar vidtas i trosbekännelse och andra uttryck för den kristna läran. Att varken göra det ena eller andra kommer nödvändigtvis att påskynda senare delen av ovannämnda boktitel.
      En skrift som här hemma framlägger radikala åsikter i Spongs anda är Har kyrkan en framtid? av de båda prästerna i Svenska Kyrkan Stig Eklund och Tore Littmarck (Proprius 2003). I boken ges en rad exempel på vad som måste ifrågasättas och vad som måste kläs i andra former. Är det t.ex. nödvändigt att hålla fast vid Treenigheten, en dogm som erbjuder så många tankemässiga svårigheter och som för övrigt inte tycks ha stöd i Bibeln? Tänk så mycket klarare allt skulle bli, säger författarna, om vi tog fasta på vad som faktiskt står i Bibeln, nämligen: "Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor; människan Jesus Kristus" (1 Tim 2:5). Behövs vidare överhuvud taget någon av de finurliga försoningslärorna med sitt offertänkande i en religion för vår tid? Räcker det inte med att Gud förlåter alla vilsekomna syndare utan tanke på vare sig straff för syndaren eller upprättad ära för egen del, så som skildras i berättelsen om Den förlorade sonen?

Hjärta och hjärna

För att en religion skall kunna bli allmänt omfattad och därmed en samhällsförändrande kraft, måste den kunna bejakas av såväl "hjärna som hjärta". Detta är huvudbudskapet i Ulf Jonsson gedigna framställning i "Med tanke på Gud "(Artos och Norma bokförlag 2004). Är inte tiden nu inne för kyrkornas män och kvinnor att ta detta på allvar och försöka reda ut begreppen för sig själva och en undrande allmänhet?