|
Enda gången jag nånsin såg Lars Ahlin var på ett hyllningsseminarium
som ABF anordnade. Efteråt var det frågestund och en äldre man undrade om det möjligen
var så att den store författaren ... tror ... att Gud finns ...? Genast dundrade Lasse
(jag får kalla honom så eftersom vi båda två är Sundsvallsgrabbar) med en stämma som
hördes ända bort till Tyskland: "Det är klart att han inte finns! Han är bortom
såna kategorier som existens och icke-existens!"
Nu kan man uppfatta det påståendet på två sätt:
antingen som att Gud är så märklig att vi omöjligen kan förstå hans sanna väsen;
eller som att Gud bara kan uppenbaras i våra mellanmänskliga gärningar, oavsett om
dessa har en genomtänkt teologisk och filosofisk överbyggnad. Och även om de två
tolkningarna långtifrån utesluter varann så har jag fortsatt förundras i alla år
över varför den skenbart fromma frågan bemöttes med ett sånt nedlåtande, närmast
äcklat tonfall.
Ett steg närmare svaret kommer jag oväntat genom en
storartad teologisk avhandling från Uppsala universitet. Stefan Eriksson utgår från den
radikala Wittgensteintolkning som har sitt högkvarter vid filosofen Sören Stenlunds
seminarium, och applicerar det förhållningssättet på basala teologiska
frågeställningar, typ "Finns Gud?"
Första kapitlet presenterar - i polemik mot en utbredd
tendens att göra Filosofiska undersökningars författare till en systembyggare, en
teoriuppställare - Wittgensteins program för en "terapeutisk" filosofi, som
kan hjälpa den som fastnat i omöjliga frågor att ta sig loss ur dem. Eriksson hävdar
bestämt att de beramade "språkspelen" bara ska ses som hjälpkonstruktioner
för att upptäcka absurditeter, inte som antaganden om hur språket fungerar.
Därefter går han med fängslande argumentationsrikedom igenom
de olika ställen där Wittgenstein diskuterar religion och religiösa utsagor. Kontentan
är att proklamationer som "Allt vilar i Guds händer" ingalunda är av samma
slag som t ex naturvetenskapens påståenden om vad som finns och hur världen fungerar.
Religiösa utsagor grundas i talarens framtida beteenden och förhållningssätt, inte i
en högre verklighet bortom våra sinnens och våra förstånds räckvidd.
Till slut ägnas ett långt kapitel åt att försöka föra
tillbaka religionen på förspråkliga, kulturellt nedärvda handlingsmönster, som är
historiskt föränderliga, men likafullt ursprungligare än de språkliga uttryck de får.
Man kan kalla detta för en generell men ospecificerad antropologisk hypotes hos Eriksson,
med såna stoppbollar som: "att religiösa språkanvändningar växt fram i
människans liv är inget som kan motiveras på något mer fundamentalt plan än att
sådan är människan."
Denna avgränsning mot Verkligheten är säkert viktig för
att se "Gud" som nånting som spelar en roll i mänskornas liv därför att de
pratar om honom och till honom - utan att de därför nödvändligen har en färdig
hypotes om hans väsen eller hans existens.
Men konstateranden som "vi mänskor gör så helt
enkelt" är samtidigt inskränkande, därför att de gör religionen till en affär
mellan den enskilde talaren, hans språk och hans värld. Tron tas ur sitt
samhällssammanhang, både som institution och i relation till alla de politiska,
feministiska och organisatoriska konflikter som så ofta materialiseras i oslitbara,
potentiellt dödliga tvister om heliga ting. Eriksson verkar anse att en religiös träta
innerst inne är ett missförstånd och kan klaras upp genom att man når en gemensam
grund som alla inblandade omfattar. Men eftersom tron inte bara är privat utan även
samhällsgrundande måste den rymma ett konfrontationselement så snart sådant som
klasskamp och könskamp blandar sig i.
Och är inte detta antagonistiska en ofrånkomlig del av
religionen - liksom såna konfrontationer som den jag citerade mellan Ahlin och hans
stackars frågeställare? På ett plan gjorde Lasse vad Wittgenstein skulle kalla en
begreppslig anmärkning genom att underkänna den andres bakgrundsantaganden. Men var
kommer hans oresonliga ilska in, besläktad som den dessutom är med det raseri som hos
Wittgenstein omvandlas till tänkande?
Nu menar jag inte att tala om vad Stefan Eriksson borde ha
skrivit i sin avhandling. Den är alldeles utmärkt som den är. Möjligen vill jag varna
för att det finns en risk till förflackning i en Wittgensteinläsning som på ett raskt
och lite aggressivt sätt ser Verkligheten som oproblematiskt given. Som uppträder som om
allting var jätteenkelt egentligen och alla problem bara beror på att folk krånglar
till det för sig.Göteborgsposten, Kultur,
1 mars 1999.
[recensionens början]
John Swedenmark är översättare från isländska och
doktorand i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet. Även verksam som
dagsrecensent och essäist. Medlem i redaktionen för den psykoanalytiska
tidskriften Divan. Föreläser och
teoretiserar om poesins väsen under rubriken "Det grundläggande". Epost: john@ling.su.se |
Ytterligare två recensioner av Stefan Erikssons avhandling är
publicerade på webbplatsen Språk, tro och religion.
Olli Lagerspetz: "Strömlinjeformat om
Wittgenstein och tro"
(Filosofisk tidskrift nr 2/1999.)
Kenneth Nordgren: "Wittgenstein och religion"
(Svensk kyrkotidning nr 43-44/1999.)
Nedanstående texter på webbplatsen Språk, tro och religion
anknyter på olika sätt till problematiken såväl i John Swedenmarks recension som i
Stefan Erikssons avhandling.
Peder Thalén: Skulle Jesus
ha trott på uppståndelsen? (SvD, 4.4.1999)
Olli Lagerspetz: Påsken, Peder och
"vi". Debattinlägg som kritiskt diskuterar ovanstående artikel av Peder
Thalén.
Carl Gustaf Olofsson: Kristus är uppstånden!
(SKT nr 16/1998)
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en
framtid? (Vår Lösen nr 8/1996)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus
[bakgrundsbild]
Språk, tro och religion
- webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen
tro? - bok/titelsida
Budord för
en modern tid - ett diskussionsmaterial
Fyra klassiska
bekännelsetexter
Tema kristologi: Tron på den uppståndne
Kristus
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och
tidskrifter
Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson
Epost:
stor@existentiell-tro.net
|
Recension
-