Men om vi ser på tillvaron som en process ryms ett mer nyanserat synsätt. Där tar vi oss igenom motgångar och kriser och lär oss av dem. Där finns plats för mognad och utveckling. Inget är riktigt ont eller gott, svart eller vitt. Istället har vi var och en vår egen livsprocess att genomgå. Ingen behöver besegras och igen blir direkt någon förlorare.

I bibeln finns förstås material att hämta för båda synsätten. Där finns många krig och där finns det kosmiska dramat mellan ont och gott osv. Men där finns också berättelsen om Jesus. Där kan man verkligen tala om en gudom i förvandling, om man så vill. Långt ifrån föreställningen om Gud som evigt oföränderlig. Vågar vi till och med påstå att Gud genomgår en slags utveckling? Från att vara den upphöjde ouppnåelige blir Gud en människa bland människor. För att sedan dö och bli levande igen det vill säga han tar sig genom krisen och ut på andra sidan. Till sist blir Gud den Ande som sänds över mänskligheten för att därigenom bli närvarande inom oss alla. Så ungefär ser berättelsen om Jesus ut. Jag ser inte tillstymmelse till strid och inga bekämpade förlorare. Men jag ser en gudom som lever, lider och tar sig fram och igenom. En som vänder upp och ner på vad som kallas nederlag och som älskar sina fiender. Som suddar ut gränsen mellan vi och dem och gör oss alla till en gemensam mänsklighet som är totalt beroende av varandra (lider en så lider alla).

Så blir Jesusgestalten ett mönster för oss både som enskilda och kollektiv att genom livets med- och motgångar bit för bit bli mer människa. Jesus kallas för sann människa. Det kan vara att bli den man innerst inne är ämnad till. Den som är sann lever inifrån sin inre rymd, den gudomliga om du så vill.

Vi behöver alls inte tolka Jesu död som en nödvändighet för att sona en ond värld. Vi behöver inte se på hans uppståndelse som en seger över ondskan. Vi kan istället se på hans liv, död och uppståndelse som ett mönster att tolka in livets skilda händelser i. Där vi alla går igenom svårigheter av olika slag. Men där vi för det mesta tar oss ut och igenom. Även om vi blivit både skadade och ärrade av processen så har vi som regel också blivit klokare och mera ödmjuka. Vi har blivit lite mera människor längs vägen. Sanna människor. Så kan vi också välja att se på berättelsen.