Existentiell livssyn - kristen tro?
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson

Läskommentarer till 
"Handbok för ateister"
av Michel Onfray
(november 2006)

Carl Gustaf Olofsson

Jag läste ut Michel Onfrays "Handbok för ateister" i början av november (2006). Det har varit stimulerande och uppfriskande att möta Onfrays hårda kritik av kristendomen och de båda andra monotesitiska religionerna, judendom och islam. Detta trots - eller tack vare! - att boken i vissa avseenden fungerat som något av en "blåslampa i häcken" eftersom Onfray närmast är skoningslöst kritisk även mot den form av sekulär - eller "existentiell" som jag hellre säger - kristendom som jag har lagt ner stor möda att försöka ge ord åt. Den existentiella kristendomstolkningen kommer framför allt fram i andra delen av "Existentiell livssyn - kristen tro?", dvs från och med kapitel 5. Trots detta håller jag i ofta med honom och märker lite överraskande att jag i långa stycken känner mig mer befryntad med honom än med de flesta teologer och företrädare för kristen tro. Och jag tycker allt som oftast att det är skönt med hans tuffa frispråkighet. 

Men efterhand blir jag otålig och alltmer frustrerad. Han skriver med jämna mellanrum om behovet att formulera en sorts tydlig positiv ateistisk livshållning, att formulera vad han kallar en ateologi. Och att han ser det som sin primär uppgift. Jag väntar mig att den tuffa religionskritiken, alla hans oerhört bestämda "nej" till såväl all traditionell religion som det sekulariserade kristna moralarv som han menar att västeuropa är inpyrt av är en inledning till att han ska börja formulera sin ateologi, att ge ord åt den form av medveten ateism som kan bli grunden för en fungerande livstolkning och livshållning. Men detta jätteviktiga och spännande filosofiska projekt börjar aldrig. När jag lägger boken ifrån mig känner jag mig dels uppiggad och upprymd och dels rejält frustrerad och besviken. 
     Den ena sidan är att jag känner mig snuvad på det "godis" jag hela tiden har blivit lovad. Det blir inget positivt formulerat kring en ateistisk livshållning. Det blir bara ett återkommande bejakande av njutningen. Men när han stannar vid en proklamation som inte sätts in i ett reflekterat filosofiskt sammanhang så blir det ointressant - åtminstone visavi det som jag tycker han utlovar.  
     Den andra sidan är att jag blir uppiggad av hans tuffa kristendoms- och religionskritik även om en del träffar mig själv. Den får mig att ställa kritiska frågor visavi den teologiska riktning som mitt stora skriv- och livsåskådningsprojekt haft sedan början av 1990-talet. Den får mig att fundera ett varv till över anledningen till den kompakta tystnad från teologiskt och kyrkligt håll visavi den existentiella teologi som efterhand växer fram utifrån ett antal existentiella analyser i nätboken "Existentiell livssyn - kristen tro?". Trots ett antal mindre kampanjer visavi t.ex. alla stiftskanslier utom ett, har tystnaden och bristen på intresse från etablerat kyrkligt håll varit kompakt  under de åtta år boken funnits tillgänglig - med ett lysande undantag. 
    En bekant till mig sammanförde mig med en präst som då hade läst en artikel av mig och berörts starkt. Han såg för sig att jag skulle komma och predika på hans torsdagsmässa. Efter viss tvekan gick jag sedan under ungefär ett år ganska många gånger på dessa torsdagsmässor och predikade vid två tillfällen. Predikoformen är en speciell och spännande form av ordbruk. Det hade blivit två gånger till om jag inte sagt nej på grund av en växande osäkerhet kring vad jag gjorde och det långa avståndet till Stockholm under mitt friår i Småland. 

Onfray får mig att ställa frågan till mig själv om jag har varit naiv och blind, är det kanske tid att på allvar börja summera mina erfarenheter, är det kanske dags att avbryta den "inomkristna resan" och återgå till den  grundriktning som mitt existentiella livsåskådnings- och skrivprojekt hade i slutet av 1980-talet. (Skolmaterialet "Budord för en modern tid" kom till just innan den "teologiska vändningen"). Fast å andra sidan kan jag ju säga att bokens existentiella tolkning av vad som utgör och har utgjort det positivt livsförändrande stråket i kristendomen och av vad som utgjort det förtryckande och livsförnekande står kvar med full skärpa. För mig finns det en substans och kraft i dessa analyser som jag nog aldrig kommer förbi. Det som på allvar börjar ställas ifråga, och där Onfray är det senaste tillskottet av kraft till detta ifrågasättande, är om jag inte varit rejält blåögt naiv när jag med stor kraft ändå trott att den form av existentiell trostolkning jag formulerar skulle kunna bli en stark och bärande strömning inom Svenska kyrkan (se t.ex. "De två portarnas kyrka"). Jag har verkligen trott det!! 

Det kritiska ifrågasättande av mina försök att närma mig de kyrkliga och teologiska sammanhangen som Onfray står för piggar upp på det där sträva sättet som att duscha kallt. Men det är inte bara detta. Genom att han aldrig kommer fram till att formulera den medvetna, positiva ateism som han förespeglat så kastas jag tillbaka mot mina egna textmassor och mina försök att formulera en existentiell livshållning och livssyn vars grund och utgångspunkt är att inte tro på en personligt handlande gud eller på ett liv efter döden. Jag har de senaste veckorna läst om stora delar av "Existentiell livssyn - kristen tro?" för första gången på flera år. Och jag blir glad och lätt upprymd. Läst bredvid Onfray blir en hel del kvaliteter uppenbara. Om man tar bort kapitel 5, kapitel 7 och delar av kapitel 9 som mest markerat representerar den sida som sträcker sig mot ett inomkristet sammanhang så finns här ett mycket gediget försök att formulera just det som Onfray utlovar men aldrig kommer fram till: en tolkning och analys av människans situation och möjligheter utifrån en axiomatisk grund som inte förutsätter tro på någon högre makt eller en personlig existens bortom döden. Det kan läsas som just grundstommen i en sorts ateologi. (i ett skede i början av 1990-talet använde jag titeln "Otrons teologi" som arbetsnamn på det bokprojekt som sedan blev "Existentiell livssyn - kristen tro?"). De analyser som görs i boken skulle jag förstås väldigt gärna diskutera med Onfray. Men språkgränserna är tyvärr ett hinder för det. Nu hör det till saken att om det på allvar skulle börja växa fram genomarbetade ateologier - eller existentiella livstolkningar - så kommer det efterhand att utvecklas olika riktningar med större eller mindre mått av olikheter och motsättningar. Förhoppningsvis med kritisk kreativ diskussion som följd. 

En uppenbar skillnad mellan min grundhållning och Onfrays är att jag tycker att det är viktigt att ta kamp om viktiga delar av det religiösa språket visavi det tolkningsföreträde som de teistisk-metafysiska religionsuttolkarna så självklart gör anspråk på - och som Onfray och många med honom utan att reflektera godkänner. Ett exempel på denna skillnad är mitt försök i att återerövra begreppet "religiös" i "Livssyn, språk och religiositet" från den insnävning som de teistisk-metafysika religionsföreträdarna står för - och som accompanjeras av en stor del av det sekulära samhällets religionskritiker. Och av Onfray! Ett annat exempel är försöket att återerövra begreppet "transcendens" i "Utsatthet och transcendens" från samma förhärskande teistisk-metafysiska insnävning. Just denna kamp om språket är en ständigt närvarande underström i "Existentiell livssyn - kristen tro?". Att de teistisk-metafysiska trosföreträdarna i ohelig allians med det sekulära samhällets religions- och kristendomskritiker utan protester nästan helt och hållet har fått definera och lägga beslag på det språk som i vår kultur i så stor utsträckning har använts för att reflektera kring och samtala kring livets djupdimensioner är olyckligt.        

Synen på "den fria viljan" är ett område där jag på ett tydligt sätt tycker olika mot Onfray. Både dess kristna/religösa och sekulära variant avfärdar han. Det sekulära försvaret av den fria viljan ser han som en del av ett omedvetet kristet/judiskt arv som vi måste slänga av oss om vi ska bryta oss loss från det destruktiva och livsförnekande trycket av de traditionella religionerna. Enligt min mening gör han på denna punkt det alldeles för lätt för sig. Dessutom blir det mest påståenden - som en karismatisk predikant - som inte är grundade i en ordentlig analys av människans situation och den kunskap vi har idag från en rad olika områden. Som läsare svävar man i okunnighet om vad som gjort honom så övertygad om att föreställningarna om en fri vilja är en ren och skär illusion i nivå med föreställningar ett liv efter döden. För mig är det så tydligt att vi lever i en paradox - vi är determinerade och samtidigt fria. Vår vilja är fri - och samtidigt determinerad, trälbunden med Martin Luthers ord. Om vi med en sorts öppenhet klarar av att leva i den paradoxen kan vår integritet, värdighet och självrespekt fördjupas samtidigt som en ödmjukhet, tolerans, försonlighet mot egna och andras tillkortakommanden, idotier, destruktivitet etc kan djupna. "Ansvar och flykt" är inte en text som främst försöker analysera den fria viljan, men genom sin djupgående analys av en existentiell grundproblematik kring frihet, ansvar och flykt ger den betydligt mer av substantiellt diskussionsunderlag till frågan om den fria viljan än Onfrays bok.
      I Filosofiska rummet med temat "Vad kan ateismen erbjuda  i stället för religionen" (den 8 oktober 2006) kritiserade Torbjörn Tännsjö just detta med Michel Onfrays slarviga sätt att utan analys och argument avfärda den fria viljan som en illusion - att han gjorde det alldeles för lätt för sig. De övriga gästerna till Marie Louise Kristola i detta från mitt perspektiv mycket intressanta Filosofiska rum var kulturjournalisten Nina Lekander och filosofen Fredrika Spindler.

November 2006