Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Hammardebatten 2003

Inlägg apropå Bibeltolkning - Kyrkans Tidning

Inlägget var infört i Kyrkans Tidning nr 7/2003 (Kultur, s.21) och är en kommentar till den intensiva diskussionen i media vintern 2003 om bibelsyn och kristen tro. Diskussionens upprinnelse var en TT-intervju med ärkebiskop KG Hammar strax före jul 2002. Debatten har framför allt förts på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. (Se vidare!)

Att förakta poesin 
är att krympa världen

Magnus Ringgren

"Berättelsen om jungfrufödelsen är bara poesi, bara en berättelse."
     Ungefär så ser en vanlig invändning ut mot de kristna dogmerna. Nyss har K G Hammar sagt något liknande, men det lilla ordet "bara" saknas - förstås - i hans resonemang. Kritikerna glömmer - förstås - att detta "bara" inte finns där. De går i taket på samma lagbundna sätt som de alltid gjort, som tappade ballonger på ett allvarsamt nöjesfält.
     Om man ser saken från konstens utgångspunkt och inte från dogmernas blir de bokstavstrognas situation ganska tvivelaktig. De är okunniga, och man inte bara anar utan känner en lukt av förakt i vad de säger - förakt för poesin och berättelsen.

Poesi är nåt vackert men konstigt som kan duga vid en enklare andakt eller i en dödsannons. Berättelser är underhållning, som på TV - och det vet man ju hur TV ljuger.
     Så enkelt är det att krympa världen till en kanelbulles storlek.
     Men var och en som tänker efter lite inser följande: Om inte berättelsen fanns skulle inte heller världen finnas för oss. Människan är inte människa om hon inte tolkar denna berättelse. Den som inte kan berätta om sitt eget liv går sönder och hamnar i psykos.

Litteraturvetarna kan det här. Det finns en blomstrande och högintressant specialdisciplin som kallas narratologi, vetenskapen om att berätta.
     Politiker och journalister kan det här. De kan inte utöva sitt värv utan retorik, utan poetiska bilder, utan en story om hur världen är beskaffad.
     Bibeln kan det här. Den är vår kulturs största och mest intrikata berättelse, från världens början till dess slut.
     Av berättelser kan och får man inte kräva en naturvetenskaplig sanning. Naturvetenskaperna är så att säga en annan historia. Fysiken säger intet om hur vi bör leva. Det gör däremot berättelserna.

Föraktet mot berättelser och poesi är farligt. Det är i sig själv en berättelse som handlar om människor som låser in sig, boar sig i sin omedvetenhet om hur världen blir till för oss.
     Om dogmernas status och sanning vill jag inte uttala mig; det finns så många sorters sanning. Men det är fullt möjligt att foga in också trossatserna i en stor berättelse - kyrkan är tvåtusen år gammal. Den dramattiska historien om Gud och världen fortsätter förminskarna förutan. De är väl så att säga mest bifigurer i den stora romanen.