Vad bygger människor sina val på? En avgrund går mellan den som låter sig övertygas av olika andliga strömningar och den som står kallsinnigt utanför. För en utpräglad skeptiker är beläggen överväldigande för att de heliga skrifterna är mänskliga skapelser, att mystikerns visioner frambringas av deras hjärnors allt för aktiva tinninglober, och att övernaturliga fenomen alltid har en naturlig förklaring. De otaliga människor som bejakar en annan världsbild riskerar därmed underförstått att stämplas som irrationella. Vad skeptikerna kanske förbiser är att den främsta motorn i vår tids andliga renässans är den egna erfarenheten. Barnatron är definitivt ute: människor tror inte på Kristus eller kristaller därför att de slaviskt anammar en gurus ord, utan ofta därför att de själva varit med om någon förbryllande händelse. Mycket riktigt uppmanar framgångsrika författare till andlig litteratur oss att främst lita på våra egna erfarenheter. Hur kan det vara irrationellt att tro på någonting man själv har upplevt? 

DET ÄR I MÅNGT och mycket upplysningens förtjänst att vi inte längre är lika villiga att lita på auktoriteter. Brittiska empirister som John Locke och David Hume konstaterade att all säker kunskap om yttervärlden i grunden bygger på sinneserfarenhet. Men i synnerhet Hume gick ett steg vidare och förstod att sinnena samtidigt kan bedra oss. I en skenbar paradox tvingas vi alltså att förlita oss på våra egentligen ganska bräckliga förmågor. Vår samtid har inte bara bekräftat denna bild av erfarenheten; forskningen visar till och med att vi misstolkar våra sinnesintryck på ett systematiskt sätt. Det är som om evolutionen hade programmerat in stora glapp i våra medvetanden.
      För det första är upplevelser i sig själva inte stabila. I högre utsträckning än vad som kanske är behagligt att erkänna, upplever vi det som andra förväntar av oss att vi skall uppleva. I en serie experiment som utfördes av amerikanska psykologer i slutet av 1980-talet placerade man bord, stolar och rekvisita i ett rum. Sedan ledde man in en grupp försökspersoner och förklarade att de befann sig i en seanslokal där det kunde inträffa mystiska saker. Man bad nu försökspersonerna att vara uppmärksamma på allt som skedde, och att notera allt som verkade onormalt. Efteråt rapporterade ett antal av deltagarna att de hade sett lampkronor svänga, bord vicka och föremål förflytta sig utan synlig anledning. Vad de inte kände till var att hela seansen hade regisserats av försöksledarna, och att det bevisligen inte inträffat några märkliga fenomen över huvud taget. De hade helt enkelt uppfattat det försöksledarna påverkat dem att se. På samma sätt har religiösa ledare alla möjligheter att påverka och utnyttja sökarens brinnande önskan att uppleva andliga fenomen. (not)

MEN DET FINNS OCKSÅ enklare och subtilare sätt för en guru att styra sina lärjungars upplevelser. Varje mänsklig upplevelse kan ju ges oändligt många förklaringar. Alldagliga händelser sorterar vi lätt in i färdiga fack. Och vi gör det med självklarhet. Det behövs en ganska distanserad blick för att förstå hur märkliga vardagens erfarenheter kan vara: att vi förmår cykla, orientera oss i ett stadslandskap, bete oss rätt på våra arbeten.
      Men så finns det händelser som faller utanför ramen. Skeenden som väcker en känsla av förvåning så stark att de kräver att vi tar aktivt ställning till dem. Hur skall jag kunna förklara att jag varit sjuk men mår bättre efter att ha besökt en healer? Hur kan jag tolka det märkliga faktum att jag tänkte på min moster sekunderna innan hon ringde? Sådana upplevelser är inte självförklarande. Fältet är öppet för den som vill förse andra människor med färdiga tolkningar.
      Healing är ett utmärkt exempel på hur sådana tolkningar aktivt konstrueras av andliga entreprenörer. Handpåläggning har utövats minst sedan nytestamentlig tid. Men förklaringarna till fenomenet har varierat kraftigt under dessa två årtusenden. Bibeln förklarar att det handlar om Guds andes närvaro. På fjortonhundratalet blev healing genom handpåläggning ett kungligt privilegium, majestätets andliga kraft var ett tecken på hans unika världsliga status. Senare fördelades förmågan något mera jämlikt bland kyrkans män, och lyckade kurer, menade man, berodde mindre på unika nådegåvor och mera på en teknik att driva ut demoner. Med sjuttonhundratalets mera naturvetenskapligt präglade tidsanda gick man allt mer över till förklaringen att en form av magnetism var inblandad. Så kom man i kontakt med det mystiska österlandet, och handpåläggningen förklarades nu påverka olika livsenergier och kraftcentra som de gamla indiska yogierna skall ha känt till. När vi närmar oss vår egen tid, börjar olika mer eller mindre fantasifulla hänvisningar till kvantfysik att bli allt vanligare.

MAN KAN NOTERA att alla dessa utläggningar är lika vattentäta. Vi vet av erfarenhet att tillståndet hos en sjuk människa bara kan gå i två riktningar. Antingen blir man bättre, eller också förvärras symtomen. I det första fallet är saken enkel. Det är naturligtvis handpåläggningen som direkt påverkat klientens hälsa. Men healern behöver inte misströsta om patienten mår sämre. I minst två hundra år har alternativmedicinare från de mest skilda skolbildningar förklarat att man ofta måste genomgå en kris innan man blir frisk. Klienten har naturligtvis inga som helst möjligheter att skilja en kris från den alldeles banala försämring av tillståndet som kommer av att man faktiskt blivit sjukare.
      Men genomskådas inte sådana tankemässiga kullerbyttor? Forskningen visar att vi tvärtom gör så gott vi kan för att undvika att kritiskt pröva vår mentala karta över verkligheten. Har vi väl anammat en åsikt om hur vår omvärld fungerar, letar vi bara efter bekräftelser. Skulle man träffa på ett motargument, finns det mekanismer som snabbt träder in för att oskadliggöra dessa. Människor brukar inte nonchalera motbevis, utan använder dem aktivt i sina konstruktioner. Typiskt är alltså att ur massan av motstridig information bygga upp en ännu mer polariserad version av den ståndpunkt man redan intagit. Varje tecken på att det finns problem med guruns förklaringar vänds och vrids av den troende tills det framstår som ytterligare ett tecken på den andlige lärarens överlägsna insikter.
      De mer eller mindre haltande hypoteser varje guru försett sina lärjungar med cementeras slutgiltigt av ännu en av våra egenheter. De flesta människor är övertygade om att de är bättre än genomsnittet på en rad färdigheter, från att köra bil till att uppfostra barn. Samma slags självöverskattning leder till att man också uppfattar sig själv som mera objektiv än de flesta andra. Vi har en grundmurad känsla av att våra egna sinnen och vårt sunda förnuft inte kan bedra oss. Känslan förtas inte bara för att vi alla har sett scenillusionister som trollar fram föremål ur tomma intet och får sina assistenter att sväva i luften. Andras verklighetsuppfattning må vara förvrängd, min egen är ett mönster av klarsyn.

KANSKE FUNGERAR HEALING trots allt bättre än placeboeffekten. Å andra sidan är det också tänkbart att det bara bygger på suggestion. Säkert är i alla fall att ens egna upplevelser helt saknar bevisvärde när det gäller att avgöra frågan. Och det som gäller handpåläggning gäller i lika hög grad andra trosföreställningar. Huruvida astrologi fungerar, förbön hjälper eller Bibeln berättar sanningen går helt enkelt inte att avgöra genom att testa och känna efter.
      En appell till den egna erfarenheten är ett överlägset effektivt retoriskt grepp. Det är svårare att genomskåda den milda uppmaningen att lita på sina sinnen och lyssna till sin egen inre röst, än att ifrågasätta en traditionell auktoritet. Det finns otaliga belägg för att våra upplevelser är så osäkra, så lätta att styra och så svåra att tolka att just vår personliga erfarenhet är den sämsta tänkbara kompass för att hitta rätt bland guruns utsagor och undersöka om det faktiskt existerar en andlig verklighet. Men våra erfarenheter är en så viktig del av vår identitet att vi in i det sista slår ifrån oss detta föga inspirerande budskap. I vår ovilja att tvivla på oss själva ligger guruns framgångar.

not: Skeptical Inquirer november/december 1995: Eyewitness Testimony and the Paranormal (Richard Wiseman, Matthew Smith, and Jeff Wiseman): Artikeln som finns på Internet är en kort genomgång av internationell forskning som visar hur försökspersoners tro och föreställningar påverkar vad de ser och upplever vid experiment kring paranormala fenomen.

*Det kan finnas små avvikelser i artikeln visavi texten i Dagens Nyheter beroende på att författarens originaltext har använts som förlaga för webbpubliceringen.