Varför betraktar vi dessa handlingar för heliga? Därför att vi tror att Gud verkar på ett särskilt sätt vid dessa tillfällen? Eller därför att händelserna är viktiga för oss människor? Enligt Luther är sakramenten till för människorna. Gud behöver inga särskilda handlingar utförda av några särskilda personer för att ha med sin mänsklighet att göra. Gud verkar alltid i alla och i allt oavsett om vi är präster och pastorer eller inte, i som utanför kyrkorummet. Kanske vi behöver påminna oss själva och varandra om detta lite då och då.

En gammal föreställning existerar där prästen ses som både förvaltare och förmedlare. Där tänker man sig att han eller hon står som länk mellan Gud och folk. Prästen förmedlar nåd, välsignelse och syndernas förlåtelse och bär fram folkets böner inför det gudomliga. Men om Gud inte finns där ovan som en gigantisk förälder eller domare, om Gud inte finns utanför vår tillvaro utan inom oss var och en som en nedlagd skatt eller inneboende möjlighet, behövs verkligen prästerna då som förmedlare och förvaltare? Det här är laddade frågor som också handlar om makt och kontroll.

Jag ser mig varken som förmedlare eller förvaltare i mitt uppdrag som präst. Knappast ens som förkunnare. Inte mer förkunnare än det som sker i alla och allt; Om Guds och vår egen storhet förkunnar hela skapelsen. Guds omedelbarhet, människans inre rymd, vår och skapelsens storhet och helighet, allt finns redan där och inget behöver läggas till. Bara upptäckas, bekräftas och fördjupas. Kanske är detta mitt enda och viktiga uppdrag: att berätta att jag som präst egentligen inte behövs. Samt att envist påminna oss alla om vår egen och hela livets inneboende helighet.