De nödvändiga växlingarna behöver vi genom livet. Gång på gång och fram och åter. För att må bra och känna oss bekräftade som hela människor. Det borde vara en självklarhet. Ändå finns inte alltid denna nödvändiga rörelse eller växling för alla. Många är ställda utanför gemensam sysselsättning och system av olika skäl. Andra har en orimlig arbetsbörda på sin arbetsplats och har varken tid eller ork efter arbetsdagens slut att ta itu med någon egen fritidssyssla som annars kanske skulle bygga upp och stärka den egna identiteten. Somliga lever under förhållanden där de aldrig efterfrågas medan andra aldrig har en stund över för sig själva.

Denna obalans både för individ och kollektiv är mycket olycklig. Ingen kommer egentligen till sin rätt. Ibland kan jag tycka att vi har en alltför grund syn på vad en människa verkligen är som gör att vi förminskas. En människa är så mycket mer än vi anar och hon rymmer alltid detta både ock. Hon är aldrig ett antingen eller.
     Dessutom undrar jag om denna brist på balans är särskilt samhällsekonomisk om vi nu verkligen vill se människor som resurser. Oavsett det så bidrar vår obalanserade tillvaro till mycket ohälsa. Och finns samhället till för människan eller är det kanske tvärtom? Och hur blev det så här?