|
Ola Sigurdson, göteborgare och
docent i systematisk teologi, har en egen almanacka i huvudet. Hans
mentala år börjar med Filmfestivalen i slutet av
januari. I februari kommer semlorna och våren knoppas lagom till
Allsvenskan.
Sommaren betyder mer sport och därefter anländer hösten med vemodet, följt
av
glögg, Jesus och Kalle. Så slutar året innan Filmfestivalen tar vid, på
nytt och
om igen.
Om detta sitt alternativa kyrkoår
och väldigt mycket mer funderar Ola Sigurdson
i en stimulerande och vacker liten volym kallad Ett djupare brus i
tystnaden.
Titeln, lånad av poeten Kristian Lundberg, fångar på kornet vad jag
tror
Sigurdson vill åt: att här och nu, utifrån aktuella perspektiv och
referenser,
avlyssna det ohörbara, att liksom benämna det onämnbara. Som kristen
kallar han
detta för Gud, men jag tror inte han har något emot privata alternativ.
Avsikten
är inte att frälsa tvivlaren, snarare att påminna om vad som skänker
livet
värdighet och peka på vägar vidare.
I bokens 30 texter behandlas
relationen mellan Gud och människan i sex kapitel:
hungern, kroppen, Kristus, städerna, döden, Gud. Det låter tungt fast
är
lättsamt eftersom Ola Sigurdson skriver som just ingen annan
religionsvetare.
Teologiskt beläst, förstås, och retorisk som en bättre präst, men
också som en
skarp samtalspartner som reflekterar över frågor som inte undgår någon:
Guds
existens - hallå? Hur då - kravlös kärlek? Texterna tangerar musik,
litteratur
och filmer som sällan hamnar på den andliga dagordningen. Detta, och att
Ola
Sigurdson faktiskt skriver ut ett "jag" med relation till såväl
Gud som Plura
och Patricia Highsmith, ger läsningen en märkvärdigt infallsrik och ärlig
dimension. Dörrar öppnas inåt.
NU VORE DET FÖRSTÅS en duktig hädelse
att försvara Guds existens med en snygg
poprefräng, men onekligen är det ju i konsten som livsfrågorna ställs.
Lägg
därtill att Gud för många är stendöd, så borde väl en teolog
tystna. Men
Sigurdson påminner själv om att Gud har dött många gånger förr, och
ändå
överlevt. I stället för en dagens Gud som tillfredsställer våra
privata behov,
likt en kraft att förstå och därmed kontrollera, föreslår han som
riktmärke en
insikt om "vardagslivets hänryckning". Med andra ord: "Att
se Gud i allt det han
inte är."
Med samma blick för kontraster tas
de mest kantstötta frågorna upp i texter som
på samma gång präglas av närhet och distans, lättsinne och bråddjup,
allvar och
ironi. Styckena spritter ofta av formuleringsglädje och smittar faktiskt
av sig;
jag blir rentav nyfiken på vad som sägs under Domsöndagen, den mest
optimistiska söndagen under kyrkoåret, enligt Sigurdson.
Ju högre ämnena slungas upp i
luften, desto mer drastisk blir stilen. Det minns
jag inte från programmet Tankar för dagen i radions P 1, där Sigurdson
läste
några av sina texter. Andra har publicerats som krönikor i tidningen
Trots allt.
Nu finns de alltså samlade mellan pärmar. Läser den gör man snabbt,
men jag
vill tro att det är en sådan bok som man återvänder till, med nya ögon,
på nytt
och om igen.
Göteborgsposten, Kultur,
24 febbruari 2002.
Sven
Rånlund är kulturskribent i Göteborgsposten. |
Ola Sigurdsons Ett
djupare brus i tystnaden har också recenserats i Svenska Dagbladet den
21 februari 2002 av
Gunnel Vallqvist under rubriken "Sökes:
mysteriet i vardagen".
Se också Ola Sigurdsons
understreckare i Svenska Dagbladet "Ryktet
om Guds död är betydligt överdrivet" den 21 mars 2002. Efter att ha avslöjat fördomarna hos
det förmoderna tänkandet har det upplysta förnuftet nu vänt
kritiken mot sig självt och börjat tänka över sina egna fördomar.
En ny bok reflekterar kring "Guds återkomst" i
postmodernistisk filosofi. (Svenska Dagbladets ingress)
[bakgrundsbild]
Språk, tro och religion
- webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen
tro? - bok/titelsida
Artiklar,
debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Artiklar publicerade på Språk, tro
och religion
Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson
|
Recension
-