HUR SKALL VI då tala om stamceller? De försök som hittills har gjorts på svenska kultur- och ledarsidor har låsts fast i två oförenliga positioner, antingen är det tidiga embryot en cellklump, eller också är det en människa. Om det bara är en cellklump så verkar det rent cyniskt att inte använda sig av den för forskning som i förlängningen skulle kunna hjälpa miljontals människor, särskilt om man inhämtat "föräldrarnas" samtycke och klumpen i annat fall ändå skulle ha kastats bort. Om det är en människa så är forskningen mord och ett praktexempel på hur man utnyttjar vissa individer som medel för andras (eventuella) lycka. I ett försök att vidga perspektivet ämnar jag återvända till den tyska debatt som den svenska är ett svagt eko av. Vi kommer här att möta en annan kontext som fördjupar problematiken.
       Den tyska stamcellsdebatten började faktiskt i London. I december förra året tillkännagav premiärminister Tony Blair att Storbritannien skulle bli den ledande nationen i bioteknologisk forskning i Europa och kort därefter röstade det brittiska parlamentet fram en lag som tillät så kallad terapeutisk kloning på stamceller som tagits från embryon före fjortonde dagen. Storbritannien hade redan tidigare haft en liberal lagstiftning som tillåtit såväl genetisk dia-gnostik inom provrörsbefruktning, där embryot kan testas för olika genetiska sjukdomar innan det planteras in i livmodern, som vissa typer av forskning på embryon i ett tidigt stadium.
      Nu tog man alltså steget fullt ut och tillät terapeutisk kloning, det vill säga utbyte av det genetiska materialet i embryots celler till ett som motsvarar en vuxen levande individs. Det var så det berömda fåret Dolly togs fram. Skillnaden mellan terapeutisk och vanlig kloning är att man i det förstnämnda fallet inte ämnar ta fram någon människa som är en genetisk kopia av en vuxen individ. Stamcellerna med det nya genetiska materialet kan inte växa till en hel människa, men väl till olika former av kroppsceller som exakt motsvarar givarens celler. Då skulle man kunna ta fram mänsklig vävnad för transplantation som inte stöts bort av patienten eftersom den skulle ha hennes egen genetiska uppsättning, exempelvis insulinproducerande celler till diabetiker.
       Bundeskansler Gerhard Schröder reagerade omedelbart på Blairs utspel. Det var viktigt för Tyskland att inte komma på efterkälken i denna "spjutspetsteknologi" och han ville ha en politik och forskning utan "ideologiska skygglappar". Han understöddes av sin nya kulturminister Julian Nida-Rümelin, tillika fackfilosof, som hävdade att eftersom embryon inte har förmågan att känna "självaktning" kan deras "mänskliga värdighet" inte kränkas. I den tyska grundlagen som skrevs i efterdyningarna av nazisternas brott mot mänskligheten har begreppet mänsklig värdighet en central ställning. Nazisternas förbrytelser mot "ickemänniskovärdiga individer" har i Tyskland skapat ett trauma och en extrem känslighet för alla argument som vänder sig mot människors rätt till liv, oavsett individernas biologiska tillstånd. Den tyska lagen om provrörsbefruktning från 1991 tillåter varken preinplantatorisk diagnostik eller forskning på embryon. Man får inte framställa fler embryon vid varje tillfälle än man om edelbart ämnar plantera in i kvinnans livmoder - högst tre stycken - och inga embryon blir således över huvud taget över för eventuell diagnostik eller forskning.
       Mot denna bakgrund var det inte så konstigt att politikernas utspel ledde till en storm av protester och en vild och stundtals oförsonlig debatt i tyska medier. Den 18 januari gick filosofen och etikern Robert Spaemann i en stor artikel i Die Zeit (nr 4) till angrepp mot Nida- Rümelin på såväl en juridisk och politisk som en filosofisk nivå. Kulturministerns uttalanden gick i själva verket emot tysk grundlag som stadgar embryots människovärde, menade han, och dessutom var politikernas vilja att forska på embryon ingenting annat än ett utslag av krassa nationalekonomiska kalkyler. Man var helt enkelt rädd för att tyska forskare och tyskt näringsliv skulle hamna på efterkälken i den internationella konkurrensen. Filosofiskt försvarade Spaemann tanken att människan och människovärdet aldrig kunde skiljas från det genetiska material som blir till redan vid befruktningen. Alla försök att dra en gräns mellan mänskligt biologiskt material och en person med människovärde på annat sätt - exempelvis vid inplantering i livmodern, vid anläggning av neuralröret, eller när fostret kan överleva utanför livmodern - var såväl teoretiskt otillfredsställande som farliga, menade Spaemann.
      Han fick emellertid mothugg redan en vecka senare (Die Zeit, nr 5) av rättsfilosofen Reinhard Merkel, som påpekade att Spaemann visserligen hade rätt i att embryot enligt tysk grundlag har människovärde, men att abortlagstiftningen från 1993 i praktiken upphäver detta förhållande. I tysk lag finns inte fri abort inskriven på samma sätt som i exempelvis Sverige, men eftersom författningsdomstolen stadgat att abort efter rådgivande samtal är straffbefriad, så har människo- och skyddsvärdet för embryon i praktiken upphört att gälla. Det vore absurt, menade Merkel, att ge embryot före dag 14 i provröret större människovärde än det embryo som befinner sig i livmodern på en kvinna. Merkel försökte också med en rad tankeexperiment visa att vi inte förhåller oss till embryot som en fullvärdig människa och att det därför också rent filosofiskt inte är försvarbart att tilldela det fullt människovärde. Om det brinner i laboratoriet räddar vi hellre ett nyfött barn än tio embryon. I själva verket handlar skyddet för människovärdet i den tyska grundlagen enligt Merkel om "släktessolidaritet", om "en normativ bild som människan gör av sig själv". Eftersom kloning av mänskliga embryon för medicinska ändamål kan komma att hjälpa så många sjuka och svaga påbjuder rent av grundlagen att vi framställer embryon för det ändamålet. Och lagen om skydd för embryon i samband med provrörsbefruktning från 1991 bör följaktligen rivas upp.

REDAN HÄR KAN kan vi skönja hur den debatt som sedan går vidare i Die Zeit och andra tyska tidningar med inlägg från många andra filosofer och etiker polariseras in i två olika läger där positionerna befinner sig mycket långt ifrån varandra. Vi känner igen detta från den ekodebatt som förts i svenska tidningar. Eftersom den tyska lagstiftningen kring provrörsbefruktning och abort är mycket restriktivare än den svenska kan vi också förstå hur den kritiska falangen där får ett mycket starkare fundament än den har kunnat få i Sverige. De som kritiserat forskning på embryon i Sverige har kommit att identifieras med abortmotståndare och anklagats för att gå påvens och Pingströrelsens ärenden.
      I Tyskland kan de däremot åberopa en lagstiftning som i teorin medger att abort är mord även om det i praktiken bör tillåtas. Till lagtexterna skall naturligtvis läggas närvaron av en filosofisk tradition som inte står att finna i vårt land. Argumenten hämtas inte från Bibeln, utan från tänkare som Kant, Nietzsche, Heidegger, Adorno och Habermas. Som en konsekvens av detta framstår stamcellsforskning i Tyskland som en radikalt annorlunda praktik än ett abortingrepp. I abortfallet har vi en tydlig konflikt mellan kvinnans rätt till sin egen kropp och embryots möjlighet att utvecklas till ett barn. I stamcellsforskningens fall har vi snarare en radikalt ny situation. Det är fortfarande embryot som är i fokus. Men nu liknar konflikten mer ett triangeldrama: människans självuppfattning krockar med hennes önskan att bota sjukdom och lidande och med mäktiga industriella intressen som lovar att omhänderta denna önskan på sitt eget sätt. 

(Del 1: Dagens Nyheter, Kultur Essä, den 10 oktober 2001)

VAD ÄR EGENTLIGEN en människa? Låt oss inte fastna i den olösliga frågan om när embryot skall betraktas som en fullvärdig individ utan i stället vända oss till den filosof som anförde kritiken mot Sloterdijk efter hans föredrag om den posthumana tidsåldern - den tyska filosofins nestor, Jürgen Habermas. Den 28 juni i år höll Habermas en föreläsning i Marburg om biopolitik. I sitt föredrag efterlyste Habermas en filosofisk reflexion som springer före den vetenskapliga utvecklingen och inte bara ligger den i bakhasorna. Om man skall kunna styra utvecklingen med politiska medel är det viktigt att föreställa sig hur stamcellsforskningen och genetiken kan komma att förändra vår livsform - innan de redan har gjort det.
       För Habermas är människan framför allt en medlem i en kommunikativ gemenskap där varje röst räknas lika i det rationella samtalet. När vi brottas med moraliska och politiska frågor har ett sådant kommunikativt förnuft förtur framför ett vetenskapligt instrumentellt tänkande. Det jämställda samtalet bildar i själva verket grunden för en människosyn där var och en kan utvecklas till den hon vill bli utan att förtryckas av eller förtrycka andra. Enligt Habermas hotar möjligheterna att genetiskt förbestämma vem individen skall bli att förstöra grundvalarna för det jämställda samtalet, då vissa människor blir till "designer" och andra till "produkter". Det barn som designats kan inte längre i full utsträckning förstå sig själv som "författare till det egna livet" och den asymmetriska relation som skapats genom designakten kan aldrig helt upphävas i samtalet. Embryot, som man destruerar i stamcellsforskningens fall, och som man selekterar eller manipulerar i den genetiska diagnosens fall, m åste enligt Habermas betraktas som "en potentiell diskursmedlem" i samtalet kring användningen av nya medicinska teknologier.

DET RÄCKER INTE här att bemöta Habermas med invändningen att individen aldrig varit en autonom, självskapande varelse i någon full utsträckning, eller med att genetiken aldrig kommer att nå ett stadium där vi kan förbestämma egenskaper som rör personlighet eller moralisk hållning. Han är naturligtvis medveten om att individen skapas just i samtalet med andra, men poängen är att den gemenskapen måste hållas fri från fundamentalt ojämlika förhållanden. Och även om ny forskning visar att samspelet mellan gener och proteiner är långt mer komplext än man anade för bara tio år sedan, att arv och miljö följaktligen samspelar också på den genetiska nivån, så bestod den filosofiska uppgiften just i att föregripa en möjlig utveckling.
       Ytterligare en invändning mot Habermas skulle kunna gå ut på att barn kommer att designas i goda syften för att slippa sjukdomar och andra obehagligheter som livets lotteri kan bjuda på. Här tror jag att Habermas skulle gripa tillbaka på sina filosofiska rötter i Adornos och Horkheimers "Upplysningens dialektik", där det bland annat heter att: "upplysningen förhåller sig till tingen som diktatorn till människorna, han känner till dem för så vitt han kan manipulera dem". Upplysningens frigörande potential måste ständigt skärskåda och tämja de förtryckande och exploaterande drag som bildar dess mörka baksida.

MAN BÖR INTE vara för godtrogen vad gäller de krafter som ger sig till känna i den biologiska vetenskapen. Just patenterandet av det mänskliga genomet ger anledning till oro när vi iakttar den snabba utvecklingen. I USA finns redan en rad sådana patent, i Sverige ligger flera och väntar på behandling. Svenska ministrar menar att patent på mänskliga gener inte är aktuellt i Sverige (DN 10/12 -00), men uttalandet verkar strida mot EU-direktiv om bioteknologisk forskning.
       Frågan är mycket komplex. Under hösten kommer etiska och vetenskapliga råd i såväl Tyskland som Sverige att utfärda rekommendationer om hur man skall gå vidare med lagstiftning och andra åtgärder för att kontrollera att biologisk forskning och terapi inte kommer i konflikt med våra moraliska åtaganden. Hur skall vi hantera det nya sätt på vilket vi kommit att bli skapelsens herrar? Hur skall vi balansera de frigörande potentialer som öppnar sig i den nya biologin med de exploaterande krafter som också ger sig till känna där? I abortdebatter fanns det från kvinnosynpunkt ett emancipatoriskt motiv bakom kravet att frånkänna embryot allt människovärde. Men i dag kan samma tankefigur användas av industrin för att legitimera en kommersiell exploatering av embryon.
       Den filosofiska tradition som vi finner i den tyska debatten kan tjäna som utgångspunkt för en fördjupad analys av vad som står på spel i stamcellsforskningen. Biologi och filosofi måste fungera som kommunicerande och kritiserande kärl i slaget om människan: "Striden om skapelsens etiska självförståelse", som titeln på Habermas föredrag i Marburg löd.

(Del 2: Dagens Nyheter, Kultur Essä, den 11 oktober 2001)

Detta var den andra och avslutande artikeln om den tyska stamcellsdebatten.

Del 1: Människa eller produkt (10 oktober).
Del 2: Embryot har rätt till advokat (11 oktober).

Svenska Dagbladet, Brännpunkt. Debatt om stamcellsforskning