|
VARFÖR BLIR MAN så intelligent av den samtida teologin? Det är inte
bara en
narcissistisk illusion: allting faller faktiskt på plats mycket bättre
tack vare
en livlig internationell forsknings traditionstyngda men förutsättningslösa
bidrag till förståelsen av vad Kristus spelar för roll i historien.
Dels är det förstås alltid en gymnastik och en rening att närma sig de
frågeställningar som anger ramarna för vad det är att vara människa.
Jag blir
förståndigare om jag får ta med änglar i beräkningen - utan att någonsin
ha
träffat någon - når jag fram till en mer relevant definition av vad en
människa
är: inte bara ett djur som lärt sig snacka och bygga samhällen. Men
framför allt
tror jag att religionens paradoxala kunskapsfält har varit överlägset bäst
på
att ta till vara samtidsfilosofins landvinningar, i synnerhet
hermeneutikens
insikt att människans horisont alltid är begränsad och att vår kunskap
därför
ofrånkomligen bygger på tolkning.
På teologins ovetbara områden slår antagandet om alla sanningars
historiska
förgänglighet ut i full blom, till nytta för hela kunskapssamhället:
om man till
exempel erkänner att alla bilder av Gud är avgudabilder (därför att
Hon är
radikalt annorlunda) innebär detta ju också någonting väldigt viktigt
i
förståelsen av vad en bild är - och vad varat är.
I lundaprofessorn Werner G Jeanronds nya artikelsamling Gudstro (uppföljare
till
den lika läsvärda Guds närvaro, 1998) fastnade jag bland mycket annat för
följande formulering i en genomgång av nutida tendenser inom
kristologin:
"Vi borde se det som ett privilegium att vårt hermeneutiska arv har
befriat oss
från sådana ideologiska fixeringar [= avhistorisering eller överhistorisering
av
Jesu gestalt och lära] för att kunna om och om igen ta i betraktande det
mysterium som Jesus Kristus och hans förhållande till Gud utgör."
MAN ANAR I DENNA befrielseglädje närmast en sammansmältning av
hermeneutik och
kristendom; i alla fall en djup förbindelse mellan tolkning och kallelse,
påminnande om den italienske filosofen Vattimos (mycket mer
antiklerikala) poäng
att kristendomens viktigaste historiska yttring är företeelser som
ögonskenligen verkar vara dess vedersakare: samhällets sekularisering
och
filosofins uppgörelse med alla metafysiska grundvalar - "Guds död"
hos Nietzsche
är för Vattimo således helt i linje med evangelium.
Men Jeanrond stannar inte i en akademisk bedömarposition utan utvecklar i
kommentarer till andra tänkare och i varma reflektioner kring nutidsmänniskans
belägenhet en kraftfull övertygelse om att kyrkan alltfort har
resurserna att
bistå människor att leva och verka i kärlek, kanske nu mer än någonsin.
(Man
skulle därvid gärna önska sig en dialog med psykoanalysen.)
Fascinerande är
sådana omkastningar som att vända Guds dom över människorna till någonting
pågående och godartat, i stället för en förfärlig kafkarättegång i
en obestämd
framtid: "Kärleken är vår tillvaros bästa domstol: Här avslöjas
människan utan
att förstöras."
PS. Jag vill även rekommendera Jeanronds Call and Response, på svenska
endast
publicerad som svåråtkomlig forskningsrapport: Kristen kallelse (Tro
& Tanke
1996:4). Den är så upplyftande att den snarast borde ges ut i
billigpocket.
Göteborgsposten, Kultur,
24 febbruari 2002.
John Swedenmark är översättare från isländska och
doktorand i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet. Han är
även verksam som
dagsrecensent och essäist. Medlem i redaktionen för den psykoanalytiska
tidskriften Divan. Föreläser och
teoretiserar om poesins väsen under rubriken "Det grundläggande". Epost: john@ling.su.se |
Se också John Swedenmarks
recension av Stefan Eriksson: Ett mönster i livets väv. Tro och religion i ljuset
av Wittgensteins filosofi. i Göteborgsposten 1 mars 1999.
Jeanronds Gudstro - teologiska reflektioner
II. har också recenserats i Svenska Dagbladet av Astrid
Söderbergh Widding under rubriken "Gud
och våra frusna relationer" och i Svensk Kyrkotidning
av Björn Skogar under rubriken "Gudstro från
katedern".
[bakgrundsbild]
Språk, tro och religion
- webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen
tro? - bok/titelsida
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och
tidskrifter
Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson
|
Recension
-