9

        Det ena är att rycka fram på bred front och mer eller mindre samtidigt angripa alla frågor med lika hög prioritering. Det innebär i praktiken en rörelse från periferi mot centrum, dit man förmodligen aldrig kommer. Först ska den och den och den frågan klaras av innan man kan gå vidare. Det skapar under arbetets gång ständigt gnissel och tilltagande misstänksamhet mellan företrädarna för de olika ståndpunkterna om vart man egent1igen vill komma.
        Ett annat sätt att nalkas problemet är att plädera för en "frontförkortning". (3) En sådan hållning innebär att man medvetet inte låter frågor komma i dagen som man vet är kontroversiella och som man tror sig kunna avstå från att driva utan att göra våld på sig själv. I längden blir emellertid denna hållning utarmande och förödande. Man lägger locket på, samlar på sig misstänksamhet och irritation, och till slut är man inte längre i stånd att på allvar förstå varandra. Öppenheten (4) som grundläggande biblisk attityd är istället något vi bör slå vakt om.
        Det positiva med frontförkortningstanken är att man vill komma till centrum och syssla med väsentligheter. Under fullt bejakande av den intentionen skulle man emellertid istället för denna defensiva metod kunna pröva en positiv. Begreppet "basförankring" skulle i det sammanhanget kunna vara ett användbart begrepp. Vad det handlar om är att finna en utgångspunkt utifrån vilken man gemensamt kan bearbeta olika frågor och problem utan att behöva väja för deras svåra eller splittrande karaktär. Man ska inte i förväg göra avkall på olika punkter, men man ska veta var man börjar någonstans. Kan man enas om en sådan gemensam basförankring finns förutsättningar att leva samman med varann, förstå varann och kanske t o m mitt i alla olikheter förmå att uppskatta varann. (5)
        Om denna metod fungerar är den sedan tänkt att vara dialektisk, dvs befrämja ett samspel mellan basen och de olika problemställningar som möter. Man börjar i centrum,

10

går ut mot kanterna och så fort man ser att dessa frågor hotar att splittra går man gemensamt tillbaka till centrum för att se och erfara vad man i grund och botten har som förenar. Sedan kan man på nytt ta sig an de olika frågorna. Kan man däremot inte finna någon gemensam trosmässig basförankring tror jag inte det finns förutsättningar att hålla samman gemenskapen. Svenska kyrkans gemensamma historia, tradition och organisation kan aldrig ensamma skapa förutsättningar för varaktig och djupgående sammanhållning. Den måste bygga på en grundläggande trosidentitet.
        Resonemanget hittills kan tyckas ensidigt inriktat på den interna situationen i Svenska kyrkan idag. Det har skett utifrån den enkla tron att kan vi inte fungera tillsammans internt, så kan vi inte fungera som sammanhållen kyrka i några andra sammanhang heller. Det är naturligtvis en illusion att tro att en i grunden splittrad kyrka - om nu Svenska kyrkan är det det är ju det som är frågan - kan fungera som en trovärdig samtalspartner i den ekumeniska dialogen.
        Däremot är själva basförankringsmetoden inte alls begränsad till det interna svenskkyrkliga sammanhanget. Det är samma metod som leder någon vart både i de externekumeniska kontakterna och i kyrkans missionerande och evangeliserande verksamhet. Därför är tanken på basförankring ett "generalgrepp" man skulle kunna pröva på bekännelsearbetet i hela dess vidd: inåt utåt, framåt.

Var ska man då söka denna basförankring?
För att få svar på den frågan bör man ställa upp vissa kriterier som en tilltänkt basförankring kan testas mot. Jag skulle vilja anföra följande kriterier:

1. Sanningsfrågan
Basförankringen skall vara en punkt på vilken hela sanningsfrågan ställs på sin spets. Testfrågan blir: Är det på denna punkt kristen tros vara eller icke vara står på spel?

11

Lite mer existentiellt tillspetsat: Är det detta jag som kristen lever och dör på? Inåt mot kyrkan kan dessa frågor bidra till en välgörande stramhet och ödmjukhet. Utåt kan de hjälpa oss att förlägga anstöten på rätt ställe.

2. Erfarenheten
Basförankringen ska inte enbart vara en teoretisk trosfråga utan också vara grundläggande för den kristna erfarenheten. Inåt mot kyrkan medför det att man inte bara enas kring vissa teoretiska grundsatser utan också gör vissa avgörande erfarenheter tillsammans. Utåt betyder det att det är den företeelse man önskar och tror djupast sett har med levande livet att göra och kan påverka det.

3. Ekumeniken
Basförankringen ska vara en fråga som på ett avgörande sätt kan bidra till att det ekumeniska samtalet och arbetet - både nationellt och internationellt - befrämjas. Självklart ligger denna sökfråga mycket nära sanningsfrågan, kanske med den nyansen att basförankringen här på ett klarare sätt ska överbrygga rädslan för det ovana, främmande eller kanske skrämmande. Den ska förmå ge den igenkännandets trygghet man behöver för att våga släppa till av sig själv och låta sig påverkas av andra.

4. Den lutherska traditionen
Bekännelsearbetets uppgift är ju faktiskt att försöka definiera vari Svenska kyrkans evangelisk-lutherska identitet består. Utöver den grundläggande sanningsfrågan bör basförankringen också svara mot grundläggande drag i vår lutherska tradition och göra dem rättvisa. Skulle det inte gå att finna någon punkt där 1. och 4. sammanfaller vore det ju illavarslande!

        Som basförankring vill jag mot bakgrund av dessa 4 kriterier föreslå UPPSTÅNDELSEN och dess konsekvenser, dvs

12

att den Jesus som gick här på jorden i detta nu faktiskt lever och verkar.

        Låt oss pröva detta förslags konsekvenser beträffande de fyra punkterna ovan.

1. SANNINGSFRÅGAN

Uppståndelsen är - ur profanhistorisk synvinkel - ingen objektiv sanning som kan bevisas. Vad som däremot historiskt kan bevisas med vanliga vetenskapliga metoder är att tron på och erfarenheten av uppståndelsen fick helt avgörande betydelse för fortsättningen på det som pågick under ca 3 år i Israel under Jesu offentliga verksamhet. Utan uppståndelsen ingen kristendom. Så kortfattat kan man uttrycka det hela.
        Paulus uttalar detta klart: (6) "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro." I tron på uppståndelsen finns kristendomens egentliga identitet, och utan denna tro faller alla anspråk om att representera och erbjuda en unik livstolkning.
        Det är också viktigt att se att för Paulus (7) - liksom för övriga urkyrkan - tillhandahåller just uppståndelsen den avgörande tolkningen av det bestående resultatet av Jesu liv och särskilt hans död: "Om inte Kristus har uppstått är ni ännu kvar i era synder." Uppståndelsen är inte en sanningsfråga för sin egen skull utan p g a sina innehållsliga konsekvenser. Hela kyrkans tal om förlåtelsen faller om inte uppståndelsen ligger i botten. Uppståndelsen är således en avgörande trosfråga med konsekvenser för de djupgående existentiella trosfrågorna.
        Om uppståndelsen har denna helt avgörande betydelse för urkyrkan så följer därav att auktoriteten för deras tro är den levande och upphöjde Kristus. Inget kan komma emellan dem och Kristus, inte ens de heliga skrifterna (GT) eftersom de till sin karaktär är vittnen om och för Kristus i

13

förväg. De första kristnas tro och lojalitet avsåg därför i första hand inte heliga skrifter utan den uppståndne och levande Kristus som uppenbarade och gestaltade sanningen för dem. Denna fasförskjutning från skrift till levande Kristus är en ansats som är väl värd att beakta också idag. Inte sällan blir ju kristen tro en tro på bibeln, en utsagetro, en tro på en text (8) istället för en tro på den levande Herren.
        Nu finns det naturligtvis för oss sentida kristna ett nödvändigt samband mellan Kristustro och bibelauktoritet. Det kan finnas skäl att försöka klara ut detta förhållande så att förkunnelsen och mottagandet av den kan nå fram till den verkliga punkt där ett ja eller nej till kristen tro skall sägas: den levande Herren Kristus. Återigen: risken är annars stor att man inte kommer längre än halvvägs därför att man nalkas bibelauktoriteten utifrån (där bibelboken i sig framställs som norm) istället för inifrån (själva den sakliga utgångspunkten för författandet av de bibliska skrifterna).
        Här tror jag det vore dags att på allvar låta resultaten av de senaste 60 årens exegetiska forskning få slå igenom också kyrkans undervisning som stöd för ett uppståndelseorienterat bibelbruk. Resultaten av denna forskning har ofta uppfattats som destruktiva och kan naturligtvis i vissa fall få nedbrytande följder. I huvudsak är de emellertid positiva med välgörande konsekvenser för uppfattningen av det centrala i kristen tro. Vad jag i grova drag tänker på är följande.
        Det vi har i vårt Nya Testamente, i synnerhet evangelierna, är en tolkning av betydelsen av Jesu liv i ljuset av uppståndelsen. Uppståndelsen är den tolkningsnyckel som öppnar låsen in till hemligheten i Kristus. Detta påstående tar sin utgångspunkt i de berättelser i slutet av evangelierna som skildrar hur den uppståndne Kristus uppenbarar sig för lärjungarna, låter dem ana hans härlighet och ger dem uppdraget att inte behålla vad de sett, hört och erfarit för sig själva. I dessa berättelser är vi uppenbarligen hänvisade till

14

lärjungarnas egna erfarenheter, till deras vittnesbörd om den levande Herren. (9)
        Det har emellertid också blivit tydligt att man skildrar Jesu liv i uppståndelsens ljus. Uppståndelsen blir de glasögon genom vilka man betraktar Jesu vandring på jorden och tillgodogör sig innebörden i den. I uppståndelsens ljus blir man varse vad som skedde i det som syntes ske. Det synsättet får sedan konsekvenser på olika sätt i utformningen av den framställning vi nu har i de fyra evangelierna. Det ängsliga frågandet efter den "historiske Jesus" är på förhand dömt att misslyckas helt enkelt därför att de nytestamentliga författarna själva aldrig avsett att ge en sådan bild av Jesus. Vad man istället velat framställa är den egentliga och först efter uupståndelsen insedda betydelsen av Jesu liv. (10) Det medförde att man på olika sätt tillät sig ett stort mått av tolkande frihet i förhållande till Jesustraditionen men också att man var absolut bunden till den auktoritet som den levande och upphöjde Kristus utövade. Exakt var gränserna går mellan "ren" Jesushistoria och "historiska" Jesusord å ena sidan och en uppståndelsetolkad Jesusverklighet å den andra går inte att avgöra. Därom tvista de exegetiskt lärde. Men att våra evangelier är konkreta resultat av ett medvetet tolkningsarbete därom råder tämligen total enighet. För kyrkan utgör detta inget hot utan kan bidra till att klargöra vad kristen tro egentligen handlar om.
        För frågan om vilken auktoritet bibeln har för oss får dessa överväganden två konsekvenser:
        a. Nya Testamentet (det gäller inte bara evangelierna) är ett trosdokument framsprunget ur de första lärjungarana erfarenhet Det gäller både tillkomsten av varje enskild skrift for sig och tillkomsten av NT som helhet (kanoniseringsprocessen). Nya Testamentet är således inte något som tillkom före kyrkan utan är en del av den. Om de första lärjungarna utgör den första generationen i kyrkan kan man alltså säga: utan kyrkan ingen bibel. Det leder till att bibeln till

15

sin karaktär är en mot framtiden öppen bok. Kyrkans fortsatta tro, erfarenhet, liv och reflexion är det som bär bibeln fram genom seklerna. Att göra den till en hermetiskt tillsluten helhet är en historisk såväl som teologisk omöjlighet. Vad gäller tillämpningen av kristen tro i olika livssituationer kan det förlösa till mycken frimodighet att våga se saken så.
        b. Samtidigt är det lika klart att utan bibeln ingen kyrka. Vi är och kommer alltid att förbli hänvisade till de första lärjungarnas vittnesbörd. Detta så mycket mer som det utom-bibliska materialet är utomordentligt sprött. Är kyrkans uppgift att leda till livsgemenskap med den Jesus som levde för 2000 år sedan och som fortfarande lever finns inget annat grundläggande hjälpmedel än vårt Nya Testamente och dess nödvändiga förutsättning i Gamla Testamentet. Det gäller såväl beskrivningarna av Jesu liv och verk som de mer tillämpade tolkningarna av dem, särskilt hos Paulus. Närheten till Jesu historiska framträdande, både vad gäller personrelationer och tiden, ger Nya Testamentet en alldeles unik ställning som källa för tro och kristet liv.
        Denna beskrivning kan te sig historiskt kylig och tyckas bortse från komponenter som kyrkan alltid räknat med i bibelfrågan. Det senare är naturligtvis också fallet. Jag tror emellertid det är viktigt att vi är beredda att erkänna denna grundläggande historiska karaktär för bibelns tillkomst och framväxt. En ärlig redovisning av de historiska förhållandena kan hjälpa till att få bort den felaktiga och ofta oreflekterade mystik som är förknippad med bibeln som religiös auktoritet. Saken som sådan - den inkarnerade, uppståndne och förhärligade Kristus - kan då framstå klarare och än mer utmanande. Det behöver inte leda till en reducering utan kan också här befrämja den basförankring jag argumenterat för tidigare.
        Vad som sedan kommer till är kyrkans tro och erfarenhet att den Ande, som Jesus utlovade vid sin bortgång och som lärjungarna menade sig ha kommit i åtnjutande av f o m

16

den första pingstdagen, faktiskt påverkat tillkomsten av såväl de enskilda bibelböckerna som samlandet av dem till en kanon. Bibeln har därmed blivit sådan som Gud vill ha den för att den ska kunna tjäna hans syften att leda till tro på hans egen Son.
        Auktoritetsproblemet i hela dess vid - vem som ska tolka uppenbarelsen och hur - är naturligtvis inte löst i och med denna ansats. Det förefaller emellertid fruktbart att pröva denna strategi om man har sanningen och en realistisk förväntan om enhet för ögonen.

2. ERFARENHETEN

Det har av det föregående redan framgått att uppståndelsen inte bara är den fundamentala trosfrågan utan också är föremål för urkyrkans avgörande erfarenhet. Man trodde att Jesus var uppståndelsen därför att man erfor det. Man mötte honom, talade med honom, rörde vid honom och åt med honom. Han inte bara levde utan levde med dem. Det kunde gälla direkta uppenbarelser så som skildras i evangelierna efter påsken eller i framställningen av Paulus' omvändelse. Det kunde gälla vardagens uppgifter och svårigheter, särskilt martyriets vedermödor, där man erfor den levande Herrens närhet och omsorg. Det kunde också alldeles särskilt gälla i gudstjänst, bön och lovsång. Det är i de nytestamentliga texterna tydligt att dessa tre moment var för sig och tillsammans spelar en oerhört viktig roll för de första kristnas övertygelse att vara bärare av det nya livet, uppståndelselivet. I gudstjänsten läste man skrifterna som kastade ständigt nytt ljus över innebörden i Jesu liv. I gudstjänsten gestaltades gudsfolkstanken när man gemensamt bad, lovsjöng och alldeles särskilt när man bröt brödet tillsammans. I måltiden uppenbarade sig den levande Herren nuet, återkallande i lärjungarnas minne allt han gjort för dem och föregripande vad de hade att vänta vid hans åter-

17

komst. Alltså: i nuets erfarenhet inbegreps både tidigare erfarenheter och de erfarenheter man hoppades få göra.
        En motsvarande betoning av uppståndelsens konsekvenser för gudstjänst, bön och lovsång skulle med all säkerhet bidra väsentligt till att arbetet med bekännelsen fick den rätta utgångspunkten. I praktiken är det i gudstjänsten den tidigare nämnda dialektiska metoden kan praktiseras. Man börjar i gemensam gudstjänst och lovsång, går ut i arbetet med alla de svåra och kontroversiella frågorna för att hela tiden återvända till den gemensamma gudstjänsten med dess syndabekännelse, lovsång och firande av Herrens måltid. Inget intellektuellt och teologiskt arbete i världen kan skapa sådan ödmjukhet, öppenhet och sådant allvar som att mötas inför Herrens ansikte och gemensamt erfara hans närhet som den uppståndne och levande Herren.

3. EKUMENIKEN

Ett uppståndelseorienterat sätt att nalkas det ekumeniska arbetet kan göra mycket för att underlätta mötet med olika kyrkors, samfunds och fromhetsriktningars skilda teologiska positioner och accentueringar. Det nytestamentliga rnaterialet visar att de första lärjungarna med uppståndelseerfarenheten i botten hamnat i olika situationer och dragit delvis olika slutsatser beträffande tolkningen och tillämpningen av denna erfarenhet. Kanons djärvhet och styrka ligger i att hålla samman allt detta till en helhet utan att spela ut någon del mot en annan. Varje del är sann men inte hela sanningen. Hela sanningen finns bara hos Kristus själv och i det totala vittnesbördet om honom. Tänk om man också i Svenska kyrkans sammanhang vågade lyssna till varandra utifrån den insikten! (11) Kyrkans förkunnelse och undervisning skulle kunna göra en betydande insats genom att föra fram detta förhållande, och göra det på ett sådant sätt att mångfalden inte framstår som nedbrytande utan berikande så länge den har sin rot i den levande Kristus. Målet ska

18

inte framställas som enhet trots mångfald utan i mångfalden eller kanske t o m genom mångfalden. (12) På det internationella planet är naturligtvis detta synsatt val känt i de flesta sammanhang. På det nationella planet daremot, och särskilt i lokalekumeniken, är uppgiften valdigt angelägen att medvetet medverka till att detta förhållningssätt får fotfäste. För det krävs undervisning, samtal och gemensamma erfarenheter i gudstjänst och levande livet, erfarenheter som återspeglar närvaron av samme levande Herre.

4. DEN LUTHERSKA TRADITIONEN

Att uppståndelsen skulle kunna utgöra basförankring också för arbetet med vår lutherska identitet kan i förstone te sig vanskligt. Per Erik Persson (13 har påpekat att Confessio Augustana är anmärkningsvärt tystlåten beträffande uppståndelsen. Den "nämns endast i förbigående i artikel 3". Det kallar Per Erik Persson en "anmärkningsvärd förträngning". Frågar man efter det typiskt lutherska brukar man anföra rättfärdiggörelsen genom tron allena.
        Det är ingen överdrift att påstå att Confessio Augustana på denna punkt (naturligtvis betingad av omständigheterna) är en "förträngning" av Luthers(k) teologi. Också hos Luther är uppståndelsen en helt given förutsättning för all teologi. Hade Kristus inte uppstått funnes det ingen rättfärdiggörelse att predika. Rättfärdiggörelsen är innehållet det levande Ord (viva vox) som förutsätter att det finns en uppstånden och levande Kristus som kan utslunga detta Ord. Det är också i uppståndelsen det för Luther så betydelsefulla kamp-segermotivet tar sin utgångspunkt. Hade vi inte haft uppståndelsen som tecken på Kristi seger hade vår kamp mot fördärvsmakterna redan på förhand varit utsiktslös. Därför är kyrkan till sin identitet och i sin uppgift helt avhängig av om Kristus uppstått och lever eller inte.
        Man brukar säga att den ortodoxa kyrkofamiljens särmärke är gestaltandet av uppståndelsen. Att göra ortodox-

19

erna den rangen stridig är varken möjligt eller önskvärt. Att däremot säga att den lutherska konfessionens identitet präglas av uppståndelsen och dess konsekvenser är dock ingen överdrift.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att uppståndelsen mycket väl kan fungera som den basförankring man har anledning att sträva efter om ett gemensamt arbete med bekännelsen ska ha förutsättningar att komma framåt på ett fruktbart sätt. Kanske riktas den kritiken mot framställningen att den är för kristocentrisk och "barthiansk", dvs tar sin utgångspunkt i Kristus istället för skapelsen. Man är ju alltid först människa och därefter kristen. Den kritiken skulle vara befogad om framställningen gällde människans plats och uppgift i denna världen överhuvudtaget. Vad jag har velat beskriva är emellertid utgångspunkten för en kartläggning av det typiskt kristna och lutherska i vår livstolkning. Gustav Wingrens ord (14) är i detta sammanhang värda att notera: "Vi har i modern teologi fäst alldeles för lite vikt vid Kristi uppståndelse."

BASFÖRANKRINGEN I PRAKTIKEN

I akt och mening att pröva om denna tanke på en basförankring är användbar för bekännelsearbetet i Svenska kyrkan idag inbjöd bekännelsekommittén till en konferens i maj månad 1987 i Båstad med rubriken "Din uppståndelse bekänner vi". Den har också fått tjäna som titel på den här boken. Orden är hämtade från nattvardsmässans liturgi: "Din död förkunnar vi, Din uppståndelse bekänner vi till dess Du kommer åter i härlighet".(15)
        Just uppståndelsens koppling till mässan gör rättvisa åt flera av den tidigare framställningens huvudpunkter. Mässan är det tydligaste tecknet på att Jesus inte bara uppstod då utan också lever nu, när Han kommer till oss i måltiden. Mässan visar att tron på den levande Kristus inte i första

20

hand är en intellektuell akt utan utgörs av en erfarenhet vilken hela jag som människa är delaktig. Också uppståndelsens betydelse för församlingens gemensamma liv gestaltas kring nattvardsbordet.
        För det ekumeniska arbetet har mässan - eller rättare sagt borde den ha - avgörande betydelse för att i ord och handling tydliggöra den avgörande utgångspunkten för vår gemensamma kristna tro och erfarenhet, nämligen den levande Herren Kristus. Kopplingen uppståndelse-mässa är också naturlig med tanke på den lutherska traditionen. Den s k realpresensen - dvs att Kristus verkligen och inte endast symboliskt kommer till oss i brödet och vinet - bygger på den självklara förutsättningen att Kristus som den levande faktiskt kan komma till sin församling alltid och överallt i brödet och vinet.
        Inbjudna till denna konferens var ett trettiotal personer från olika håll i Svenska kyrkan. De representerade olika åsiktsriktningar och fromhetstraditioner, åldrar och kön. De fick sig till livs de föredrag och samtalsinledningar som återfinns i denna bok. Som förberedelsematerial hade de fått ta del av tankarna i denna inledning.
        Resultatet av konferensen är inte entydigt. Enighet rådde om uppståndelsens stora betydelse för kristen tro. Alla delade emellertid inte åsikten att den är den enda eller mest självklara fråga som skulle kunna tjäna som basförankring för den gemensamma tolkningen av kristen tro idag. Någon föreslog t ex att föreställningen om Guds rike också kunde fungera som en sådan basförankring.
        På två punkter gick tydliga meningsskiljaktigheter i dagen:
        a. frågan om uppståndelsens kroppsligt-fysiska fakticitet och dess nödvändighet för uppståndelsetron överhuvudtaget. (16) Måste man hävda denna fakticitet - och den verklighetsuppfattning som hänger samman därmed - eller är det tillräckligt att se uppståndelsen ur existensiell synvinkel

21

som Guds fullkomliga bejakande av det kampmönster varje människa, ja hela skapelsen, är insatt i, nämligen från nederlag till seger?
        b. tolkningen av innebörden i uppståndelsetron och då särskilt dess förhållande till försoningstanken som den kommer fram i Agne Nordlanders föredrag. Den stora fråga som ligger bakom här är gudsbilden. För att uttrycka det tillspetsat: är Jesus uppväckt av den Gud som genom Jesu blodiga död fått sin vrede gentemot människosläktet stillad? Även om det naturligtvis finns flera alternativa och komplementära tolkningar av försoningen kvarstår frågan om denna alltfort är en legitim tolkning.
        I vad mån dessa meningsbrytningar är representativa för Svenska kyrkan och vilka konsekvenser de får för Svenska kyrkans syn på sig själv får det kommande bekännelsearbetet utvisa.

TRE FRÅGOR

Till den som läser och studerar denna bok kan man därför ställa tre frågor:
        1. Finner Du tron på uppståndelsen vara en riktig och lämplig basförankring för bekännelsearbetet i Svenska kyrkan?
        2. Menar Du att denna tro är en omistlig komponent i en bekännelse som vill utge sig för att vara kristen?
        3. Om inte denna tro är gemensam för Svenska kyrkans folk, vilka bekännelsemässiga slutsatser bör man då dra?

SKICKA GÄRNA IN DINA/ERA SVAR TILL
SEKRETERAREN FÖR BEKÄNNELSEARBETET
BOX 640
751 27 UPPSALA

22

23

Noter:

1). Jfr Gustav Wingren, Gamla vägar framåt, 1986 sid 164. (TB)

2). Ulla Carin Holm i Dagens Nyheter 25.9.1986. (TB)

3). Se på senare tid t ex Kjell Ove Nilssons artikel i DN 11/10 1986. (TB)

4). Det viktigaste nytestamentliga uttrycket i detta sammanhang är parresia. Vi översätter det i allmänhet med 'frimodighet'. Den etymologiska grundbetydelsen är 'hela talet'. I NT står det för en kristen människas privilegium att i Jesu namn fritt få säga det hon har på hjärtat både till Gud (Hebr 4:16) och till människor (t ex Apg 4:29-31 och 28:31). Saken - och begreppet - kommer tydligt till uttryck hos Paulus i 2 Kor 3:12-18. (TB)

5). Jfr Göran Bexells resonemang kring riskerna för exkluderande ensidighet i bekännelsearbetet i Kyrkan i tiden, Festskrift för P-O Ahrén, 1986 sid 11. (TB)

6). 1 Kor 15:14. (TB)

7). 1 Kor 15:17. (TB)

8). Se Per Beskows ledare i Signum 4-5, 1986. Jfr Henry Cöster, Skriften i verkligheten, 1987, t ex sid 20. (TB)

9). Jfr beskrivningen av apostlarnas uppdrag i Apg 1:22: "vittna om hans uppståndelse". (TB)

10). Se t ex Joh 2:22. (TB)

11). "För en överskådlig och pedagogisk framställning av denna sak i NT se J.D.G. Dunn, Unity and Diversity in the New Testament, 1979. (TB)

12). Se Oscar Cullmanns senaste bok Emheit durch Vielfalt, 1986. (TB)

13). Birger Gerhardsson-Per Erik Persson, Kyrkans bekännelsefråga, 1985, sid 141. (TB)

14). Gamla vägar framåt, 1986, sid 148. (TB)

15). Denna acklamation har ett mycket tidigt ursprung och stammar förmodligen redan från fornkyrkan. Det första och sista ledet den är hämtade från 1 Kor 11:26. (TB)

16). Särskilt utifrån Birger Gerhardssons föredrag. (TB)

[textens början]

23

[bakgrundsbild]

[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida]
[Fyra klassiska bekännelsetexter]