Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter - index
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion

Artikel - Svensk kyrkotidning (SKT)

Artikeln publicerades i Svensk kyrkotidning nr 3-4/2003. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som SKT. (Webbpublicering 13.3.2003). SKT gjorde vissa strykningar i texten på grund av utrymmesbrist. Texten här är den ursprungliga. 

Bunden och modig

Svenska kyrkans kulturråd har i sin nuvarande form funnits sedan 1996. Det fungerar liksom samiska rådet och forskningsrådet som ett av kyrkostyrelsen tillsatt organ för att bevaka vissa för kyrkan viktiga frågor. Följande text är ett bidrag till reflexionen kring kulturrådets uppgift. 

Svenska kyrkans kulturråd deklarerar i sin målsättning en vilja att bidra till ett frimodigt kulturliv i Svenska kyrkan. Frimodig är ett vackert ord. Fri och modig, fri att vara modig eller modig att vara fri. För mig som teologihistoriker anger det en förbindelse med synsätt som ligger ungefär hundra år bakåt i tiden. 

Liberal hjälte

Frimodighet är en term som associerar till vad man brukar kalla liberal teologi eller kulturprotestantism, i vårt land främst personifierat av Nathan Söderblom. Han har i eftervärldens ögon blivit allas hjälte även om inte så många läst vad han skrivit. Men som så många radikaler var han avskydd och fruktad av många fromma och rättsinniga människor i sin egen samtid. Om Söderblom hade varit med och skrivit kulturrådets programförklaring hade han gärna skrivit frimodigt kulturliv, men inte i Svenska kyrkan utan i Sveriges kyrka och Sveriges land. Det är en viktig nyansskillnad. Den vittnar om en tid då man självklart var nationalistisk (även om Söderblom var det i mindre utsträckning än de flesta av sina generationskamrater) och då det fanns en självklar samhörighet mellan kyrka och samhälle. Söderbloms hållning hängde samman med 1800-talets utvecklingsoptimism. I dess teologiska centrum fanns tanken på en profetisk frimodighet som kunde ge inspiration att utveckla kulturen och politiken i hela samhället. Men optimismen skulle för de flesta krossas av det blodiga, första världskriget. Och ur den kulturpessimism som sedan följde kan vi härleda många synsätt som präglat vår egen tid. För om utvecklingen inte självklart går framåt söker sig blicken gärna bakåt, mot ursprunget, i en fascination för det arkaiska. Om kulturen trots alla fagra ord ändå producerar förtryck och våld, tvingas man som kristen formulera en kulturkritisk teologi, kanske till och med en religionskritisk sådan. Och om utvecklingen inte är entydig eller ens positiv kan det ligga nära till hands att vilja forma en egen, profilerad subkultur.

Frontförkortning

Den akademiska teologgenerationen i Sverige efter Söderblom valde inte som sina radikalare kollegor i Europa en religionskritisk teologi. Deras period brukar karakteriseras som en period av kyrkorenässans men innebar i praktiken en frontförkortning som öppnade en alltmer tydlig klyfta mellan kyrka och övrigt samhälle. Detta var i och för sig ingen ny företeelse. Det hade i Skandinavien länge funnits väckelsekristna kretsar som ansåg det nödvändigt att skilja mellan Guds och världens barn. Men nu var det sekulariserade industrisamhällets omvandling mot en ökad pluralism ofrånkomlig och den akademiska teologi som på 30-talet växte fram under hotet av en allt starkare, kyrkokritisk arbetarrörelse var en teologi där det kristna profilerades gentemot det allmänmänskliga. Begreppet församling blev allt mindre lika med kommun, prästen allt mindre ämbetsman och alltmer kultfunktionär. Och det kristna arvet sågs i den allmänna debatten allt mindre som en del av det gemensamma kulturarvet. Det blev ett särintresse för religiösa människor vilket förstärktes efter debatten kring filosofen Hedenius skriverier på 1950- och 60-talet. Men samtidigt har svenska folket varit egendomligt konservativt i sin traditionstillhörighet, inte minst i förhållande till de seder som omger livet, vid födelse och död. Här är det nyttigt att läsa Eva Reimers bok Dopet som kult och kultur. Och en sak lyckades Söderbloms generation åstadkomma. Sedan 1919 har man i den svenska skolan berättat bibliska berättelser.  Skolreformen 1919 hade sin bakgrund hos liberala teologer, stöd av den nya yrkeskåren skollärarna och genomdrevs av politiska liberaler och socialdemokrater. 

Särkultur för invigda

Men varför dra upp dessa teologihistoriska frågor? Jo, därför att det fram till och med Söderbloms epok var en självklar förutsättning för de allra flesta att det finns ett gemensamt kulturarv med antika och kristna rötter. Men under 1900-talet har klyftan ökat mellan kyrka och kultur. Många människors föreställningar om det kristna arvet präglas av väckelsekristendomens religiositet eller av en frontförkortad, högkyrklig teologi där den synliga kyrkan och prästtjänsten görs till trosföremål. Och därtill kommer att Svenska kyrkans nuvarande kyrkoordning förutsätter en frontförkortad kyrka där den mässfirande gudstjänstförsamlingen ses som det allena saliggörande. Det betyder att de faktiskt existerande församlingarna i all sin mångfald är osynliga liksom de sekulariserade kristna. I kyrkoordningen är det också mycket svårt att spåra att kyrkan är en av landets mest betydande kulturinstitutioner.

Den stumma kvinnan

En av de mest ödesdigra följderna av 1900-talets teologiska frontförkortning var att förkunnelsen hamnade i en kris som den aldrig hämtat sig ifrån. Om det kristna arvet uppfattas som en alternativ särkultur för en kyrklig minoritet är det följdriktigt att det uppstår ett språk för de invigda. Detta är särskilt illa i en luthersk kyrka eftersom dess hjärtpunkt skulle vara ett levande Ord av lag och evangelium, i samspel med vardagens kallelser. Att det ordet är en gåva som vi inte kan förfoga över belyses på ett svårförglömligt sätt i Göran Bergstrands nyligen utgivna bok En själasörjares dilemma. Boken handlar om författarens reflexioner kring en dagbok, skriven av en ung präst på 1890-talet. Han fick i uppgift att följa en kvinnlig mördare de sista dagarna på väg till stupstocken. Dagboken vittnar om hans förtvivlade kamp för att få kontakt med kvinnan och finna ett levande Ord.
      I dag lever vi inte i 1890-talet, men Bergstrands präst kan ses som en sinnebild för förkunnelsens kris, att aldrig så välmenande budskap kan slå slint, särskilt om vi endast har en, monologisk väg för kommunikation.  För kommunikationen mellan prästen och den dömda kvinnan misslyckades, mänskligt att döma. Och prästen blev märkt för livet, även om han slapp mista huvudet. Den oupphörligt talande prästen och den stumma kvinnan kan vi se som en metafor för situationen i dagens svenska kyrka. Ritualernas ström av fromma ord och åtbörder tröttar och stänger ute och därför är det sådan lisa att besöka kyrkokonserter eller mycket enkla, meditativa andakter där man hinner tänka själv. Och sannolikt är ordtröttheten bakgrund till de senare årens intresse för mystik av skilda slag.

Tro och konst

Mänsklig samlevnad kan inte fungera utan institutioner vilket betyder att det bl a finns en maktdimension och en ekonomisk aspekt i de mesta vi gör. Och vi kan i vår tid inte undgå att präglas av ett mediadominerat konkurrenssamhälle. Men låt oss för ett ögonblick försöka tänka i termer av existensvillkor, förkunnelse och konstarter. 
     Min första tes i denna text är att de institutionella och politiska frågorna om kyrka och kultur bör fördjupas till att handla om traditionsförmedling och personliga uttryck. Tänk på att förkunnelsen och konsten redan från början är sammantvinnade! Att Jesu liknelser, passionshistorien och alla andra fantastiska, bibliska historier har och har haft sådan obestridlig betydelse visar att det är svårt att skilja mellan form och innehåll. För det handlar om konst, berättelsekonst. Denna har i sin tur format eller samspelat med andra genrer. Till exempel gav berättelsen om den sista måltiden upphov till dramaturgier där flera konstarter kunde ingå. 
     Min andra tes är att konsten hör till traditionens centrum, inte endast till dess klädedräkt. Men redan från de kristna berättelsernas början har konsten samspelat med samtalet, argumentationen, förkunnelsen, dvs retoriken, och didaktiken, alltså undervisningsläran. Och redan i den bibliska början finns exempel på hur berättelsekonsten förenats med kyrkoideologiska texter, texter som skulle hålla samman en kyrkoinstitution eller legitimera dess ledare. Tänk t ex på texten om Petrus och klippan! I värsta fall har denna förening lagt band på det levande budskapet och vi har fått en statisk teologi som blivit en tvångströja och barlast. I det perspektivet bör vi påminnas om att vår reformatoriska, lutherska kyrka har ärvt slagordet Skriften allena. Det bör inte betyda bokreligion eller bokfetischism. Däremot bör det betyda att vi hela tiden bör vara vaksamma så att inte Kristi evangelium låses in i formler och institutioner.

Traditionernas djup

Nu några ord om tradition och traditionsförmedling. När man är riktigt ung ligger det nära till hands att säga om det andliga arvet, att det där struntar jag i för det är bara tradition, en konventionell boja som man bör frigöra sig ifrån. Och det kan säkert vara en sund hållning för att skapa sig en egen uppfattning. Men om vi får egna barn ändras vanligen attityden. Vi förstår då handgripligen att tradition och traditionsförmedling hör till livets villkor. Kyrkans uppgift är att medverka till traditionsförmedlingen, att aktualisera dess djupare innebörd. Om vi ska sammanfatta den uppgiften på ett formelartat sätt handlar det om perspektiv på livet som en god gåva åt alla, ett liv under lag och evangelium, ansvar för medmänniskan och upprättelse genom tro lika med förtröstan. Söderbloms generation formulerade sig så här: uppgiften är att förmedla syndernas förlåtelse till Sverige folk. Det är dock lättare att säga halleluja än att göra det. Göran Bergstrands bok vittnar om att det inte var någon enkel sak på 1890-talet, detta trots att de flesta människor på den tiden självklart levde i en kristen föreställningsvärld. Det kristna språket var lika självklart som luften man andades. Det bör tilläggas att statskyrkan då hade en makt- och myndighetsfunktion som på 1890-talet alltmer ifrågasattes av väckelsens och arbetarrörelsens folk men den kritiken verkar inte ha nått fram till miljön i Bergstrands berättelse. Och min poäng här är att hävda att evangelieförkunnelsen aldrig fungerar med automatik. Med ett mera fromt talesätt: endast den helige Ande kan ge ordet liv, göra ordet med liten bokstav till Ordet med stort O.

Teologiskt jordskalv

I rubriken står det inte fri och modig utan bunden och modig. Detta bör förklaras.
      Den protestantiska teologin har haft två viktiga, teoretiska genombrott de senaste 150 åren. Det första präglade Söderbloms generation djupt eftersom det från början upplevdes som ett jordskalv, då grundvalarna rämnade. Jag åsyftar den historiskt kritiska bibelforskningen. Om man ska personifiera detta nytänkande kan i första hand den tyske teologen Julius Wellhausen nämnas. Han kunde visa att moseböckerna är tillkomna under en lång period och sammanredigerade först på 400 – 500-talet före Kristus. Söderblom och flera av hans kollegor kunde snabbt ställa om och se det som en vinning att vi kan forska i de bibliska skrifterna på samma sätt som i andra gamla källor. Men alla vet att biblicismen fortfarande är en stark och tragisk kraft i stora delar av världen. 

Ändrad förståelse

Det andra genombrottet har ännu inte fått några tydliga konsekvenser i vår kyrka. Det är den filosofiska och teologiska hermeneutik som växt fram under senare delen av 1900-talet med i första hand namn som tysken H G Gadamer och fransmannen P Ricoeur. Inom teologin kan vi som exempel nämna den tyske, lutherske teologen G Ebeling.
      Här kommer bundenheten in. Den moderna vetenskapen har nått stora framgångar genom att frikoppla förnuftet från det kulturella sammanhanget. Det betyder, enkelt sagt, att man oproblematiskt kan tillverka bilar både i Japan, Sverige och USA. Men med vårt vardagsspråk och vår kulturella och andliga identitet är det annorlunda. Där är vi bundna och rotade i en kultur med djupa rötter även om vi saknar omedelbar tillgång till den. För den måste erövras genom möten med det ”främmande” som finns i konkurrerande, samtida perspektiv och genom möten med källorna till den egna kulturen. Även dessa källor är, vid seriös historisk läsning, främmande. Om vi över huvud taget förstår klassiska texter eller bilder, förstår vi dem alltid annorlunda, som Gadamer skriver. Och det beror i sin tur på språkets och därmed livstolkningarnas föränderlighet. Vid historisk forskning försöker vi rekonstruera en ursprunglig betydelse, men all förståelse är ändå alltid samtida.
     I centrum för den filosofiska hermeneutiken står tolknings- och förståelseproblematiken vilket givetvis har största relevans för den kristna teologin. Och nu kommer jag till tes nummer tre: Mönsterexemplet för all förståelse är det poetiska verket. Gadamer använder i första hand det grekiska dramat och leken/spelet som sina huvudexempel. Gemensamt är att man inte endast är åskådare utan medlevande, medagerande. Det antika dramat existerade endast när det fanns ett auditorium. Ett näraliggande exempel är att det inte finns någon mässa utan församling, vilket f ö  Luther på sin tid påpekade gentemot privatmässorna. Men församlingen eller auditoriet är inte ett kollektiv enbart. Verket får först mening och innebörd när det ger belysning åt det egna livet, när det tillägnas och appliceras. Denna insikt eller gripenhet är lika med personlig, existentiell förståelse. Medan den historiska bibelforskningen var inriktad mot distanserad, historisk förståelse är den filosofiska och teologiska hermeneutikens inriktning dialektisk. Den förenar kritik och frågor med lyssnande och medskapande.

Upprättande gemenskap

Vi är bundna till en kultur och en tradition. Eller rättare: vi hör till en blandkultur med rötter även i antika källor utanför den judiska och kristna sfären. Den historiska bibelforskningen har visat att Nya testamentet är en blandning av judiskt och grekiskt, i olika varianter. Och därför är det inte så egendomligt att vi har kyrkofamiljer med olika profiler och helt naturligt med olika slags kristna, även sekulariserade. Vår kyrkas uppgift är att levandegöra källorna till det andliga arvet. Detta ville även generationen efter Söderblom. Men deras hermeneutik var sällan traditionsbearbetande, utan rekonstruerande. Och man tog särskilt fasta på de auktoritära och kollektivistiska dragen i den äldsta kyrkan. 1960-talets politiska uppvaknande i min egen generation har lyft fram internationella, sociala och ekologiska frågor på dagordningen, men det har knappast lindrat förkunnelsens kris. Och om de senaste årens uppsving för feministiska perspektiv kommer att få någon genomgripande betydelse är ovisst.
      Om mönsterexemplet för förståelse är det poetiska verket borde ju konstarterna ha den allra största betydelse för all traditionsförmedling, för oss som enskilda människor och för den faktiskt existerande kyrkan. Men var äger brottningen rum, brottningen med traditionen? Tänk här gärna på det poetiska verk som berättar om patriarken Jakobs nattliga kamp! Jag är säker på att traditionsbearbetning ständigt pågår, vid många köksbord och i nattliga brottningar där enskilda människor försöker finna sin egen väg i mötet mellan tradition och modernt samhälle. Och i det offentliga livet manifesteras varje söndag, i snart sagt varje kyrka, ett allkonstverk genom den allmänna gudstjänsten. Dess musikaliska kvaliteter är ofta av hög klass, men dramaturgin kan peka i väldigt olika riktningar. Ibland kan det vara fråga om pompösa, prästerliga parader, någon gång en upprättande gemenskap. Som positivt exempel vill jag gärna nämna allhelgonamässorna, på Söder i Stockholm.

Tvekamp med den gåtfulle

Om vi återgår till förkunnelsen, alltså tolkningen och bearbetningen av det andliga arvet, är det uppenbart att det under 1900-talet gjorts stora insatser av skönlitterära författare. Flera av dem har utan de renlärighetskrav som ligger som ett ok på många präster gett sig in i tvekampen med den gåtfulle guden. De har inte funnit sig i några färdiga formler utan kämpat för att finna personliga uttryck och personliga tolkningar. Här finns det mycket att läsa. Jag vill endast hänvisa till Stefan Klints avhandling om Per Lagerkvist och Margareta Brandby-Cösters om Selma Lagerlöf. Litteraturvetaren Anders Tyrbergs belyser samma problematik i den stora boken  Anspråk och ansvar som kom i år och redogör för grundläggande kristna teman i L Ahlins, G Tunströms, B Trotzigs och T Lindgrens författarskap. I Tyrbergs bok är det Lars Ahlin som anger tonen. Han går till källorna bland annat med hjälp av Martin Luther och en av kyrkorenässansens förgrundsfigurer, Anders Nygren. Nygrens stora verk från 1930-talet, Eros och Agape, spelade en viktig roll för Ahlin, som förmådde dra ut dess radikala konsekvenser. Den gudomliga kärleken, agape, är reservationslöst utgivande, något som den fattige socialisten Ahlin kunde relatera till de hårda, sociala villkoren i samhället. Tyrbergs bok har många intressanta sidor. Det teologiska tema som återkommer hos hans fyra författare är ett ställningstagande för vocatio contra imitatio. Det betyder att Guds kallelse ljuder genom den utsatta medmänniskan. Däri ligger vår andliga bundenhet som kristna. Det betyder att vi bör rikta blicken och engagemanget mot medmänniskan snarare än att försöka förgudliga oss själva. En sådan strävan uppåt kallade Nygren för erosfromhet, en egocentrisk strävan bort från jorden och nästan. Och Nygrens tes är att erostänkandet är ett arv från den platonska tradition som blandades in i den kristna teologin redan tidigt i historien. Nygren förenklar ofta sitt resonemang vilket har gjort att hans bok råkat i vanrykte bland många fackmän. Men hans tes har förnyad aktualitet eftersom vi i dag kan möta ett svärmeri för östkyrkliga synsätt, från en kyrkofamilj där de platoniserande dragen är påfallande.

Inre och yttre bilder

Söndagens allkonstverk äger rum i ett speciellt rum som ofta är ett eget konstverk. Det pryds därtill av bilder från olika tidsåldrar. Och därmed är vi inne på ett besvärligt kapitel. Det andra budet, att inte göra sig några bilder av det gudomliga, lyser med sin frånvaro i våra katekeser. Men det är inte svårt att förstå dess relevans. Berättelsekonsten tar vi emot med örat, men har den oöverträffade förmågan att stimulera våra inre bilder. Däremot kan de bilder som tas emot av ögat både vidga och låsa fast våra föreställningar.
      Det är ingen tvekan om att många bildkonstnärer arbetat traditionsbearbetande genom personliga uttryck i bild eller genom skulpturer. Men när dessa bilder ska pryda kyrkorummet uppstår genast stridiga frågor kring kvalitet, smak etc. Detta belyser konstvetaren Elisabet Stengård i skriften Religiös konst eller sakral från 1984. Hon pekar på att det inte alltid är god konst som illustrerar kristna motiv men att det finns gott om seriös, andlig konst i vår tid även om många konstnärer värjer sig mot att bli infångade i konfessionella fållor. Stengårds karakteristik av några förebildliga, moderna arbeten är att de är öppna. De inbjuder till medtolkning, så att åskådaren fullbordar eller arbetar vidare med verket. Här tangeras osökt den filosofiska hermeneutikens syn på förståelseprocessen, som en väg mot ett personligt tillägnande. 
      Stengård behandlar även vad hon kallar nybysantinismen i konsten. Därmed avses både östkyrkligt influerade konstnärer och den ström av östkyrkliga ikonkopior som under senare år vällt in i våra kyrkorum. Stengårds skepsis handlar i första hand om att det skapas plagiat av dålig kvalitet. Hon ifrågasätter även, med rätta, det lämpliga i att importera ett konstnärligt bildspråk som i sin egen miljö och enligt sin egenart vilar på mycket strikta och teologiskt motiverade principer. Som luthersk teolog vill jag gärna instämma. Låt mig ge en värmländsk illustration! Två värmländska kyrkor brann ner under 1970-talet. Det var kyrkorna i Brunskog och Ransäter som är bygder med stark självkänsla varför man omedelbart återuppbyggde sina kyrkor med den tidigare exteriören återställd. I Brunskog formades den centrala altarprydnaden av en värmländsk konstnär, Ingemar Lööv. Det blev en stor träskulptur i färg med en Kristus vars kroppshållning kan ses som en öppen famn. Verket är mycket öppet för egna tolkningar. Men i Ransäters restaurerade kyrka är hela kordelen fylld av ikonmåleri, producerat av en svensk ikonkopiator. Detta är i en socken med ovanligt många goda konstnärer och konsthantverkare! T ex finns i församlingen den överdådigt skicklige målaren Lars Lerin och den förnämlige skulptören Carlevi Tenovaara. Säkert kommer ransätersborna så småningom att vara stolta över sin kyrkas prydnader. Och säkert finns det sådana som anser att kyrkan bör markera sin universella karaktär gentemot provinsialismen. Men jag anser det vara en skandalös historia av både kulturpolitiska och teologiska skäl. För var finns mötet mellan tradition och samtid? Den svenske ikonmålaren har ju inpassat sig i en främmande, auktoritativt fastslagen norm där personliga uttryck inte får finnas, där hermeneutiken är fastslaget konservativ.

Och därmed vill jag formulera min sista tes: Till vår tid hör att vi som enskilda, en del av oss konstnärligt verksamma, andra inte, bör stå i ett både kritiskt och lyssnande förhållande till det andliga arvet. I fråga om konstarterna betyder det att traditionen och konsten bör stå i ett förhållande till varandra av ömsesidig stimulans och kritik. Konstnärer av olika slag, i olika genrer, måste utan censur kunna stångas med de nedärvda bilderna och föreställningarna. Samtidigt måste man ha rätt att kunna utöva teologisk kritik och ifrågasätta när kristna motiv framställs så att de sentimentaliseras eller stelnar i arkaiska former. Glöm inte Ecce homodebatten! Där ville så många från det kulturteologiska etablissemanget ta fram censuren att det blev svårt att diskutera verket på ett konstruktivt sätt.
      Kom också ihåg bilden av prästen och den dödsdömda kvinnan! Felet var inte att prästen talade. Felet var inte vad han försökte säga. Även han använde delar av den bibliska berättarkonsten. Men deras förhållande var extremt ojämlikt. Det som på 1890-talet var en monologisk kommunikation kunde i dag vara något mer dialogiskt. Men den bistra verkligheten är den att många som kunde bidra med känsliga och personliga uttryck för mötet med traditionen, de är besvärande fattiga. Här har kulturrådet en uppgift, tyvärr inte så ofta som mecenat, men åtminstone som störande väckarklocka.