Artiklar,
debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter
Kolumnen fanns att läsa i Dalarnas tidningar den 10 september 2007. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som Dalarnas tidningar. (Webbpublicering 15.1.2008).
Vår tillgängliga otillgänglighet
|
Kolumn -
Falu Kuriren m.fl.|
Aldrig har vi väl varit så
högeffektiva, så uppkopplade, påkopplade och ständigt tillgängliga
som i vår tid. En människa kan nås varsomhelst och närsomhelst för de
mest obetydliga ärenden man kan tänka sig. Hastigheten är enorm,
intrycken forsar in genom våra sinnen, ständigt. Men även om vi har en
hög tillgänglighet är det som om de flesta kontakter blir snabba och
ytliga. Jag skulle faktiskt vilja tala om en tillgänglig otillgänglighet.
De verkliga mötena uteblir där jag känner att jag finns till, är unik
men ändå i förbindelse med den andra människan. "Vi kommer bort i
vårt eget vimmel, livet hinner inte landa intill oss" skrev jag i en
dikt en gång. Det är som om vi vill vara så effektiva och snabba som möjligt på kortast möjliga tid. Varför kan man undra? Vi ska ju alla till sist dö på slutet. Varför måste vi hinna så mycket dessförinnan? Är det för att hinna med att leva? Men kan man leva mer om man gör mycket? Är inte själva levandet konstant oavsett vilken drönartillvaro eller inte som vi framlever? Kanske beror det på hur vi definierar vad det är att leva. Att verkligen leva och känna det i hela sin varelse. När jag sitter i ljusgläntan och hör det
fräppande ljudet av trollsländans vingslag i den sena solsommaren, då
känner jag att jag lever. Jag tycker att jag befinner mig så nära livet
och allt väsentligt som jag kan komma. Jag önskar mig i detta ögonblick
ingenting mer. Allt känns fulländat och jag är lycklig över att få
finnas till i samma liv som den urtidsgamla trollsländan som funnits med
så ofantligt mycket längre än oss människor. När jag försöker berätta för barnen om
tystnad, vila och lugn för att känna att man lever tycker de tvärtom att
jag beskriver ett tillstånd som mest liknar döden. De vill istället ha
intryck, ljud och händelser för att känna att de lever. De talar i
rasande tempo om dataspel och jag har inte en chans att hinna med eller
begripa. Än mindre inse själva vitsen med dataspel överhuvudtaget. Men jag är nyfiken på framtiden. Vad kommer att värderas högt då? Tystnad eller ljud? Långsamhet eller snabbhet? Många och mycket eller lite och få?
Kolumner av Inga-Lill Örnerfors Modin Biskop
John S. Spong
|
