[Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter - index]

Artikel - Svensk kyrkotidning

Artikeln är publicerad i Svensk kyrkotidning (SKT) nr 8/2000 (årg 96, s.72-78). Den webbpubliceras här i juli 2000 med tillstånd av såväl författare som Svensk kyrkotidning.

Religiös ickerealism och 
referens till Gud.

Erica Appelros

Erica Appelros, teol.dr., diskuterar i denna artikel förutsättningarna för den religionsfilosofiska debatten om religiös realism och ickerealism. Hon synliggör problem och möjligheter i denna diskussion genom att med hjälp av konkreta exempel på olika typer av referens i vardagsspråket visa på olika typer av referens i det religiösa språket.

Religiös ickerealism är för många idag ett alternativ till traditionellt uppfattad kristen tro, religiös realism. Den brittiske religionsfilosofen Don Cupitt's böcker trycks i nya upplagor för att möta efterfrågan, och speciella sammanslutningar och konferenser anordnas för att befrämja synen på tron på Gud som en mänsklig konstruktion snarare än en metafysiskt oberoende existerande maktfaktor. [Se vidare på det engelska nätverket Sea of Faith's webbplats. Där finns också flera artiklar av Don Cupitt. Webbredaktörens anm.] Att traditionell religiös realism uppfattar detta som ett hot som måste bemötas kan också konstateras. Känt av många är säkert den anglikanske prästen Anthony Freeman's avsättning på grundval av sitt aktiva engagemang och ställningstagande för religiös ickerealism. Det pågår även en skriftlig religionsfilosofisk debatt avseende realism och ickerealism. Denna artikel är inte i första hand en partsinlaga i denna debatt, utan snarare ett försök att förbättra förutsättningarna för den, genom att visa på ett sätt att förstå referens och religiös språkanvändning, som inte förutsätter Guds metafysiska existens, men inte heller aktivt förnekar den.

Språnget i tro och mottagarens realitet

Ett barn står uppe på en klippavsats. Familjen är på utflykt. Barnets pappa står nedanför klippan och lägger ut filten på gräset. Då gör barnet det oväntade. Kastar sig ner för klippan och ropar: "Ta emot mig pappa!" Pappan släpper filten och lyckas med hjärtat i halsgropen fånga barnet som lugnt hoppar ner på marken. Barn i en viss ålder tycks ha en obegränsad tillit till sina föräldrar. De yttre förutsättningarna, som pappans styrka, eller om han överhuvudtaget befinner sig nedanför klippan, har mindre betydelse än barnets tro och tillit. I barnets föreställningsvärld är det självklart att pappan finns där, något annat vore otänkbart.

        Bilden av barnet som en förebild för den troende är inte obekant i den kristna traditionen. Vi uppmanas att ta emot Guds rike som ett barn för att överhuvudtaget komma dit in. Vi känner igen bilden Kierkegaard målar upp av tron som ett språng ut i sjuttio tusen famnars djup.
        Låt oss nu istället föreställa oss ett äldre barn som står på klippavsatsen, och som inte är säker på om pappan står där nedanför. Det är för högt för att våga hoppet på egen hand. Barnet inser att det språng som det för några år sedan utan tvekan hade tagit i blind tro och tillit skulle kunna leda till ett brutet ben, om inte värre. Den blinda tron och tilliten var inte grundad i verkligheten, utan i barnets fantasi. I barnets fantasivärld var pappan oändligt stor, stark och pålitlig; inte svag, ouppmärksam eller frånvarande. Det äldre barnet tar konsekvenserna av sin mer verklighetsanpassade tro och hoppar inte ner från klippan.
        Även detta scenario känner vi igen från den religionskritik som framförts av bland annat Freud, Marx och Nietzsche. Dessa hävdar att när människan väl har insett att de religiösa föreställningarna inte refererar till något annat än ett inre önsketänkande, eller en kollektiv neuros, så är det hennes intellektuella plikt att överge dessa föreställningar. Den mogna människan måste överge religionens krycka eftersom hon inser att det inte tjänar något till att ropa efter en Gud som inte finns.

Religiös metafysisk realism

Ovanstående exempel kan få illustrera den religionsfilosofiska position som kallas religiös metafysisk realism. Realisten hävdar att dessa båda inställningar till religiöst engagemang är de enda möjliga alternativen. Antingen tror man på en metafysiskt existerande Gud, som tros existera oberoende av den troendes egna begreppsbildningar och föreställningar om Gud, och kan därför med gott samvete ägna sig åt bön och andra religiösa engagemang. Eller så tror man inte på en metafysiskt existerande Gud, utan förnekar dennes existens, och kan alltså inte med gott samvete ägna sig åt religiösa aktiviteter, utan tar avstånd från dem.

Argumentet mot religiös ickerealism

En religionsfilosofisk position som förespråkar ett fortsatt religiöst engagemang trots övertygelsen att vi inte kan tala om Gud som existerande oberoende av våra mänskliga föreställningar och begreppsbildningar, verkar då vara såväl intellektuellt ohederlig som psykologiskt orimlig, utifrån realistens perspektiv. Framför allt sägs denna så kallade religiösa ickerealism inte vara religiöst adekvat. Den som tror på Gud tror också att Gud existerar, att Gud är verklig. Om man åkallar Gud i bön så tror man också att man med sina ord refererar till en verklig Gud. Det vore orimligt att förneka detta och ändå förvänta sig att tron skulle kunna leva vidare. Den tillit och förtröstan som är en nödvändig del i en autentisk religionsutövning blir endast möjlig om den troende förutsätter att bönens ord riktar sig till en verkligt existerande Gud. Detta är den traditionella sunda förnuftssynen på Gud, verklighet och referens. Och den verkar rätt rimlig. Men när den religiöse realisten utgår från den i sitt argument att religiös ickerealism inte är religiöst adekvat, så tas ytterligare ett par outtalade grundförutsättningar för givet.

Realistens outtalade förutsättningar

För det första förutsätts att något antingen existerar eller inte existerar enligt någon oproblematisk kontextoberoende norm för vad det innebär att existera. För det andra förutsätts att man med hjälp av ett språkligt uttryck antingen refererar till något som existerar oberoende av våra föreställningar, eller så refererar man inte till någonting alls.
        Religiös ickerealism sägs vara religiöst inadekvat eftersom ickerealistens användning av "Gud" inte tänks referera till någon reellt existerande Gud. Jag visar i min avhandling hur en religiös ickerealism kan förstås utan att drabbas av anklagelsen att vara religiöst inadekvat av denna anledning. Vägen dit nås genom att visa att de filosofiska grundförutsättningar som realisten bygger sitt argument på inte utan vidare måste godtas, utan kan ifrågasättas.

Reduktionistiska drag

En möjlig utformning av religiös ickerealism accepterar de outtalade förutsättningarna, men hävdar att trots att vi är övertygade om att vad vi refererar till med hjälp av ordet "Gud" inte är något annat än en illusion eller en psykologisk funktion, så är det ändå, av en eller annan anledning, bra för människor att utöva religiösa aktiviteter. Den här sortens religiös ickerealism får svårt att värja sig mot kritiken att inte vara religiöst eller psykologiskt adekvat, på grund av sin reduktionistiska framtoning.

Referens - inget för Gud?

Det är förhållandevis vanligt att realistens första outtalade förutsättning ifrågasätts av religiös ickerealism. Vad vi menar med att säga att något existerar måste förstås utifrån det sammanhang där något sägs existera eller inte existera. Men även denna sorts ickerealism accepterar ofta realistens andra förutsättning om referens. Man accepterar att "Gud" inte refererar till något verkligt, som våra mer vardagliga ord gör. Men menar att den religiösa språkanvändningen kan ha en funktion ändå. Man kan till och med hävda att det inte ens är tillämpbart att tala om referens i fråga om Gud, eftersom Gud i ett religiöst sammanhang inte är något som hypotetiskt kan existera eller inte existera.
        Konsekvensen av ett sådant förhållningssätt blir att realisten formulerar sitt argument i termer av referens och existens, men får ett svar i termer av språkanvändning och funktion, varpå kommunikationssammanbrottet är ett faktum. Jag anser att det vore en fördel för den religionsfilosofiska debatten om ickerealisten även gav svar i termer av referens och existens. En religiös ickerealism som ska ha en chans att bemöta realistens argument måste dock förkasta de bägge outtalade förutsättningarna som ligger till grund för argumentet. Detta kräver en förståelse av existens och referens som inte redan förutsätter den metafysiska realism som står under debatt. I min forskning föreslår jag en möjlig sådan syn på referens.

En ny syn på referens

Den utformning av ickerealism som såväl ska kunna motstå realistens argument, som kunna delta i debatten rörande referens och existens på ett fruktbart sätt, måste, anser jag, anamma en ny förståelse av referens. Naturligtvis krävs det också, för en fruktbar debatt, att även realisten är beredd att kommunicera förutsättningslöst, utan att vare sig förutsätta eller förneka att Gud existerar oberoende av våra begreppsbildningar.
        Låt oss till att börja med stanna inom ramen för våra begreppsbildningar och avstå från att uttala oss om vad som existerar eller inte existerar utanför dessa begreppsbildningar. Jag föreslår att detta interna perspektiv är tillräckligt för att tala om Gud som verklig och för att förklara vad "Gud" refererar till. Det finns då inget behov av att lägga till den problematiska dimensionen av metafysisk existens. Är vad vi menar med existens kontextberoende, då är också det man refererar till kontextberoende, och den skarpa åtskillnaden mellan att antingen referera till något som existerar eller att inte referera alls är inte längre möjlig att upprätthålla. Återstoden av artikeln kommer att ägnas åt att vidareutveckla detta resonemang kring referens och konsekvenserna för synen på religiös ickerealism och referens till Gud.

Gräs, präster och hägringar

Det är alltså inte så enkelt som att allt vi talar om kan delas in i två grupper: det som existerar oberoende av oss och våra begreppsbildningar, respektive det som inte existerar oberoende av oss och våra begreppsbildningar; med träd och gräs som typiska representanter för den första gruppen, och Sherlock Holmes och hägringar som typiska representanter för den andra gruppen. Det finns dessutom en stor grupp däremellan där bl.a. pengar och präster hör hemma. Pengar är inte pengar enbart på grundval av det fysiska material de är tillverkade av. Vad som gör papper med ett visst tryck till pengar är också att vi tillskriver det speciella funktioner som gör att det går att använda som betalningsmedel. Vår begreppsbildning för pengar är alltså inte i lika hög grad beroende av de fysiska karaktärsdragen hos det vi talar om som vår begreppsbildning för, till exempel, gräs. Den innehåller också komponenter som är beroende av rent begreppsliga relationer och funktioner, kodifierade i vårt språkbruk. Det som gör att vi bedömer pengar som verkliga eller inte är inte bara en fråga om pengarnas fysiska existens, utan också om de funktioner som pengar rent begreppsligt tänks ha.
        Allt vi talar om - gräs, pengar, Sherlock Holmes, Gud, etc. - är i olika situationer konceptualiserat av oss med olika hög grad av beroende av fysiska karaktärsdrag. Orden vi använder för att tala om något har dessutom en konventionell betydelse i vårt språkbruk, där vissa begreppsliga relationer och funktioner tänks föreligga mellan begreppet ifråga och resten av våra begreppssystem. Vad som då refereras till med hjälp av ett språkligt uttryck i ett visst konkret sammanhang bestäms utifrån proportionerna mellan dessa olika faktorer. Hur proportionerna ser ut avgörs utifrån talarens intentioner, som dessa tydliggörs i den fysiska omgivningen, genom gemensam bakgrundskunskap, etc. Den referent som utpekas och omtalas är alltså en produkt av dessa faktorer, oavsett om referenten till övervägande del bestäms av sina fysiska karaktärsdrag, som gräs; eller av rent begreppsliga relationer, som Sherlock Holmes; eller om den ligger någonstans däremellan, som pengar.

Sandkakor och socker

För att illustrera ytterligare vad jag menar med begreppsbildningar med högre eller lägre grad av beroende av fysiska karaktärsdrag, låt oss återvända till barnens värld för ett ögonblick och föreställa oss en grupp förskolebarn som leker i en sandlåda. Barnen bakar tårtor av lera, sand och pinnar. Men det är naturligtvis inte lera, sand och pinnar de talar om i leken, utan mjöl, socker och ljus. Dessa barn är fullt medvetna om att deras lekvärld är deras eget påhitt, som hålls ihop av deras gemensamma lek. Men leken blir inte mindre engagerad eller allvarlig för det. Man skulle kunna tänka sig en vuxen åskådare till leken som påpekar för barnen att "Det där är ju inte socker, det är bara sand, det kan ni inte baka några tårtor av." Den vuxne kanske tror att när barnen fått det klart för sig så skulle den naturliga följden bli att de övergav sin lek. Men vi vet att barn inte överger sin lek av sådana orsaker. Svaret skulle väl snarare bli något i stil med: "Ja , det vet vi väl. Vad är det med det då? Vi leker!"
        Vad refererar barnen respektive den vuxne till när de talar om socker i detta exempel? Det verkar uppenbart att de talar utifrån olika begreppssystem. Barnens begreppsbildning för socker i leken är beroende av sandens fysiska karaktärsdrag såtillvida att dessa måste tillåta samma hantering som socker och kunna hällas, blandas och formas till en kaka. Men de egenskaper hos socker som möjliggör ett faktiskt ätande av den färdiga kakan är inte fysiskt realiserade i leken, utan dessa funktioner hos sockret realiseras genom de rent begreppsliga relationer som tänks föreligga mellan sockret och ätande människor. Barnen säger "ät-ät-ät" med entonig röst och låtsas äta sandkakan, och därmed har de ätit den.
        Det barnen refererar till när de talar om socker i leken är alltså mindre beroende av fysiska karaktärsdrag och mer beroende av de begreppsliga relationer som tänks råda i det begreppssystem som etablerats i leken. Medan den vuxnes begreppsbildning för socker verkar vara till övervägande del beroende av de fysiska karaktärsdrag som kännetecknar det sockerbolagssocker vi har stående i skafferiet. Den vuxne och barnen talar om olika saker. För att förstå varandra och kunna utvärdera varandras utsagor som sanna eller falska krävs att utsagorna förstås utifrån de omgivande begreppssystemen. Vad man talar om kan inte isoleras och bedömas utan hänsyn till det sammanhang där det som omtalas får sin mening.

Den livsviktiga leken och den yttre verkligheten

Barns fantasilek är bara ett av de områden i livet där språkbruket inte domineras av begreppsbildningar med ett högt beroende av fysiska karaktärsdrag, utan innehåller begreppsbildningar med ett lågt beroende av fysiska karaktärsdrag som oumbärliga beståndsdelar. Andra områden är kulturella aktiviteter som teater, rollspel, litteratur, kreativa aktiviteter av olika slag, samt religion. Barnens lek, och tidigare än så, spädbarnets förstadier till lek, är livsviktiga för barnets utveckling, och för att spädbarnet överhuvudtaget ska kunna utveckla ett språk och begreppsbildningar om omvärlden. Dessa områden i livet är viktiga för oss, vilket visar att inte bara sådant som vi talar om utifrån ett högt beroende av fysiska karaktärsdrag är verkligt och betydelsefullt för oss.
        Att förhålla sig till den yttre fysiska verkligheten är naturligtvis helt nödvändigt för oss. Utan förmåga att bedöma och tala om den skulle vi inte överleva. Vi måste kunna förhålla oss till fysiska ting som ätliga eller oätliga, skadliga, aggressiva, skyddande eller funktionella i något avseende. Vårt språk domineras på ett sätt av detta för oss så viktiga tal om vår fysiska omvärld, som så påtagligt begränsar och påverkar hur vi kan leva våra liv.
        Det faktum att den fysiska verkligheten är så framträdande i vårt språkbruk medför däremot inte automatiskt att det är utifrån den vi ska acceptera eller förkasta utsagor om till exempel sandtårtor, fantasivänner, musikupplevelser eller Gud. Begreppsbildningar med ett högt beroende av fysiska karaktärsdrag har en konkret överlevnadsfunktion för oss. Men även begreppsbildningar med ett lägre beroende av fysiska karaktärsdrag har visat sig fylla viktiga funktioner för oss i lek, fantasi, religion och liknande aktiviteter där vi uttrycker och bearbetar våra existentiella erfarenheter i livet; födelse, död, glädje, sorg, kärlek och hat. Aktiviteter som lek och religion kan alltså inte avfärdas enbart på grundval av att de inte refererar till något som existerar oberoende av mänskliga begreppsbildningar.

Referens och verklighet

Jag har föreslagit att verkligheten för oss alltid är konceptualiserad av oss med olika hög grad av beroende av fysiska karaktärsdrag. Vi kan inte tala om något eller bedöma något som verkligt eller overkligt förutom med hjälp av våra begreppsbildningar. Det vi refererar till med hjälp av ett språkligt uttryck bestäms i varje konkret situation av talarens intentioner att referera till något, antingen företrädesvis utifrån dess fysiska karaktärsdrag, eller företrädesvis utifrån begreppsbildningens rent begreppsliga relationer och funktioner; där olika proportioner är möjliga. Först efter en noggrann analys av hur det som omtalas är bestämt i ett visst sammanhang kan man börja besvara frågan om varför och på vilket sätt vi anser det vara verkligt eller inte. Jag föreslår att frågan om verklighet formuleras i pragmatiska termer av vad som skulle kunna spela en roll för våra handlingsalternativ. Detta eftersom vad vi kan tala om som verkligt alltid är en fråga om vad som är verkligt för oss, och inte verkligt i någon metafysisk mening, oberoende av våra begreppsbildningar.
        Vad vi utifrån det här föreslagna perspektivet kan fråga oss när det gäller den religiösa språkanvändningen, är hur det vi talar om med hjälp av det språkliga uttrycket "Gud" bestäms i specifika, eller mer generella, religiösa kontexter. Vilka begreppsliga relationer och funktioner tänks Gud ha i det aktuella begreppssystemet? I vilken grad är Gud relaterad till andra begreppsbildningar med högre grad av beroende av fysiska karaktärsdrag? Svaren på dessa och liknande frågor påverkar huruvida vi anser Gud vara verklig eller inte; och alltså huruvida det är rimligt att engagera sig i religiösa aktiviteter eller inte.

Guds verklighet

Religiös ickerealism som anammar detta tänkesätt väljer att inte gå in på frågan om vad Guds metafysiska existens skulle kunna innebära utöver det vi utifrån våra begreppsbildningar kan uttrycka. Varje försök att göra detta måste ju med nödvändighet utföras inom ramen för våra begreppsbildningar. Det är dock inte fråga om ett aktivt förnekande av Guds oberoende existens, eftersom även det vore att gå utanför våra begreppsbildningar för att uttala sig om vad som finns eller inte finns oberoende av dem. Utifrån detta interna perspektiv hävdar man att det inte tillför något till Guds verklighet för oss att tala om Gud som existerande oberoende av våra begreppsbildningar.
        För att vi ska kunna betrakta Gud som verklig är det ingen nackdel att vår begreppsbildning av Gud har ett lågt beroende av fysiska karaktärsdrag, och huvudsakligen består av de begreppsliga relationer och funktioner Gud i våra begreppssystem tänks ha. Inget annat krävs när vi talar om gräs, pengar, sandtårtor, etc. för att de ska kunna betraktas som verkliga, utöver att de måste uppfylla det som förväntas av dem utifrån de begreppsbildningar som är aktuella i den specifika talsituationen där de omnämns. Så varför skulle något ytterligare krävas av Gud? Kriterierna som måste uppfyllas varierar av naturliga skäl, beroende på graden av beroende av fysiska karaktärsdrag respektive begreppsliga relationer. Men principerna är desamma.

Sherlock Holmes lika verklig som Gud?

En möjlig invändning mot mitt förslag till lösning av ickerealistens dilemma - att bemöta realistens argument utan att ge upp talet om referens - är att det tillåter för mycket. Om allt refererar utan urskiljning, vad blir det då för skillnad på Gud och påhittade figurer? Enligt en traditionell syn på referens och existens är det enda som skiljer Gud och Sherlock Holmes åt att Guds eventuella existens föreligger oberoende av våra föreställningar om Gud, medan Sherlock Holmes’ existens är helt beroende av våra föreställningar om honom. Men om ickerealisten inte vill sträcka sig utanför våra föreställningar och begreppsbildningar för att förklara referensen till Gud, så tycks det inte återstå något sätt att markera skillnaden mellan Gud och fiktiva gestalter. Detta är en allvarlig invändning eftersom ett religiöst engagemang och relation till Gud är något annat än att läsa och uppskatta en bra deckare.
        Vad som, trots allt, gör att Gud kan betraktas som verklig, jämfört med en fiktiv gestalt, är att det ingår i begreppsbildningen för Gud att Gud är direkt relaterad till andra begreppsbildningar med en hög grad av beroende av fysiska karaktärsdrag. Till exempel ingår det i de begreppsliga relationer som Gud tänks ha att människor är direkt relaterade till Gud i bön. I kontrast till detta är det en explicit del av begreppsbildningen för fiktiva gestalter att de inte har några direkta relationer till människor. Vi förväntas inte kommunicera med dem, utan påverkas enbart indirekt, via den bok de är en del av. Alltså är Gud, så förstådd, av potentiell betydelse för våra handlingsalternativ, vilket till exempel Sherlock Holmes inte är. En religiöst aktiv person förväntas förhålla sig emotionellt till Gud i bön och tillbedjan, det är en del av den konventionella betydelsen av "Gud" i traditionell kristen tro. Men man förväntas inte ha en relation till Sherlock Holmes, eller rådfråga honom om ett kvistigt problem. Det vore att gå utöver hur Sherlock Holmes konventionellt konceptualiseras som en fiktiv gestalt.

Den fortsatta debatten

Vad som, utifrån mitt förslag till syn på referens och verklighet, skulle vara meningsfullt och fruktbart att diskutera i en dialog mellan realister och ickerealister, är inte huruvida "Gud" refererar till något eller inte. Oavsett hur denna fråga besvaras så återstår faktum att hela det mångfacetterade mänskliga fenomenet religion föreligger, med sin språkanvändning. Vad som därför, utifrån ett internt perspektiv, vore meningsfullt att diskutera är hur referenten till "Gud" bestäms i olika situationer, kulturer, religioner och filosofiska traditioner, och varför så är fallet. Sådana analyser kan bidra till att lösa upp missförstånd och underlätta kommunikationen mellan olika religiösa och filosofiska traditioner. Att bara avfärda hela det ickerealistiska företaget som religiöst inadekvat är att bortse från vad som är av vikt för att utvärdera en mänsklig praxis som adekvat eller inte, nämligen dess funktion för människor i deras relatering till sin omgivning, sig själva och sina existentiella behov.
        Förmågan till begreppsbildningar med en låg grad av beroende av fysiska karaktärsdrag, som den kommer till uttryck i olika mänskliga aktiviteter, har visat sig vara essentiell för människans förmåga att relatera till sin omgivning och för att utvecklas som individ och art. Jag föreslår att religion, och dess sekulära motsvarigheter, utan hänvisning till metafysisk realism, mycket väl kan utgöra exempel på sådana aktiviteter, där livet och dess oförutsägbarheter uttrycks och bearbetas.

Förslag till vidare läsning:

Appelros, Erica. 2000. God in the act of refererence. Reality in religious practice with regard to the debate on realism and nonrealism. Avhandling som kommer att läggas fram den 19 maj 2000 vid teologiska insititutionen, för senare publicering.

Crowder, Colin (red.). 1997. God and reality. Essays on Christian non-realism. London: Mowbray

Cupitt, Don. 1994. The sea of faith, 2^nd ed. London: SCM Press

Cupitt, Don. 1997. After God. London: Weidenfeld and Nicolson

Cupitt, Don. 1998. Mysticism after modernity. Oxford: Blackwell

Freeman, Anthony. 1993. God in us. London: SCM Press

Hart, David. 1993. Faith in doubt. Non-realism and Christian belief. London: Mowbray

Herrmann, Eberhard. 1999. Gud, verklighet och den religionsfilosofiska debatten om realism och antirealism. Svensk Teologisk Kvartalsskrift årg. 75, sid 50-63

Phillips, D.Z. 1965. The concept of prayer. London: Routledge and Kegan Paul

Runzo, Joseph (red.). 1993. Is God real? Houndsmill, Basingstoke och London: MacMillan

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida  

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson