Som om det bara skulle vara fruktan för straff och undergång eller evig förtappelse och död som driver oss människor till tro. Så har det kanske varit åtminstone periodvis i historien. Men vi förändras tillsammans med tiden. För varför kan det inte lika gärna vara vår längtan efter livsbejakelse som gör oss till troende varelser. Jesus roade sig kungligt när han åt och drack tillsammans med alla sina brokiga vänner. Glädje, fest och dans har alltid varit människors sätt att möta och hantera livet i medgång som motgång. Det goda skrattet avväpnar och befriar, löser spänningar och ger oss distans till saker och ting. Det stärker gemenskap och det smittar. Man kanske kan säga att skrattet är en av de bästa gåvor som Gud gett. Vi har av vår Skapare fått inbyggda resurser i vår egen kropp som verkar självläkande och befriande. Dit hör förstås också vilan och sömnen liksom kroppens rörelse och sexualiteten. Om vi bara får bejaka dem som just Guds goda gåvor och får använda dem bortom skuld och skam eller andras kontroll. Och om vi använder dem kärleksfullt.

Tänk om det istället kan vara så att det i vår tid är just detta som driver oss människor till tro. Nämligen lusten och behovet att få bejaka kroppens möjligheter och resurser och viljan att uttrycka upplevelser och känslor enskilt eller tillsammans med andra. Och genom allt detta glädjas och tacka för att vi är levande. Det kan väl vara en nog så god och stark drivkraft till att vara religiösa varelser. Eller vad säger ni?

Men då är det också nödvändigt att det religiösa språket och uttryckssätten möter vår tids religiösa behov. Och här finns mycket som behöver utvecklas och förändras, tror jag.