[Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter - index]

Furulist

Länk till webbplatsens förstasidaArtikel - Dagens Nyheter / Kultur Essä

Artikeln fanns att läsa i Dagens Nyheter på Kultur - essä den 27.12.2000. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som DN. (Webbpublicering 31.1.2001). (not)

 

 

Så talar en guru

Olav Hammer

Religiösa guruer har genom historien ofta hänvisat till olika auktoriteter, i skrift eller person. Med dagens individualism har dock en sådan auktoritetstro blivit svårsmält, och i stället söker man övertyga genom att hänvisa till den enskildes egen erfarenhet. Artikeln handlar om andlig retorik.

 

NÄR NIETZSCHE DEKLARERADE att Gud var död, förfärades hans läsare. Men många av oss har med tiden hunnit nås av budskapet. De flesta tycker idag att det är fullt respektabelt att vara religiöst likgiltig. Frågan är snarare om det i vår egen tid fortfarande är möjligt att bli en framgångsrik guru?
      Det var säkert enklare förr. En stor världsreligion bygger i  grund  och botten på att en snickarson från Palestina i själva verket var gudomlig. Hur visste man det? Det räckte att hänvisa till en gammal bok, enligt vilken en handfull vittnen sett snickarsonen utföra underverk.  Många nutida människor uppfattar däremot sägnen om den korsfäste mannen som återuppstod från de döda som så gränslöst osannolik att hela den världsbild som bygger på denna berättelse avfärdas som nonsens.
      Den stora tilliten till det ålderdomliga dokumentets tillförlitlighet gav för övrigt några etiskt svårsmälta konsekvenser. Religionens halvt mytiske grundare tillskrevs hotfulla yttranden som ”den som inte är med mig är mot mig” och ”jag har inte kommit med fred utan med svärd”. Och svärdet kom att drabba judar, muslimer, indianer, svarta, avfällingar och kättare, ja till och med dem av den egna religionens utövare som tolkade texten på ett annat sätt än man själv gjorde. Den moderna människans vantro är sannerligen en dyrbar gåva.
      Även om auktoriteterna sedan dess fallit som käglor, har olika religiösa eller andliga strömningar attraherat anhängare ända in i vår tid. Men det duger inte längre att peka på ställen i de heliga skrifterna eller komma med ett ”sannerligen säger jag Eder”. Tiderna har på kort tid förändrats radikalt.
      I samhället i stort har de kollektiva lösningarna tappat allt mer av sin lyskraft, och det enskilda valet står högst i kurs. Men marknadens mångfald är en paradoxal kraft. De individuella valen kan vara förbluffande konforma. Staten skickar ut miljontals broschyrer för att i detalj samordna våra unika pensionsval. Modeindustrin förmår oss att i sant individualistisk anda välja att klä oss likadant. På samma sätt är det på livsåskådningsmarknaden. Att gå med i en ”sekt” är hopplöst passé. Det förväntas i stället av varje sökande människa att hon skall hitta en väg som passar just henne. Samtidigt är många val likriktade. Nutida gurugestalter skulle inte lyckas sälja miljontals exemplar av sina böcker om det inte vore för att en massa läsares självständigt tagna beslut gick i exakt samma riktning.   

      Vad bygger människor sina val på? En avgrund går mellan den som låter sig övertygas av olika andliga strömningar och den som står kallsinnigt utanför. För en utpräglad skeptiker är beläggen överväldigande för att de heliga skrifterna är mänskliga skapelser, att mystikerns visioner frambringas av deras hjärnors allt för aktiva tinninglober, och att övernaturliga fenomen alltid har en naturlig förklaring. De otaliga människor som bejakar en annan världsbild riskerar därmed underförstått att stämplas som irrationella. Vad skeptikerna kanske förbiser är att den främsta motorn i vår tids andliga renässans är den egna erfarenheten. Barnatron är definitivt ute: människor tror inte på Kristus eller kristaller därför att de slaviskt anammar en gurus ord, utan ofta därför att de själva varit med om någon förbryllande händelse. Mycket riktigt uppmanar framgångsrika författare till andlig litteratur oss att främst lita på våra egna erfarenheter. Hur kan det vara irrationellt att tro på någonting man själv har upplevt? 

DET ÄR I MÅNGT och mycket upplysningens förtjänst att vi inte längre är lika villiga att lita på auktoriteter. Brittiska empirister som John Locke och David Hume konstaterade att all säker kunskap om yttervärlden i grunden bygger på sinneserfarenhet. Men i synnerhet Hume gick ett steg vidare och förstod att sinnena samtidigt kan bedra oss. I en skenbar paradox tvingas vi alltså att förlita oss på våra egentligen ganska bräckliga förmågor. Vår samtid har inte bara bekräftat denna bild av erfarenheten; forskningen visar till och med att vi misstolkar våra sinnesintryck på ett systematiskt sätt. Det är som om evolutionen hade programmerat in stora glapp i våra medvetanden.
      För det första är upplevelser i sig själva inte stabila. I högre utsträckning än vad som kanske är behagligt att erkänna, upplever vi det som andra förväntar av oss att vi skall uppleva. I en serie experiment som utfördes av amerikanska psykologer i slutet av 1980-talet placerade man bord, stolar och rekvisita i ett rum. Sedan ledde man in en grupp försökspersoner och förklarade att de befann sig i en seanslokal där det kunde inträffa mystiska saker. Man bad nu försökspersonerna att vara uppmärksamma på allt som skedde, och att notera allt som verkade onormalt. Efteråt rapporterade ett antal av deltagarna att de hade sett lampkronor svänga, bord vicka och föremål förflytta sig utan synlig anledning. Vad de inte kände till var att hela seansen hade regisserats av försöksledarna, och att det bevisligen inte inträffat några märkliga fenomen över huvud taget. De hade helt enkelt uppfattat det försöksledarna påverkat dem att se. På samma sätt har religiösa ledare alla möjligheter att påverka och utnyttja sökarens brinnande önskan att uppleva andliga fenomen. (not)

MEN DET FINNS OCKSÅ enklare och subtilare sätt för en guru att styra sina lärjungars upplevelser. Varje mänsklig upplevelse kan ju ges oändligt många förklaringar. Alldagliga händelser sorterar vi lätt in i färdiga fack. Och vi gör det med självklarhet. Det behövs en ganska distanserad blick för att förstå hur märkliga vardagens erfarenheter kan vara: att vi förmår cykla, orientera oss i ett stadslandskap, bete oss rätt på våra arbeten.
      Men så finns det händelser som faller utanför ramen. Skeenden som väcker en känsla av förvåning så stark att de kräver att vi tar aktivt ställning till dem. Hur skall jag kunna förklara att jag varit sjuk men mår bättre efter att ha besökt en healer? Hur kan jag tolka det märkliga faktum att jag tänkte på min moster sekunderna innan hon ringde? Sådana upplevelser är inte självförklarande. Fältet är öppet för den som vill förse andra människor med färdiga tolkningar.
      Healing är ett utmärkt exempel på hur sådana tolkningar aktivt konstrueras av andliga entreprenörer. Handpåläggning har utövats minst sedan nytestamentlig tid. Men förklaringarna till fenomenet har varierat kraftigt under dessa två årtusenden. Bibeln förklarar att det handlar om Guds andes närvaro. På fjortonhundratalet blev healing genom handpåläggning ett kungligt privilegium, majestätets andliga kraft var ett tecken på hans unika världsliga status. Senare fördelades förmågan något mera jämlikt bland kyrkans män, och lyckade kurer, menade man, berodde mindre på unika nådegåvor och mera på en teknik att driva ut demoner. Med sjuttonhundratalets mera naturvetenskapligt präglade tidsanda gick man allt mer över till förklaringen att en form av magnetism var inblandad. Så kom man i kontakt med det mystiska österlandet, och handpåläggningen förklarades nu påverka olika livsenergier och kraftcentra som de gamla indiska yogierna skall ha känt till. När vi närmar oss vår egen tid, börjar olika mer eller mindre fantasifulla hänvisningar till kvantfysik att bli allt vanligare.

MAN KAN NOTERA att alla dessa utläggningar är lika vattentäta. Vi vet av erfarenhet att tillståndet hos en sjuk människa bara kan gå i två riktningar. Antingen blir man bättre, eller också förvärras symtomen. I det första fallet är saken enkel. Det är naturligtvis handpåläggningen som direkt påverkat klientens hälsa. Men healern behöver inte misströsta om patienten mår sämre. I minst två hundra år har alternativmedicinare från de mest skilda skolbildningar förklarat att man ofta måste genomgå en kris innan man blir frisk. Klienten har naturligtvis inga som helst möjligheter att skilja en kris från den alldeles banala försämring av tillståndet som kommer av att man faktiskt blivit sjukare.
      Men genomskådas inte sådana tankemässiga kullerbyttor? Forskningen visar att vi tvärtom gör så gott vi kan för att undvika att kritiskt pröva vår mentala karta över verkligheten. Har vi väl anammat en åsikt om hur vår omvärld fungerar, letar vi bara efter bekräftelser. Skulle man träffa på ett motargument, finns det mekanismer som snabbt träder in för att oskadliggöra dessa. Människor brukar inte nonchalera motbevis, utan använder dem aktivt i sina konstruktioner. Typiskt är alltså att ur massan av motstridig information bygga upp en ännu mer polariserad version av den ståndpunkt man redan intagit. Varje tecken på att det finns problem med guruns förklaringar vänds och vrids av den troende tills det framstår som ytterligare ett tecken på den andlige lärarens överlägsna insikter.
      De mer eller mindre haltande hypoteser varje guru försett sina lärjungar med cementeras slutgiltigt av ännu en av våra egenheter. De flesta människor är övertygade om att de är bättre än genomsnittet på en rad färdigheter, från att köra bil till att uppfostra barn. Samma slags självöverskattning leder till att man också uppfattar sig själv som mera objektiv än de flesta andra. Vi har en grundmurad känsla av att våra egna sinnen och vårt sunda förnuft inte kan bedra oss. Känslan förtas inte bara för att vi alla har sett scenillusionister som trollar fram föremål ur tomma intet och får sina assistenter att sväva i luften. Andras verklighetsuppfattning må vara förvrängd, min egen är ett mönster av klarsyn.

KANSKE FUNGERAR HEALING trots allt bättre än placeboeffekten. Å andra sidan är det också tänkbart att det bara bygger på suggestion. Säkert är i alla fall att ens egna upplevelser helt saknar bevisvärde när det gäller att avgöra frågan. Och det som gäller handpåläggning gäller i lika hög grad andra trosföreställningar. Huruvida astrologi fungerar, förbön hjälper eller Bibeln berättar sanningen går helt enkelt inte att avgöra genom att testa och känna efter.
      En appell till den egna erfarenheten är ett överlägset effektivt retoriskt grepp. Det är svårare att genomskåda den milda uppmaningen att lita på sina sinnen och lyssna till sin egen inre röst, än att ifrågasätta en traditionell auktoritet. Det finns otaliga belägg för att våra upplevelser är så osäkra, så lätta att styra och så svåra att tolka att just vår personliga erfarenhet är den sämsta tänkbara kompass för att hitta rätt bland guruns utsagor och undersöka om det faktiskt existerar en andlig verklighet. Men våra erfarenheter är en så viktig del av vår identitet att vi in i det sista slår ifrån oss detta föga inspirerande budskap. I vår ovilja att tvivla på oss själva ligger guruns framgångar.

Dagens Nyheter, 27 december 2000

 

not: Skeptical Inquirer november/december 1995: Eyewitness Testimony and the Paranormal (Richard Wiseman, Matthew Smith, and Jeff Wiseman): Artikeln som finns på Internet är en kort genomgång av internationell forskning som visar hur försökspersoners tro och föreställningar påverkar vad de ser och upplever vid experiment kring paranormala fenomen.

 

Olav Hammer (Libris) är författare och lektor i religionshistoria vid Amsterdams universitet. Han har bland annat skrivit På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? (Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1997).

 

*Det kan finnas små avvikelser i artikeln visavi texten i Dagens Nyheter beroende på att författarens originaltext har använts som förlaga för webbpubliceringen.

 

[bakgrundsbild]

Furulist

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida

Furulist

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson