Åke Skoog: Undervisning i förakt. Om judar och judendom i kristen lärotradition (föreläsning 1991)

Men, ingen omvändelse är möjlig innan man kommit fram till att man verkligen behöver omvända sig - och tyvärr är många kristna fortfarande inte helt övertygade om nödvändigheten. Man varken känner till, eller ens vill känna till, det som Jules Isaac kallade för "Föraktets undervisning", eller "Undervisning i förakt". För många är det fortfarande så, att den klassiska, antijudiska undervisningen helt enkelt är en legitim kristen undervisningstradition, som inte har det minsta att göra med seklers lidande för det judiska folket.

Redan i begynnelsen

Föraktets undervisning har varit en kronisk sjukdom i den kristna kyrkan, alltifrån begynnelsen.
      Redan Paulus märker vad som håller på att ske: "Föraktet", högmodet, har smugit sig in bland de hedningar som kommit till tro på Kristus, detta gentemot de judar som inte vill tro att Jesus från Nasaret var den utlovade Messias.
      Paulus inser risken, att de nyomvända hedningarna kommer att göra otillständiga jämförelser med judarna. Därför skriver han: "Du är en vildoliv som fått del av saven från det äkta olivträdets rot, men...du skall veta: det är inte du som bär roten, utan roten bär dig", ... "var inte övermodig, utan ta dig i akt" ( Rom 11:17 ff)
      I dessa kapitel 9 till 11 i Romarbrevet drar Paulus den slutsatsen, att Gud av någon anledning har funnit för gott att icke låta majoriteten av judar bli kristna. Detta i sin tur har betytt en öppning mot den hedniska världen. Paulus ger därmed inte upp hoppet om sina "bröder och stamfränder" ,"hela Israel", både de som bekänner Jesus som Messias, och de andra, kommer att bli frälsta - detta är den "hemlighet", det "mysterium" han avslöjar för de kristna i Rom - och han innesluter dem alla i Guds förbarmande, i det "djup av rikedom, vishet och kunskap som finns hos Gud."
      För Paulus och för urkyrkan fanns en kärnfråga: "Kan man vara medlem av Guds folk, utan att konvertera till judendomen, utan att leva som en lagtrogen jude?". Svaret blir ett klart JA - genom Jesus Kristus inbjudes icke-judiska människor av den Helige Ande att tillsammans med judarna tillbedja Israels Gud. Frågeställningen förvandlas mycket snart, och man börjar istället undra "Kan judarna räknas som medlemmar av Guds folk, utan att tro på Jesus Kristus?" Svaret blir både uttalat och outtalat: NEJ! Den nytestamentliga problematiken har vänts upp och ner, och Paulus undervisning om Guds kallelse och Guds obrutna löften glöms bort.
      Det dröjde mycket, mycket länge förrän ledarna i den kristna kyrkan började tala som Paulus om det judiska folket! Det kom att dröja mycket länge innan det judiska folket på nytt blev "bröder" för de kristna. Istället skedde en utveckling från brödraskap till främlingsskap och fiendskap och denna förändring skedde tidigt.
      Evangelierna, som skrevs senare än Pauli brev, vittnar om hur främlingsskap, kyla och bitterhet har vuxit. Visserligen kan en ytlig läsning av evangelierna ge intrycket, att de är en helt historisk beskrivning, en korrekt ögonvittnesskildring av Jesu förhållande till sin samtids judendom. Det är emellertid fullt klart, att evangelierna säger betydligt mer om relationerna mellan den unga kyrkan och dess samtida judendom, än vad de säger om Jesu förhållande till sin samtids judendom.
      Den unga kyrkan börjar mycket snart att tala i anti-judiska termer. Mänskligt sett är det verkligen inte så märkligt. Judendomen var vid denna tid representerad över hela romarriket och var en erkänd, legitim och dessutom starkt missionerande religion. Den var en andlig konkurrent med stark dragningskraft på människor i medelhavsvärlden. Den hellenistiska judendomen talade ett språk som lockade människor. Det var i samma kretsar, och på samma språk som kyrkan predikade. Det var självklart så, att en levande och dynamisk judendom blev ett ifrågasättande av de kristnas trovärdighet. Denna kyrka är inte heller nöjd med rollen som ytterligare en judisk sekt, utan börjar mycket snart att betrakta sig själv som "Verus Israel", - det sanna Israel - en benämning som man inte känner från Nya Testamentet, och måste nu finna vägar att belägga dessa sina anspråk.
      Det svåraste problemet för den kristna kyrkan var naturligtvis, att alla kände till, att de kristna grundade sin undervisning på judendomens heliga skrifter. Alla vet att de förvaltas, i original, i synagogorna. Bevisbördan hamnar givetvis hos den nya rörelsen, när den påstår att dess läsning av dessa skrifter är den enda legitima läsningen.

Adversus Judaeis - Mot Judarna

Den litteratur som växer fram kallas"Adversus Judaeis" -litteraturen, alltså traktater och skrifter "Mot Judarna", och sysslar i mycket hög utsträckning med dessa tolkningsfrågor av Gamla Testamentet. Dessa skrifter "Mot Judarna" skapas fram i en oavbruten tradition från Barnabasbrevet före år 100 över Justinus och hans "Dialog med Tryfon", över Augustinus, Chrysostemos och fram till fromma skribenter under 12-1300-talet. Detta betyder att det är en lång och intensiv kamp man för - vilket bättre än något vittnar om att judendomen var en betydligt mer livskraftig realitet än vad man vanligtvis vill erkänna i kristna sammanhang. Marcel Simon frågar sig i sin grundläggande bok "Verus Israel" om det verkligen skulle vara möjligt att hålla på och slåss mot ett kadaver under århundraden.
      I själva verket var det så, att judendomen i vart fall under de första tre århundradena av kyrkans historia var en mycket allvarlig konkurrent om själarna. I den officiella kristna kyrkohistorien vill man helst ha bilden av en judendom som förtvinar och dör omedelbart efter kristendomens framträdande på scenen. Detta är en omöjlig konstruktion, rent historiskt sett, däremot är det en teologisk konstruktion som känts nödvändig för kyrkan. Den outtalade förutsättningen är att det gamla gudsfolket förkastades och försvann i och med att det nya gudsfolket kom in på scenen. En sådan konstruktion kan inte ge plats för en levande judendom som fortsätter att vinna själar. Det är av precis samma anledning som teologerna, långt in i våra dagar, fortsätter att mynta ut den mest antisemitiska term jag känner till, nämligen
      s e n j u d e n d o m e n när man talar om judendomen på Jesu tid, vilket underförstått betyder att efter kristendomens framväxt det tog slut med judendomen. Som Martin Noth säger i sin gammaltestamentliga teologi: Därmed slutade Israels egentliga historia......."
      "Adversus Judaeis"-litteraturens huvudargument är att efter Kristus har utväljandet gått över från judarna till hedningarna, till Kyrkan. De paulinska tankarna om inympande och rotandet i Israel tonas ner och försvinner snart helt, för att sova under århundraden, praktiskt fram till ett par decennier sedan, då kyrkan upptäckte att Paulus faktiskt hade något att säga om förhållandet mellan kristna och judar i brevet till romarna. En ny period har börjat, och kyrkan betraktar sig inte längre som en kyrka av både judar och icke-judar. Den jude-kristna rörelsen mariginaliseras och försvinner, och därmed också en direkt broderlig länk till det judiska folket.
      Genom en mycket selektiv läsning av Bibeln finner man argumenten för Israels förkastande. Man läser ut en historia, där Israel ständigt avfaller, ständigt befinner sig i uppror mot Gud, man binder samma en kedja av brott, som så småningom leder fram till det slutgiltiga Avfallet, mördandet av Guds egen son, och så småningom, av Gud själv. I Kulturhusets utställningskatalog finner man bl.a. utdrag ur Melittons av Sardes påskpredikan, ett av de första exemplen på denna anklagelse för gudamord. Det som ger argumenten tyngd, är att man låter Israels egna profeter sköta anklagelserna.
      Genom alla tider har detta varit typiskt för den kristna antisemitismen, att man använder Israels egna profeter mot Israel. Om och om igen har ett "bibeltroget talande" använts av människor som inte har haft någon som helst rätt att ta så heliga ord i sin mun för ett så oheligt bruk. Det som kännetecknar en äkta profet är att han dömer ett folk med vilket han fullständigt solidariserar sig och identifierar sig. Oerhört mycket av den kristna kritiken av judendomen har istället varit en kritik utifrån. Det var endast med stor motvilja som profeten ville tala, han kände sin egen syndfullhet, och visste att han var ovärdig -"jag har orena läppar". De ohämmade, kärlekslösa utfallen mot judar och judendom i kristen tradition saknar den dimensionen. En kritik eller appell som bärs av en brinnande lidelse och stark kärlek lik den som kännetecknade aposteln Paulus när han talar om "mina bröder efter köttet" är sällsynt.
      Bibeln känner till denna andra modell för sanningssägande, detta att säga sanningen utan barmhärtighet och medlidande, en sanning som söker sitt, en sanning som vill bringa på fall. Så talar den som i Bibeln går under namnet Åklagaren, vilket är ett annat namn på djävulen själv. Och det är utan tvekan så att det är mycket av detta kyliga, djävulska dömande som drabbat judar från kristet håll genom seklerna. Det har varit djävulskt, och det har givit djävulska resultat. Detta också när det låter mycket bibeltroget. Det finns en texttrohet som i själva verket är den djupaste otrohet.
      Det "Nya Israel" borde istället tagit upp den judiska modellen av passionerad självkritik och profetia. Istället valde man att använda de gamla profeterna mot ett annat gudsfolk. Det blev den nästan självklara lösningen då man valde att beskriva sig själv som ett fläckfritt, syndfritt, räddat och utvalt folk och dessutom snart gjorde ledarna för detta folk till ofelbara.
      Där profeterna saknar argument, skapar man sina egna. Lyssna exempelvis på den store kappadociern, Gregorius av Nyssa, från 300-talet: "De är Herrens mördare, profeternas dråpare, upproriska och hatiska mot Gud, de förhånar lagen, de motstår nåden och avvisar sina fäders Gud. De är djävulens stumma aktörer, huggormars avföda, angivare, förtalare, förmörkade hjärnor, faiseisk surdeg, demonernas sanhedrin och fiender till allt som är skönt". Den store Hieronymus liknar vänligt den judiska gudstjänsten vid "åsnors skrin och svins grymtande". Eller den store Johannes Chrysostemos, som beskriver synagogan som en teater och en bordell, "en demonernas hemvist, en kula för vilda djur, nej, en kula för orena vilda djur." Vi har verkligen kommit mycket långt från aposteln Paulus' tal om "bröder och stamfränder".
      Man låter alltså Israels profeter bevisa vilket ond och syndfullt folk judarna är. Problemet kvarstår emellertid, eftersom samma profeter också visar hur mycket Gud älskar detta syndfulla folk, och vill föra det tillbaks till sig. Det finns praktiskt taget inte en domsprofetia i hela GT som inte följs av ett erbjudande om Guds nåd och kärlek.
      Hur kommer man ur detta dilemma? Man finner lösningen i en allegorisk läsning av Gamla Testamentet och visar att dessa skrifter egentligen talar om två gudsfolk, dels om det judiska folket, och dels om den kristna kyrkan. Alla löften och alla ord om barmhärtighet och nåd är riktade till Kyrkan, och alla domsord och förbannelser blir adresserade till det syndfulla Israel. Alla de stora andliga gestalterna i GT är symboler för det sanna gudsfolket, kyrkan. Över Abraham, Moses och profeterna går en direkt linje till apostlarna och till kyrkan, som är deras arvtagare, medan däremot det judiska folket är arvtagare till det upproriska och syndfulla Israels folk.

      Det är inte bara i den direkta polemiken med judarna som man skriver så här. Än mer uttalat finner man dessa resonemang i de stora striderna med Marcion, där det judiska folket får betala priset för en intern kyrklig uppgörelse. Vi kommer i fortsättningen att se hur denna modell om och om igen upprepas genom historien. Det tycks vara det judiska folkets förbannelse, att det tvingas spela en (mycket negativ) teologisk roll i ett internt kristet drama.
      Det enklaste för den kristna kyrkan skulle ha varit att helt enkelt göra sig av med Gamla Testamentet, judarnas heliga skrifter. Just dessa skrifter är emellertid själva grunden till de kristnas anspråk. Marcion försökte bevisa att det egentligen var en annan Gud som talade i GT. Så hårda och absurda lagar som där beskrivs, så grymma straff som där utmäts gör det uteslutet att det är Jesu Gud och Fader som talar i dessa skrifter. För att bemöta Marcion - och här kommer nu den eleganta anti-judiska läsningen in - förklarar man att Gamla Testamentets Gud inte alls var hård och ond - däremot, det folk för vilket alla dessa lagar har stiftats, det judiska folket, dessa judar är så hårda och onda, att alla dessa lagar har behövts för att kunna stävja deras oerhörda syndfullhet. Som Tertullianus säger i sin "Adversus Marcionem": "Denna lag stiftades inte på grund av dess författares hårdhet, utan på grund av den upphöjda godhet, som föredrog att tämja folkets hårdhet". Men när nu Gud inte lyckades bryta denna hårdhet, vilket bevisades genom judarnas dödande av Kristus, då tvingades han att slutligen bryta med det judiska folket, och överge dem åt deras öde.
      Den efterföljande judiska historien ses som ett bevis för det straff som har drabbat detta folk. Mycket tidigt börjar man att spekulera över judisk historia, och man använder givetvis ett helt annat mått än när man bedömer den kristna historien. Talar man om förföljelser och lidande som drabbar de kristna, handlar det om martyrium och om hur "martyrernas blod är kyrkans utsäde" - talar man däremot om förföljelser och lidande som drabbar det judiska folket, handlar det om Guds rättmätiga straff över "Gudamördarna", "Kristusmördarna", dessa ohyggliga epitet som blir allt vanligare då man talar om judarna i kristna sammanhang.
      Jerusalems förstöring är det yttersta beviset på att Gud har brutit med folket, och det tas för givet att detta fördrivande skall vara för evigt och att Jerusalems försöring är permanent. I detta sammanhang växer myten om den "vandrande juden" fram.

      Vad som är mycket allvarligare är teologiserandet om det judiska folket som "vittnesbördets folk". Det handlar inte här om ett vittnesbörd om Guds kärlek och nåd, eller om att judarna skulle vara vittnen för den ende sanne Guden i världen. Nej, judarna skall framför allt vittna om att de kristnas heliga skrifter inte är kyrkliga förfalskningar. De beskrivs som åsnor som bär fram de heliga böckerna till kyrkan, eller som bibliotekarier, som inte själva kan läsa dessa skrifter, men som överlämnar dem till kyrkan, för att den skall kunna tolka vad som står i dem. Genom att det är judarnas heliga skrifter, så måste det vara fullständigt klart, säger Augustinus, att eftersom våra fiender har skrivit dem, ingen kan anklaga oss för att i efterhand har skrivit ner dessa profetior som har gått i uppfyllelse genom Jesu ankomst.
      Men - judarna är vittnesbördets folk också i ett annat avseende. De skall finnas strödda över hela jorden, och leva undertryckta och i misär, och därigenom vittna för hela världen att Kristus har segrat. Just denna teori fick mycket svåra sociala och politiska följder för det judiska folket.
      Det är med den teologin i botten, som kyrkan påverkar lagstiftningen i det konstantinska och det medeltida samhället. Huvudprincipen är enkel, och kyrkan vakar noga över att man håller sig till den : "en jude får aldrig någonsin ha auktoritet över en kristen".
      Ingredienserna till den framtida "undervisningen i förakt" finns alltså redan samlade under de fem första århundradena, och på samma sätt är grunden lagd till all framtida lagstiftning vad gäller judar i det "kristna" Europa, detta ända fram till judarnas emancipation genom franska revolutionen.

      Sammanfattningsvis: Judendom är en dålig religion av lagiskhet och självrättfärdighet. Judarna är ondskefulla, perverterade, hårdnackade, upproriska, - och steget till den demonisering av dem som sker i den kristna världen är inte långt. Den kristna kyrkan har ersatt det judiska folket som Gudsfolk, och judarna är förkastade. Huvudskälet till förkastandet är mordet på Jesus, för vilket man snabbt lyckas göra alla judar, i alla tider, ansvariga. Judendomen är partikularistisk till skillnad från kristendomen, som är universalistisk. För grekiskt tänkande har givetvis bara det värde som är universellt. Judisk historia har enbart funktion som ett avskräckande vittnesbörd, och judar förvandlas alltmer till "typer" och "modeller" i kristet tänkande.
      Utställningskatalogen visar tydligt frukterna av denna undervisning. Legender om ritualmord och skändandet av nattvardsbröd, tvångsdialoger och Talmudbränningar, korståg och lutherska hatpredikningar. Vi ser dessutom hur under upplysningstiden och romantiken alla de antijudiska myterna lever vidare, fast i ny dräkt. Judarnas emancipation ses främst som en "förbättring" av judarna, och bakom ligger tanken att genom denna förbättring den föraktade och avskydda judiska religionen och livsstilen också skall försvinna, kort sagt att judisk partikularism skall ersättas att den franska revolutionens universella principer.
      Under alla dessa århundraden försöker kyrkan ständigt stoppa olika försök till judarnas integration i det europeiska samhället. Genom alla sekler var det kyrkan som såg till att judarna behöll sin förödmjukande ställning, och det är ett viktigt memento, att faktiskt inte en enda av nazisternas antijudiska lagar var en nyskapelse, alla hade de tidigare i liknande form, fastslagits av något kyrkomöte. Inklusive kravet att judarna skulle bära ett synligt tecken på sina kläder, så att man skulle känna igen dem. Den gula fläcken, dåtidens motsvarighet till "judestjärnan", bestämdes om redan 1215, vid fjärde Laeterankonciliet.

Visst har det funnits undantag från dessa mönster, och genom alla sekler finner vi rörelser och individer som visar stort intresse och respekt för judendomen. Frågan är emellertid om de har allvarligt påverkat den allmäna inställningen. En svårighet har bland annat varit, att de som intensivast sökt kontakt med judendomen, och också i handlig visat att de velat hjälpa och arbeta för judarnas sak, samtidigt har sett det som sin uppgift att omvända judar och "föra dem till Kristus". Denna dubbla lojalitet är fortfarande ett känsligt kapitel i dagens judisk-kristna dialog.
Jag tänker inte låta denna föreläsning i första hand bli en historisk analys, utan jag vill istället tala något om hur det ser ut idag i den kristna undervisningen. Jag har talat länge om den tidiga utvecklingen, eftersom jag är fullständigt övertygad om att orsaken till all senare undervisning i förakt finns att hämta hos dessa äldsta källor.

Nya tongångar

Om man studerar offentliga kristna dokument så har det tydligen hänt ganska mycket. Även om vi i sanningens namn måste erkänna att svenska kyrkan hittills har legat mycket lågt i det avseendet. Under de senaste årtiondena har det överlag i alla världens kyrkor vuxit fram en helt ny attityd till människor av annan tro. Man har helt enkelt insett att man måste börja lyssna på den andre, och att de hittillsvarande teologiska modellerna - och predikotraditionerna - helt enkelt är otillfredsställande. Monologens tid är helt enkelt slut.
      Man bör komma ihåg, ur Kyrkornas Världsråds förklaring om Dialog, (III.4): "Självförhärligande beskrivningar av andra människors tro är en av rötterna till fördomar, stereotyper och nedlåtenhet. Genom att lyssna mer omsorgsfullt till andra medmänniskors självförståelse hindras kristna från att bryta mot det åttonde budet, att bära falskt vittnesbörd om sin nästa."
      Den inter-religiösa dialogen har utan tvekan kommit längre, i vart fall i officiella kyrkliga dokument, vad gäller relationen till judendomen, än i förhållandet till andra religioner.
      Genom dialog med judendomen har kristna lärt att "de bilder av judendomen som så länge har dominerat kristen undervisningshistoria och skrivande", helt enkelt inte stämmer med judisk verklighet.
      I de "Ecumenical Considerations on Jewish Christian Dialogue" som antogs av Kyrkornas Världsråds Exekutivkommitte år 1982 gör man rent hus med en mängd av sådana stereotyper och fördomar.
      Man avvisar tanken att kyrkan har ersatt Israel som Guds folk, eller att Jerusalems förstöring och den judiska exilen skulle vara bevis för detta. Guds förbund med Israel skall inte ses enbart som en förberedelse till Kristi ankomst, efter vilken förbundet bröts. Man vill inte se judendomen efter Kristus som en fossilerad, legalistisk religion.
      Kristna bör komma ihåg, att de motsättningar som beskrivs i Nya Testamentet mellan Jesus och hans samtids judar, främst fariséererna, ägde rum i en judisk kontext, men att de senare blev vapen i en antijudisk polemik, och att dess ursprungliga intention därigenom blev tragiskt förvriden. Fariséismen har framställts som modellen för all legalism, och judar och judendom har över huvud taget fått spela en negativ roll i kristen undervisning.
      Redan i Kyrkornas Världsråds första möte i Amsterdam år 1948, erkänner man att denna kristna tradition har fungerat som såningsbädd för den nazistiska "Förintelsen": "Kyrkorna har i det förflutna bidragit till att skapa en bild av judarna som Kristi enda fiender, och därigenom bidragit till antisemitismen i den sekulära världen."
      Istället för denna negativa och föraktfulla undervisning söker man nu vägar att se på judendom och judisk historia med andra ögon. Som ett exempel på korrekt behandling av judisk tro, liv och historia kan hänvisas till en deklaration av en Faith and Orderkommission som sammanträdde i Bristol år 1967, dels till de redan nämnda "Ecumenical Considerations". (Båda finns att läsa i en nyutkommen, och utmärkt, studiebok från Kyrkornas Världsråds Förlag, (150, Route de Ferney, 1211 Geneva, Switzerland) The Theology of the Churches and the Jewish People).
      Några citat ur Bristoldokumentet får ange tonen:

"Emedan vi ser det judiska folkets fortsatta existens som ett tecken på Guds kärlek och barmhärtighet så förkastar vi uttryckligen varje tanke att betrakta deras lidande under århundraden som ett bevis på någon form av skuld...vi finner det omöjligt att i allmäna termer tala om kristen lydnad gentemot judisk olydnad"

På många andra punkter gör man upp med slitstarka fördomar, exempelvis att judar i alla tider på något sätt skulle vara ansvariga för korsfästelsen, eller den rent oanständiga myten att de Jerusalems invånare som år 70 ser staden gå upp i lågor skulle med sitt liv och lidande betala priset för ett beslut, fattat i nattens mörka timmar, fyrtio år tidigare, av en handfull judiska och romerska politiska harkrankar.
Man vågade alltså hoppas att det har skett framsteg. Men tyvärr är det så, att de gamla giftförråden var rikliga, och det fortfarande portioneras ut från dem till nya generationer.

Jag skulle här vilja ta upp några tema, där fortfarande Föraktets undervisning fungerar ganska så ohämmat - utan att man egentligen är speciellt medveten om vad man sysslar med.
För något år sedan gjorde studenterna vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem en genomgång av ett tiotal årgångars predikoutkast och handledningar som publiceras i de två facktidskrifterna, Svensk Kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift. Vi hade nog väntat oss att finna betydligt mer av "föraktets undervisning" än vad vi fann. Man finner mycket litet agressivt antijudiskt material i dessa tidningar, men efter att ha läst de magnifika deklarationerna om hur viktigt det är för den kristna kyrkan att lära känna judendomen känns det som en massiv "föraktets tystnad" som breder ut sig i dem. På massor av punkter ropar predikotexterna på en belysning från den judiska erfarenheten och den judiska läsningen av dessa texter - men det tas aldrig upp, och känns uppenbarligen inte som intressant för experterna.

Fariseerna

På vissa punkter har det emellertid inte skett några större förändringar i den klassiska undervisningen. Detta gäller då i första hand behandlingen av fariséerna. Den gamla, medvetna och omedvetena antijudiska läsningen finns kvar.
      Visst finns det antydningar om att kanske inte alla fariséer var lika onda som de i evangelierna men i mångt och mycket följer man den modell som lundaprofessorn Hugo Odeberg skapade i sin lilla bok Fariseism och Kristendom. Den boken har för generationer av svenska teologer och predikanter varit grundboken för deras kännedom om fariseismen. Professor Odeberg hade djupa kunskaper om fariseismen och överhuvud om den judiska bakgrunden till evangelierna. Han präglades också av en djup och äkta luthersk fromhet. Resultatet blir att hans läsning av Nya Testamentet färgas av hans lutherska bakgrund, och han projicerar på de nytestamentliga texterna den strid som stod mellan den lutherska och katolska kyrkan på 1500-talet. Fariséerna blir blir tidiga representanter för påvekyrkans "erosreligion", med gärningsrättfärdighet, meritumtänkande och lönemoral, och Kristus står för den rena lutherska läran, den som senare i Nya Testamentet kommer ännu klarare fram hos hos den "lutherske aposteln Paulus", som biskop Stendahl brukar säga.
      På grund av professor Odebergs odiskutabla kunskaper förutsätts en neutral, vetenskaplig approach, och man utgår ifrån, att den beskrivning han ger är exegetens och icke dogmatikerns. Det räcker att lyssna till några citat ur boken för att inse att Odeberg är lika mycket dogmatiker som vissa andra författare i serien "Tolkning av Nya Testamentet", en Anders Nygren eller en Ragnar Bring.
      För Odeberg gäller frågan om Jesu förhållande till fariséerna först och främst konflikten mellan tro och gärningar - en misstänkt luthersk konflikt!

s. 52... "Vi har all anledning att antaga att de... åtminstone från Jesu synpunkt, äro onda människor... Hur har de då blivit onda? Svaret blir: Helt enkelt därigenom att de ha föresatt sig att bliva goda. Emedan de vilja vara rättrådiga och fromma och försöka vara det ha de blivit onda, emedan de vilja vara Guds barn, ha de blivit djävulens barn, emedan de försöka utföra Guds verk, komma de att fullfölja djävulens verk."

s.53...."Fariséismen säger...Den som vill det goda och försöker göra det goda, hon blir en god och rättfärdig människa. Den kristna etiken däremot är grundad på insikten om människans sanna väsen och säger: människan kan av sin natur varken vilja eller göra det goda. Om hon inriktar sin vilja och sin strävan på det goda, kommer hon i verkligheten att sträva mot det onda. Den som försöker göra det goda, kommer att utföra det onda."

s.62... "Den fariséiska etiken måste nödvändigtvis leda till ett faktiskt, ehuru också nödvändigtvis omedvetet hyckleri, hypokrisi... En människa, som tillhör det icke - gudomliga livet (kan icke) leva sig in i det gudomliga livet. Ju gudomligare hon försöker vara desto intimare kommer hon att gå i förbund med det djävulska och bedja och verka för djävulens framgång."

s.104 "... den etik som utgår från att människan besluter sig för att bli god, att göra Guds vilja osv. och därmed menat att allt är väl beställt är att likna vid en åskådning som sade, att ett djur, som dresserats att gå klätt som en människa och företaga mänskliga åtbörder och handlingar, därigenom också hade blivit en människa. Den rättfärdige är sålunda från urkristen synpunkt intet annat än en dresserad varelse, som inte är ett fjät närmare den rätta rättfärdigheten, den verkliga moraliska livsföringen än den som är en syndare, som icke blivit dresserad.... "

s.110... "Lagen härstammar från den gudomliga världen. Men fariséismen består enligt urkristen uppfattning av att man vill förverkliga det gudomliga med från Gud skilda medel, vill göra Guds vilja utan att fråga efter Gud. .... de kommer just på grund av sin rättfärdighet att särskilt förbittrat visa ifrån sig det som är från Gud. Ju mera gudomligt det är, desto bittrare motstånd väcker det hos dem. Detta är , enligt urkristen uppfattning, den fariséiska pincipens tragik....."

Det finns anledning att också låta en Uppsalaprofessor ur Odebergs generation, Anton Friedrichsen, komma till tals. Det är samma attityd som präglar hans framställning av fariséism, och i grunden, judendom . Friedrichsens tankar i dessa frågor påverkar fortfarande svenska kyrkans predikanter genom samlingen "Fyrahanda Sädesåker", som innehåller kommentarer till de tre årgångarnas predikotexter. Också några citat ur den boken räcker för att visa hans grundsyn:
I en kommentar till Luk 18:9ff, liknelsen om Fariséen och publikanen står det:

"... Man kan visserligen invända att fariseéens bild är starkt karikerad... likväl är det ofrånkomligt att Jesus ville drabba och drabbade något väsentligt i systemet, i fariseéismen som sådan..
Fariséen representerar den typiskt judiska fromheten. Vad som ger berättelsen dess allmäna giltighet och ständiga betydelse är detta att den har relation till en ständigt aktuell tendens i kyrkan: att sjunka tillbaka i judisk korrekthets och förtjänstreligion..." (s.423)

"...Med sin karaktäristik av fariséerna vill Jesus ramma en typ ett system, och naturligtvis också dess äkta företrädare... det är ett fel med denna nitälskan: den är innerst inne bestämd av viljan till självhävdelse: "de ville komma åstad sin egen rättfärdighet". Mindre teologiskt ut tryckt: De är icke med av hela sitt hjärta i laglydnaden.Denna känns egentligen som en börda, som de i grunden önskade att komma ifrån så billigt som möjligt. De lever icke i budet, men bredvid det... Gentemot detta system kunde han endast inta en hållning: krig på kniven." (s.426)

".... Judarna är i Fjärde evangeliet Jesu dödsfiender; de representerar "världen", den som hatar ljuset och älskar mörkret.. när han kallar dem "judarna" par excellence (beror det på) att han i dessa personer såg representanter för det typiskt judiska, detta som även fanns hos de andra, men hos dem i mildare form: den religiösa självtillräckligheten och självgodheten, som står i vägen för Sanningen..." (s.194)

      Det räcker uppenbarligen inte att i en bisats antyda att många fariséer var goda och fina människor, och att Jesus hade vänner bland dem, för att ta bort huvudintrycket: judendom i sin renaste form är i själva verket en religion i djävulens tjänst, "religiös självtillräcklighet och självgodhet". Denna syn på judendom och fariséism har insupits av flera generationer svenska präster. Ingen har reagerat, ingen har protesterat, ingen teologisk fakultet i Sverige har tagit avstånd från dessa böcker, inga läroauktoriteter har varnat kyrkans präster för användandet av ex. Fyrahanda Sädesåker. Jag vill gärna hänvisa till en liten artikel, med en bifogad citatsamling som jag publicerade för några år sedan i SKM's häfte "Kyrkan och Judendomen", (no 2/1989) betitlad "Antijudisk draksådd i en fyrahanda sädesåker", där ingen som läser de många citaten ur Friedrichsens bok borde kunna undgå att känna rysningar längs ryggraden .
      Naturligtvis var Odeberg och Friedrichsen barn av sin tid men man frågar sig varför ingen av de som ställde samman Fyrahanda Sädesåker, och som sedan dess sett den gå ut i många nya upplagor, reagerade. Den första utgåvan kom trots allt ut så sent som 1959.
      Förmodligen är skälet att den grundläggande, antijudiska attityden har känts naturlig, och man har helt enkelt inte reagerat mot citat som de härovan. Samuel Sandmel har beskrivit denna attityd hos kristna forskare så här:

"En vanlig inställning hos NT forskare är att judendomen i bästa fall är en ofullständig och inadekvat religion, i sämsta fall att den förstör varje möjlighet till ett äkta religiöst förhållande mellan Gud och människor ...... den som in till denna dag fortsätter att upprepa att judendomen är en legalistisk, gärningsrättfärdig religion kan helt enkelt inte övertygas, det finns helt enkelt ingen möjlig akademisk kommunikation."

Med tanke på vad som faktiskt skett inom nytestamentlig forskning och i dagens judisk-kristna dialog väntar man verkligen på att någon med auktoritet säger ifrån. I Friedrichsens bok finns alla de gamla flosklerna om judendom och fariséism, att idag låta dem stå oemotsagda är skandalöst.
Mot hela denna smutskastning av "fariseisk gärningsrättfärdighet" räcker det egentligen att sätta ett enda, äkta fariseiskt citat, hämtat från "Fädernas Tänkespråk", Pirqe Avot, 1:3:

"Var inte som tjänare som tjänar sin Herre för att erhålla en belöning, utan var som tjänare som tjänar sin Herre utan tanke på lön....".

Vi vet att detta är äkta fariseism, och det är vi som är de självrättfördiga hycklarna, om vi fortsätter att mynta ut den klassiska antijudiska beskrivningen.

Svenska konfirmandböcker har förresten också ett mycket gott öga till fariséerna, och använder dem som pedagogiska hatbilder i ett antal varianter.

"I liknelse efter liknelse berättar Jesus om en Gud, som enligt fariséernas och andra laglydiga medborgares sätt att se, måste vara förfärligt orättvis.
      När Jesus t. ex. berättar liknelsen om arbetarna i vingården....Enligt Jesus skulle alla få lika mycket.Det var ju orättvist. För vad tjänade det då till att vara laglydig och from?
      Gud var sträng och dömande, enligt fariséernas sätt att se. Han var absolut inte snäll och förlåtande. Rättvisan krävde dom och straff.
      Jesus fick farliga fiender. Han stötte sig med makthavarna och de inflytelserika i landet. Men han fick också vänner, inte minst bland de utstötta. De fick höra om en annan Gud - en Gud som förlät och brydde sig om och var barmhärtig. De hade fortfarande en chans....
      ...Men vad sa fariséerna - De sa: "Orättvist!"
      ("Det handlar om dig", s.16)

Överlag har man svårt att tänka sig Jesus som en rättrogen jude med judisk livsstil, utan framställer honom gärna som den som revolterar mot judiska reningsföreskrifter och sabbatsbud. Ett exempel ur "En fyrtiodels sekund" får belysa detta:

"Vidare finns en tendens att starkt betona det judiska hos Jesus, fastän det var han som med sin förkunnelse bröt med judisk tradition". (40d sek.M28)

En liten teologisk godbit från "Det handlar om dig", s. 136 bör inte undanhållas:

"För den rättrogne juden var svinet ett orent djur.Det var därför förbjudet att äta svinkött. Inte heller får en rättrogen jude idag äta t.ex. fläskkotletter eller julskinka (sic!)"

Kravet på att framställa "det radikalt nya" i kristendomen gör att det är svårt att arbeta med en levande och äkta judendom som bakgrund till Jesu gärning. Detta gäller också, vilket är märkligt, forskare som Odeberg, Friedrichsen och andra, som faktiskt har mycket stora kunskaper om judendom.
Nu är det naturligtvis så, att då man i kristen predikan använder ordet farisé tänker man inte ett ögonblick på fariséerna på Jesu tid, utan man tänker på människor i den egna kyrkan. Utdrag ur en predikan av förre göteborsgsbiskopen Bo Giertz illustrerar vad jag menar:

"Hur skulle en from farisé se ut i det moderna Sverige. Han skulle vara kyrklig, respektabel, skötsam och allmänt aktad.Han skulle hålla på rätt ordning, betala sina skatter, hålla trafikreglerna och sköta sitt arbete mönstergillt. Han skulle hålla med om att han var en syndare, i största allmänhet, men han skulle vara väl medveten om at han inte var en sådan syndare som alla dessa ansvarslösa, otvättade och nedknarkade individer, som det finns så gott om nuförtiden, och som polisen, enligt hans oförgripliga mening borde klämma åt lite bättre..."

      Detta är faktiskt inte den konflikt som rådde mellan Jesus och "judendomen". Det är ändå ganska märkligt att när vi vill beskriva en dömande eller hycklande attityd, vi inte har hittat tillräckligt många exempel i vår egen religiösa traditioner utan måste använda företrädare för en annan religion som modeller.
      Detta är nu ett mycket vanligt sätt att använda sig av judar i kristen undervisning, judarna är inga verkliga judar, och fariséerna är inga verkliga fariséer. Judarna är typer, modeller - från och med att man började befolka hela Gamla Testamentet med typer och modeller, och inte med människor av kött och blod, från och med att GT inte beskriver det judiska folkets historia, utan enbart "frälsningshistoria" har detta blivit den gängse metoden. Jag minns fortfarande när professor André Neher en gång talade om hur rädd han var för att möta kristna: "det är precis som om dom ser rätt igenom mig, det är inte mig, Andre Neher, de möter, inte en människa av kött och blod, utan JUDEN, en figur att manipulera i de kristnas interna teologiska spel".
      Den närmaste likheten till detta idag är vissa fundamentalistiska kristnas oerhörda intresse för judar och staten Israel, där judar på nytt blir brickor i spelet i ett kristet eskatologist slutspel. Vore jag jude skulle jag bli rädd för den sortens kärlek, lika rädd som jag skulle bli när jag hör kristna säga "jag älskar er därför att ni är Kristi bröder". Jag skulle inte vilja bli älskad för min brors skull utan jag skulle vilja bli älskad därför att jag är den jag är!
      Det svåraste med denna beskrivning är naturligtvis inte att de gamla fariséerna behandlas orättvist, utan att de ur judisk synpunkt närmast motsvarar vad man i kristna sammanhang skulle kunna kalla för kyrkofäder.
      Vi kristna skulle antagligen bli mycket upprörda, om vi visste att varje gång överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, ville attackera självrättfärdighet och hyckleri, han då talar om "dessa kyrkofäder", eller "dessa biskopar" för att klämma åt sina församlingsbor. Sålunda, "allt vad i icke viljen att människorna skola göra eder, gör icke heller det mot dem" (Hillel).

Ur kristen synpunkt har denna behandling av fariséerna dessutom lett till mycket svåra följder, bl.a. för en avspänd attityd till vanlig mänsklig godhet. Charles Péguy säger någonstans, att den värsta perversionen är att inte känna igen det goda när man stöter på det. I attacken mot "fariséismen" har kristen teologi ofta målat in sig i ett hörn, och kan inte tala lugnt om lydnad och etik utan att omedelbart tillägga: "men detta är naturligtvis inte det viktigaste....". Vad gäller min relation till andra människor är det nog trots allt det viktigaste, och var vi än stöter på generositet, självuppoffring och kärleksfulla handlingar är det inte nödvändigt att med professor Odebergs ord förklara att "den som försöker göra det goda, kommer att utföra det onda."

Passionshistorien

Från judiskt håll är det antagligen ett annat kapitel i kristen undervisningstradition som är ännu mer känsligt, nämligen kristnas sätt att tala om judarnas roll i passionsdramat. Internationellt har man uppmärksammat detta, och kyrkorna säger på olika sätt, det som mycket enkelt uttrycktes av en amerikansk katolsk biskopskommission för några år sedan: "det judiska folket är icke idag, och har aldrig varit, ansvariga till Jesu död".
Så säger man exempelvis i "Faith and Order" kommissionens rapport från Bristolkonferensen:

"Modern vetenskap har allmänt nått fram till slutsatsen att det är historiskt fel att göra det judiska folket på Jesu tid i sin helhet ansvariga till hans död. Bara en liten minoritet av de som var i Jerusalem var aktivt fientliga mot honom, och även dessa var bara indirekt medverkande till hans död; den faktiska domen avkunnades av de romerska myndigheterna. Dessutom är det omöjligt att hålla dagens judar ansvariga för vad ett fåtal av deras förfäder skulle ha deltagit i för nästan 20 århundraden sedan. (2.) Teologiskt talat tror vi att denna lilla minoritet, som handlade tillsammans med de romerska myndigheterna, blev ett uttryck för den synd och den förblindning som är gemensam för hela mänskligheten."

Detta låter sig lätt sägas, men samtidigt finns det en grundmurad kristen predikotradition som gör det judiska folket, Guds Israel, ansvariga för mordet på Jesus, och jag tror det är direkt oansvarigt att hoppas att en så grundmurad tradition skulle kunna försvinna av sig själv, utan att någon tog upp den till allvarlig granskning. För att på nytt återvända till denna artikels speciella "teologiska rådgivare", Anton Friedrichsen, så är det kusligt att sida upp och sida ner finna en teologi som går stick i stäv mot vad världens kyrkor idag har att säga om det judiska folkets ansvar för Jesu död. Här råder verkligen ingen tvekan om ansvaret utan "gudsfolket" bär skulden, och konsekvenserna är Jerusalems förstöring och judarnas förkastande som Guds folk. Det är som sagt ganska många präster som använt boken efter det att den kom ut, - men också här har man hört ytterst få ifrågasättande av den undervisning som ges. Några exempel:

"De speciella och psykologiska omständigheterna i Judas fall känner vi icke. Men vi anar att bakom ligger den oförsonliga viljan till självhävdelse och Jesu liv. Det är med andra ord fariseismens och sadduceismens grundmotiv, som här framträder såsom verksamma hos lärjungen.." (s. 234)

Med andra ord, Judas blir j u d e n par exellence, och förrädaren sammanfattar i sig sin samtids judendom.

"Under det att den hedniske överhetspersonen.. försökte rädda Jesus, fullt på det klara med hans oskuld, uppbjuder representanterna för det heliga folket allt för att pressa honom till att döma Jesus till det grymmaste och mest vanärande dödsstraff. En vild lidelse präglar judarnas hållning. Situationen kulminerar när de begär att få fri Barabbas, upprorsmakaren, under det att de beträffande Jesus bestormar Pilatus med massvrålet: På korset med honom!" (s.243)

"Barabbas... Innebörden är denna: att ledare som folk instinktivt föredrog, en som representerade den mänskliga viljan till självhävdelse, framför en som kom på Guds vägnar... Barabbas, en rövare... den typiske företrädaren för den självrådiga människan. Mellan den nationella messianismen och banditmentaliteten rådde ett sammanhang... Hos Barabbas framträdde öppet den vilja som innerst inne animerar även den stadgade och städade lagmänniskan, så sant hon icke söker det pris, som kommer från den ende Guden..." (s.246)

Hos Friedrichsen är det mycket klart att det är "representanterna för det heliga folket" (och som verkligen ses som representanter, och inte som av ockupationsmakten tillsatta marionett-ledare) som är ansvariga. Och de drivs som synes av sin religion, den fromma lagmänniskan styrs i själva verket av en banditmentalitet.

Inte ens de sörjande kvinnorna på Jesu lidandesväg kan tillåtas uppriktighet i sin sorg:

"Kvinnornas klagan var alltså icke ett uttryck för sorg och medlidande, utan ett konventionellt drag, som ingick i den hemska ritualen vid dödsdomars exekverande. Ur denna synpunkt förstår vi också Jesu profetiska domsord, som är hans svar till gråterskorna. Han siar om ett värre öde för Jerusalem och dess invånare än det som drabbar honom själv. Om gråterskorna hade förstått vad som nu skedde, skulle de istället ha uppstämt dödsklagan över sig själva och de sina. Ty hämnden skall drabba det orättfärdiga folket, drabba det så fruktansvärt att livet blir outhärdligt. Jerusalem har låtit sin sista chans gå ifrån sig.När då Messias är definitivt utstött ur folket och utlämnad åt förintelsen, är räddningen undan straffdomen utesluten, undergången måste komma... Det sista och yttersta skedet i Israels historia inledes, det som står under det dubbla tecknet: gudsrättfärdigheten och vreden (Rom 1:17-18). Elden slår nu samman kring det gröna trädet uppslukar och förtär det. Vreden drabbar honom på det att vi skall räddas från den. Men om korsets obotfärdiga fiender gäller det: "vredesdomen har kommit över dem slutgiltigt (1Tess 2:16)" (s.262)

Är det egentligen så märkligt att svenska psalmboken innehåller psalmer som "Jerusalem är öde, dess tempel fallit ned...."? för att inte tala om den i förra psalmboken sent och omsider "avrådda"psalmen "Jerusalem i överdåd....". Budskapet i Fyrahanda Sädesåker är kristallklart: det judiska folket i sin helhet kommer att straffas, och alla priviligier kommer att tas ifrån det, och ges åt ett folk, som bär gudsrikest frukt. Den underliggande teologin i denna bok är fullständigt i linje med århundradens kristna undervisning, det är det judiska folket som Guds folk, "Israel", som är ansvariga för Jesu död, för att citera A.F. då han talar om Simon från Cyrene (som inte ens kan få lov att vara jude!):

"Simon av Cyrene.. man måste räkna med den möjligheten att han ej var jude. Under det att Israel korsfäster sin Messias bär en främling korset efter honom till Golgata."

I veropet över de tre städerna, samma kollektiva dom.

"Omvänden eder och tron evangelium".. Så långt kom den galileiska menigheten inte.. de begrep varken evangelium eller ordet om metanoia. Så fullbordade sig Israels tragedi. Veropet, som låg i luften som en efterklang från Amos' och Hoseas fjärran framfarna dagar, urladdade sig nu i Messias avsked till de tre städerna. Kort tid efter fick även Jerusalem sin dom stadfäst. Israels historia nalkas sitt slut. Kyrkans historia stod inför sin början." (s.420)

Tydligare kan det inte sägas, och eftersom Israels historia redan här nalkas sitt slut, är det naturligt att man talar om judendomen på Jesu tid som "senjudendomen". Samma ersättningsteologi predikas i kommentaren till Matt 31:33-43, liknelsen om vingårdsmännen:

"Domen skall drabba Israel, men vinberget skall lämnas åt andra: "Guds rike skall tagas ifrån eder och givas till ett folk som bär dess frukt". Därmed förebådar Jesus det nya förbundet, det sanna Gudsfolket, hans kyrka i världen. I motsättning till det gamla Israel är detta ett folk som bär "Gudsrikets frukt", d.v.s. som är troget mot förbundet och lever i det. Ett väsentligt moment i denna förbundstrohet är det i fråga om vilket det på ett så ödesdigert sätt brast för Israel efter köttet, viljan och redobogheten att i ödmjuk tro böja sig för Guds verk, även om det framträder på ett helt annat sätt än människan skulle vilja och tänka." (s.240)

Av teologisk självrättfärdighet slår nog detta det mesta. Att utan att höja på ögonbrynen konstatera att kyrkan är det nya gudsfolket och att "i motsättning till det gamla Israel är detta ett folk som bär Gudsrikets frukt", d.v.s. som är troget mot förbundet och lever i det måste innebära en rätt speciell läsning av kyrkohistoria!

Beträffandet sändandet av lärjungarna, i Matt 10, sägs följande:

"...Den första och grundläggande uppgiften var att samla "de förlorade fåren av Israels hus". Först sedan Israel såsom folk hade förkastat sin Messias och en "rest" hade bildat Kristi församling i Jerusalem, var tiden mogen för mission bland samaritaner och hedningar..." (s. 195)

Om igen, samma kollektiva ansvar, samma kollektiva dom över hela Israel.

"Frälsningstiden är inne..., erbjuds nu Jerusalem, men folket är förblindat, det saknar sensoriet för det som verkligen sker i det som synes ske.. Jesus har så fällt domen över Jerusalem som stad, som symbol för Israel som folklig enhet. Nu följer uppgörelsen med judendomen som religion. Jesus rensar alltså templet och fyller det med sig själv... Men det är i detta läge som de judiska ledarna planlägger att förgöra honom. Mer definitivt kan inte bakgrunden till domen över judendomen tecknas." (s.417)

      En enkel genomläsning av evangelierna visar hur Jesu sista dagar i Jerusalem först och främst är en skildring av en man som det judiska folket verkligen lyssnar till. Ledarna känner väl till det, och av fruktan för folket vågar de inte gripa honom. Tvärtom söker de att finna utvägar, som gör att de fromma påskpilgrimerna i Jerusalem inte skall få reda på vad som händer. Denna läsning passar emellertid inte dem, som till varje pris vill se korfästelsen som huvudanledningen till att Israel har förkastats som gudsfolk, och som till varje pris måste göra hela folket, "Guds Israel". Därför görs det inte heller några allvarliga försök att analysera vad Johannesevangeliet egentligen talar om när det säger att "judarna" ropar "Korsfäst honom" - en ganska enkel analys visar att då Johannes talar om judarna i passionshistorien det undantagslöst handlar om översteprästen och hans folk, d.v.s. de av romarna tillsatta politiska makthavarna, avskydda av folket, utstötta i den judiska traditionen - dessa quislingar, hur sakrala deras titlar än lyder, kan inte på något sätt sägas vara representanter för det judiska folket.
      Anmärkninsvärt är också, att i processen mot Jesus inte något av den tidigare polemiken mellan honom och fariséerna har kommit med, vilket kanske kunde vara ett memento till dem som till varje pris vill göra denna process till en uppgörelse om Jesu undervisning. Processen handlar uppenbart om viljan att bli av med en messiansk orosstiftare, som riskerar att dra romarnas vrede över landet - i botten ligger ett cyniskt, realpolitiskt beslut, "det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket förgås", men detta har mycket litet att göra med att "Israel korsfäster sin frälsare" - tvärtom är det så, att Jesus krossas av samma världsmakt, som så många andra av hans landsmän, och han dör som en sann Israels son. Inte mot Israel, utan för och med Israel.
      Jag har här pekat på två punkter, där jag känner att man i den svenska kyrkan fortfarande undervisar, om inte medvetet, så dock omedvetet, antijudiskt. Det kan i många fall räcka att man blir medveten om vad man håller på med. Det enklaste sättet är ofta för en predikant att säga sig: Idag kommer det att sitta några judar i min kyrka, och lyssna på vad jag har att säga. Håller det jag skrivit ner här i mitt predikomanus för en sådan prövning, om inte - skriv om det!
      Många kristna skulle säga till ovanstående föreläsning: Ja, allt detta låter ju mycket fint och ekumeniskt, men vi kan ju trots allt inte gå emot Nya Testamentets klara vittnesbörd. Här råder ju utan all tvekan en spänning mellan Jesus och judarna, den första kristna kyrkan utsätts för förföljelser av sin tids judiska etablissemang, och det är väl ändå så, att den genomgående tonen i Nya Testamentet helt enkelt är ett klart och rungande NEJ till judendomen!
      Jag skall inte gå in på en längre diskussion om Nya Testamentet är en antijudisk bok. Kortfattat vill jag enmellertid säga, att man idag har insett att många av de texter som traditionellt har tolkats antijudiskt, egentligen inte alls är antijudiska, utan verkligen kan förstås på ett annat sätt. Detta sagt, kvarstår emellertid det faktum, att Nya Testamentet andas en ton av "antijudiskhet", och jag tror inte vi har något att vinna på att försöka pressa texter att säga vad de faktiskt inte alls säger. Men om det nu skulle vara så, att de nytestamentliga texterna faktiskt är apologetiskt antijudiska, - är det då en sådan katastrof?

Kristendomen har en sekterisk bakgrund, och också Nya Testamentet präglas av ett sekteriskt språk. Måste vi förneka detta, eller vara förvånade över detta? Har vi någonsin i kyrkohistorien sett en kyrka som varit "ren" från alla mänskliga svagheter? Måste vi ständigt återskapa myten om en guldålder i kyrkans historia, då så inte var fallet? Polemik mot andra religioner, och då i första hand mot moderreligionen, eller systerreligionen är verkligen inget okänt fenomen i världshistorien, de flesta heliga skrifter innehåller mer eller mindre subtila, mer eller mindre våldsamma utfall mot andra trossystem. Gamla Testamentets uppgörelse med kananéernas religion, speciellt när den börjar blandas in i dyrkan av Israels Gud är ett exempel, Nya Testamentets ibland öppet fientliga attacker mot samtida judendom likaså. Koranens ofta mycket nedlåtande, ibland bittra utfall, mot både judendom och kristendom är ovedersägliga.
Fortsätter vi fram genom kyrkohistorien, kommer vi gång på gång att finna hur samma mönster upprepar sig, det räcker för vår del att läsa Martin Luthers utfall mot sin samtida romersk-katolska kyrka. Jag har funnit två förtjusande paralleller i svensk psalmdiktning som beskriver fenomenet. Under långa tider har svenska kristna sjungit dessa två psalmer. Först psalmen 88 i 1937 års psalmbok:

Jerusalem, i överdåd föraktar du Guds kärleksråd och ler åt Kristi pina, Guds Israel, med gudlöst mod, Du manar över dig hans blod och över barnen dina. Och över dig det komma skall, se dina stolta murars fall. Och gå, att flyktig och förspridd, Från tid till tid kring jordens vidd, Bevittna vem den Herren var Som korset bar, Och se i vem du stungit har.

Vi hör som ett eko i 1695 års psalmbok, under rubriken "Om Antikrist", psalmen 236:

      O Rom! går det nu så med dig, som här så stolt har levat.Och din påve nog väldelig' över all värld upphävit:Och gjorde dig båld med mycken våld,din makt gick över alla; Föraktade så, både stora och små, som ej ville till dig falla.......
      Ofödder är den mänska än, Som kan allt spel beskriva.Det påven med så många allen'I världen plägar driva. Med munkeri Och mångt parti, De honom äro like: Hans kreatur, vart i sin skrud, utstängda från Guds rike.
      Nu bedja vi dig, Jesu båld! Du högst i himmels trone, Fräls oss från påvens grymma våld, och all vår synd försone: Ty du allen'Förvisst är den, Som hjälper och tröstar alla. Ho dina nåd, Av överdåd, Försmår skall evigt falla.

      Bägge dessa psalmer vittnar om en olöst separationstvist. På samma sätt som tonåringar, som bryter upp från föräldrahemmet, kan lämna hemmet under mycket bitterhet och många anklagelser, på samma sätt tycks det vara så under det första skedet av frigörelsen från moderreligionen att språket inom den nya trosgemenskapen kan vara mycket bittert och anklagande. Nu blir emellertid tonåringar så småningom vuxna, och vi har alla upplevt skillnaden i relationer mellan föräldrar och barn något årtionde efter uppbrottet.
      Tyvärr tycks det vara svårare för religioner att bli vuxna!
      Om vi nu finner i Nya Testamentet bittra utfall mot judar och fariséer, måste vi då verkligen, generation efter generation fortsätta att betrakta också den delen av vår tradition som bindande och helig. Om vi vet att detta språk har skapat olyckor för tusentals människor genom seklerna, är det då inte dags att vi blir lite mer kritiska, också mot våra egna heliga skrifter. För många människor är detta en fruktansvärd tanke, att man skulle kunna sätta sig att döma över Skriften, men det kan vara värt att påpeka, att så här har faktiskt den kristna traditionen alltid och i alla tider "satt sig till doms" över skriften. Så förhöll man sig till Gamla Testamentet i urkyrkan då man använder sig av allegorier och omtolkningar för att i skrifterna finna det budskap som man söker. Framför allt valde man att gå förbi vissa texter med tystnad speciellt vad gäller lagen, d.v.s. man valde en selektiv utgallring av bibeltexter. Nya Testamentet har behandlats på samma sätt, vi har struntat i regler om kvinnornas hårbeklädnad, om blodmat, om icke-äktenskap, inte minst har vi satt oss över vad NT har att säga om kvinnans ställning i våra församlingar. I allmänhet har man låtit bli att följa skriftens ord utan att göra väsen omkring det, man har artigt lyft på hatten och gått förbi. Det är först när man drar fram problematiken i ljuset och gör sak av den som det blir svårt, den förbittrade striden omkring kvinnliga präster i svenska kyrkan som nu har gått in i sitt fjärde decennium är ett exempel på detta.
      Det är alltså inget nytt att vi sätter oss till doms över våra heliga skrifter, samtidigt som vi helt uppriktigt låter dem sätta sig till doms över oss. Martin Luther formulerade kanske exakt samma hermeneutiska princip, när han någonstans säger: "Javisst är allt detta Guds heliga ord. Men kanske är det inte Guds ord just till dig!"
      Det vill säga, vi kan förstå att man i en kris- och separationssituation har ett behov av motbilder, ja, hatbilder. Detta tycks vara praktiskt taget ofrånkomligt. Men, en polemik som fortsätter genom århundraden, blir orättvis och destruktiv, speciellt när man har politisk makt över dem mot vilka man polemiserar. Den skapar och uppehåller fördomar, hat och förtryck, vilket också skett i kristnas relation till judar. Och denna omogna polemik framstår aldrig tydligare, än när man än idag hör kristna säga med anklagelse i rösten."Det var dom som började!" och därmed vill hänvisa till apostlakyrkans svårigheter.

      "We can carefully and deliberately repudiate (i betydelsen,"refuse to accept as valid or binding.") portions of our scriptural tradtions that have proved to be deleterious to persons either within or outside of the Christian Church", säger Norman Beck i sin bok Mature Christianity (vilken i hög grad har inspirerat dessa avslutande tankar). Det är möjligt att bara en så radikal inställning till Nya Testamentet kan vara grund till en verklig förnyelse av den kristna lärotraditionen vad gäller judar och judendom.
      Detta om något vittnar också om hur central den judisk-kristna dialogen har blivit också för kristen självförståelse.
      Ett gott arbeta har börjat och pågått under nu flera årtionden. Det är nu dags att de vackra deklarationerna blir inkorporerade på alla nivåer i den kristna undervisningen. Det är vår plikt att se till att aldrig någonsin mer antisemiterna skall kunna finna en moralisk garant i en dålig och antijudisk kristen undervisning. Målsättningen måste vara, att gå från förakt till respekt och kunskap - och det målet nås bäst i ett allt mer intensivt samarbete mellan judar och kristna.

Åke Skoog är präst och direktor för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.

Länkar på temat kristen antijudiskhet

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson