Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Hammardebatten 2003
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion

Artikel  - Svenska Dagbladet

Artikeln publicerades som understreckare i Svenska Dagbladet den 5 december 2000 med rubriken "Rafflande skildring av striden kring arianismen". Författarens egen rubrik var "När Jesus och Gud blev ett". Här används båda, som huvudrubrik respektive underrubrik. Artikeln försvann från SvD:s webb för några månader sedan. Den är webbpublicerad här i mars 2003 med tillstånd av såväl författare som Svenska Dagbladet. De sista 60 dagarnas understreckare är tillgängliga på Svenska Dagbladets webbplats. 

När Jesus och Gud blev ett.

Rafflande skildring av 
striden kring arianismen. 

Per Molander

I "When Jesus became God" ger Richard Rubenstein en livfull skildring av striden kring arianismen på 300-talet e Kr. Han visar hur teologisk doktrin, politik och tillfälligheter samverkade under detta avgörande skede i kristendomens historia.

I EN PREDIKAN HÅLLEN I KONSTANTINOPEL på 380-talet klagade Gregorios av Nyssa över den religiösa anarkin bland sina trosfränder. "När man får växeln tillbaka från en butiksägare, vill han diskutera med en om Sonen är avlad eller ej. Frågar man om kvaliteten på brödet, svarar bagaren att Fadern är större än Sonen. Ber man tjänaren i badhuset att tappa upp badvattnet, kommer han att säga att Sonen skapades ur intet." Lägesrapporten ger en antydan om att det inte bara var religion det handlade om. Sällan har religion och politik varit så intimt sammanvävda som i det senantika romerska riket, och sällan har centrala doktrinfrågor i sådan utsträckning avgjorts av storpolitiska förvecklingar.
      Den strid som Gregorios anspelar på är striden mellan arianerna och deras motståndare, som rasade under hela 300-talet och inte avgjordes i Medelhavsområdet förrän ett stycke in på 400-talet. Det var inte slut med det; goter, burgunder och vandaler bekände sig till varianter av arianismen. Den försvann inte som religiös kraft förrän på 600-talet, och i olika skepnader har arianska tankar dykt upp inom den kristna kyrkan in i den nya tiden.
      Om denna strid har Richard Rubinstein skrivit en bok, When Jesus became God (267 s, Harcourt, New York, 2000). Rubinstein är professor i statsvetenskap och konfliktforskning, särskilt inriktad på konflikter med religiöst ursprung. Det är en sällsynt livfull bok. Man förnimmer skriken, dammet och blodet från gatuslagsmålen i Alexandria och Konstantinopel och känner sig närvarande när den politiska och den religiösa makten - stundtals svåra att skilja åt - drabbar samman i slutna rum.

UPPRINNELSEN TILL DETTA BLODIGA inbördeskrig inom kristendomen var den offensiv mot kristendomen som Diocletianus inledde vid ingången till 300-talet. Han var övertygad om att det romerska rikets svaghet ytterst berodde på den religiösa splittringen, och att enigheten måste etableras kring de klassiska gudarna. Hans offensiv mot den kristna kyrkan var intelligentare än föregångarnas. I stället för att ge sig på medlemmarna, vid det här laget ganska många, koncentrerade man sig på ledarskapet. Präster och biskopar tvingades offra till de romerska gudarna och riskerade att fängslas om de vägrade, de heliga skrifterna skulle lämnas över för att brännas och så vidare. Tillämpningen av Diocletianus dekret förefaller ha varierat. På många håll kunde de kristna ledarna klara sig undan genom att offra genom ombud eller muta de romerska tjänstemännen. Biskopsstolarna innehades vid det här laget ofta av betydande män i staten, som inte var beredda att offra sin ställning, än mindre sitt liv, i försvaret av den kristna tron. Många flydde ut i öknen utom räckhåll för den romerska ordningens upprätthållare.
      Kyrkan splittrades i en radikal falang, som vägrade anpassa sig, och en moderat. Bland de radikala fanns flera av dem som senare skulle exkommuniceras som kättare - Donatus, Melitius och Arius. De hävdade att de korrupta präster som köpslagit med den romerska överheten hade förverkat sin rätt att handha de heliga sakramenten. Inledningsvis rörde det sig inte om en konflikt på det doktrinära planet. När Diocletianus av hälsoskäl tvingades abdikera år 306, började en ny fas. Konstantin valdes till västromersk kejsare, och Diocletianus medregent Galerius avblåste kampanjen mot de kristna år 311. Konstantin tågade mot Rom och besegrade sin rival Maxentius året därpå. Han verkar ha varit lika övertygad som Diocletianus om att någon form av religiös enighet måste etableras inom det romerska riket, men var villig att ge den kristna kyrkan en chans. I ediktet i Milano tillerkändes de kristna religionsfrihet, konfiskerad egendom skulle återställas och andra skador så långt möjligt gottgöras. På det personliga planet var Konstantins relation till kristendomen mer komplicerad. Han tycks ha bekänt sig till solguden och lät inte döpa sig förrän på dödsbädden. Kanske ville han inte ålägga sig de moraliska restriktioner som en konvertering skulle ha inneburit; han hade flera av sina närmaste anförvanters liv på sitt samvete.

EFTER ETT DECENNIUMS STRIDER stod Konstantin som ensam härskare över hela det romerska riket år 324. Vägen såg ut att vara banad för en fredlig spridning och etablering av kristendomen. Då kom rapporter om konflikter inom kyrkan i Alexandria. En övergång till kristendomen var tydligen inte den nyckel till religiös och politisk enighet som han hade hoppats.
      Konflikten mellan biskop Alexander av Alexandria och prästen Arius hade sin upprinnelse under förföljelseåren. Arius hörde till den konsekventa linjens män, vilket i sig var nog för att väcka misstänksamhet bland de ledare som börjat restaurationen och - i många fall av rent privata skäl - ville dra ett streck över vad som hänt. Men till auktoritetskonflikten kom nu en doktrinär. Arius hörde till dem som upprätthöll en klar boskillnad mellan Gud och Jesus, i strid med dem som såg dem som olika uppenbarelser av en och samma substans. Det var han förvisso inte den förste att göra. Origenes, en av alla tiders största kristna auktoriteter och aktiv under förra halvan av 200-talet, hävdade att både Sonen och Den Helige Ande var av gudomligt ursprung men stod på ett lägre plan än Fadern. Biskoparnas auktoritet var undergrävd av förföljelseårens ackommodationspolitik, och en större spricka hotade.
      Konstantin sände sin förtrogne i lärofrågor, biskop Hosius av Cordoba, att undersöka saken. Hosius intervjuade Alexander; sannolikt träffade han också den som skulle bli huvudpersonen på den antiarianska sidan: Athanasios, som var ung men redan en maktfaktor i Alexandria, inte bara inom den kyrkliga hierarkin. Hosius slutsats var att någon enighet i trosfrågan inte gick att etablera. Både han och Konstantin ansåg att arianismen måste vika, om inte annat därför att den andra falangen representerade auktoriteten inom kyrkan. Hosius kallade till ett möte med representanter för båda lägren i Antiokia. En utpräglat antiariansk text föredrogs, och alla biskopar utom tre ställde sig bakom. En av avvikarna var Eusebios av Caesarea, den förste store kyrkohistorikern, fostrad i en Origenestradition. Hosius exkommunicerade Eusebios, vilket sände chockvågor genom kyrkan.
      Läget var inte stabiliserat med detta. Konstantin förstod att han måste samla till ett större kyrkomöte, som kom till stånd år 325 på hans eget residens i Nicea. Konstantin presiderade själv vid mötet. Mer än 250 delegater deltog, de flesta av dem från den östra kristenheten. Tanken med mötet var att en gång för alla etablera lugn inom kyrkan. Moderata arianska och antiarianska grupper skulle samlas kring en gemensam trosbekännelse, extremisterna rökas ut.
      En kritisk tidpunkt var när Eusebios trädde inför mötet, föredrog sin trosbekännelse och begärde att åter få tillträde till gemenskapen. Konstantin hade bara en invändning; han ville att Eusebios skulle lägga till ordet homoousios, med innebörden att Fadern och Sonen är av samma väsen. Till allmän förvåning accepterade Eusebios och återinträdde i kyrkans hägn. Mötet såg ut att ha avlöpt väl; bred enighet var etablerad kring en text, och Konstantin förväntade sig att de olika fraktionerna nu skulle lägga ned vapnen och börja arbeta för gemensamma mål.
      Så blev det inte. Före mötet i Nicea hade de olika grupperingarna diskuterat med varandra i relativt civiliserade former. Nu höjdes röstläget; Alexander och Athanasios drog sig inte för att jämställa sina motståndare med dem som korsfäst Jesus, det vill säga judarna. Ordvalet var ingen tillfällighet. Konflikten mellan arianer och deras motståndare följde i stor utsträckning den öst-västliga spricka som blev alltmer uppenbar inom kristenheten. Den östliga grenen låg närmare den klassiska judiska monoteismen, medan den västliga med Rom som spirande centrum var noga med att hålla avståndet. I städer som Alexandria och Konstantinopel gick sprickan rätt igenom den kristna församlingen. Bakom skillnaden i doktrin låg en begynnande konkurrens om vad som skulle vara den kristna kyrkans centrum. Vid denna tid rådde det ingen tvekan om att det var kejsarens nya stad Konstantinopel, men i Rom bidade man sin tid.
      Efter påstötningar från arianerna krävde Konstantin i ett brev till biskop Alexander att Arius skulle släppas in i gemenskapen igen. I det läget dog Alexander, och Athanasios kastade sig in i kampen om biskopsstolen. Standardversionen om vad som hände är att Athanasios under kuppartade former bemäktigade sig den åtrådda positionen som biskop. Han var en man av den nya tiden, när en politisk karriär lika gärna kunde ta vägen genom kyrkan. Sin position upprätthöll han med hjälp av en maffialiknande organisation. Med sin kombination av doktrinär konsekvens, strategisk blick, politisk överlevnadsförmåga och beredvillighet att använda våld för att nå sina syften framstår han som en 300-talets Lenin.
      Athanasios hänsynslöshet låg honom dock i fatet. I mitten av 330-talet framfördes en lång rad anklagelser mot honom vid ett möte i Tyros. Efter en utredning på plats i Alexandria exkommunicerades han. Strax därefter visade han en ny sida av sin politiska begåvning - ett välutvecklat sinne för det teatraliska. Klädd i trasor kastade han sig för kejsarens fötter och begärde upprättelse. Arianerna kunde emellertid gå till motattack. Eusebios av Nikomedia kunde bevisa att Athanasios hade konspirerat mot kejsaren; han hade i vittnens närvaro hotat att blockera spannmålsexporten från Egypten till Konstantinopel i syfte att destabilisera regimen. Konstantin dömde Athanasios till evig exil i Trier.
      Plötsligt var utgången av striden inte länge given. Arianerna hade initiativet. Men Konstantins död år 337 och den allmänna amnesti som då proklamerades öppnade åter vägen för Athanasios. Striden om biskopsstolarna utkämpades på många ställen med våld. Det romerska riket var delat mellan Konstantins söner, och sönderfall hotade. Men några år in på 350-talet var riket åter enat, med Konstantius som kejsare. Han lutade åt arianismen, och ville liksom sin far skapa enighet inom kyrkan kring en trosbekännelse. Efter en lång rad möten antogs en ny, klart arianskt influerad trosbekännelse vid samtidiga möten i Rimini och Seleucia år 359. Den kristna kyrkan var ariansk.

MEN ÄN EN GÅNG SKULLE STORPOLITIKEN avgöra den teologiska striden. Konstantius dog och ersattes av särlingen Julianus, som försökte bryta den kristna dominansen. Så svängde pendeln ännu några gånger innan Teodosius blev kejsare i öst. Kristendomen gjordes nu till statsbärande religion i sin nicenska form, och en hängiven jakt på judar, arianer och andra kättare inleddes. Doktrinen utvecklades av den så kallade kappadokiska skolan - Basileios, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazianzos. Lösningen låg inte i någon ny tydlig formel som gjorde det möjligt att förena arianska och icke-arianska ståndpunkter, utan snarare i politisk otydlighet, som lämnade utrymme för privata variationer i tolkningen, som en enighet på ytan skapades. Operationen lyckades. Det viktiga var att markera avståndet till extrema och kätterska tolkningar. Det är ingen tillfällighet att Gregorios av Nyssa författade några av de dittills hätskaste utfallen mot judarna - "Herrens mördare och mördare av profeter, upprorsmän med en hatisk inställning till Gud [] djävulens sammansvurna, huggormars avföda" och så vidare.
      Den kristna kyrkans kompromiss blev som bekant inte hållbar. Konkurrensen mellan Rom och Konstantinopel utvecklades till en öppen spricka, ännu en gång i doktrinär skepnad men ytterst låg maktpolitiska motiv bakom. På 700-talet slutade Rom att betala skatt till Konstantinopel, och brytningen blev till slut oåterkallelig år 1054, då påven och patriarken ömsesidigt bannlyste varandra.

RUBINSTEINS BOK ÄR BITVIS RAFFLANDE som en deckare. Om den ytligt sett handlar om en teologisk strid på 300-talet, angår den ändå en nutidsmänniska djupare på åtminstone två sätt. Striden kring arianismen var ett av den kristna kyrkans, och därmed Europas, formativa moment. Innan kyrkan till slut hamnade på den väg man gjorde var ett ekumeniskt möte med judendomen fortfarande möjligt - så inte efteråt.
      Bokens andra viktiga bidrag är att konkret illustrera hur teologisk doktrin, politik och rena tillfälligheter samspelar till att skapa ibland oväntade resultat. I dessa tider, då kontrafaktisk historieskrivning blivit respektabel, må det vara tillåtet att spekulera över vad som hänt om den arianska sidan haft en eller ett par personer av Athanasios karaktär och kaliber på sin sida. För kyrkan av i dag bör det rimligen vara en smula besvärande att centrala dogmatiska spörsmål avgjordes på det som skedde under denna epok.