[Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter]

Recension - Svensk kyrkotidning

Recension av Ett mönster i livets väv. Tro och religion i ljuset av Wittgensteins filosofi. Doktorsavhandling i religionsfilosofi av Stefan Eriksson. Bokförlaget Nya Doxa 1998. Recensionen är publicerad i Svensk kyrkotidning (SKT) nr 43-44/1999 (årg 95, s.553-555). Den webbpubliceras här den 8.2.2000 med tillstånd av såväl författare som Svensk kyrkotidning.

Wittgenstein och religion

Kenneth Nordgren

Tidskriften Time har under 1999 ett antal specialnummer där man fokuserar 1900-talets mest betydande namn0inom vetenskap, kultur, politik och så vidare. I ett nummer i mars i år presenterade man århundradets största tänkare, och bland Albert Einstein med flera tog en filosof plats, nämligen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Detta säger något om Wittgensteins inflytande. Där sammanfattas Wittgensteins filosofiska livsverk med att han först försökte lösa grundläggande filosofiska problem på ett så avgörande sätt att det inte skulle finnas mera att tillägga efter hans omdiskuterade verk "Tractatus Logico-Philosophicus" (1922). Men hans livsverk avslutades med den postumt utgivna "Filosofiska undersökningar" (1953) där han tar avstånd från försök till övergripande och därmed reducerande färdiga lösningar eller teoribyggen, och med vilken han lämnade efter sig en bok som är så komplex och kontroversiell att den ser ut att stanna i centrum för långtgående tolkningsförsök i olika riktningar för oöverskådlig tid framåt.

Den postmoderne föregångaren

Wittgenstein är i aktuell diskussion åberopad i olika läger och på olika sätt vilket gör att det kan vara svårt att få grepp om vad Wittgenstein själv sade och skrev. Mot denna bakgrund är Stefan Erikssons avhandling "Ett mönster i livets väv" välgörande primär på så sätt att den verkligen presenterar en analys och tolkning som i sig innefattar en innehållsrik bild av personen Wittgenstein och i vilka sammanhang och mot vilken bakgrund han formulerade sin filosofi. Han gör inte om samma misstag som vissa andra teologer har gjort, nämligen att försöka använda något tankespår av Wittgenstein i eget syfte utan hänsyn till helheten av Wittgensteins tänkande. Nu kan det ju svårligen ligga något självklart värde i att kunna kalla sig "wittgensteinian" men om man eftersträvar att använda Wittgenstein är det naturligtvis vällovligt att kunna förankra denna användning hos själva tänkaren bakom. I den aktuella debatten är det sannerligen många som försöker relatera tankar till Wittgenstein. Måhända är det i vissa lägen beroende på den speciella och komplexa höga status som Wittgenstein har erhållit under de senaste decennierna. Men det är även beroende på att han är föregångaren till många postmoderna tänkare som vill förflytta fokus från det betecknade till tecknen; det är tecknen som är de styrande och det är i språket som förståelse och mening skapas. Här är ett citat från Eriksson belysande angående frågan om Gud: "Bilden av ett ting pressar sig mot oss med stor kraft. Vi kan dock inte förklara vad tal eller Gud är genom att söka peka ut något. Tanken att avståndstagandet från religion har att göra med förnekandet av att något vi kallar Gud existerar, får sin kraft och oemotståndliga lockelse just av idén att substantivet ’Gud’ måste stå för något slags ting (ett osynligt väsen) om det överhuvudtaget ska kunna stå för något reellt." (sid. 141) Språkets utpekande funktion faller undan för användningen av språket; språkets bruksfunktion blir den avgörande. En kungstanke i den senare Wittgensteins tänkande, och därmed i "Filosofiska undersökningar", är att analysen av hur språket fungerar är den metod som måste användas för att kunna inse vad de filosofiska problemen handlar om och hur de skall kunna upplösas. Det sista är viktigt. För Wittgenstein handlar filosofi inte så mycket om att finna svar på frågor som att inse problemens natur, och därmed inte behöva – eller kunna – söka efter vidare svar. Frågorna löses upp.

Huvudfråga och titel.

Till denna huvudtanke och många andra utgör Erikssons avhandling en avancerad introduktion till tankevärlden kring Wittgensteins filosofi. Efter introduktionskapitlet hinner han i det andra med att behandla betydelsen av språkspel, begreppet livsform, resistansen mot metafysik med mera av det som Wittgenstein är känd för att ha introducerat och lanserat i sin filosofiska metod. Betoningen ligger dock på Wittgensteins uppfattning av religion som ett mänskligt fenomen, vilket det tredje kapitlet handlar om, och hur man kan utveckla och försvara en wittgensteinsk religionsfilosofi. Något som de avslutande kapitlen fyra och fem landar i. Stefan Erikssons huvudfråga i avhandlingen är: "Vilken är innebörden av påståendet att Wittgensteins filosofiska metod gör det möjligt att förstå och kritiskt undersöka religion utan att de religiösa fenomenen reduceras eller förvrängs?" (sid. 20)

I rätt anda.

Vad gäller förståelsen av Wittgensteins filosofi, och vad denna kan ha för betydelse för förståelsen av religion som mänskligt fenomen, är det nödvändigt att läsa honom i rätt anda. Det är i likhet med Wittgenstein själv som Eriksson lyfter fram denna förutsättning. Han hävdar vidare som en tes "att det är möjligt att i viss mån bringa reda i den tolkningspluralism som råder genom att ta Wittgensteins egna ord på fullt allvar." (sid. 27) Detta är något som han tar fasta på genom hela avhandlingen, och som läsare tycker man sig höra Wittgenstein ganska så tydligt genom Erikssons interpretation. Svårigheten med att läsa Wittgenstein i rätt anda hänger samman med det empiriskt vetenskapliga perspektivets primat. "Den bibringar en anda som blir vårt livsrum, som höljer sig som en slöja över världen. Svårigheten att förstå Wittgensteins filosofi . . . är intimt förknippad med denna anda". (sid. 37) Med denna utläggning låter författaren Wittgenstein hamna i frontställning gentemot då, och även fortfarande, rådande vetenskapsuppfattningar och syn på problemlösningar. Problemet "med vetenskapen som Wittgenstein ofta söker fästa vår uppmärksamhet på, är att den får oss att se verkligheten ur endast ett perspektiv. Filosofer har ofta behandlat filosofiska bryderier som om de gällde något slags supervetenskapliga frågor. Genom att låta (den empiriska) vetenskapen gälla som det överordnade perspektivet riskerar vi att bli blinda för andra föreställningsramar." (sid. 37) Enligt författaren vill Wittgenstein "genom sina beskrivningar av språket förändra – som han säger – vårt åskådningssätt." (sid. 39) Beträffande det religiösa språket gör Eriksson sin wittgensteinska poäng av att det måste förstås utifrån sin egen natur, sin egen användning i religiösa språkspel och livsformer.

Kontinuitet mellan den tidigare och den senare.

För att verkligen förstå Wittgenstein vill författaren betona kontinuiteten mellan den tidigare och den senare Wittgenstein. Detta till skillnad från vad man ofta kan läsa i grundläggande skolböcker i filosofi som skarpt skiljer mellan tänkandet bakom "Tractatus Logico-Philosophicus" (1922) och "Filosofiska undersökningar" (1953). I not 70 på sid. 258 klargör han sin ståndpunkt: "Tractatus utgör en bakgrund för Wittgensteins senare filosofiska arbete, och att han redan där började formulera en syn på moral och religion som i mycket förebådar senare insikter".
       I avhandlingen finns ett par anspelningar på två tidigare uppmärksammade teologiska försök på svensk hemmamark som kan relateras till en uppfattning av religion i Wittgensteins anda. Jag menar då dels lundateologin och dels den av Peder Thalén författade avhandlingen "Den profana kulturens Gud" vilken utkom 1994 och vållade en hel del debatt. Beträffande lundateologin antyder Eriksson en åtminstone delvis rehabilitering vad gäller denna teologiska skolas distinktion mellan interna och externa relationer i språket. "Den som tänker sig att någon skulle kunna tro på domedagen som på något sannolikt tänker sig att relationen mellan vad man tror och arten av övertygelse är extern, tillfällig. Det finns något bestämt, domedagen, och till den kan jag inta skilda attityder. Vad jag vill framhålla vikten av är alltså det att vilken övertygelse vi talar om beror på, är internt relaterat till, hur jag förhåller mig till den, Mitt förhållningssätt visar vilken övertygelsen i fråga är. Jag kan inte först identifiera övertygelsen och sedan välja attityd till den. Vi talar inte om samma övertygelse i båda fallen." (sid. 99) Även Thaléns omdiskuterade och kritiserade avhandling får en antydan till rehabilitering av Eriksson då han hävdar det riktiga i den avhandlingens tes och ansats. Nämligen att "vår moderna kultur har förlorat kontakten med den levande religionen". (sid. 159) Då kan Wittgenstein-inspirerade utredningar av språkliga uttrycks användning och därmed mening ställa "frågor kring vad som gör religiösa användningar till just något religiöst, och huruvida våra resonemang inom kulturdebatt och filosofi förmår benämna det som är religionens innehåll på ett adekvat sätt." (sid. 159) Till frågan om realism och reduktionism kan föras en pregnant sammanfattning som författaren framför som klargörande. Nämligen att "hur vi talar bestämmer vad vi talar om (grammatikens roll), men det vi talar om orsakas inte, skapas inte av vårt sätt att tala (vilket vore en ontologisk tes)." (sid. 131)

Språklogiska och naturhistoriska infallsvinklar.

De viktigaste utredningarna som författaren gör handlar dock om de två huvudsakliga infallsvinklar som han har funnit i sina studier av "wittgensteinska tänkare". Den begreppsinriktade språklogiska i kapitel fyra och den naturhistoriska i det femte kapitlet vilken låter filosofin hämta hämta hjälp från socialantropologiska insikter. Något som jag personligen saknar var ett försök till svar på frågan hur Wittgenstein kan ha uppfattat negativ teologi. Avslutningen i "Tractatus" och flera drag i Wittgensteins tänkande utgör intressanta uppslag som tangerar den klassiska negativa teologins insikter om språkets omöjlighet att begripliggöra det transcendenta samtidigt som vi som människor är nödvändigt bundna till att ändå bruka språket som det enda hjälpmedel med vilket vi kan försöka konceptualisera det gudomliga. Angående denna efterfrågan från min sida menar Eriksson att "Wittgenstein säger att vad han gör är att han tenderar att rusa mot språkets gränser." (sid. 78) Bara detta citerade faktum antyder att det kunde finnas anledning att tillfoga en sådan här och nu efterfrågad utredning. En direkt invändning mot, eller snarare fråga inför, bokens framställning rör ett hävdande på sid. 135 där det står: "Att förneka Guds existens innebär inte att negera ett faktapåstående, utan att avsäga sig alla möjligheter till ett ’liv inför Gud’". Själv undrar jag om det inte är så att till exempel många människor här i vårt land faktiskt förnekar ett intellektualiserbart teoretiskt påstående om Guds existens genom att säga att man inte tror, samtidigt som man dock faktiskt upplever att livet levs inför eller under en högre verklighet som man till och med ibland kan drista sig till att ge namnet Gud. Om denna min invändning eller fråga är riktig är det något som man måste ta hänsyn till. Vidare anar jag att det hos många svenskar kan vara så att på frågan om de själva tror så uppfattar de att frågan handlar om att bejaka eller förneka ett intellektualiserbart teoretiskt påstående om Guds existens, och utifrån detta svarar man ’nej’ eller ’ja’. Om man däremot ställer dem inför frågan om de förstår vad det innebär att tro så anar jag att de kan fokusera på andra dimensioner av det religiösa språket, nämligen hur det hör ihop med och får sin mening av hur det används av troende människor och sätts i samband med religiöst liv och handlande. Då fokuseras alltså det som Wittgenstein i sin religionsuppfattning vill lyfta fram som väsensviktigt. Språket är viktigt – inte minst de frågor man vill ha svar på. Något att föra till sociologiska och psykologiska undersökningar av religiöst liv och inställningar till religion. Detta skulle inte vara en naturhistorisk infallsvinkel men väl en nutidshistorisk och även här bör man kunna finna applikation av Wittgenstein. Till sist vill jag få säga att man som läsare märker att författaren länge har levt med Wittgensteins tänkande i både själ och hjärta förutom i de klara tankarnas värld – vilken fungerar klargörande även för andra i avhandlingens form. Med Stefan Erikssons ofta använda uttryck "det tycks som om" får jag tillskriva honom äran att ha visat att filosofi är att arbeta på sig själv. Det tycks mig stå klart efter att ha läst boken att innebörden i Wittgensteins filosofiska metod är "att den person som ’nyttjar metoden’ själv förändras." (sid. 247)

Ytterligare två recensioner av Stefan Erikssons avhandling är publicerade på webbplatsen Språk, tro och religion.

Olli Lagerspetz: Strömlinjeformat om Wittgenstein och tro. (Filosofisk Tidskrift nr 2/1999)
John Swedenmark: Är religiösa trätor ett missförstånd? (Göteborgsposten, 1.3.1999)

Artikel med anknytning till frågan om det religiösa språkets innebörd och egenart:
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en framtid? (Vår Lösen nr 8/1996)

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter  
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida  

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson