[Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter]
[Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus] 
[nästa text] [föregående text]

Artikel - Svenska Dagbladet

Artikeln är med smärre ändringar publicerad på Samtider i Svenska Dagbladet söndagen den 4 april 1999, (del 1, s.8.). Den är publicerad här med tillstånd av författaren och Svenska Dagbladet. (webbpublicering juni 1999)

Skulle Jesus ha trott
på uppståndelsen?

Peder Thalén

HAR BERÄTTELSEN OM JESU KORSFÄSTELSE och uppståndelse någon betydelse för människorna idag? Vi förknippar påsken med äggätande, gula kycklingar, ris med färggranna fjädrar och några dagars extra ledighet. För ett växande antal är det förmodligen oklart om påsken har eller ens haft någon annan mening än dessa i och för sig trevliga avbrott i vardagen.
        Påsken har blivit ett mysterium i en betydelse som speglar sekulariseringens konsekvenser. Eftersom många av oss, i synnerhet när det gäller talet om uppståndelsen, har så svårt att överhuvudtaget hitta en innebörd som angår oss i påskberättelsen så blir det en gåta hur den en gång har kunnat spela en andlig huvudroll i västerlandets historia. En del känner säkert att vi borde ge påskens verkliga innebörd en större uppmärksamhet, men blir vilsna inför frågan hur det skulle gå till eftersom de befintliga religiösa uttrycken inte väcker någon inspiration.
        En anledning till vår andliga bortkommenhet vid påskbordet är naturligtvis en bristande bildning. Men jag tror inte att detta är någon huvudorsak till den meningsförlust som inträffat. Snarare beror situationen på att vi tappat tron på ett visst historiskt religiöst arv. Det bristande intresse för påskens religiösa innebörd som råder kan alltså inte "botas" med ökat vetande, utan det speglar att någonting oåterkallerligt dött. Ägg- och påskrisritualen är vad som återstår av en föråldrad religiös tradition, vilken håller på att sjunka in i en allt djupare historisk glömska.
        Trots dessa iakttagelser vill jag inte avskriva påsken som religiös högtid. Jag tror inte att den till synes religiösa utarmning som drabbat påskfirandet rymmer en enbart negativ utveckling för den kristna traditionen om saken ses ur ett större, historiskt perspektiv. Vi behöver ställa frågan vad det är som dött och varför för att nå klarhet i vad som skett. Hur blev vi av med påskens djupare mening?
        När vi ställer den frågan framträder minst två tänkbara svar. Ett officiellt som länge varit i omlopp i vår profana kultur och ett som jag betraktar som riktigt, vilket jag återkommer till senare. Det officiella svaret, som kan spåras tillbaka till upplysningstidens förnuftstro, säger att urholkandet av påskens inre mening är en följd av vetenskapens utveckling. I en upplyst tid kan vi inte längre tro på berättelser om under, himmelsfärder och kroppar som uppstår från de döda. Påskens religiösa budskap skulle alltså enligt detta vanliga synsätt ha förlorat sin betydelse därför att det vilar på vidskepliga föreställningar, som ingen längre kan ta på allvar.
        Vad som gör att detta svar inte håller vid en närmare granskning är att det vilar på en bristfällig förståelse av vad som skulle vara påskens budskap. Man utgår ifrån att det kristna huvudbudskapet skulle kretsa kring vissa svårsmälta mirakulösa händelser, som det skulle vara nödvändigt att omfatta för att kunna ta till sig den religiösa innebörden. Den tämligen obefintliga diskussion om påskens betydelse som förekommit i vårt land det senaste halvseklet, främst som ett bitema i den ateistiska religionskritiken på femtio- och sextiotalen, har varit låst kring frågan om sådana mirakulösa händelser kan anses vara förnuftsmässigt acceptabla eller inte.

        Att det är fråga om en låsning framgår om man mer noggrant ser efter vilken karaktär påskens budskap har i de första kristna skrifterna. Vad som står i centrum är inte förekomsten av enstaka märkliga händelser, som får sitt intresse därför att de skulle bryta mot naturens ordning, utan påskskeendet avser att skildra något betydligt mer genomgripande. Paulus, för att nämna en av författarna i Nya Testamentet, menar att detta skeende signalerar ankomsten av en ny tidsålder där grundvillkoren för den mänskliga existensen är radikalt ändrade för hela mänskligheten. Denna djupare innebörd kan fortfarande anas i religiösa fraser som "Jesu seger över ondskans och syndens makter", en fras som knappast längre berör någon på djupet men ändå säger något om intentionerna i det ursprungliga kristna budskapet.
        Att talet om en kroppslig uppståndelse ursprungligen inte hade den framskjutna roll vi har fått lära oss har nyligen påpekats av religionsfilosofen Stefan Eriksson som i Svensk Teologisk Kvartalskrift (1/98) skriver: "En riktig uppståndelse sker när frälsningens möjlighet skapas; ... Vore det inte så att detta skett i och med påskens händelser kunde Jesus få gå omkring på sina egna två ben till denna dag om så vore, utan att en riktig uppståndelse skett." (s.18). Det är alltså först när uppståndelsen förstås som ett led i ett större skeende som handlar om Guds vilja att hela människosläktet från dess destruktiva sidor, som talet om en uppståndelse blir religiöst betydelsefullt.

LÖSGJORD FRÅN EN SÅDAN BAKGRUNDSMENING förvandlas uppståndelsen till en märklig händelse med främst ett kuriosaintresse eller så reduceras den till att enbart handla om en möjlighet att överleva döden. Men det kristna hoppet om en uppståndelse rymmer mycket mer än tanken på en överlevnad. Det vi skall uppstå till enligt klassisk kristen tro är ett liv där skapelsens innersta mening är realiserad, det som man ibland har kallat ett liv i "härlighet".
        Liknande slutsatser om det felaktiga i att fixera sig vid uppståndelsen som om det vore ett självständigt tema har framförts av flera nytestamentliga bibelforskare. Ett tidigt exempel är exegeten Willi Marxsen som utifrån en närläsning av det bibliska materialet ifrågasätter om uppståndelsen alls skall uppfattas som en beskrivning av en händelse i Nya Testamentet. Talet om en uppståndelse bör enligt honom snarare förstås som den för lärjungarna naturliga förklaringen till att deras tro kunde väckas på nytt efter Jesus korsfästelse, hur han kunde vara verksam även efter sin död. Det är alltså deras nya tro som är själva händelsen, det centrala budskapet.
        Marxsens och Erikssons analyser är viktiga därför att de lösgör oss från tvånget att betrakta uppståndelsen som något som skulle behöva omfattas som ett vanligt faktum, om man vill vara en sann kristen. Vår blick vrids istället mot det skeende som gav upphov till lärjungarnas tal om en uppståndelse.
        Ytterligare belysning av frågan vad uppståndelsen en gång har betytt ges av Carl Gustaf Olofsson i en artikel i Svensk kyrkotidning (16/98). Han försöker där psykologiskt rekonstruera de speciella känslor och erfarenheter som låg till grund för lärjungarnas övertygelse att Jesus uppstått och fortfarande, om än osynligt, var verksam efter sin död på korset. Olofsson gör troligt att det framför allt är erfarenheten av en helt ny kvalitet i livet, en inre delaktighet i en försonande och villkorslös kärlek, fylld av ömhet, värme och smärta, riktad både mot den egna livet och andra människor, som leder lärjungarna till att tala om Jesus som närvarande även efter döden.
        Först efter Jesus död, menar Olofsson, är det som om lärjungarna förstår vem han verkligen var genom att de nu, vilket är en del av påskens mysterium, fått tillgång till det sätt att förhålla sig till människorna och livet som utmärkte Jesus egen person. Jesus död på korset, skriver Olofsson, utlöser en mirakulös förvandling av lärjungarnas liv. De upplever sig som en "ny skapelse" och ser framför sig en möjlighet för alla människor att ta del av detta skeende, vilket väcker deras glöd att sprida påskens budskap vidare. Vad som först kändes som ett dråpslag för lärjungarna, en förlamande katastrof där alla förhoppningar om ett kommande gudsrike grusades, vänds alltså helt oväntat till sin motsats. Detta är enligt honom påskundret.
        Olofssons artikel är av intresse för en vidare allmänhet därför att den är ett försök att renodla den existentiella dimensionen i påskhändelserna. Han visar på ett trovärdigt sätt att påskens mening i hög grad kan göras begriplig, utan att man behöver fastna i de föreställningar om en himmelsfärd, besök i dödsriket med mera som sedan länge varit främmande för oss.
        Den allt starkare tendensen att behandla uppståndelsetemat i isolering från dess djupare religiösa betydelse, som kan urskiljas i den kulturella utvecklingen, har alltså lett till en omedveten men ur kristen synvinkel olycklig förskjutning av tyngdpunkten i det kristna budskapet. De omvälvande erfarenheter av inre förnyelse och nytt hopp, som utgör den kristna kärnan i påskens händelser, hamnar alltmer i bakgrunden, för att till sist blekna bort. Den nya förgrund som efter hand framträder, vilken speglar det västerländska tänkandets benägenhet att röra sig i abstrakta banor, kommer istället att bestå i lösa spekulationer kring vad som hände Jesus efter hans död. Dessa ges dessutom rollen av ett intellektuellt fundament som tron som helhet skulle vila på.
        Denna osynliga process av meningsförändring, där en konkret mänsklig livsförståelse förvandlas till abstrakta doktriner som skulle kräva ett särskilt intellektuellt ställningstagande, har emellertid sin upprinnelse i kyrkans egna lärobildningar. Redan i den apostoliska trosbekännelsen kan man se, menar Marxsen, hur det skett en omformning eller "teologisering" av det kristna budskapet. Talet om uppståndelsen framstår inte längre som ett bland andra tänkbara religiösa uttryck för en bakomliggande, omedelbar erfarenhet av själslig förnyelse, utan har objektiverats till att beteckna en separat händelse som nu måste omfattas i en särskild trosakt.
        Svaret på frågan om Jesus skulle ha trott på uppståndelsen är alltså varken ja eller nej, eftersom vårt nutida sätt att tala om uppståndelsen överhuvudtaget inte är tillämpbart på honom. Uppståndelsen var för honom ingen dogm eller trosartikel, ingen gissning om någonting konstigt och avlägset. Snarare skulle man kunna säga att Jesus är uppståndelsen i betydelsen att han i sin person förkroppsligar vad som är en väsentlig del av uppståndelsens mening. Han är den nya människa, "den förstfödde av många", som enligt den kristna tron är alla människors djupaste mål. Men vi har svårt att upphöra att se på uppståndelsen i spekulativa termer istället för att använda kvalitativa, vilket speglar kulturens makt över vårt tänkande.

MEN TRODDE INTE JESUS på en fortsättning efter döden? Knappast i vår mening som en filosofisk tanke, något som vi ibland kan undra över. Däremot förefaller det ha varit otänkbart för honom att han skulle kunna skiljas från sin "Fader" i någon absolut mening. Han levde redan i evigheten skulle man kanske kunna säga, vilket är en form av odödlighetstro som det är svårt för oss att göra oss en föreställning om, eftersom den måste förstås inifrån en stark gudsrelation.
        Ur det perspektiv jag här anlägger framstår det inte som något hot mot den kristna tron att dagens människa inte kan tro på, och mer eller mindre slutat att bry sig om talet om uppståndelsen. Vad vi har övergivit är nämligen en viss kulturprodukt, en intellektuell förvanskning, som saknar kontakt med den levande och inre grundade form av evighetstro som inte minst Jesus och de första kristna exemplifierar.
        Hos de senare, kan man ana, var odödlighetstron grundad i den inre förvissning som deras nya gudsrelation - den personliga delaktigheten i en makt som visat sig vara starkare än döden - gav upphov till. Det måste för dem ha varit otänkbart att samma Gud som radikalt förändrat deras liv skulle avbryta denna nya relation vid döden. Särskilt som de såg den fördjupade gudskontakten som enbart en begynnelse, en "försmak", på en framtida fullkomning.
        Jag ser inga intellektuella hinder för att en sådan existentiellt förankrad form av odödlighetstro, som vilar på en konkret erfarenhet i nuet (och inte på filosofiska funderingar), skulle kunna ha en framtid. Vi har aldrig tagit avstånd ifrån den, utan enbart tappat bort den genom en osynlig kulturell process.

ATT VI BLIVIT AV MED påskens djupare mening sammanhänger alltså inte med att vi skulle ha blivit mer rationella och mindre naiva, vilket är den bild modernitetens tänkande kring religionen förmedlar. Den verkliga anledningen, som jag här försökt skissera, är menar jag en helt annan: Den mänskliga erfarenheten av samtidig smärta och stark glädje, ett totalt bejakande av livet som inte utestänger mörkret utan omformar det, av djup realism och ett framtidshopp bortom allt sunt förnuft, som hör till påskskeendet, har blivit inkapslat i ett föråldrat och intellektuellt tillgjort språk - ett språk avskuret från livet.
        Det är som om vi idag bara kan ha en utvändig, teoretisk form av förståelse av vad som en gång varit ett inre, faktiskt skeende i människors liv. Kyrkans officiella språk, dvs det språk som används i gudstjänstsammanhang och vid förrättningar, utgörs i hög grad av ett slags språkliga kvarlevor. Ord och formuleringar som blivit stumma, men som tyvärr uppnått en status av helighet, av falsk oantastlighet. Det yttre ordet, mänskliga formuleringar, dyrkas istället för den livets Gud evangelierna berättar om.
        Varför vi inte kan ha en äkta tro på uppståndelsen måste förstås inifrån den situation som råder i nuet. Vi inte kan göra det omöjliga: att stiga in i och blåsa liv i ett språk som dött. Det står inte i vår viljas makt att göra något sådant.
        De tankemässiga svårigheter som talet om uppståndelsen innebär för oss sammanhänger i första hand inte med svårigheten att föreställa sig en kroppslig uppståndelse utan går betydligt djupare. Svårigheten bör snarare beskrivas som ett tillstånd av språklöshet. Att vi inte kan ta till oss det som en gång spelat en andlig huvudroll i människors liv beror på att vi saknar användbara ord och begrepp för att beskriva de speciella erfarenheter, övergången till ett nytt liv, som varit förbundna med påsken. Den intellektuella utmaningen består därför inte i att försöka bevisa att uppståndelsen ägt rum som ett objektivt faktum, utan i att hitta ett språk för de erfarenheter som en gång varit orsaken till att man efter Jesus död på korset använde sig av talet om en uppståndelse som ett naturligt uttrycksmedel.
        Att vi känslomässigt inte kan engagera oss i en kristen högtid som påsken även om vi skulle vilja, är inget vi bör känna dåligt samvete över. Vår religiösa oförmåga på den punkten behöver inte ses som en andlig brist, utan speglar, vill jag hävda, det faktum att vi är insatta i ett större skeende av frigörelse från något som inte enbart är ett föråldrat uttryck, utan även skymmer det kristna budskapets mer väsentliga sidor.
        Om det är någonting som skulle kunna beskrivas som en brist hos oss själva, när det gäller vårt nuvarande förhållningssätt till påskhögtiden, så är det att vi inte i större utsträckning tar tag i den känsla likgiltighet vi känner inför vad den befintliga religiösa traditionen har att erbjuda och söker en genomtänkt hållning till vår förlorade tro på en viss historisk utformning av den kristna traditionen. Vi skulle då medvetet kunna göra det uppbrott från det förflutna som i praktiken redan ägt rum. Det förefaller mig som om även de som aktivt vänt ryggen till den kristna tron idag lever i det förflutna, i en föråldrad och oreflekterad förståelse av vad man lämnat bakom sig.

OM VI VILL FÅ EN ANING om vad den kristna tron har att erbjuda den senmoderna människan bör vi blicka framåt. Att plocka fram medeltida mystiker och bortglömda ökenfäder ur den kristna traditionens bortglömda skrymslen är kanske lovvärt men rymmer ingen lösning för framtiden. Vi står inför ett skede i den kristna traditionens utveckling där vi kan förvänta oss något helt nytt, och därför inte i någon större utsträckning kan bli vägledda av historiska förebilder.
        Istället för att se de senaste hundra åren i väst enbart som ett andligt misslyckande, vill jag hellre, trots många motsatta intryck, se dem som något som möjliggör en djupgående andlig frigörelse.

Litteratur:

Devenish, Philip E.: "The So-Called Resurrection of Jesus and Explicit Christian Faith: Wittgenstein's Philosophy and Marxsen's Exegesis as Linguistic Therapy".  Journal of the American Academy of Religion LI/2.

Eriksson, Stefan: "Jesu uppståndelse som filosofiskt problem", Svensk Teologisk Kvartalskrift, nr 1/1998.

Marxsen, Willi: The resurrection of Jesus of Nazareth. Philadelphia, Fortress Press 1970.

Olofsson, Carl Gustaf: "Kristus är uppstånden!"  Svensk kyrkotidning, nr 16/1998.

Anmärkning: Enligt författarens önskan återges artikeln här i sin ursprungliga form, dvs som den såg ut innan den gått igenom den redaktionella bearbetningen med krav på nedkortning och vissa ändringar. Det innebär att det finns några skillnader i förhållande till texten i SvD. Mest märkbart är att de sista fyra styckena ovan inte finns med i SvD-varianten.

12.6.1999.
Debatt: Påsken, Peder och "vi". Kritisk kommentar till Peder Thaléns artikel av Olli Lagerspetz från Åbo Akademi, Finland.

Olof Djurfeldt: "Uppståndelsen har en faktisk grund". Ett kort gensvar på Thaléns artikel i Nya Dagen den 7 april 1999. (Webbpublicerad på Språk, tro och religion den 3.3.2002.)

4.9.1999. 
Peder Thalén: Kyrkan saknar ett fungerande språk. (länk till SvD:s webb).Debattinlägg den 19 augusti på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i debattserien "Kyrkan inför 2000-talet".  "Jag tror, något tillspetsat, att orsaken till krisen snarare är att kyrkan för närvarande inte har någonting att lära ut, inget att förmedla, och att det som faktiskt lärs ut är antikverat." Se också: "Med nytt språk kan kyrkan ta ledningen". Debattinlägg av Peder Thalén i Kyrkans Tidning nr 1-2/2000. (Länkarna till SvD och Kyrkans Tidning i funktion 7.1.2002.) 

Nedanstående texter på webbplatsen Språk, tro och religion anknyter på olika sätt till problematiken i Peder Thaléns artikel.

Carl Gustaf Olofsson: Kristus är uppstånden! (SKT nr 16/1998)
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en framtid? (Vår Lösen nr 8/1996)
Olli Lagerspetz: Strömlinjeformat om Wittgenstein och tro. (Filosofisk Tidskrift nr 2/1999)
John Swedenmark: Är religiösa trätor ett missförstånd? (GP, 1.3.1999)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus. Teologiska texter om innebörden i tron på den uppståndne Kristus

[bakgrundsbild]

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida
Har kristen tro en framtid? Debatt i Vår Lösen 1996-97
Budord för en modern tid - ett diskussionsmaterial
Fyra klassiska bekännelsetexter
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter

[nästa text] [föregående text]