[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus]

Karl Barth

Ur Dogmatik i grunddrag

I.

Om detta är påskens budskap, så förstår Ni, att det i Jesu Kristi uppståndelse egentligen helt enkelt handlar om uppenbarelsen av den ännu dolda frukten av Kristi död. Just denna omvändning är det ju som i Jesu Kristi död ännu är dold, dold under den aspekt i vilken människan där visar sig, förtärd av Guds vrede. Och nu vittnar Nya Testamentet om att denna människans aspekt inte är innebörden i skeendet på Golgata utan att bakom denna aspekt den egentliga innebörden i skeendet är den som blir uppenbar på tredje dagen. På denna tredje dag börjar en ny historia för människan, så att man även kunde indela Jesu liv i två stora perioder: 33 år till hans död och den helt korta och avgörande perioden om 40 dagar mellan hans död och himmelsfärd. På tredje dagen börjar ett nytt liv för Jesus. Men tillika börjar det på tredje dagen en ny eon, en ny gestaltning av världen, eftersom den gamla världen i Jesu Kristi död helt och hållet avskaffats och avslutats. Detta är påsk: början på en ny tid och värld i människan Jesu existens, vilken nu börjar ett nytt liv som övervinnande, som segerrik bärare, som förintare av den på honom lagda bördan av människans synd. I denna hans förändrade existens har den första församlingen sett inte bara en eventuell övernaturlig fortsättning av hans tidigare liv utan ett helt nytt liv, den upphöjde Jesu Kristi liv och därmed tillika begynnelsen av en ny värld. (s.158-159)

II.

Nu ser den kristna människan framåt. Vad betyder det kristna hoppet i detta liv? Ett liv efter döden? En händelse vid sidan om döden? En liten själ, som fladdrar likt en fjäril över graven och flyger till en skyddad plats för att odödlig leva vidare där? Så har hedningarna föreställt sig livet efter döden. Det är emellertid inte det kristna hoppet. "Jag tror på köttets uppståndelse". Köttet är i Bibeln helt enkelt människan, och det just under syndens tecken, den slagna människan. Och åt denna människa utlovas: du skall uppstå. Uppståndelse betyder inte en fortsättning på detta livet, utan livets fulländning. Till denna människa är ett ja talat, som dödens skugga är maktlös emot. I uppståndelsen gäller det vårt liv, gäller det oss människor, hur vi är och hur vi har det. Vi uppstår, det är inte någon annan som träder i vårt ställe. "Vi borde bli förvandlade" (1 Kor. 15). Det står inte, att ett helt annat liv börjar utan att "detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet." Då skall det bliva uppenbart: "Döden är uppslukad och seger vunnen." Det kristna hoppet angår alltså hela vårt liv: detta vårt liv skall fulländas. Det som blir sått i ringhet och svaghet skall uppstå i härlighet och kraft. Det kristna hoppet för oss inte bort från detta liv. Det är tvärtom att upptäcka den sanning, i vilken Gud ser vårt liv. Det är övervinnandet av döden men inte en flykt hinsides. Det rör sig om detta livs realitet. Just eskatologin är, rätt förstådd, det allra mest praktiska som man kan tänka sig. I eschaton faller ljuset från ovan in i våra liv. Vi väntar på detta ljus. "Vi befaller er och hoppas", har Goethe diktat. Kanske har dock även han varit medveten om detta ljus. Det kristna budskapet förkunnar i varje fall med tillförsikt och tröst hoppet om detta ljus.
        Hoppet att vårt liv skall fulländas, kan vi visserligen inte ge oss själva, icke intala oss. Det måste mottas i tro döden till trots. Den som inte vet, vad döden är, han vet inte heller, vad uppståndelse är. Det behövs den helige Andes vittnesbörd, vittnesbördet från det i den heliga Skrift förkunnade och hörda Guds Ord, den uppståndne Jesu Kristi vittnesbörd, för att tro, att det skall bli ljus och att detta ljus skall fullända vårt ofullkomliga liv. Den helige Ande, som talar till oss i Skriften, han säger att vi får leva i detta väldiga hopp. (s. 200-201)
(Kursiveringarna är Barths egna)

[bakgrundsbild]