Artiklar,
debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Artiklar publicerade på Språk, tro
och religion
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson
 Gensvar
till Svenska Dagbladets artikelserie "Att möta
döden" på Idagsidan i juni 2000.
Ansvarig redaktör för serien var Suzanne
Schönström. Artiklarna i serien var införda den 5, 7, 8, 9, och 14 juni.
Nedanstående text ingick i "Gensvar om döden" den 15 juni 2000.
Den har fått en lätt bearbetning. (Webbpublicering
19.12.2003).
Hur skulle jag leva om jag
visste
att min tid var räknad?
Carl
Gustaf Olofsson
DÖDEN - OCH VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL denna
oundvikliga slutpunkt för våra liv - är onekligen viktigt att både skriva och prata om. Jag har tyckt om
tonen i Idagsidans artiklar.
Under några
år i den sena
tonåren var jag väldigt
upptagen av olika sorters tankar på döden. Bakgrunden var att en grundkänsla av att vara
'oförmögen att leva' höll på att koppla greppet på mig. Det var jobbigt
och skrämmande. Tankarna gällde inte självmordet, så långt
hade
det inte gått. Men av fantasien om vad som skulle hända om jag fick veta
att
jag bara hade ett år kvar att leva. Kärnpunkten i denna fantasi var att om
jag visste att jag bara hade ett år kvar att leva så skulle jag få mod
och
kraft att bryta igenom den diffusa ångest och rädsla som band mig i en
sorts
förlamande och förnedrande oförmåga att sträcka mig ut mot livet och
andra
människor.
DET BLEV EN HEL DEL BÖCKER LÄSTA som just
hade detta tema. Dom
var viktiga. Erich Maria Remarque, han som blev berömd för sin bok "På
västfronten intet nytt", har skrivit flera böcker där huvudpersonen
har
framskriden tbc och en begränsad tid kvar att leva. När jag väl hade
upptäckt detta centrala tema hos Remarque så letade jag upp alla böcker
av
honom på biblioteket i Åhus.
Men det var också mycket fantasier kring
den
sorts utsatta livssituationer som andra världskriget ställde många människor
inför. Att under nazistisk ockupation välja att ställa sig på
medmänsklighetens, rättens och sanningens sida krävde att ställa sig 'öga
mot öga' med döden - och fullt ut acceptera döden som den möjliga
konsekvensen av detta val. I min fantasivärld fanns det en tankefigur som
sa
'att om jag av livets omständigheter tvingades till ett sådant brutalt val
så skulle jag kanske klara av att välja livet genom att fullt ut acceptera
döden'.
Jag är väldigt glad att denna
livsproblematik löste sig på annat
sätt.
NÄR MAN TALAR OM RÄDSLAN FÖR DÖDEN tror jag det är viktigt att också
hålla i minnet att rädslan för "den stora ensamheten och övergivenheten"
ibland kan få den den kroppsliga fysiska döden att framstå som som en vän
och
befriare.
Här kommer två dikter som på lite olika sätt gäller
denna
livsbelägenhet. Det kom till när jag gott och väl tio år senare var inne
i
ett nytt varv av bearbetning av denna tonårstid.
TVÅ SORTERS ENSAMHET
Den ensamhet som kan uppstå
då jag försöker stå rak,
då jag vågar vara jag helt och fullt,
Det är en ensamhet som är smärtsam
ibland oändligt smärtsam.
Men det är livets levande ensamhet.
Den ensamhet som uppstår
då jag inte vågar stå rak,
då jag inte vågar vara jag,
Det är en ensamhet som dövar
och förstummar livets puls.
Det är dödens dödande ensamhet.
Att slingra sig ur greppet
från dödens dödande ensamhet
är svårt,
Ibland fruktansvärt svårt.
Men det går!
Jag börjar veta att det går.
PÅ RANDEN
Greppet hårdnade
om hjärtat.
Tallar, fjolårsgräs och fågelssång,
Ljummen vårdag, doft av hav,
Mjuka vågors skvalp mot strand,
Gyllenröd sol och måsars
lekfulla flykt
i lågt eftermiddagsljus.
Allt förtätat och förgyllt
av annalkande oundviklig död.
En skimmrande dödsmässa
av färg och doft och ljud.
Livets lockrop,
eller livets avskedssång.
Det här är länge sedan nu. Jag har
hunnit bli 52 år vid det här laget och
närmar mig så sakteliga den mera naturliga döden.
|
