Strax efter början beskriver du Peder den 'officiella' synen på sekularisering. Beskrivningen är säkert riktig men jag undrar hur Du själv förhåller Dig till beskrivningen. Dvs i vilken utsträckning Du trots allt håller med den.
        Citat: "Påskens religiösa budskap skulle alltså enligt detta vanliga synsätt ha förlorat sin betydelse därför att det vilar på vidskepliga föreställningar, som ingen längre kan ta på allvar". ... "Man utgår ifrån att det kristna huvudbudskapet skulle kretsa kring vissa svårsmälta mirakulösa händelser, som det skulle vara nödvändigt att omfatta för att ta sig till den religiösa innebörden". Dessa lösa spekulationer "ges ... rollen av ett intellektuellt fundament som tron som helhet skulle vila på".  
        Den 'officiella' synen omfattar i själva verket två påståenden, och det verkar som om Du skulle ge den officiella synen rätt på den ena av punkterna. Påståendena är: (1) Vetenskapen (etc) har visat att de mirakulösa händelser som omtalas i Nya Testamentet är omöjliga; (2) Det kristna budskapet innebär ett hävdande, att de mirakulösa händelserna har ägt rum.
        Du Peder tycks uppenbarligen ge den 'officiella' synen rätt på punkt (1). Och eftersom de mirakulösa händelserna som omtalas i NT är omöjliga, följer det i själva verket, att en misstanke kastas över varje form av kristendom som omfattar punkt (2). Miraklen i NT är, säger Du, föreställningar som (alldeles riktigt) "sedan länge varit främmande för oss". Din slutsats är att en kristendom som omfattar punkt (2) är förlegad och död. Det gäller att hitta nya uttryck för det kristna budskapet, uttryck som är adekvata för vår tid.

        Men vad jag förstår är det allt annat än uppenbart att poäng (1) håller streck. Vetenskapen har ju inte bevisat att mirakel är omöjliga. Ingen har någonsin bevisat det vare sig vetenskapligt, filosofiskt eller på något annat sätt. Att vissa slag av händelser är omöjliga hör snarare till den vetenskapliga forskningens självklara utgångspunkter. Och dessa utgångspunkter hör inte bara vetenskapen till, utan de är en väsentlig del av det 'sunda förnuft' som man hade redan under Evangeliernas tid.
        Det står ingenstans i Skriften att man inte skulle ha sett de olika miraklen som under, dvs. 'omöjliga'. I vilket fall som helst trodde man inte denna tid att de var "vanliga fakta" (ditt uttryck - själv vet jag visserligen inte vad detta betyder i sammanhanget).
        Vi kan alltså för det första konstatera att vetenskapen i sig inte har uppenbarat för oss någonting nytt som skulle göra det svårare att tro på mirakel. Är det svårt nu så var det svårt förr också. En sak som har ändrat är naturligtvis de allmänna förväntningarna på vad man bör tro (eller säga sig tro).
        Och för det andra har nog kristendomen aldrig hävdat att Uppståndelsen, uppväckandet av Jairus' dotter o s v skulle vara vetenskapligt eller historiskt plausibla händelser. Snarast nog tvärtom. 
        Härmed vill jag inte säga som Du Peder att dessa händelser är 'svårsmälta'. De är inte svårsmälta utan går emot allt sunt förnuft.
        Men för Gud är allt möjligt, 'Han kan av dessa stenar väcka upp barn åt Abraham' (eller hur det nu var) bara Han vill.
        Och därför är Uppståndelsen eller de andra mirakulösa händelserna i NT inte omöjligare eller mer svårsmälta än Inkarnationen, arvssynden, eller t ex det faktum att någon ANNAN (Jesus) kan försona MINA synder.

        När gäller påstående (2) så måste man skilja mellan två tolkningar. Du Peder tycks på ett olyckligt sätt surfa mellan två tolkningar: (A) att det hör till vår trosbekännelse att Jesus dog, blev korsfäst och uppstod från de döda, och - (B) att "Vad som står i centrum är ... förekomsten av enstaka märkliga händelser, som får sitt intresse därför att de skulle bryta mot naturens ordning". "...uppståndelsen (förvandlas på detta sätt) till en märklig händelse med främst ett kuriosaintresse eller så reduceras den till att enbart handla om en möjlighet att överleva döden".
        Vad jag kan se är det helt uppenbart och obestridligt att (A) är sant. Vår trosbekännelse säger ju att Jesus korsfästes, dog och blev begraven, nedsteg till dödsriket, uppstod på tredje dagen.
        Däremot finns det knappast någon kristen som skulle hävda (som Du antyder på punkt (B)) att det speciella här är brottet mot naturens ordning som sådant.
        Min fråga till Dig är om Du inte de facto har konstruerat en kristendomstolkning, en måltavla för ditt angrepp, som väldigt få kristna skulle ta på allvar - för att sedan försöka tvinga läsaren att välja mellan denna konstruerade kristendom och Din egen version. Men handen på hjärtat Peder - att tro att Jesus kroppsligen uppstod innebär ju inte att Uppståndelsen därmed skulle bli "lösgjord från (sin) bakgrundsmening". Varför skulle den bli det? Ge bara ett skäl så är jag nöjd.

        Här kan jag tänka mig att Du invänder att beskrivningen av Uppståndelsen som en faktisk händelse blir ett hinder för tron för att "vi" eller "dagens människa" svårt att ta en sådan Uppståndelse på allvar. Men här ville jag invända att det faktiskt finns andra och allvarligare hinder. T ex läran om arvssynden - och den därmed sammanhängande insikten om den EGNA syndigheten. Härmed vill jag som sagt inte antyda att det som är svårt är inte värt ett försök. Men det gäller då för oss att övervinna vår stolthet. (Och kan vi det? Nej, inte på egen hand).

        Vad gäller frågan om Jesus trodde på uppståndelsen så verkar det uppenbart att han, liksom judarna i allmänhet under hans tid, trodde på kroppens uppståndelse i samband med den yttersta domen. (Se Lasarusepisoden). Vad man under ifrågavarande tid, t ex i NT, menade med 'Uppståndelsen' verkar helt entydigt: en människas KROPPSLIGA uppståndelse. Här kanske Du invänder att det finns en mängd obesvarade filosofiska frågor här, t.ex. vilka fysiologiska processer som är involverade. Men svaret (som ges redan av Luther) är att frågor och spekulationer av den typen är 'onyttiga för frälsningen'. Det räcker med en 'enfaldig' tro på kroppens uppståndelse; hur det sker behöver vi inte veta.

        I allmänhet är jag något skeptisk mot Dina försök att på spekulativ väg rekonstruera de psykologiska 'känslorna och erfarenheterna' som var "orsaken till att man efter Jesus död på korset använde sig av talet om en uppståndelse som ett naturligt uttrycksmedel". Det hör till sakens natur att rekonstruktioner av detta slag har ungefär samma värde som historiska romaner. Det enda vi har att tillgå här är trots allt NT, och att börja spekulera i "hur det egentligen gick till" är lite som att ta historien om Rödluvan och försöka rekonstruera den så att den blir historiskt och psykologiskt mindre "svårsmält". Problemet är att om man nu en gång inte anser sig vara bunden av källorna så är det ingen hejd på spekulation. Kanske Jesus överlevde tortyren och åkte till Kasjmir? etc..
        Förresten förstår jag inte alls varför vi skulle behöva intressera oss för vad Apostlarna kände i samband med händelserna i NT. Det viktiga kan väl inte vara att försätta oss själva i samma sinnesstämning som vi antar att de hade då.

        Du tycks ha en teori om det väsentliga i religionen (eller kristendomen). Det väsentliga är, tycker du, den bakomliggande religiösa erfarenheten. Talet om Uppståndelsen ska vara blott "ett bland andra tänkbara religiösa uttryck för en bakomliggande, omedelbar erfarenhet av själslig förnyelse". Den äkta tron bör gå ut på att dyrka livets Gud, oberoende av "det yttre ordet, mänskliga formuleringar".
        Låt mig säga såhär mycket. Vad Du förespråkar här är en religiös position bland andra. Den är knappast den accepterade läran i någon existerande kristen kyrka (och kunde knappast bli det då den ger avkall på trosbekännelsen). Men den är som sagt en fullt möjlig privatreligiös ståndpunkt och jag kan t o m förstå att någon kan kalla den en form av kristendom (eller låt oss också säga hinduism).
        Du ser inga intellektuella hinder för en sådan tro. Vet inte om Du anser att förekomsten resp frånvaron av intellektuella hinder skall vara det religiöst avgörande.
        Å andra sidan har jag dubier om hur mycket som egentligen återstår av den religiösa känslan som Du vill renodla, efter att Du har avklätt den på s g s varje element av den kristna trosbekännelsen. Det kan kvitta lika hur Du vill kalla Din nya trosform. Men såhär, utan att Du närmare karaktäriserar dessa religiösa känslor, är det mycket svårt ö h t att säga VAD det är Du förespråkar.

        För att avrunda konstruktivt så vill jag helt enkelt hävda att det sist och slutligen finns himla mycket vi också i dag KAN få ut av de "klassiska" kristna tänkarna som t ex Paulus, Augustinus, Luther, Kierkegaard, Laestadius. Det är aningen förhastat att sådär bara slänga dem över bord - även om det är klart att vi måste läsa dem på vårt sätt, med våra egna frågor för ögonen.
        Sist och slutligen tror jag att kristendomen alltid har varit svår (för att den ställer krav på oss); att de förra generationerna ser ut att ha klarat det enklare kanske bara beror på att de inte, som vi, öppet kunde förklara sig som konfessionslösa. T ex Kierkegaard tyckte ju att väldigt få i hans samtida 'kristna' Danmark egentligen var kristna.

*

17.6. 1999.
Efter första publiceringen föreslog jag till Olli Lagerspetz att det skulle vara bra med en rubrik på hans debattinlägg. Inte minst underlättar det eventuella hänvisningar i en fortsatt debatt. Nu har en rubrik kommit på plats. Underrubriken har också ändrats.

Peder Thalén: Skulle Jesus ha trott på uppståndelsen? (SvD, 4.4.1999)

Nytt Olof Djurfeldt: "Uppståndelsen har en faktisk grund". Ett kort gensvar på Thaléns SvD-artikel i Nya Dagen den 7 april 1999. (Webbpublicerad på Språk, tro och religion den 3.3.2002.)

Andra texter på webbplatsen Språk, tro och religion som har anknytning till problematiken i Olli Lagerspetz debattinlägg.

Carl Gustaf Olofsson: Kristus är uppstånden! (SKT nr 16/1998)
Teologiska texter om innebörden i tron på den uppståndne Kristus
Olli Lagerspetz: Strömlinjeformat om Wittgenstein och tro. (Filosofisk Tidskrift, nr 2/1999)

[debattinläggets början]

[Språk, tro och religion - förstasidan]
[Existentiell livssyn - kristen tro? - titelsidan]