| Påvens kritiker har nu
fått en diger dokumentsamling att stödja sig på - John Cornwells mycket uppmärksammade
bok "Hitler's Pope: The Secret History of Pius XII". Cornwell lyckades
övertyga en tysk jesuit med ansvar för Vatikanens arkiv, Peter Gumpel, om att avsikten
med hans forskning var att finna argument till försvar för Pius XII:s agerande under
andra världskriget. Cornwell förklarar i sin bok att han, en utövande katolik, alltid
varit övertygad om att påven var oskyldig till anklagelserna om nazisympatier och
passivitet under Förintelsen. Men vid läsningen av tidigare otillgängliga dokument om
Eugenio Pacellis diplomatkarriär i mellankrigseuropa och sedan om dennes
ställningstaganden som påve Pius XII åren 1939-45 upplevde han "en moralisk
chock".
En betydande del av de dokument och fakta som Cornwell åberopar
har varit kända sedan decennier tillbaka, bl.a. från Saul Friedländers
dokumentationssamling Pie XII et le III Reich, Documents (1964), Carlo Falconis The
Silence of Pius XII (1965) och Walter Laqueurs The Terrible Secret (1980). Men
Cornwells sammanställning ger en heltäckande bild av både människan Eugenio Pacellis
vånda att ta ställning och av hans moraliska och teologiska tillkortakommanden som den
katolska kyrkans överhuvud i en tid då kristendomens förkunnelse sattes på det
ultimata provet.
Cornwell menar att kardinal Pacelli spelade en avgörande
roll när den katolska kyrkan i Tyskland avvecklades som en maktfaktor i motståndet mot
nazistpartiet. Hitler var övertygad om att den nazistiska rörelsen endast kunde lyckas
om det mäktiga katolska centerpartiet, katolska biskopar och katolska medier eliminerades
som politisk faktor. I början av 30-talet fanns det många exempel på uttalanden av
katolska ledare, inklusive ärkebiskopar, som slog fast att nationalsocialismen var
oförenlig med katolicismen, ja med kristendomen överhuvud taget.
Utan de tyska biskoparnas vetskap kom Pacelli, som då var
Vatikanens statssekreterare, överens med nazisterna om ett konkordat, en ny lagstiftning
mellan kyrkan och staten. Den skulle ge generösa privilegier åt den katolska kyrkan - i
utbyte mot att den tyska katolicismen skulle överge alla politiska ambitioner. Hitler
krävde därefter att det katolska centerpartiet, den sista parlamentariska kraften som
kunde utgöra en opposition mot nazisterna, skulle upplösa sig självt, vilket också
skedde. Cornwell citerar mötesprotokoll från ett regeringssammanträde i Berlin den 14
juli 1933. Hitler uttryckte sin tillfredsställelse med avtalet: "konkordatet gav
Tyskland en gynnsam möjlighet och skapade en atmosfär av tillit vilket var av synnerlig
vikt i den kamp mot den internationella judenheten som höll på att utvecklas". Den
22 juli förklarade Hitler att avtalet "innebär den katolska kyrkans erkännande av
den nationalsocialistiska staten".
Det var inte nazistiska sympatier som drev kardinal
Pacelli. I två artiklar i L'Osservatore Romano den 26 och 27 juli förklarade han att
konkordatet var en historisk seger för det påvliga styret; det innebar inte ett
moraliskt godkännande av nazismen.
Efter avtalet mellan Vatikanen och Nazityskland försvann
motståndsviljan hos den tyska katolska kyrkans ledare, som den 3 juni officiellt
meddelade slutet på sin opposition mot Hitler-regimen. (Den protestantiska kyrkan hade
fattat samma beslut redan den 26 mars.) Uppenbarligen varken såg eller brydde sig påven
om konsekvenserna av sin cyniska diplomati.
Pacelli hade tidigare uppmanat den dåvarande tyske
premiärministern, katoliken Heinrich Brüning, att bryta samarbetet med socialister och
liberaler och alliera sig med Hitler. Detta machiavelliska drag i Pacellis
strategiskpolitiska tänkande förklarar också mycket av hans senare ställningstaganden
som påve. Han var övertygad om att kommunismen utgjorde ett långt större hot än
nazismen mot de värden han - och kyrkan - representerade.
Det är ett faktum att Pius XII inte en
enda gång under kriget offentligt och uttryckligen nämnde det nazistiska folkmordet på
judarna, eller ens ordet "jude" (vid de få tillfällen han berörde frågan
talade han om "icke-arier").
Under hela det avgörande året 1942, då den nazistiska förintelseplanen nådde sin
kulmen - under månader av deportationer från Frankrike och Holland, när upproret i
Warszawagettot slogs ner och gettots invånare mördades - förblev påven tyst. I mitten
av september beslöt Vatikandiplomater från Frankrike, Polen, Brasilien, USA och
Storbritannien att gemensamt agera för att förmå Pius XII att fördöma de nazistiska
förbrytelserna. USA:s president Roosevelt sände samtidigt en personlig representant till
Vatikanen med en vädjan om att påven skulle tala klarspråk om mordet på Europas judar.
Storbritanniens ambassadör i Vatikanen, Francis D'Arcy Osborne, kommenterade i en
rapport: "A policy of silence in regard to such offenses against the conscience of
the world must necessarily involve a renunciation of moral leadership and a consequent
atrophy of the influence and authority of the Vatican." (Britain and the
Vatican, Owen Chadwick, 1986).
Till slut talade påven. I sitt julbudskap 1942 nämnde han
"de hundratusentals som oskyldigt, ibland endast på grund av deras nationalitet
eller ras, är dömda till döden."
Detta är Pius XII:s enda - ofta av hans apologeter
citerade - officiella uttalande under hela kriget, som berörde nazismens folkmord på
judarna!
Den polske presidenten i exil, Wladyslaw Raczkiewicz skrev
en vecka senare ett brev till påven, där han med illa dold besvikelse påpekade:
"Den Heliga Stolen måste bryta tystnaden om (...) dem som dör utan stöd av sin
religion, i försvar för deras tro och deras traditioner." USA:s representant i
Vatikanen, Harald Tittmann, förklarade att jultalet "inte kan tillfredsställa dem
som hade hoppats att påven den här gången skulle kalla en spade för en spade".
Och när den franske ambassadören frågade varför nazism inte nämndes i talet, svarade
Pius XII att han i så fall hade varit tvungen att även nämna kommunism.
I slutet av 1942 när Pius XII talade om "de
hundratusentals dömda till döden" måste han med all säkerhet ha vetat att antalet
mördade judar började räknas i miljoner.
Gerhard Riegner, viceordförande
för World Jewish Congress i Genève, var den förste som förmedlade en rapport om
Förintelsen till de brittiska och amerikanska myndigheterna. Texten skulle komma att bli
berömd och i historieböckerna kallas "Riegner-telegrammet". Riegner ger i sina
i år utgivna memoarer stöd åt Cornwells påstående att Pius XII oftast valde att
blunda för den nazistiska politiken i det ockuperade Europa. T.ex. förföljelser och
mord på en halv miljon serber och tiotusentals judar och romer som den kroatiska
fascistregimen under ledning av Ante Pavelic gjorde sig skyldig till. Pavelic, som var
troende katolik, togs hjärtligt emot av Pius XII i Vatikanen i maj 1941.
Det var fyra dagar efter massakern i byn Glina då
hundratals serber, bland dem ortodoxa präster, hackades ihjäl med knivar och yxor av
Pavelics Ustasja-styrkor. Det finns inga bevis för att påven kände till just denna
massaker, men han kunde omöjligen vara ovetande om de raslagar som införts i Kroatien
och om de förföljelser som drabbat landets ortodoxa serber, judar och romer. Men han teg
konsekvent om detta, trots vädjanden från omvärlden.
Cornwells bok innehåller många exempel på Pius XII:s
svek: Vatikanens reaktioner på Vichyregimens antijudiska lagstiftning och deportationerna
av franska judar sommaren 1942 förblev mycket svaga - detta i motsats till kraftfulla
protester från ett antal franska katolska ledare. Samma gäller påvens tystnad om
massmorden i Rumänien och Polen.
Det finns bara två dokumenterade fall då Pius XII
reagerade. Han vädjade till Slovakiens quisling, den katolske prästen Josef Tiso, att
för en tid lindra sin antisemitiska iver. I krigets slutskede intervenerade påven också
hos den ungerske regeringschefen om deportationerna till Auschwitz.
Saul Friedländer skrev i början av 60-talet i sin bok att
det, utöver de här nämnda tillfällen, "inte finns några andra dokument som
skulle kunna visa att Den Heliga Stolen intervenerade hos den tyska regeringen till
förmån för judarna. Finns det bevis på Pius XII:s andra aktiviteter bör de i så fall
finnas i Vatikanens arkiv". Idag, 35 år senare, har ännu inte några sådana lagts
fram.
Pius XII:s försvarare har ofta
förklarat påvens tystnad med hans rädsla för tyska repressalier gentemot Vatikanen,
eller med att situationen för judarna skulle bli "ännu värre". Inget av detta
är hållbart: Deportationerna av ungerska judar började i juni 1944; då var Rom och
Vatikanen skyddade av de allierades trupper - och påven teg ändå, tills han
övertalades att reagera efter enträgna vädjanden från både katolska ledare i USA och
Judiska Världskongressen. Mellan åren 1939-1945 mördades sex miljoner judar; om man
fördelar detta antal över krigets 1700 dagar blir offren 3500 judiska män, kvinnor och
barn - per dag. Vad kunde ha varit "ännu värre"?
Så, vad gjorde Pius XII
sabbatsmorgonen den 16 oktober 1943, när lastbilar med judiska barn från Roms getto
passerade Petersplatsen?
Vatikanens statssekreterare Luigi Maglione träffade på morgonen den tyske ambassadören
Weiszäcker och förklarade att "Den Heliga Stolen inte önskar att bli tvingad in i
en situation då det blir nödvändigt att uttrycka en protest." Men efter detta tog
varken Maglione eller påven något initiativ att protestera, trots att arresteringarna av
Roms judar fortsatte.
Denna tystnad förvånade i själva verket tyskarna.
"Även de tyska ockupationsmyndigheterna, oroliga för den italienska befolkningens
motreaktion, hoppades att ett omedelbart och skarpt påvligt ingripande skulle stoppa SS
från vidare aktioner i staden.", skriver Cornwell. Men ett sådant dröjde och kom
inte självmant. Till slut skrev den tyske konsuln i Rom Albrecht von Kessel och
legationens sekreterare Gerhard Gumpert själva ett utkast till ett protestbrev i påvens
namn! Pius XII gav sedan sitt tillstånd till att rektorn för tyska katolska kyrkan i
Rom, biskop Alois Hudal, skulle underteckna det i påvens namn (Hudal gjorde sig senare
känd för att ha hjälpt nazistiska krigsförbrytare att fly till Sydamerika efter en
kort asyl på institutioner tillhörande kyrkan i Rom).
Två dagar senare, när deportationerna fortsatte,
uppvaktades påven av den amerikanske ambassadören Harold Tittman som vädjade om en
direkt påvlig reaktion. Pius XII uttryckte då oro för att "kommunistiska
partisaner" skulle kunna utnyttja den situation som skulle uppstå till följd av
hans protest!
Så boskapsvagnarna med Roms judar fortsatte mot Auschwitz.
Måndagen den 18 oktober, efter att passerat bergskedjan Appeninerna, då temperaturen
sjönk till minusgrader, anlände de till Padua där den lokale biskopen vädjade till
påven om ett omedelbart ingripande. Senare när tåget nådde Wien sändes information
till Vatikanen att fångarna bad om vatten. Snart var de vid slutstationen i Auschwitz.
Inom ett par dagar var så gott som alla - utom femton - av de 1060 italienska judar som
den 16 oktober fördes från Roms getto till Collegio Militare ihjälgasade.
Nya Testamentets Jesus hade, om han levde i Rom år 1943,
deporterats till Auschwitz tillsammans med sina bröder och systrar från stadens getto.
Annars skulle han själv valt att finnas bland de dödsdömda barnen i deras ödesstund.
"Kristi ställföreträdare på jorden" satt i sitt palats några hundra meter
från Collegio Militare - och teg.
PS. Det finns smärre skillnader visavi texten i Dagens
Nyheter. Texten här har jag fått direkt av artikelförfattaren. DS.
Länkar
på temat kristen antijudiskhet
[bakgrundsbild]
Artiklar,
debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens
förstasida
Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson
|
Artikel
-