Dagens Nyheter
Debatt - En fri kyrka? (återpublicering)
(Publicerat i DN 21.12.1999. Webbpublicerat 13.2.2000 med tillstånd av DN och artikelskribent.)

Gud bor inte här längre.

"Problemet för kyrkan är inte dess självständighet. Problemet är att de troende stannar hemma och att prästerna förlorat i moralisk auktoritet."

Thomas Anderberg

Maciej Zaremba hävdar i sina fyra artiklar om kyrkan (28/11, 3, 9 och 16/12) att det stora problemet för kyrkan är dess minskade självständighet. Han vill visa att det snarare hänger samman med kyrkans sekularisering än med svenskarnas avkristning, samt att situationens busar finns bland politikerna och de positivister som utarmat teologin.
       Men kyrkans svårigheter hänger nog snarare samman med religionens privatisering (vilket på det politiska planet motsvaras av liknande medlemsbortfall), samt med svårigheter att tillhandahålla svar på de etiska frågor som kyrkan tidigare haft monopol på och där det nu finns många konkurrenter (medan kyrkan tvingas hålla fast vid en diffus "kristen etik" som ger helt olika utslag i den politiska uppfattningem hos kyrkans företrädare).
      Det som nu sker kan beskrivas som ytterligare ett led i uppluckringen av den svenska monokulturen. Folkhemmets värdestruktur byggde inte bara på välfärdsstatens trygghetsgrund; den hade åtminstone ett ben på det moralfundament som kyrkan tillhandahöll. Kyrkans plats angavs av den nationalstat som nu sakta löses upp; i fosterlandet stod slotten och kyrkorna för tornen, men alla medborgare hade, sympatiskt nog, lika nära till Gud. När kungahuset försvann som normgivare stod kyrkan ännu kvar.
      I dag blir det allt svårare att upprätthålla någon auktoritet i värdefrågor. På värdefältet strider filosofer, ekonomer och samhällsvetare om utrymmet. De teologer som deltar i striden tycks ha liten kyrklig förankring och söker snarare fästa ett släpankare i vetenskapens fundament, nu när besparingskraven också nått de teologiska institutionerna (vilka hitintills haft som en huvudsaklig uppgift att utbilda Svenska kyrkans präster).

DE TROENDE ÖVERGER kyrkobyggnaderna och skapar egna kyrkorum i hemmet. De förses där med en nymystik som duger för hembruk. I den diskussion som föregår brytningen uttrycker sig Sveriges ärkebiskop på ett sätt som öppnar sig för mystiken så långt att det sluter sig för begripligheten. (Jfr min krönika om Hammars "Samtal om Gud", DN 5/4 -98.) Sådan retorik skulle Maciej Zaremba inte stått ut med om den presenterats i andra sammanhang. Men Zaremba tycks vara beredd att acceptera den typen av otydligheter när det gäller ett av samhällets fundament - etiken. Somlig irrationalism är uppenbarligen bättre än annan, även om den ter sig lika ogenomtränglig för den utomstående.
      Det för in på problemet med kyrkans relation till staten. Två extremer är uppenbara. Om man tänker sig att kyrkan ska vara helt oberoende av statsmaktens inflytande blir kyrkan lätt teokratisk. Det uppstår en oberoende maktapparat som formar sitt eget rättsväsende, där utrymmet för fritt tänkande är starkt begränsat (såväl för dem som ryms inom kyrkan som för dem som dväljs därutanför), och där dogmen blir en angelägenhet för de ledare som oftast får mandat från eliten. Det är den hierarkiska modell som katolska kyrkan företrätt.

MOTSATSEN ÄR EN kyrka som är så väl integrerad i statsapparaten att också utövningen påverkas. Staten omfamnar kyrkan, som låter sig kramas i utbyte mot självständighet inom vissa områden (som kan anta formen av monopol). Det är den extremen som Maciej Zaremba menar att Svenska kyrkan nalkats.
      Det bygger dock på en överdrift, åtminstone om perspektivet är svenskt och om man ser till folkkyrkotankens förutsättningar. Kyrkan, liksom staten, har levt efter budet att ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör. Men kejsaren och Gud har varit goda vänner. Omvandlingarna av kyrkan har heller inte varit radikala. Det är knappast dogmerna som riskerar att påverkas utan mera sättet varpå de administreras. Men visst, när staten pålägger kyrkan hårdare regler just före skilsmässan tycks det ligga något som pyr under mossan.
       En rimlig hypotes är att den typen av politiska beslut ytterst beror på en stigande oro inför monokulturens upplösning. I ett mångkulturellt samhälle är det orimligt med en statskyrka, det inser de flesta. Men många räds den värdelöshet som riskerar att uppstå när kyrkan krymper; kanske fruktar man att ett sådant tillstånd kommer att hota förutsättningarna för just detta mångkulturella samhälle.

DET PÅMINNER i så fall på ett intressant sätt om de resonemang om kyrkans samlande roll som på sistone kan spåras bland vissa marknadsliberaler. De har börjat inse att den värdegrund som marknaden ger knappast kan vara stabil.
      Från marknadsliberalt håll har man därför börjat postulera kyrkan som samhällets grundsten, ungefär på samma sätt som Kant postulerade en Gud (eftersom etiken behövde en sådan, naturligtvis inte i enskildheter men när det gällde en yttersta garant för rättvisan). Marknaden är fylld av rationella aktörer med partikulära - och därmed splittrande - mål. Marknadsliberalismen behöver därför ett komplement till det axiom som tillhandahålls av äganderättsprincipen, något som heller inte underkastas demokratiska beslut (vilket skulle fortsätta splittringen). Man har satt sitt hopp till kyrkan, som har en i grunden irrationell lära med ett bestämt mål och står för tradition inom värdeområdet.
      Men etikens enhet är inte längre självklar. Inom den filosofiska etiken har ofta hävdats att moralen saknar objektiv grund, vilket givetvis inneburit att man avvisat uppfattningen att moralen har gudomlig härkomst.
      Också inom kyrkan kan man numera skönja en pluralistisk syn på etiken. Utåt har man varit mån om at dölja detta, liksom man sökt dölja de politiska motsättningar som finns. Alltsedan 60-talet har det funnits många marxistiskt färgade teologer. Också i upphöjda positioner finner man flera politiskt radikala, medan andra är moderater.

ATT DESSA ÅSIKTSSKILLNADER så framgångsrikt skyfflats under mattan framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av anspråken på att tillhandahålla en "kristen etik" (där jämlikhetsaspekter slits mot traditionsmedvetenhet). Att det finns problem att tillämpa en sådan visar inte bara kvinnoprästdebatten, utan också "Ecce homo"-striden. Möjligen hade teologin kunnat bidra till klargöranden, men knappast till entydighet.
      Som Zaremba avslutningsvis påpekar (innan han passar på att utdela några illa riktade smockor, exempelvis mot Hedenius, vars kritik riktades såväl mot kyrkans anspråk på att bidra med sanningar som mot olika metaforiska omtolkningar) har därtill den intressanta etiska diskussionen sedan länge förts på andra institutioner. Också där saknas emellertid den samstämmighet som skulle krävas för att förse oss med en enhetlig samhällsmoral. Alla filosofer är inte utilitarister, och utilitaristerna är inbördes oense.
      Det vet naturligtvis teologerna. Vill de framstå som vetenskapligt trovärdiga måste de fjärma sig från tanken på etisk enighet, eller också ansluta sig till en mer dogmatisk bibeltolkning, vilket också ter sig svårt i ett samhälle med folkkyrka - det hade krävt en katolsk hierarkisk ordning av det slag som Zaremba (förvisso implicit) förespråkar.

ATT PÅ RATIONELLA grunder sätta upp ett irrationellt fundament är vanskligt. När de konservativa, som länge hyllat marknaden, vänder sig till kyrkan står den inte längre kvar. Några byggnader har redan utbjudits till försäljning, andra ska rivas. Kyrkorna går till Gud, men kyrkobesökarna stannar hemma. Svenska kyrkan sällar sig så sakteliga till kungahusen som svävar bort mot horisonten. Den religiösa tron blir alltmer privatiserad och från ovan kommer mystiska budskap. Det är en anpassning under korset som gör det möjligt att finna en plats på den religiösa marknad som öppnar sig på andlighetens torg. Men några större folkhopar kommer man inte att finna där. Och värdena måste numera sökas på många andra håll.
      Kanske är det rent av dags för en svensk värdekommission? Det finns ytterligare skäl för en sådan, nu när politikerföraktet börjar övergå i politikförakt. Att det börjar eka tomt i partiernas lokaler är långt mer oroande än att det sedan länge ekar tomt i kyrkorna.

En fri kyrka?
Artiklar och debattinlägg:

28/11 (Zaremba 1:a)
3/12   (Zaremba 2:a)
          (Refuserad replik: Björn Skogar)
9/12   (Zaremba 3:e)
13/12 (Replik: Upmark och Larsson)
16/12  (Zaremba 4:e)
21/12 (Replik: Thomas Anderberg)
10/1   (Replik: Carl-Johan Kleberg)
11/1    (Svar: Zaremba)
27/1   (Replik: Carl Axel Aurelius)

[bakgrundsbild]

Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson. Epost: stor2@existentiell-tro.net