I sin artikel
pekar Carl Gustaf Olofsson på den pardoxala situationen, att kristendomen å ena sidan i
Sverige håller på att försvinna från det offentliga medvetandet, medan å andra sidan
folks intresse för religiösa frågor samtidigt ökar. Olofsson fogar dessutom ännu en
röst till den välkända kör, som beklagar, att den
kristna tron inte längre gör det som samhället så länge förväntat av den, nämligen
att förse med det sociala kitt, som kan hålla ett i övrigt fragmenterat samhälle
samman. Följaktligen skriver han in sig i den långa listan av människor, som från
allmänare synpunkter när förväntningar om hur den kristna kyrkan skulle kunna spela
sin kulturella roll i vårt snabbt föränderliga samhälle.
Han preciserar inte, vilken kyrka han speciellt
tänker på, men fåtalet konkreta hänvisningar i hans artikel pekar tydligt på Svenska
kyrkan. Vad han förväntar av denna är "att synliggöra, initiera och stödja
delaktighetens livshållning.... utifrån nuets kulturella realiteter". Men vad menas
då mer exakt med "delaktighetens livshållning"?
Olofsson definierar delaktighetens
livshållning i motsättning till likgiltighetens livshållning, och tillägger att vad
han avser är ett slags "existentiell tro". Vidare har delaktighetens
livshållning ingenting att göra med läror, lagar och regler. Snarare är dess kärna
"att möta livets angelägenheter utifrån en viss grundhållning", som den
förblir trogen trots de utmaningar och hinder som kan möta från annat håll.
Olofsson önskar med andra ord att kyrkan skall
förse med existentiella orienteringsanvisningar och moraliska tumregler, utan att den
fördenskull kräver av sina medlemmar något slags konkret kristet lärjungaskap. Vilken
bild av kyrkan anges med detta? Och vilket slags livsorientering skulle det då röra sig
om?
Det är inte svårt för mig att dela Olofssons
konstaterande, att vi idag bevittnar en tendens till sviktande offentlig och kulturell
relevans för Svenska kyrkans vidkommande. Och jag är enig med honom om att detta är
ytterst beklagligt med tanke på den andliga hunger, som kommer till uttryck hos så
många människor i våra dagar. Men jag kan inte se, hur Olofssons sociala och kulturella
förväntningar på kyrkan kan tillmötesgås utan att kyrkans
plats i samhället samtidigt försvagas.
En kyrka som bara erbjuder vaga existentiella
orienteringsanvisningar och eftersträvar att fostra människor till moraliska subjekt
utan någon tydlig egen förkunnelse, distinkta gudstjänstmässiga uttryck och ett
vidareförande av de "goda nyheter", som är dess upprinnelse, kan inte vara av
intresse för någon. Den skulle vara utan särprägel och därför oförmögen att
hjälpa människor att utveckla sin egen identitet.
Antingen förkunnar
Svenska kyrkan som en del av den kristna rörelse någon form av sanning om
människolivet, om världen, om Guds kärlek och kallelse till alla att vända sig till
honom (eller henne), eller också har den ingenting alls att säga. Och här är verkligen
teologerna kallade att engagera sig i ett offentligt samtal om det kristna budskapet, dvs
den sanning som den kristna kyrkan är kallad att följa, leva ut och förkunna. Måhända
har teologerna inte alltid fullföljt denna uppgift tillräckligt väl, och måhända har
somliga människor, som varit upptagna av Sveriges sociala och kulturella välfärd,
försummat att bilda sig i fråga om religiösa frågor, så att de idag saknar blick för
vad som är den kristna trons primära och sekundära karakteristiska.
Den kristna trons primära angelägenhet är
att vittna om Guds närvaro i vår mänskliga historia, dvs Guds närvaro i Israel, i
Jesus av Nasarets verksamhet, död och uppståndelse, i den kristna kyrkans liv och i
världen i stort. Konsekvenserna av denna tro för kulturen i vidare mening är en följd
av detta primära vittnesbörd och skall därför inte blandas samman med detta. En
uteslutande kulturell kristen, dvs en person som önskar dessa konsekvenser men inte dert
primära vittnesbördet om Guds skapande närvaro, missar poängen med kristendomen.
Vidare gäller, att sådana blott kulturkristna ofta inte längre inser
spänningsförhållandet mellan kristen tro och den kulturella kontexten.
I mitt hemland Tyskland hade de kulturkristna
inga svårigheter att stödja Kaisern, när han ville krig med Frankrike 1914, och många
av dem såg ingenting felaktigt i Hitlers uppstigande till makten. Därför bör vi veta
bättre idag och bejaka spänningen mellan kristna övertygelser och grundinställningar
och statens kulturella och politiska behov.
Kristen tro utgör inte bara en bot mot
samhälleliga missförhållanden. I sin mest grundläggande form erbjuder den snarare
erfarenhetern av fyra skapande relationer, som utgör en utmaning och uppfordran till
varje kultur och samhälle: 1. Guds förhållande till mig och mitt förhållande till
Gud; 2. mitt förhållande till mina medmänniskor; 3. mitt förhållande till universum;
4. mitt förhållande till mitt eget jag. Dessa fyra relationer är å ena sidan inbörde
förbundna men måste å andra sidan hållas klart åtskilda.
Den viktigaste och mest genomgripande
relationen är den mellan Gud och personen människa. Hur detta förhållande är
utgestaltat bestämmer alla de andra relationernas kvalitet. Men - och här föreligger
ett stort problem för alla de kristna kyrkorna idag - alltför ofta saknar den kristna
kvinnan, mannen eller barnen tillräcklig inspiration, stöd och uppmuntran från sin egen
religionsgemenskap för att kunna utveckla detta gudsförhållande.
Vidare - och här vill jag ge Olofssons
intuition rätt - får den kristna tron inte begränsas till en uppsättning uttalanden
och läror. Kristen tro innebär inte, att man bejakar ett antal teologiska påståenden.
Snarare rör det sig främst om ett skapande och omgestaltande förhållande, som bygger
på Guds framträdande och närvaro här i världen. Lutherska och reformerta kyrkor har
alltför mycket betonat den kristna trons bundenhet till det talade ordet på bekostnad av
dess övriga uttrycksformer och synliga manifestation. Folk har tröttnat på att
undervisas från predikstolen i stället för att uppmuntras till att utveckla sin egen
tro, dvs sin egen relation till Gud, nästan, världen och sina egna bräckliga jag.
Den romersk-katolska kyrkan har, åtminstone i
teorin, uppmuntrat tillväxten av en aktiv andlighet, men ofta missat att också uppmuntra
ett kritiskt och offentligt intellektuellt samtal om den kristna tron och dennas
skriftliga källor. I stället har man markerat kristendomens centrum i dennas romerska
former av kontinuitet: dess läroämbetet och tradition.
Men varför fortsätta att klaga över det
förgångna? I stället kunde vi först och främst söka förnya vår egen tro på
Israels och Jesus av Nasarets Gud - för att därefter se, vad som kan ske med våra
kyrkor. Eftersom de kristna tror på Gud - och inte på kyrkan - finns det en chans för
dem att låta sig förvånas över vad en aktivare tro och en konstruktivare självkritisk
teologi kan åstadkomma med deras kyrkor - och följaktligen också med den vidare sociala
och kulturella kontexten.
Vidare kommer ett kreativt gudsförhållande
att göra den enskilde kristne mer sensibel gentemot den egan världens, samhällets och
kulturens behov, eftersom Israels och Jesu Kristi Gud har omsorg om denna världen. Dock
får inte denna ökade sensibilitet hämmas av dem, som endast önskar, att de kristna
(och deras kyrkor) skall uppföra sig på det särskilda sätt, som anses acceptabelt av
sådana som söker en säkrare existentiell bas för samhället.
Kristen tro måste göra motstånd mot att bli
socialt och kulturellt objektifierad och instrumentaliserad. Motsättningarna mellan
fornkyrkan och det romerska imperiet har klart visat, att den kristna tron kan fungera som
en inspiration för kulturen runt omkring. Men samtidigt kan den också fungera som en
(nödvändig) utmaning till denna kultur och dess vedertagna normer och livsstilar.
I en kultur, trollbunden av makt, status och
pengar, önskar den kristna tron erbjuda ett radikalt alternativ i fråga om perspektiv,
livsorientering och livsstil. Den är ointresserad av instrumentella relationer. Den
intresserar sig för "eviga" relationer med kärleken som bas. Kärleken är
upptagen av den andre för den andres egen skull och inte av instrumentella skäl.
Därför söker kärleken respektera den andre som den andre utan att ställa krav på
någon sorts bruksnytta.
För att sammanfatta: Trots att jag känner
sympati för Carl Gustaf Olofssons strävan efter en djupare erfarenhet av delaktighet och
vitalitet i det svenska samhället, har jag invändningar mot hans försök att ännu en
gång instrumentalisera den kristna tron för att att motsvara hans sociala drömmar.
Utgör inte kyrkans oförmåga i det förgångna att motstå olika former av
instrumentalisering av den till statens, samhällets och kulturlivets fromma en del av
orsakens till dess samtida identitetskris? Men varför skulle vi då söka nya vägar att
göra kyrkan "nyttig" och "relevant" idag? Utgör inte många av våra
samtidas andliga hunger tillräcklig utmaning till kyrkan att återfinna sin egen andliga
stig ut ur den aktuella krisen?
Här har Olofsson rätt: Vi behöver en
förnyelse av båda kyrka och samhälle. Och de två bör ömsesidigt uppmuntra varandra
att ge sig in en sådan förnyelse - utan dock att blanda samman sina med nödvändighet
olikartade uppgifter. Kyrkan måste förnya sig på sin egen grundval, dvs genom att på
nytt vara lyhörd mot Guds inbjudan till att medverka till att bygga Guds rike. Måhända
kunde kyrkan då så småningom också bli en av förnyelseresurserna i samhälle och
kultur inom ramen för en pluralistisk kontext.
Lars Westerberg: Tidskriftskrönika om Vår
Lösen
Carl Gustaf Olofsson: Kallad att vara ett ljus i världen - svar
till Jeanrond
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en framtid?
Språk, tro och religion
- webbplatsens förstasida (extern)
Existentiell livssyn - kristen
tro? - bok/titelsida (extern)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne
Kristus (extern)
Budord för en modern tid - ett
diskussionsmaterial (extern)
Artiklar, debatt och recensioner
från dagspress och tidskrifter (extern)
Gustafs
videoblogg
[Har kristen tro en framtid - förstasidan]
www.existentiell-tro.net
|
Artikel / replik -