Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson

Artikel - Svensk Kyrkotidning (SKT)

Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 40/2003. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som SKT. (Webbpublicering 21.10.2003). 

www.existentiell-tro.net

Döden - meningen med livet?

Att människor dör är ett otvetydigt faktum. Vilket mening ligger då i det liv vi lever? Är livet här och nu ointressant och meningslöst utan tro på livets fortsättning bortom döden? Detta är tidlösa och allmänmänskliga frågor. Många människor upplever både mening och livsglädje utan tron på ett liv efter döden. 

Karmerliterbrodern Wilfrid Stinissen är en välansedd andlig vägledare med en rik bokproduktion. Han är välkänd för en bred krets av aktiva kristna, men också för en stor grupp andliga sökare utan bestämd hemort. Han har bland annat skrivit om kristen djupmeditation och är en uppskattad retreatledare. I boken Jag dör inte, jag träder in i livet. En bok om döden och evigheten formulerar Stinissen bestämt och tveklöst vad han menar är en kristen syn på döden och livets mening. [1] Stinissens utläggning väcker med stor kraft frågan om vad som är en 'kristen syn på döden och livets mening'. Det som gör Stinissens syn intressant och viktig att diskutera är att han på ett tydligt sätt uttrycker en syn som på ett mera otydligt och outtalat sätt omfattas av en stor grupp aktiva kristna. En mycket uppskattande introduktion till boken i Kyrkans Tidning understryker allvaret i problematiken. [2] I bokens förord sammanfattar Stinissen sin syn: 

Jag menar att många aktiva kristna, såväl inom Svenska kyrkan som i frikyrkosverige, delar Stinissens syn. Den starkt positiva artikeln i Kyrkans Tidning understryker detta. Den stämmer också väl överens med de flesta sekulära människors föreställningar om kristen tro. 

Självförnekelse

Därför är det viktigt att notera att det finns välansedda kristna röster med en annan uppfattning om vad som är kristet. Gustaf Wingren och Krister Stendahl är två uppskattade svenska teologer med internationellt anseende som på ett tydligt sätt företräder ett annat synsätt. Mest intressant är att det går att hitta citat hos Karl Barth, 1900-talets mest ansedda och diskuterade teolog, som närmast tar avstånd från den syn Stinissen gör sig till tolk för. 

Vad gäller Krister Stendahl tänker jag på hans essä "Odödlighet är något alltför stort och något alltför litet". [3] Han menar där att föreställningen om det personliga livets fortsättning efter döden inte är någon central biblisk tanke. Här är det värt att notera att han skriver utifrån en position som internationellt ansedd professor i Nya testamentets exegetik. När denna essä uppmärksammades av massmedia 1987 - Stendahl var då biskop i Stockholm - väcktes upprörda känslor hos många traditionellt kristna. En intervju med Krister Stendahl i Kyrkans Tidning vintern 2002 är fokuserad på denna folkstorm. [4] Gustaf Wingren skriver i boken Credo om livet och döden: [5] 

I dessa ord om kornets död (och liv i andra korn) ligger samma djup av självförnekelse som i de paulinska bilderna av kroppens olika lemmar, där poängen aldrig är att en enskild vinner ett privat evigt liv. Han fungerar tvärtom såsom livgivande åt andra och lever därmed som vetekornet och Kristus levde - eller rättare: lever. När den religiösa människan stegrar sig inför detta liv i "en kropp" och kräver ett privat, ett eget evigt liv såsom individ, då är detta i grunden det krav, på vilket Adam störtade i död, ägarkravet (Gen. 3:4-6). Den kvantitativt sett största delen av eskatologisk förväntan, speglad i bön, psalm och förkunnelse i kyrkohistorien, har varit en sådan egoistisk förväntan, ganska lik den visshet om en priviligierad ställning inför Gud, som Jesus fann i sin judiska samtid och mot vilken han slungade sina sarkasmer." (s.178) 

JAG ÄR KRITISK TILL en hel del i Gustaf Wingrens teologi och direkt oense i den syn på Adam och den bibliska syndafallsberättelsen som antyds i citatet. Det är dock ofrånkomligt att konstatera att Stinissens syn träffas hårt och skoningslöst av Wingrens ord. När det gäller Karl Barth hör det till saken att han kan beskrivas som den store vedersakaren av det tidiga 1900-talets liberala teologi och av många betraktas som både konservativ och traditionell i teologiskt hänseende. Teologer med en traditionell eller evangelikal grundsyn anför ofta delar av hans mycket omfångsrika teologiska produktion som stöd. I Dogmatik i grunddrag [6], sista kapitlet skriver Barth: 

Nu ser den kristna människan framåt. Vad betyder det kristna hoppet i detta liv? Ett liv efter döden? En händelse vid sidan om döden? En liten själ, som fladdrar likt en fjäril över graven och flyger till en skyddad plats för att odödlig leva vidare där? Så har hedningarna föreställt sig livet efter döden. Det är emellertid inte det kristna hoppet. "Jag tror på köttets uppståndelse". Köttet är i Bibeln helt enkelt människan, och det just under syndens tecken, den slagna människan. Och åt denna människa utlovas: du skall uppstå. Uppståndelse betyder inte en fortsättning på detta livet, utan livets fulländning. Till denna människa är ett ja talat, som dödens skugga är maktlös emot." (sid. 200) 

Några meningar längre fram fortsätter Barth: 

Det kristna hoppet för oss inte bort från detta liv. Det är tvärtom att upptäcka den sanning, i vilken Gud ser vårt liv. Det är övervinnandet av döden men inte en flykt hinsides. Det rör sig om detta livs realitet. Just eskatologin är, rätt förstådd, det allra mest praktiska som man kan tänka sig. I eschaton faller ljuset från ovan in i våra liv. 

DET FINNS INTE ETT ORD om ett liv bortom döden i betydelsen av kroppens och den personliga identitetens uppståndelse och fortsättning efter döden. Snarare är det så att en stor del av de livfulla utläggningar om livet efter döden som Stinissens bok flödar av hamnar ibland de föreställningar som Barth kallar hedniska. 

Vår stund på jorden

I mitt liv fungerar tanken på döden som den definitiva slutpunkten snarast tvärtemot vad Stinissen hävdar. Om detta liv är det enda vi har, som jag tror, blir det än viktigare hur vi lever och vad vi gör med vår stund på jorden. I detta vårt korta enda liv har vi möjligheten att bevittna skapelsen under och att uppleva livets rikedom med all dess smärta, glädje och förundran. Men det är också så mycket som står i vägen för de flesta av oss från att uppleva 'livets fullhet'. Det kan gälla alltifrån psykiska belastningar från barndomen, ensamhet och brist på stöd i viktiga livsskeenden till bristen på välfungerande religiösa-kulturella stödstrukturer för vår mognad som människor. På många håll i världen är det ofta frågan om mer påträngande omständigheter i form av förtryck, krig och extrem fattigdom. Från detta existentiella perspektiv är det också i stor utsträckning frågan om tillfälligheter som avgör om vi får kontakt med denna 'livets fullhet'. När våra liv öppnas i glädje och förundran är det inte därför att vi har gjort oss förtjänta av det på något speciellt sätt. Det är livets omständigheter som på olika sätt har varit gynnsamma mot oss.

I mitt liv har sannolikt det arv av bibliska berättelser som jag fått med mig med modersmjölken (till en del) bidragit till att hålla mig på rätt kurs. Det har gett mig stöd att lyssna på samvetets, hjärtats och sanningens röster även när det inneburit ensamhet och utanförskap. I detta arv har det också funnits ett stöd för att vara ärlig in mot mig själv visavi sveken och nederlagen i detta. Att sedan denna ärlighet inte alltid har varit odelad rak och oklanderlig är en annan sak. Det är viktigt att notera att denna stödjande sida hos de bibliska berättelserna är oberoende om vi tror på Gud och ett liv efter döden. 

Upplevelsen av en grundläggande livsglädje, en hemhörighet i tillvaron, en grundstämning av förundran, är frågan om nåd och gåva. Det är inget vi förfogar över eller gör oss förtjänta av. Detta sista kan inte nog betonas. Efterhand som denna grundupplevelse av rikedom i mitt förgängliga liv har blivit allt tydligare har det också fötts en känsla av ansvar att efter bästa bristfälliga förmåga försöka bidra till att andras liv öppnas för denna rikedom. Därför blir det just centralt 'att offra engagemang och kraft'. En viktig del i denna ansvarskänsla kommer ur den påtagliga upplevelsen av att detta liv är vårt enda, att det inte ges någon kompensation bortom döden för bristen på liv och glädje i detta liv. Ett liv som förloras i ångest, rädsla, destruktivitet, meningslöshet, främlingskap och kanske ondska; ett liv där den djupa livsglädjen aldrig får chansen att ta form, är en tragedi som så att säga klingar ut i evigheten. Lika lite som jag har gjort mig förtjänt av livets rikedom har dessa gjort sig förtjänta av denna mörka lott. Vi är bröder och systrar i denna utsatta och förunderliga tillvaro. 

Existentiell syn

Den teologiska frågan i denna korta utläggning är vad det finns för olika synsätt på relationen mellan livet och döden som kan göra anspråk på att kallas kristna. Väl medveten om att det bryter mot de flesta invanda uppfattningar hävdar jag bestämt att den existentiella syn jag har redogjort för är lika genuint kristen som den Wilfrid Stinissen ger uttryck för. 

Du kan inte bli färdig med livet om du inte blir färdig med döden. Om döden är slutet på allt är livet en grym fars. Om döden däremot är övergången till ett rikare liv där kärleken är det enda som räknas, blir livet före döden ett enda stort tillfälle att öva sig i kärlek. (Stinissen s.17, st.3) 

HÄR FINNS INTE en antydan till tvekan. Jag noterar också en nyans i formuleringen: "slutet på allt". Slutet på mitt liv kan bara vara slutet på min personliga, kroppsliga existens. Det kan aldrig vara "slutet på allt"! Det jordiska livet går vidare. Det goda och dåliga jag har gjort under mitt liv fortsätter att verka som gåvor och bördor hos vänner, barn och i de sammanhang där jag varit verksam och klingar sedan vanligen långsamt bort i en tilltagande osynlighet. Det är bara i utifrån ett starkt egocentriskt perspektiv som vi kan uppfatta vår egen död som "slutet på allt". Att Wilfrid Stinissen uttrycker en kristen syn på relationen mellan livet och döden är förstås givet. Det är också tydligt att den är väl förankrad i katolsk lärotradition. 

I den existentiella syn på relationen mellan livet, döden och upplevelsen av mening som jag kort redogjort för finns det tydliga beröringspunkter med centrala kristna troserfarenheter. Det gäller synen på våra möjligheter att uppleva mening och en bärande hemhörighet i tillvaron, grundupplevelsen av nåd och gåva när våra liv öppnas mot glädje och förundran och den tydliga upplevelsen av ansvar för våra medmänniskor som blir följden när detta händer. Om man vänder sig ut mot det teologiska landskapet är det lätt att konstatera att Gustaf Wingrens, Krister Stendahls och Karl Barths syn är lätt att harmoniera med denna existentiella syn. Även om man inte kan använda dessa välansedda teologer som något entydigt stöd för en renodlat existentiell eskatologi är detta intressant nog. 

Jag hävdar också att den existentiella syn som antytts på ett genomreflekterat sätt förmår synliggöra vad som från ett existentiellt perspektiv är kristendomens livsnerv; tron att vårt bejakande av den genuina kärlekens och omsorgens tillblivelse i våra och andras konkreta liv är nyckeln till en bärande grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Denna tro är dock inte exklusivt kristen, den kan finnas såväl i andra religioner som i sekulära livshållningar. Den är kristen när den får stöd och näring från kristendomens berättelser och riter - och från en kristen gemenskap. 

Stinissen menar att det avgörande för en bärande grundupplevelse av mening är att vi tror på livets fortsättning bortom döden. 

Människors erfarenheter

Utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är det avgörande för vår upplevelse av mening huruvida vi efter bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om 'hjärtats öppnande' i oss själva och andra. Detta gäller dessutom oavsett om vi tror på existensen av en personlig Gud och ett liv efter döden eller ej. På denna punkt är Stinissen och jag djupt oense. Detta kan också läsas som ett stöd till den danske kyrkoherden Thorkild Grosböll som i början av sommaren blivit hårt ansatt av biskop och kyrkominister efter att ha uttryckt liknande tankegångar i boken En sten i skoen. [7] Det finns skäl att fråga sig var det existentiella och teologiska djupet och klarsynen egentligen finns - hos alla de församlingsmedlemmar som med stor kraft stött Grosböll eller hos biskop och kyrkominister. 

Oavsett vad som kan kallas kristet finns här en sakfråga som inte kan avgöras av några lärosatser, utan bara av människors erfarenheter. Om det finns en enda människa med förmåga att uppleva en djup livsmening, en bärande hemhörighet i tillvaron, vars blick ibland öppnas mot livets skönhet och skapelsens rikedom, som ibland förmår sträcka sig ut mot medmänniskan i genuin kärlek och omsorg och som inte tror på någon ny eller fortsatt personlig existens bortom döden så är den teologi Stinissen företräder missvisande och felaktig. Om man inte aktivt blundar visavi samtidskulturen utanför kristenheten kan man inte undgå att notera att sådana människor finns! I vår tid är de dessutom ganska många. 

Teologi på avvägar

Men det räcker inte med att konstatera att Stinissen har fel. Hade Stinissen bara formulerat sig personligt i termer om att 'så här är det för mig' med en öppenhet för andra synsätt och erfarenheter hade jag inte haft några invändningar. Men han formulerar sig med anspråk på en generell mänsklig giltighet och att den syn han presenterar är det genuint kristna synsättet. Det hör då också till saken att denna teologi tyvärr är förhärskande i stora delar av kristenheten. För att hålla fast detta synsätt som generellt giltigt måste dess företrädare förneka och osynliggöra många samtidsmänniskors viktigaste livserfarenheter. En teologi som måste förneka avgörande mänskliga erfarenheter i samtidskulturen för att bevaras intakt kan aldrig vara ett stöd för kärlekens och förnuftets inkarnering i oss som sköra och ofullkomliga människor vilket är kristendomens hjärtesida utifrån ett existentiellt tolkningsperspektiv. Det är enligt min mening en teologi som kommit på avvägar för att den väljer att vara lojal mot historiska läroformuleringar i stället för mot kristendomens hjärta. 

Noter

1. Wilfrid Stinissen: Jag dör inte, jag träder in i livet. En bok om döden och evigheten. Libris, 2001. 
2. Kyrkans Tidning nr 44/2002 (31 okt, s.24-25). 
3. Krister Stendahl "Odödlighet är något alltför stort och något alltför litet", ingår i Meningar, Verbum, 1986. 
4. Kyrkans Tidning nr 7/2002 med rubriken "Så gick det sedan: Krister Stendahl ångrar inte sitt Waterloo" Intervjun försvann från Kyrkans Tidnings webbarkiv i samband med en stor förändring av webbplatsen runt 2005. Den kan nu hittas via Archive.org. 
5. Gustaf Wingren: Credo, CWK Gleerups Bokförlag, 1974. 
6. Karl Barth: Dogmatik i grunddrag, Gummessons bokförlag, 1964. 
7. Thorkild Grosböll: En sten i skoen, ANIS, Köpenhamn, 2003.