Olle Källstigen

       Boken är alltså en uppgörelse med den kristna, exklusiva universalism, som varit förhärskande inom kyrkan allt ifrån antiken intill våra dagar, och som fått sitt klassiska uttryck i formeln: "extra ecclesiam nulla salus" – utanför kyrkan ingen frälsning. Ännu i Lausanne-deklarationen 1974 formuleras detta synsätt helt kategoriskt: "Jesus Kristus . . . är den ende medlaren mellan Gud och människan. . . de som förnekar Kristus . . dömer sig själva till evig skilsmässa från Gud." Men det är ju inte endast i den kyrkliga traditionen, som man kan finna stöd för sådana exklusiva anspråk, det finns en rad bibeltexter, som tycks tala för desamma. Philipson tar upp tre sådana bibelställen till en noggrann prövning: Jesus-orden i Joh. 14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig", Petrus´ tal i Apg. 4:12 "Hos ingen annan (än Jesus Kristus) finns frälsning" samt missionsbefallningen i Matt. 28:19.
        Han söker tolka dessa bibelord genom att sätta in dem i sitt tidshistoriska sammanhang. De har kommit till i ett intellektuellt klimat som präglas mer av konfrontation än dialog, skriver han. Det gällde för de första kristna att göra evangeliet tydligt, och det gavs därför en absolut och exklusiv formulering. Som en liten minoritet behövde de en tveklös bekännelse för att bli hörda, och det var det helhjärtade engagemanget som uttrycktes i de kategoriska orden. Texter som de ovan citerade bör därför tolkas expressivt – som kärleksförklaringar till Kristus – snarare än som dogmatiska påstående om Guds handlande och frälsningens villkor.
       Philipsons utläggning av Apg. 4:12 ansluter sig till Krister Stendahls, sådan han formulerat den bl a i den av Svenska kyrkans forskningsråd utgivna KISA-rapport nr 2 1990, som just innehåller en rad kommentarer av svenska exegeter till detta textställe. Men där kan man också utläsa att Stendahls exeges ingalunda är oomtvistad, som när Birger Gerhardsson ironiskt anmärker: "problemet (med den exklusiva universalismen i NT) löses inte genom att man vrider nacken av motspänstiga bibeltexter."
       Kanske vore det också ärligare av den som vill öppna för ett erkännande av frälsningsvägar inom andra religioner, att erkänna att en rad texter i NT gör motstånd. (min reflexion)
       I universalismens ställe vill nu Philipson sätta vad han kallar en exklusiv pluralism. Enligt denna förmedlar kristendomen en unik uppenbarelse, som går utöver den allmänna och naturliga. Men den utesluter inte att det inom andra religioner också kan finnas en lika speciell och unik gudskunskap. Han delar alltså inte den uppfattning, som bl a den engelske religionsfilosofen John Hick gjort sig till talesman för, enligt vilken de olika religionerna är variationer på ett och samma tema. Philipson kallar detta synsätt för inklusiv pluralism. Han tar också avstånd från densamma i den form som den katolske teologen Karl Rahner har givit den, när denne hävdar att Kristus finns osynlig i de andra religionerna. Det är ett arrogant sätt att förhålla sig till icke-kristen tro, menar Philipson, och det gör inte rättvisa åt särarten i dessa religioner.
       Hans argument för en pluralistisk hållning i trosfrågor är både av kunskapsteoretisk och teologisk natur. Vi har inte tillgång till kunskap om verkligheten "i sig", oberoende av vårt språk och därmed också av vår kultur. Detta gäller naturligtvis i synnerhet om en metafysisk verklighet . Utsagor om Guds väsen kan vi inte stämma av mot iakttagelser, gjorda oberoende av iakttagarens personliga och kulturella förutsättningar. En religiös tro bör dock svara mot vissa minimikrav på motsägelsefrihet, sammanhang och begriplighet. Den bör inte stå i strid med vare sig grundläggande moraliska värderingar eller vetenskapliga övertygelser, som vi kommit att omfatta. Men en sann tro ska också göra rättvisa åt våra högst personliga erfarenheter och ge oss en möjlighet till en orientering i tillvaron. Det ska m a o gå att leva av och efter tron. En sådan syn på sanningen blir subjektiv och relativistisk, medger Philipson, men det är ingen total relativism, eftersom den anger en rad sanningskriterier. Det är en sorts kritisk rationalism, som kan innebära att man tvingas ta avstånd från vissa former av religiös tro, men som samtidigt inte utesluter att det kan finnas flera livsåskådningar eller religioner som kan vara godtagbara och sanna.
       Uppenbarelsen i Kristus är alltså specifik och återfinns inte i andra religioner, men den är inte fullständig. Gud måste underkasta sig en sorts inskränkning för att bli fattbar för människor i deras begränsade sociala och kulturella tillvaro. Den historiska uppenbarelsen ger oss alltså inte tillgång till en kunskap om Gud, sådan Gud är i sig själv, utan endast sådan Gud är i sin relation till oss i vår speciella historiska tradition. Det finns därför skäl, menar Philipson, för tanken att Gud kan framträda i annorlunda uppenbarelseformer för människor i andra kulturer och samhällen. Men liksom han på det filosofiska planet anger vissa sanningskriterier för att bedöma livsåskådningar, så tänker han sig även teologiskt att det finns korrektiv till de olika historiska uppenbarelserna. Det finns nämligen också en uppenbarelse i naturen, som är tillgänglig för förnuftet och den moraliska intuitionen, och med vars hjälp man kan kritisera avarter inom både den egna och andras religioner.
       Det finns två andra led i hans teologiska argumentering, som är viktiga. Det ena rör frälsningsbegreppet. Philipson betonar frälsningens inomvärldsliga, subjektiva och kognitiva sidor: den ger en ny självförståelse och ny livstolkning och men också en upplevelse av Guds förvandlande kraft både i den enskildes liv och i samhället. Naturligtvis handlar frälsning också om syndaförlåtelse, skriver han, om befrielse från synd och skam. Men inte som ett isolerat faktum, något abstrakt , metafysiskt utan som en frigörande kraft som förändrar våra liv. Och även om det kristna hoppet om frälsning sträcker sig bortom tid och rum i en tro på att Gud en gång skall fullkomna sin skapelse, så är frälsningen verksam också inom historiens ram, som en transformation av världen , inte bara genom de kristna utan genom alla människor av en god vilja. En av poängerna med detta sätt att uppfatta frälsningen i Jesus Kristus, skriver Philipson, är att det blir möjligt att tro att frälsning också kan förekomma inom andra religioner, om än på ett annat sätt. En ny och befriande självinsikt, som förvandlar individer och samhällen kan inte a priori anses otänkbar utanför kyrkan.
       Men om nu inte endast vår tolkning av uppenbarelsen är kontextberoende utan också Guds eget handlande med oss, så att olika kulturer kräver olika Gudsuppenbarelser, borde då inte innehållet i dessa variera inte enbart geografiskt utan även i tiden? Vår moderna västerländska kultur har kanske mindre gemensamt med den judiska som fanns på Jesu tid, än vad den har med nutidens kulturer i syd- och ostasien. Här tycker jag inte att Philipson riktigt drar ut konsekvenserna av sina grundsatser. Den speciella uppenbarelsen är något som ständigt utvecklas, skriver han visserligen. Men vad han då avser, verkar snarare vara nya tolkningar av det en gång historiskt givna kristna vittnesbördet. Teologin ska inom sin egen historiska ram försöka ge en förståelse av Guds en gång givna kallelse i Kristus. Men om det är samma kallelse som ljuder under historiens gång – låt vara i nya tolkningar - kan man inte namnge det som gör den identisk från tid till tid? Finns det alltså något som är specifikt kristet och som består i en föränderlig värld? Och om så är fallet, tycks ju Gud ändå inte vara helt beroende av våra kulturella begränsningar.
       Med den postmoderna relativism, som Philipson – trots sina reservationer – företräder, blir det också problematiskt hur kongeniala tolkningar av den historiska uppenbarelsen ska vara möjliga. "Det är inte möjligt att i den speciella uppenbarelsen skilja himmelskt absoluta och eviga sanningar från tillfälliga jordiska", skriver han. (s 153) Men det enda rättesnöre för vår reinterpretation av Guds kallelse, som återstår, om vi inte alls kan skilja mellan allmängiltigt och tidsbundet i uppenbarelsen, tycks vara de allmänna överväganden, som vårt av modern kultur präglade förnuft kan göra. Avgörande blir då frågan vad som kan vara acceptabelt för en modern människa att tro och vilja. Den historiska uppenbarelsen riskerar att restlöst reduceras till modernitet.
       Philipsons bok stimulerar verkligen till eftertanke. Han har försökt att gå till botten med de problem, som en modern kristen religionsteologi ställs inför. Man kan bara hoppas att den initierar en debatt, som inte riktigt har kommit igång ännu, men som känns nödvändig.

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson