Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Tema: Kristen antijudiskhet

Artikel  - Judisk Krönika

Artikeln publicerades i Judisk Krönika nr 5/1999. Den försvann under 2003 från Judisk Krönikas webbplats. Den är webbpublicerad här den 14 januari 2004 med tillstånd av såväl författare som Judisk Krönika.  

Att bedöma en kyrka efter det sätt 
på vilket den talar om judar.

Jacki Jakubowski 

Kulturskribenten och huvudredaktören för Judisk Krönika, Jacki Jakubowski, kommenterade 1999 den första versionen av Svenska kyrkans arbetsdokument Guds vägar - judendom och kristendom. Kommentaren är lika aktuell efter att kyrkomötet i september 2001 antagit dokumentet och gjort det till ett officiellt uttryck för Svenska kyrkan syn.

HÖSTEN 1933 PUBLICERADE ANTON FRIDRICHSEN en artikel i Nya Dagligt Allehanda under rubriken "Judendom och kristendom i vår tidsålder". Om denne inflytelserike Uppsalateolog berättar Boris Beltzikoff i sin för några år sedan utgivna bok Nazism och kristendom ur ett judiskt perspektiv. Fridrichsen uttryckte glädje över att den största bland de centraleuropeiska nationerna nu med ett brutalt ryck "slitit semitismen ur kroppen", nu var det fritt fram för kristendomen att "börja den stora generaluppgörelsen med judendomen". Detta är "en av de märkligaste historiska företeelser världen någonsin har bevittnat", skrev Fridrichsen. Han syftade på Hitlers maktövertagande några månader tidigare.
       Fridrichsen var inte vilken teolog som helst. Han var professor i nytestamentlig exegetik vid Uppsala Universitet åren 1928-53 och åtnjöt ett högt anseende. Han var under decennier från 30-talet framåt riktningsgivande för en hel skola av exegeter och präster i Sverige. Fridrichsen var också författare till flertalet av de utläggningar och kommentarer till söndagarnas evangelietexter som 1957 sammanställdes och kompletterades av bl.a. teologerna och prästerna Birger Gerhardsson, Bertil Gärtner och Erik Beijer till samlingsverket Fyrahanda sädesåker. Det har för en hel generation svenska präster fungerat som en teologisk handbok.
     Ur denna 600 sidor långa kommentar till högmässotexterna framträder en bild av judendomen som en "pseudoreligion" (sid. 387), och av judarna som ett falskt och kallsinnigt folk som "innerst inne hatade sin Gud och Skapare" (sid. 242). Enligt Fridrichsen saknar judendomen "religiös insikt" ­ det enda judarna är intresserade av är "den nationella fåfängan och den individuella religiösa egoismen". Deras inställning till Messias beskrivs i Fyrahanda sädesåker som "vild mordlust". Fridrichsen och hans kolleger slår också fast ersättningsteologins giltighet som förklarar att judendomen har spelat ut sin roll i historien: "det nya förbundet" har ersatt "det gamla" och "domen skall drabba Israel." Och naturligtvis innehåller denna handledning för präster i Svenska kyrkan anklagelsen om att judarna "naglar sin Messias vid korset för att utstöta och tillintetgöra honom". Den fjärde, och sista, utgåvan av Fyrahanda sädesåker kom ut så sent som 1980!

FRIDRICHSEN VAR INTE ENSAM OM denna hatets teologi; i Sverige var han på sin tid knappast originell i kyrkliga kretsar. I tidskriften Vår Kyrka skrev samtidigt Bo Runmark: "Genom att förkasta Kristus och förfölja hans kyrka har judarna dragit över sig en ohygglig dom." Året var 1943 och Auschwitz och Treblinkas gaskammare arbetade dygnet runt.
    Två år senare kunde världen se hela vidden av denna mänskliga ondska som Runmark och andra kristna teologer i sin perversa gudsuppfattning såg som "gudomligt straff". De ägnade dock inte en tanke åt vad Förintelsen innebar för den kristna synen på människan och hennes eget ansvar; eller vad deras ställningstaganden sa om deras egen mänsklighet.
     Ja, vad fanns det år 1945 egentligen kvar av trovärdighet hos sådana som Fridrichsen? De hade alltid så triumfatoriskt talat om kristendomens barmhärtighet och kärlek till sin nästa men, när förkunnelsen sattes på prov, led de moralisk ­ och teologisk! ­ bankrutt: de inte bara teg om Förintelsen utan försökte till och med finna teologiska rättfärdiganden av katastrofen.
     Det är kanske därför förklarligt att Svenska kyrkan efter andra världskriget så länge teg ­ både om sin historia och om behovet att komma till rätta med sin egen hatets teologi gentemot judendomen och det judiska folket.

FÖRST UNDER DET SENASTE DECENNIET har omvälvande förändringar börjat märkas i kyrkans relation till judendomen. Till denna process har utvecklingen utomlands bidragit, inte minst inom den katolska kyrkan. 1965 antog det Andra Vatikankonciliet deklarationen Nostra Aetate som beklagar det hat och de förföljelser som riktats mot det judiska folket. Man tar avstånd från anklagelsen om judisk kollektiv skuld till Jesu död och förkastar tanken på att judarna skulle vara fördömda av Gud. I år har påven Johannes Paulus II deklarerat att antisemitismen och kristendomens förhållande till det judiska folket måste lyftas fram som ett av de allra viktigaste ämnena för kristen självprövning inför millennieskiftet.
     Inom den protestantiska kyrkan har Kyrkornas Världsråd under nära ett halvsekel arbetat med frågan om kristendomens förhållande till judendomen. 1982 publicerades ett dokument som formulerade förutsättningar för en judisk-kristen dialog: "Den föraktfulla hållning gentemot judar och judendomen som återfanns i vissa kristna traditioner utgjorde en grogrund för nazisternas ondskefulla handlingar. Kyrkan måste vinnlägga sig om att förkunna och utlägga evangeliet så att det inte kan utnyttjas i syfte att underblåsa förakt." Två år senare antog Lutherska Världsförbundet ett uttalande som bl.a. förklarade: "Vi (lutheraner) kan inte acceptera eller skriva under på de våldsamma attacker som reformatorn gjorde på judarna."
     Svenska kyrkan har ännu inte officiellt tagit ställning till de rekommendationer som Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet gjort. Men lagom till millennieskiftet, och inför den nya epok i Svenska kyrkans historia som skilsmässan från staten innebär, pågår nu ett intensivt arbete att omvärdera den gamla inställningen och formulera en ny hållning till judendomen och det judiska folket.

I ÅRATAL HAR ETT LITET ANTAL präster och teologer inom Svenska kyrkan ­ som Krister Stendahl, Ingmar Ström, Gunnel Borgegård, Göran Larsson, Åke Skoog, m.fl. ­ arbetat, ofta i motvind, för en judisk-kristen dialog byggd på respekt. Få av kyrkans högsta företrädare har dock hittills varit beredda att i handling visa att kyrkan lärt av historien. Oftast har viljan till självrannsakan och omprövning stannat vid ord. Våren 1993 intervjuade jag den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Weman. Han utstrålade värme och välvilja, men någon större insikt om vad han och kyrkan utöver deklarationer skulle kunna göra kunde jag inte upptäcka. Visserligen beskrev han det som "ett misstag" att hans företrädare på 40-talet, Erling Eidem, teg om nazisternas förföljelser, men själv ville han inte uttala sig om den då aktuelle antisemitiske Uppsalateologen och prästen i Svenska kyrkan, Jan Bergman. Weman talade också vackert om dialog och respekt, men hade svårt att entydigt ta avstånd från ersättningsteologin.

NÄR JAG NU NÅGRA ÅR SENARE LÄSER det av Svensks kyrkan publicerade samtalsdokumentet Guds vägar, judendom och kristendom ser jag vilken lång väg man har gått och vilket stort steg man nu förhoppningsvis är beredd att ta.
    Dokumentet tar klart och tydligt avstånd från ersättningsteologin: "Den leder inte nödvändigtvis till antisemitiska förhållningssätt men har de facto ändå bidragit till en nedvärdering av judendomen och öppnat vägen för antijudiska rörelser under flera historiska epoker. (S) Den kristna kyrkans del i skulden för judeförföljelserna kan i icke ringa mån återföras på enkla men mycket utbredda former av ersättningsteologi." Man medger att "vårt sekels brutala antisemitism till mycket stor del (har) sin historia och psykologiska bakgrund i den fientliga attityd mot judarna, som vuxit fram under många århundraden och för vilken kyrkans skuld är otvetydig". Dokumentet Guds vägar har ännu inte formell status som Svenska kyrkans officiella uppfattning. Först efter att synpunkter från församlingar och enskilda beaktats och bearbetats, kommer en slutlig version att läggas fram för kyrkans ledning. Förhoppningsvis kommer biskoparna att visa samma mod, öppenhet och självkritik som väglett författarna till Guds vägar.
    Deras ställningstagande skall dock inte handla om att tillfredsställa judiska förhoppningar. Utan om att göra den religion de representerar mer i överensstämmelse med dess uttalade budskap om kärlek och barmhärtighet. 

DEN FRANSKE PROTESTANTISKE LEDAREN, pastor Charles Westphal, skrev 1949: "Man kan med säkerhet bedöma en människa, en kyrka, ett folk eller en civilisation efter det sätt på vilket de talar om judar. Vad kyrkan beträffar är antisemitismen ett allvarligt förkastande av Kristus, ett fördolt motstånd mot tron och den mest försåtliga förvrängningen av inkarnationens evangelium. Vad världen beträffar är antisemitismen ett tecken på en grundläggande idolatri och ett fundamentalt barbari."