Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson

Andlighet från ett existentiellt perspektiv.

Carl Gustaf Olofsson   

Debattinlägg refuserat av DN Kultur i juli 2009. 
Humanisternas kampanj med annonser och ett manifest på DN Debatt försommaren 2009 väckte mycket debatt. Inspirationen till detta debattinlägg var två inlägg på DN Kultur av Inger Edelfeldt och Leif Zern. Jag tyckte att dom bröt de förut ganska förutsägbara och låsta positionerna och öppnade dörren mot något nytt. Optimistiskt försökte jag få in ett inlägg på DN Kultur väl medveten om att chanserna var väldigt små. Och det blev vänligt refuserat med motiveringen att man hade satt punkt för debatten. Det blev en snabb omarbetning för att kunna passa in på Opinion i vårt andra husorgan Östran (fd. Östra Småland). Nedkortning från 5000 till 4000 tecken och i stället en anknytning till en intervju i Östran med Håkan Juholt (6 september 2008), socialdemokratisk toppolitiker från Oskarshamn. Den kom in direkt. Östran kortade ner mitt rubrikförslag till "Kyrkan och andligheten" (mitt var "Kyrkopolitik och existentiell andlighet"). Här kommer det av DN Kultur refuserade inlägget. Webbpublicering 20.2.2010.

Leif Zern ger i sin artikel ”Vi behöver det okända” (DN Kultur 20 juli), på ett utmärkt sätt ord åt den dubbelhet jag själv känner visavi Humanisternas manifest. Som Zern håller jag med Humanisterna om det mesta. Men, som Zern skriver, något viktigt saknas. Han lyfter fram det viktiga släktskapet mellan konstnärligt språk och religiöst för att synliggöra en problematisk aspekt av manifestet.
       Inger Edelfeldt skriver i sitt inlägg en vecka tidigare (”Är det konstigt att man längtar?", DN Kultur 12 juli) att en öppen dialog kring religionsfrågorna bland flera andra saker också kräver ”en viss förståelse för människors behov av vad vi försiktigt kan kalla en ”andlig dimension”” med en kritisk udd riktad mot Humanisternas tendens till avfärdande.

Jag håller med Edelfeldt men vill gå ett steg längre och säga att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av människans grundvillkor från den stund i historiens gryning när hon blev medvetna om sin dödlighet. Denna dimension har med ändlighet, död, skuld, ansvar, kärlek, mening, delaktighet, vår plats i världen, svek, längtan att göra. Den kan rymma benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Och förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet. I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av det existentiella drama vi lever i. Den kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra en människas livsinriktning.
     Denna existentiella andliga dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi tror på någon Gud och högre makter som kan gripa in i våra liv eller ej. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.  

Fram till modern tid är det de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet. I mycket av de religiösa traditionernas texter, bilder, myter, musik finns denna sida som ett grundvibrato. I vår tid är det vanligare att denna existentiella andliga dimension får djup och skärpa i litteratur, musik, konst och film i den ’sekulära’ kulturen än i nyproduktion inom de etablerade religiösa traditionerna. Detta innebär att en stor del av de religiösa texterna från förmodern tid är en helt oundgänglig del av vårt kulturella arv. I den mån en nutida religiös debattör eller förkunnare inte kan se och erkänna denna existentiella andlig dimension när den av en sekulär nutidsmänniska formuleras utanför och oberoende av ’tro på Gud’, ’ett liv efter döden’ etc blir det platt och endimensionellt. Och indirekt också en kränkning av de människor som lever och brottas med denna existentiella andliga dimension oberoende av föreställningar om bortomvärldsliga krafter och makter. På ett paradoxalt sätt blir det även en förnekelse av djupet i de traditioner man anser sig förvalta. PC Jersilds skildring av ett av de sista samtalen med sin ’gammelkristne’ far (DN Kultur, lördagen den 18 juli) är en sorglig illustration till denna form av kristet icke-seende. 

Genom att skilja ut den existentiella andliga dimensionen får man hjälp att förstå lite mer av det släktskap mellan religiöst språk och konstnärligt som Zern lyfter fram – och som många intuitivt känner.
     Jag tror att åtminstone en del av förklaringen till den förbryllande plattheten i Humanisternas manifest finns just här. Man har som organisation ingen medveten och genomarbetad syn på den existentiella andliga dimensionen. Där är man i samma läge som t.ex. Svenska kyrkan. I det senare fallet är det dock mer beklämmande. Där finns tillgång till teologisk och religions­filosofisk kompetens och ekonomiska resurser och det finna många enskilda företrädare som är väl medvetna om problematiken. Om det beror på rädsla och bekväm­lighet hos de framåtriktade krafterna eller de konservativa traditionalisternas styrka att man inte lyckats producera något dokument med lärostatus kring detta kan jag inte uttala mig om.

I Humanisternas religionskritik kan man inte se att de religiösa sammanhangen – språk, berättelser, riter, musik, myter, det heliga rummet – fram till modern tid har varit själva arenan för människans brottning med den existentiella andliga dimensionen. I sin kritik av föreställningar om bortomvärldsliga makter och existensformer, auktoritära anspråk på den enda och eviga sanningen etc tenderar dessa föreställningar och hållningar att bli själva definitionen på religion och religiositet. Man kan inte skilja ut och erkänna den existentiella andliga dimensionens närvaro bakom ytan av metafysiska trosföreställningar. Indirekt kan det bli ett generellt förnekande av denna existentiella andliga dimension i allas våra liv. Jag tror inte att detta är medvetet eller önskat.

Carl Gustaf Olofsson
Ansvarig för webbplatsen "Språk, tro och religion"
www.existentiell-tro.net