BISKOP ANDERS ARBORELIUS, Stockholms katolska stift, och pingstpastor Sten-Gunnar Hedin menar i sin Brännpunktsartikel "Jesus mer än en myt" att tron på jungfrufödseln, att Jesus är Guds son och att Jesus utförde diverse mirakler är centralt och omistligt i kristen tro. Även om det inte skrivs ut är deras artikel en mycket bestämd markering mot den öppenhet visavi dessa frågor som ärkebiskop Hammar gav uttryck för i den uppmärksammade TT-intervjun i slutet på december. Jag menar att biskop Arborelius och pastor Hedin genom sina betoningar om vad som är centralt i kristen tro bidrar till att osynliggöra den livsomvälvande kraft som finns i en levande kristen tro.

FRÅN DET EXISTENTIELLA PERSPEKTIV jag gör mig till tolk för är evangeliets frälsande kärna att få oss att tro att vi rymmer möjligheten att bli allt mer älskande och icke-dömande och att få oss att aktivt bejaka denna möjlighet. Att medvetet och efter bästa förmåga bejaka denna möjlighet är att fogas in i en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande. Den utgör enligt min mening den nödvändiga grunden för att grundkvaliteter som hopp, mening, hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Det medvetna valet att efter bästa förmåga bejaka denna möjlighet är att bli lärjunge till Kristus när detta tolkas inom ramen för en kristen livstolkning.
      När vi håller fast denna tro och denna livshållning även i de upplevelser av skuld som kan uppstå i möte med tillkortakommanden, nederlag och svek så finns hela tiden en öppning mot en läkande upplevelse av försoning och förlåtelse. I denna livshållning finns också möjlighet för omvälvande erfarenheter där livet och tillvaron för en liten stund blir alldeles hel och som genomlyst av ett gudomligt ljus. Sådana benådade ögonblick kan under åratal fortsätta att ge kraft i mötet med utsatthet och svårigheter. Detta är dessutom oberoende av hur vi uttrycker denna tro och denna livshållning i ordens värld.
      Denna trons livsprocess är hoppfull för oss själva, för de människor vi har omkring oss och för det samhälle och den värld vi tillhör.

DET KAN INTE NOG BETONAS utifrån den existentiella tolkning av kristen tro som jag gör mig till tolk för att det avgörande i en levande kristen tro inte gäller huruvida vi tror att Jesus var Guds son, gick på vatten, kroppsligen uppstod från döden mm. Det avgörande gäller huruvida vi i all vår bristfällighet och efter bästa förmåga bejakar kärlekens tillblivelse i oss själva, i andra och i världen. Det är detta som är trons frälsande centrum. Det andra är perifera frågor där vi kan ha olika uppfattningar och diskutera med friskt mod. Detta frälsande centrum kan karakteriseras som existentiellt. Det innebär bland annat att det är oberoende av hur vi tolkar och försöker förstå det. Om inte detta centrum finns med i tron blir även den mest bestämda bekännelse till Jesus som Guds son, Jesu kroppsliga uppståndelse mm en form av otro.
     Det innebär att tvivlets brytpunkt inte heller gäller om vi tror att Jesus var Guds son, gick på vatten och kroppsligen uppstod från döden mm utan om vi tror att jag, vi, människan, trots allt som för tillfället kan tala emot, kan bli genuint älskande. I detta perspektiv kan jag inte annat än uppfatta KG Hammar som djupt troende. Det han lämnar öppet för diskussion och olika tolkningar gäller den kristna trons periferi. Den öppenheten kan bidra till att öppna sikten mot trons centrum. När Svenska Dagbladets debattredaktör Sune Olofson berättar om biskop Arborelius och pastor Hedins bevekelsegrunder för artikeln och inbjuder ärkebiskopen att ”förklara om tvivlet kan vara ledstjärna för kyrkans högste tjänare” så är det tyvärr en väldigt trivial innebörd i begreppet tvivel som torgförs.

UTIFRÅN DETTA SÄTT att tolka den kristna trons bärande centrum är kyrkans uppgift att genom rit, förkunnelse och själavård ge oss sårbara och bristfälliga människor stöd att hålla fast vid den sköra livsprocess som handlar om hjärtats öppnande. Detta är särskilt viktigt när vi drabbas av nederlag, lidande och svårigheter. Just så blir kyrkan en aktiv och skapande del i inkarnationens mysterium; kärlekens och förnuftets tillblivelse och utveckling till allt starkare krafter i våra kroppsliga, förgängliga människoliv – och i världen. Så blir kyrkan också ett stöd för att ständigt förnya och ge näring åt den livsviktiga värdebas som utgör grunden för ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle.

ENLIGT MIN MENING ÄR DET HELT OCH FULLT kristet att läsa de bibliska berättelserna om jungfrufödsel, under, uppståndelse och himmelsfärd som historiska och tidsbundna sätt att tala om den mirakulösa verklighet som gäller den gränsöverskridande kärlekens människotillblivelse. När en bokstavlig, fysisk tolkning av dessa berättelser i dag skjuts i förgrunden som avgörande för kristen tro händer just det som man vill förhindra. Det viktiga och livsomdanande i kristen tro osynliggörs för det stora flertalet i nuets värld! Biskop Arborelius och pastor Hedin är långt ifrån ensamma i detta. Detta sätt att tolka trons centrum är grunden för stora delar av frikyrkan, det är centralt för de präster och lekmän som vill skapa ett eget missionsstift inom Svenska kyrkan och det är grunden för det omdiskuterade katolska dokumentet Dominus Iesus från år 2000.
      För att ge en rättvis bild av problematiken är det viktigt att peka på att just denna konkreta, bokstavliga betoning av trons centrum är central i samtliga de klassiska bekännelsetexter som utgör en del av bekännelsegrunden för såväl Svenska som katolska kyrkan. Frågan om vad som utgör kristendomens bärande centrum och vad som är olika historiska och tidsbundna sätt att försöka förstå och ge ord åt detta centrum är ofrånkomlig för en kyrka som vill leva och verka i nuets verklighet. När man försöker tysta ner eller bannlysa denna fråga med hänvisning till den sanna apostoliska tron eller genom att mer eller mindre öppet säga att detta är ett svek mot kristen tro försvårar man för kyrkan att vara kyrka; dvs att på olika gamla och nya sätt att stödja det gåtfulla skapelseskeende som handlar om kärlekens och förnuftets människotillblivelse.

ATT SOM KG HAMMAR försöka bidra till att flytta de dogmatiska formuleringarna om t.ex. jungfrufödsel och Jesus som Guds son från trons centrum till dess periferi är, såvitt jag kan bedöma, ett nödvändigt steg för att det viktiga och livsomdanande i kristen tro på nytt ska kunna bli synligt i samtiden. Och därmed också börja spela roll i människors liv utanför den krympande krets som biskop Arborelius och pastor Hedin gör sig till talesmän för.
     Att aktivt försöka bidra till denna tyngdpunktsförskjutning i kyrkans dogmatiska grund kräver integritet och personligt mod om man är verksam i kyrkan. Om kyrkan ska överleva som ett viktigt stöd för kärlekens människotillblivelse och som utifrån ett existentiellt tolkningsperspektiv varit dess uppgift från begynnelsen, behövs mycket mer av den sortens mod hos kyrkans präster och biskopar. Och det behövs mer av ödmjukhet från de kristna som i likhet med biskop Arborelius och pastor Hedin på ett självklart sätt upplever bärigheten i en traditionellt tolkad tro.

Carl Gustaf Olofsson
Ansvarig för webbplatsen
Språk, tro och religion
www.existentiell-tro.net

[tillbaka]