Kristusseende och kallelse 
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus  
Gustafs videoblogg: 9. Jesu uppståndelse 

Artikel - Svensk Kyrkotidning

Artikeln är publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 16/1998. Den publiceras här med tillstånd av såväl författare som SKT. (Webbpublicering juni 1998).

www.existentiell-tro.net/ku/

Christ i Risen! 
A translation to english is available in februari 2008. 

Kristus är uppstånden!

Carl Gustaf Olofsson

Det är angeläget att ge utrymme för existentiella tolkningar av uppståndelsetron menar Carl Gustaf Olofsson. Han förespråkar dock en annan form än Bultmann och Tillich.

DEN KRISTNA PASSIONSHISTORIEN och tron på den uppståndne Kristus har fungerat som den religiösa mittpunkten i den västerländska kulturen under nästan två tusen år. Idag framstår denna 'Stora berättelse' för de allra flesta som en museal religiös kvarleva som oåterkalleligt spelat ut sin roll. Detta har också länge varit min egen syn.
        För några år sedan förändrades mitt förhållande till detta kristna nyckeldrama radikalt. Det var omtumlande! Ett för mig nytt och - åtminstone ytligt sett - mycket annorlunda sätt att förstå de bibliska berättelserna om Jesu död och uppståndelse tog form. En konsekvens av detta är att jag har börjat tro att det är fullt möjligt, rentav sannolikt, att berättelserna om den uppståndne Kristus, mot alla odds och tendenser i tiden, i en inte alltför avlägsen framtid kommer att återerövra en plats i den västerländska kulturens mitt.
        Jag ska försöka synliggöra detta annorlunda synsätt, som skiljer sig från mera traditionella kristna tolkningar, genom att berätta en historia. Den tänkta berättelsehorisonten är lärjungarnas erfarenheter dagarna efter Jesu död.

Död och uppståndelse.

Jesus var död! Och han hade blivit avrättad som den värsta sortens brottsling. Uppspikad på ett kors för att dö långsamt och plågsamt, andra till varning. Han hade dött på det mest fruktansvärda och förnedrande sätt som överhuvudtaget kunde tänkas.
        Och de som hade knutit så stora förhoppningar till Jesus och den vision av Guds rike han så ofta pratat om. Bara för ett par dagar sedan när de kom till Jerusalem hade Jesus hyllats entusiastiskt av stora folkmängder. Då kändes det som att något stort var nära en fullbordan. Allt kändes rätt.
        Nu tyckes allt slut i ett enda slag. Det som hade hänt framstod som en enda stor obegriplig, förlamande katastrof. Det var ett dråpslag mot allt de hade trott och hoppats på. Det hopp och den tro som hade växt sig allt starkare under dessa vandringsår med Jesus tycktes med ens som blåögda önskedrömmar.
        Det var svårt för lärjungarna att värja sig mot alla tankar och känslor som radikalt ifrågasatte deras beslut att lämna sina vanliga liv och följa Jesus på hans vandringar. Hade de verkligen tagit så fel? Var åren med Jesus bortkastad tid? Hade deras ofta så starka upplevelse av att det var något stort och viktigt med Jesus bara varit fromma förhoppningar och självbedrägeri?
        Mitt i den mörka, kaotiska känslostormen av sorg, katastrof, chock, förlamning, uppgivenhet och radikalt ifrågasättande av åren med Jesus händer något omvälvande. Först kanske hos någon enstaka av lärjungarna, men sedan hos allt fler i lärjungekretsen.
        Det börjar med att en stark, överraskande känsla av ömhet och medkänsla tar form och riktas mot den egna personen och det egna livsödet med alla brister, svårigheter, besvikelser, rädslor, längtan, tillkortakommanden och svek. Den innefattar även de sista dagarnas radikala tvivel, uppgivenhet och mörka tankar, och inte minst den rädsla som fått dem att svika och fly när Jesus greps. All den längtan och alla de storslagna förhoppningar som de knutit till Jesus blir till en illustration av något både djupt personligt och universellt mänskligt. Bilden är förbunden med djup, nästan outhärdlig smärta och samtidigt med en känsla av intensiv ömhet i en paradoxal förening. Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt tenderar att ge upphov till överspända och orealistiska drömmar och förhoppningar. Samtidigt som denna helt nya känsla av varm, smärtfylld och försonande ömhet gentemot den egna personen och livsödet fördjupas, börjar den också att riktas ut mot alla ofullkomliga, sköra, längtande, nedtyngda människor som med olika mått av framgång och misslyckanden försöker möta och förhålla sig till detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.
        Att se sig själv och alla andra människor ur detta perspektiv är omtumlande. Med en i det närmaste oemotståndlig kraft tycks erfarenheten säga att det finns en villkorslös och allt försonande kärlek som på ett gåtfullt sätt genomströmmar hela tillvaron och omsluter våra utsatta, bristfälliga och förgängliga människoliv. Livets svårigheter och tragik får på ett märkligt och paradoxalt sätt ett starkt gudomligt skimmer över sig. Ett helt nytt ljus har plötsligt och oväntat börjat lysa upp livet och tillvaron. Det är något radikalt nytt.
        Jesu person, hans förkunnelse och död får plötsligt mening från ett helt nytt perspektiv. Med en oemotståndlig kraft framstår det som att det var just detta nya och omvälvande sätt att se på sig själva, medmänniskan och tillvaron, som Jesus hela tiden hade pekat på och försökt göra dem delaktiga i under de år de hade följt honom. Men det är först nu sedan han dött, som denna den villkorslösa försoningens och ömhetens blick når ända in och därmed också öppnar deras egen förmåga att se sig själva och varje annan människa på detta nya och livsomdanande sätt. Det är som att Jesus finns där alldeles påtagligt närvarande och ser på dem. Samtidigt är det som att de för första gången får se såväl sig själva som andra genom Jesu ögon.
        Såväl den egna som alla andra människors existens, har blivit synlig från ett perspektiv där en djup känsla av ömhet och förbundenhet med den utsatta medmänniskan dominerar synfältet. Det ger samtidigt upphov till en intensiv önskan att varje människa skulle få uppleva sig själv och tillvaron på detta sätt. Just denna möjlighet måste vara människans storartade gudagivna möjlighet, hennes djupaste bestämmelse! Tänk om varje människa fick se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron ur detta perspektiv. Hur radikalt annorlunda skulle inte världen bli!
        I denna kedja av upplevelser och tankar framstår det som en närmast självklar sanning, att varje människa bär på möjligheten att se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron från det perspektiv som just har blivit så tydligt och verkligt för dem. Med stor skärpa tycks det vara just tillgången till detta perspektiv, som möjliggör en djupgående försoning med såväl människolivets utsatthet och förgänglighet, som med det egna livets tillkortakommanden, svek och brustna drömmar.
        Men det formas också en intensiv, smärtsam medvetenhet, grundad i djupa egna erfarenheter, om hur oändligt avlägset detta perspektiv på livet och tillvaron kan tyckas vara, trots att det är så nära. Det blir så tydligt att rädsla, misstro, motstånd mot att ta människovarandets utsatthet på allvar, 'begärelser', mörka och svårhanterliga livserfarenheter, bundenhet till materiella och sociala omständigheter, tenderar att göra oss oförmögna att av egen kraft uppfatta detta livsomdanande perspektiv. Denna medvetenhet väcker en djup och oresonlig känsla av ömhet och villkorslös förbundenhet med denna sårbara, rädda, längtande, blinda 'gudamänniska', som så ofta misslyckas och kommer på fel spår i livet.
        Visionen av människans inneboende gudomliga möjlighet tar form med en sådan påträngande kraft att den framstår som oavvisligt sann. Den utsatta medmänniskan kommer så nära att hon nästan upplevs som en del av den egna personen.
        Lärjungarnas hjärtan har satts i brand!
        Berättelsen om Petrus som tre gånger förnekar sin mästare och sedan blir förlåten av den uppståndne Jesus är ett viktigt inslag i passionsdramat. Det ligger nära till hands att tolka denna berättelse som att den omvälvande förändring av livsperspektiv som jag har försökt antyda, fick en alldeles speciell dramatisk kraft för just Petrus.

UTIFRÅN DENNA BIBLISKA och kristna referensram vill jag här kalla detta sätt att se och uppleva sig själv och varje annan människa för kristusseendet. Detta 'seende' kan bryta in i människans existens även utifrån andra religiösa och kulturella referensramar. Det kommer då också att få benämningar som inte är förbundna med det kristna trosspråket. Detta i den mån denna svårgripbara och livsomvandlande erfarenhet överhuvudtaget fångas i ordens värld, vilket inte är självklart och givet.
        När kristusseendet öppnas i människan - som aningar, glimtar eller mera genomgripande - börjar hon på allvar att brytas loss från bundenhetens och rädslans makt att styra hennes val och handlingar i viktiga och kritiska livssituationer. Kärleken, angelägenheten om medmänniskans djupaste väl, den engagerade och skapande delaktigheten i världen kan börja få övertaget visavi bundenheten till den personliga kroppsliga och sociala existensen. Inte som självutplåning och livsförnekelse utan som den djupaste bejakelsen av livet och människovarandet på ont och gott, i dess storhet och gåtfullhet, i dess skörhet och utsatthet, tragik och tvetydighet, i dess konflikter och prövningar, i dess glädje och sorg.

Korset och den messianska tidens begynnelse.

Jesu trohet in i döden mot den hjärtats röst som han har följt, blev för lärjungarna som en sista storslagen, ordlös predikan från deras lärare, vän och mästare som först slungade ut dem i outsäglig sorg och känslor av förlamande katastrof. Efter att kristusseendet hade öppnats stod det fram med otvetydig skärpa, att just Jesu trohet in i döden mot sin kallelse var av helt avgörande betydelse för den dramatiska förändringen av livskänsla och livsperspektiv, som så fullständigt oförutsägbart och överraskande hade brutit in i deras existens. De tolkade det som hade hänt som att Jesus älskade dem - och alla människor - så djupt och reservationslöst att han, när det kom till den yttersta punkten, till och med var beredd att offra sitt liv för att möjliggöra att kristusseendet skulle öppnas i dem.
        Att Jesus skulle behöva dö på detta fruktansvärda sätt för att deras ögon skulle öppnas var en påträngande och nästan outhärdlig påminnelse om deras blindhet, bundenhet och 'förstockelse'. Men i ljuset av vad som skett tycktes just detta som en ofrånkomlig och tragisk nödvändighet.
        Mitt i detta drama började visionen av den messianska framtid som Israels profeter hade siat om, att leva på ett helt nytt sätt. En värld präglad av fred och rättvisa, med människor som levde i en grundstämning av kärlek, omsorg och glädje över att finnas till, tycktes plötsligt inte bara vara något som tillhörde en avlägsen och obestämbar framtid. Det enkla faktum att kristusseendet hade öppnats hos flera personer utanför Jesus efter hans död, tycktes tydligt visa att denna messianska framtid redan hade börjat förverkligas. Innebörden i Jesu ord om 'Guds rike som alla bar inom sig' hade blivit tydliga och självklara. Samtidigt var Guds rike också den messianska framtid som hade blivit så konkret och tycktes så näraliggande.
        Visst hade Jesu förkunnelse och handlingar varit viktiga, men just detta att han hade gett sitt liv för att deras - och alla människors - ögon skulle öppnas, var den ofattbara kärlekshandling som behövdes för att öppna porten till den messianska tidsåldern. Detta var den enda rimliga tolkningen av vad de hade upplevt dessa dagar.
        Kristusseendet och tron att kristusseendet var människans universella gudagivna möjlighet framstod som själva nyckeln till denna messianska framtid. Lärjungarna uppfattade inte kristusseendet som något personligt, något som bara gällde dem och ett fåtal utvalda eller att det bara skulle gälla Israels folk. Det var något som alla kunde bli delaktiga i. Det gällde hela mänskligheten.Det framstod som människans djupaste bestämmelse, Guds avsikt med människan.
        Genom det som hade hänt hade Jesus 'återvänt från döden' och blivit närvarande och levande i deras liv på ett helt nytt och annorlunda sätt. Inte som de såg och förstod honom medan han levde och gick bredvid dem. Utan som Kristus, den gudomlige, Messias, världens frälsare, den förhärligade, förmedlaren av kristusseendet, Konungarnas Konung, Guds 'förstfödde' Son, som genom sitt liv och sin död hade öppnat porten till den messianska tidsålder som Israels profeter hade siat om. Det var något oerhört som hade hänt.
        Korset blev den märkliga symbol som kom att sammanfatta såväl detta dramatiska historiska skeende som kärnan i kristen tro. Korset, ett grymt avrättningsredskap, blev tecknet för den villkorslösa, bärande, gränsöverskridande kärlekens inbrytande i människans tidsbundna förgängliga existens genom en enskild människas liv, lidande och död. Korset 'bar' insikten att det fanns en villkorslös förlåtelse och försoning som människan kunde bli delaktig i. Korset blev också en ständig påminnelse om makten hos denna kärlek, inte minst i förhållande till hot om förnedring, lidande och död.

EN AVGÖRANDE TANKE i denna berättelse är att det var först efter Jesu fruktansvärda död som den verkliga innebörden och kraften i Jesu förkunnelse, liv och handlande nådde lärjungarnas innersta och radikalt förändrade deras liv, och då också gjorde dem delaktiga i samma kallelse som hade drivit Jesus. Det var inte deras gamla tro och förståelse av Jesus som 'återuppstod' och med förnyad kraft återvände efter dagarna av mörker, död och förtvivlan. Denna 'restitutiva' syn är annars den förhärskande bland de 'existentiella' tolkningar av uppståndelsetron som formulerats av några framstående teologer under 1900-talet. Det gäller t.ex. Rudolf Bultmanns och Paul Tillichs tolkningar. Inom svensk teologi har Sten Philipson och Henry Cöster formulerat existentiella uppståndelsetolkningar av restitutiv karaktär.
        Utifrån det 'konstitutiva' synsätt jag gör mig till tolk för, dog den gamla 'Jesustron' oåterkalleligt för att aldrig mer återkomma i samma stund Jesus dog på korset. Det var en omvälvande och radikalt ny syn på livet och tillvaron, som med en oemotståndlig kraft bröt in i lärjungarnas existens efter dessa fruktansvärda dagar. Jesu liv och verk - och död! - och vad de hade upplevt under åren med Jesus, framträdde i ett helt nytt ljus. Och för lärjungarna var det så uppenbart och samtidigt så totalt omskakande, att det var just Jesu fruktansvärda död som hade utlöst denna mirakulösa förvandlingsprocess. Det var ett oerhört och ofattbart mysterium att något så fruktansvärt hade öppnat dörren till en helt ny messiansk värld av försoning, förlåtelse och villkorslös kärlek. Samtidigt var detta utifrån lärjungarnas konkreta erfarenheter den helt ovedersägliga och ofrånkomliga sanningen.

Kyrkans födelse.

I Nya testamentets kronologi påbörjades denna djupgående förvandling av lärjungarnas liv tredje dagen efter Jesu död. Sedan dröjde det till Pingst innan den konsoliderats. Det är då lärjungarna med stor kraft och frimodighet börjar predika om det oerhörda som hade hänt. Detta markerar också punkten för kristendomens och kyrkans födelse.
        Jesus berättade aldrig närmre om hur hans kristusseende hade öppnats, det spelade ingen roll i hans förkunnelse. För apostlarna var däremot öppningen av deras kristusseende oupplösligt förbundet med den personliga relationen till Jesus - och inte minst, till hans död. För lärjungarna var det otänkbart att berätta och predika om kristusseendet som en möjlighet som varje människa bar på, utan att berätta om åren med Jesus och det drama som hade öppnat detta seende hos dem själva.
        Efter att kristusseendet hade öppnats framstod valet att bli lärjungar till Jesus som viktigt på ett nytt och annorlunda sätt. Det dagliga liv i Jesu närhet detta hade medfört framstod i efterhand som avgörande för att möjliggöra det skeende som hade lett fram till denna storslagna förvandling av deras förhållande till livet och tillvaron. Att kalla alla människor till att bli lärjungar till Jesus Kristus, blev själva kärnan i den kallelse som med oemotståndlig kraft grep lärjungarna efter påskdramat.
        Att bli lärjunge, kristen, och börja bekänna tron på Jesus Kristus, var att mer eller mindre osäkert och vacklande börja tro att man själv, såväl som varje annan människa, i all sin bristfällighet och ofullkomlighet, kunde bli sedd genom 'Kristi ögon'. Genom lärjungaskapet och tillhörigheten till en kristen församling infogades man i en 'trons livsprocess' där man kanske så småningom själv skulle skulle bli förmögen att se sina medmänniskor genom kristusseendets ögon. Och i den stund man erfarit något av detta blev det en självklar önskan att varje människa skulle få erfara detta. Denna önskan är hel enkelt invävd i kristusseendets natur.
        När man för snart två tusen år sedan skapade en gemenskap som bar upp denna tro och denna bekännelse föddes en ny kulturell-religiös form, den kristna kyrkan. Det märkliga och egenartade var, som jag har kommit att förstå det, att denna 'nya skapelse' på ett avgörande sätt förmådde förstärkta den sköra livsprocess som handlade om 'hjärtats öppnande' i samtidskulturen. I dåtidens medelhavskultur, den västerländska kulturens vagga, fick människolivets mest gåtfulla möjlighet, och samtidigt den sköraste och mest storslagna, för första gången ett sammanhållet språk och en fungerande kulturell stödform med kraft att överskrida språkliga och etniska gränser. Oavsett måttet av ofullkomlighet, framstår den kristna kyrkans födelse ur detta perspektiv, som en historisk brytpunkt i vår kulturkrets med vittgående betydelse för den gåtfulla 'skapelseprocess' som handlar om människans tillblivelse som en förnuftig och älskande varelse. I vilken mån och på vilket sätt denna skapelseprocess kommer till uttryck och tolkas i andra kulturkretsar och andra religiösa språk är en viktig och spännande religionsteologisk fråga som det inte finns utrymme att fördjupa sig i här.
        Gudstjänsten med predikan, nattvard och ett ständigt återgivande av berättelserna om Jesus blev det viktigaste sättet för de första kristna att i symbolisk form återskapa 'ett liv i Jesu närhet'. Detta var enligt lärjungarnas erfarenheter det bästa sättet - och det enda de kände till - att fogas in i en mera beständig rörelse mot den uppståndne Kristus och kanske så småningom bli fullt delaktig i uppståndelseundret.
        Dopet blev i den tidiga kyrkan den rituella handling där det medvetna valet att bli lärjunge till Kristus bekändes och manifesterades. Genom denna handling fogades man också in i kyrkans gemenskap. I nattvardsfirandet hämtade man ständigt ny näring och kraft att trots alla svårigheter, personliga och andra, att förbli i 'rörelse' mot kristusseendets öppnande. Den blev också en rituell markering att man önskade att varje människa skulle infogas i denna 'rörelse' och få del av 'Kristi kropp'. Nattvarden blev också ett återkommande firande av den messianska tidsålder som hade brutit in i historien genom Jesu liv och död.

Bortom döden.

Uttryckt i ett traditionellt kristet språk är vårt bejakande av en livsprocess som kan leda till kristusseendets öppnande, att befinna sig i 'rörelse' mot den uppståndne Kristus. Uttryckt i ett sekulärt språk innebär detta att tro att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter i våra liv och, lika viktigt, att efter bästa förmåga bejaka denna växtprocess i sig själv och i andra i sitt dagliga liv. När ens liv har fått denna rörelseriktning börjar det, oavsett brister och tillkortakommanden, på ett paradoxalt sätt att förankras i en messiansk framtid bortom döden. Man börjar få del i den 'gudomliga verklighet' man önskar ska förverkligas för en själv och varje människa. Detta 'bortom' som formas av nuets 'rörelseriktning', bryter udden av rädslan för döden. De för våra liv så avgörande grundkvaliteter som tillit, hopp och förtröstan får näring att växa och fördjupas. Det börjar bli möjligt att på ett mera djupgående sätt acceptera och försonas med den utsatthet, tvetydighet och förgänglighet som är oupplösligt förbunden med vårt människovarande. Det himmelska ljus som hela tiden genereras när vi befinner oss i denna 'rörelseriktning', oftast kanske skymt av dagens bestyr och bekymmer, kan i benådade ögonblick börja lysa upp vår utsatta tillvaro.
        Denna eskatologiska erfarenhetsdimension är oupplösligt förbunden med en levande kristen tro. Men också med varje livshållning där tron att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter utgör en grundsten, vilket innebär att ärligt och efter bästa förmåga bejaka denna utveckling i sig själv och andra.
        Vilka slutsatser vi drar om 'verklighetens innersta natur', utifrån våra erfarenheter av kristusseendet och den eskatologiska dimension som det är förbundet med, är sekundärt. När mänskliga bilder och förklaringar blir primära och börjar betraktas som kärnan i kristen tro, har bisak förvandlats till huvudsak. Då börjar våra mänskliga tankeskapelser bli avgudar som skymmer sikten mot trons centrum.
        Att däremot ägna det bästa av vår kreativa kunskapsförmåga till att fördjupa kunskapen och förståelsen av 'livets väg' kommer däremot ur det existensdynamiska tolkningsperspektiv jag försöker ge ord åt, alltid att vara ett centralt uppdrag för varje kristen och för en levande kyrka. Livets väg då förstådd som den väg eller livshållning där en grundupplevelse av mening, hemhörighet i tillvaron, försoning såväl med tillvarons utsatthet och tvetydighet som med egen och andras ofullkomlighet, kan växa och fördjupas, och som ibland leder till kristusseendets öppnande. Detta kunskapssökande handlar om att utveckla vår förståelse för den inre strukturen och kännetecknen för livets väg, vad som kan hjälpa olika människor att upptäcka den, och vad som behövs för att hålla sig kvar på denna väg i mötet med utsatthet, lidande och svåra konflikter. Det innefattar också en ständig strävan efter att fördjupa vår förståelse för de svårigheter och problem som kan få oss att tappa fästet på denna väg, för att kunna utveckla allt bättre 'strategier' mot denna olyckliga möjlighet.
        I ett kristet sammanhang allt detta genom att hämta kraft från det märkliga skeende för två tusen år sedan som resulterade i den kristna kyrkans födelse, och från den tvåtusenåriga tradition som, om än bristfälligt och ofullkomligt, burit en sammanhållen gestaltning av livets väg i den västerländska kulturen fram till vår tid. När den kristna kyrkan inte längre befinner sig i 'kunskapsfronten' när det gäller förståelsen av livets väg är den på väg att dö. Detta tycks vara kristenhetens situation idag. Denna belägenhet är inte något givet på grund av t.ex. vetenskapens och kulturens utveckling. Såvitt jag förstår finns orsakerna främst inom kyrkan och kristenheten.

En kyrka med två portar.

Jag är väl medveten om att denna berättelse om passionsdramats sista akt och kristendomens födelse, väcker många frågor i förhållande till bibelns texter och de läroformuleringar som format kristendomen sedan fornkyrkans tid.
        Ett viktigt inslag i bibelns motsägelsefulla berättelser om lärjungarnas möten med den på nytt levande Jesus några dagar efter hans död på korset, är att skildra dessa som faktiska skeenden i den fysiska, kroppsliga världen. Det gäller berättelserna om den tomma graven, lärjungen Tomas som erbjuds känna på Jesu sår, Jesus som ber om något att äta för att visa de skräckslagna lärjungarna att han är närvarande i sin vanliga kropp av kött och ben. Även Paulus utläggning av uppståndelsetron i Första Korinterbrevets 15:e kapitel är svår att tolka på annat sätt än som att han menar att tron på Jesu kroppsliga uppståndelse är helt avgörande för kristen tro.
        Dessa tydliga bibliska betoningar av den kroppsliga sidan kan tolkas som en otvetydig markering av att det sätt att närma sig passionsdramat som jag försöker ge ord åt här inte är kristet. Den andra möjligheten är att dessa tvåtusenåriga berättelser rymmer något betydligt märkligare och mer svårfångat än denna enkla och till synes självklara 'kroppslighetstolkning' ger vid handen. Det innebär i så fall att detta är en av flera möjliga kristna tolkningar av passionsdramat. (I Svensk Teologisk Kvartalskrift, nr 1/1998, finns en mycket intressant religionsfilosofisk artikel, "Jesu uppståndelse som filosofiskt problem" av Stefan Eriksson, som i hög grad är relevant för denna fråga om gränsen mellan kristet och icke-kristet. Genom en insiktsfulla analys av den 'inre strukturen' i vissa delar av det kristna trosspråket bidrar den, i min läsning, till att lägga en viktig religionsfilosofisk grund för att betrakta den typ av uppståndelsetolkning som jag här har fösökt ge ord åt som genuint kristen.)
        Evangeliernas texter om mötena med den uppståndne Kristus är, utifrån detta synsätt, berättelser som talar om den sista och helt avgörande länken i det historiska skeende som ledde till den kristna kyrkans födelse. Det är den tidiga kyrkans sätt att berätta om det oerhörda som hade hänt efter Jesu korsfästelse. Samtidigt är dessa berättelser - och evangelierna i sin helhet - ett uttryck för lärjungarnas och de första kristnas försök att förstå dessa livsomvälvande erfarenheter med hjälp av den tidens föreställningar och tankeformer. Judisk gudstro, de judiska profeternas förkunnelse och grekisk metafysik var den givna ram i vilken man försökte tolka och ge ord åt dessa erfarenheter.
        Mycket talar för att den allt överskuggande angelägenheten med de evangeliska berättelsernas tillkomst, var att försöka få andra människor att förstå det oerhörda som hade hänt. I detta perspektiv framstår evangelierna som en blandning av vittnesbörd, förkunnelse och konstnärlig gestaltning. Allt underordnat syftet att försöka dra in människor i Kristustrons messianska förvandling av det egna livet och världen. För apostlarna och de första kristna var detta tveklöst en angelägenhet för hela mänskligheten.

FÖR MIG ÄR DET NUMERA UPPENBART att det finns en 'andra port' in mot kristendomens centrum, bredvid den 'traditionella port' som kyrkan synliggjort och vårdat genom sin tvåtusenåriga historia fram till nu. Den kan kallas den 'existentiella trons port'. Tvärtemot alla konventionella föreställningar om innebörden i kristen tro, förutsätter det kristna troslivet under denna port inga föreställningar om en personligt handlande gud som kan gripa in i våra enskilda liv med gåvor och prövningar, ett liv efter döden eller att Jesus kroppsligen skulle ha uppstått från döden.
        Jag är väl medveten om att detta är en utmanande och svårsmält tanke för många. Inte desto mindre lever denna vision av 'de två portarnas kyrka' med stor kraft för min inre blick. Förutsättningen för att denna 'existentiella port' ska bli en realitet är dock att det finns församlingar som vill att deras kyrka ska ha 'två portar'. Det behövs präster som vill tjäna under 'den existentiella trons port'. Det förutsätter en kyrkoledning, centralt och på stiftsnivå, som accepterar de församlingar som vill realisera 'de två portarnas kyrka'. Och inte minst krävs det ett gediget och engagerat teologiskt arbete för att stadigt förankra den 'existentiella trons port' och 'de två portarnas kyrka' i den kristna lärotraditionen.
        Idag är kyrkan en marginell kraft såväl i det stora flertalet människors liv som i kultur och samhällsutveckling. Den är präglad av ett stort mått av hjälplöshet inför dessa dystra realiteter. I förverkligandet av de två portarnas kyrka tror jag att kyrkan skulle förvandlas till en viktig skapande kraft i kulturens och det demokratiska samhällets mitt. Den skulle på nytt bli ett synligt och viktigt stöd för människor att medvetet välja, stå kvar i och fördjupa vad jag i en annan artikel kallar 'delaktighetens livshållning' ("Har kristen tro en framtid?", Vår Lösen, nr 8/1996). Att aktivt bejaka delaktighetens livshållning innebär att befinna sig i rörelse mot kristusseendets öppnande oavsett om man är medveten om denna 'rörelse' eller ej. Med tanke på hur osäkra, bristfälliga och sköra vi vanligtvis är, så är det av central betydelse för såväl våra enskilda liv som för vårt samhälles vitalitet och andliga hälsa att det i kulturen finns ett tydligt och igenkännbart stöd för denna livshållning och denna 'livsrörelse'. Det stödet finns inte idag. Jag tror att detta från begynnelsen har varit den kristna kyrkans uppgift. Och är det även nu och i framtiden. (Se också "Kallad att vara ett ljus i världen", Vår Lösen, nr 5-6/1997.)

BLOTTA EXISTENSEN av de två portarnas kyrka skulle vara som ett mäktigt utropstecken i vår kultur om att det finns ett djup och en universalitet i kristen trostradition som idag är närmast omöjlig att uppfatta. Kyrkan skulle få ett skimmer av gåtfull poesi som talade om människolivets utsatthet och tvetydighet och samtidigt om kärlek, dialog och gränsers överskridande. Detta poetiska utropstecken skulle på ett nytt och annorlunda sätt tala om hopp och framtidstro i en tid när mänskligheten står inför stora och ibland till synes oöverstigliga problem.
        Man kan säkert av olika välgrundade skäl tycka att denna vision av 'de två portarnas kyrka' är helt orealistisk. Till det kan jag bara säga att de flesta visioner är orealistiska. Likväl händer det att det till synes orealistiska förverkligas.

Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus.
Teologiska texter och länkar. På webbplatsen finns en samling texter från kristna tänkare och teologer som i någon mån sätter in diskussionen i "Kristus är uppstånden!" i ett teologiskt och kyrkligt sammanhang. Karl Barth, Athanasios, Paulus och Paul Tillich är några av namnen. 

Artiklar med anknytning till problematiken 
i denna artikel.

Peder Thalén: "Skulle Jesus ha trott på uppståndelsen" (Svenska Dagbladet)
Olof Djurfeldt: "Uppståndelsen har en faktisk grund". Ett kort gensvar på Thaléns SvD-artikel i Nya Dagen den 7 april 1999. (Webbpublicerad på Språk, tro och religion den 3.3.2002.)
Olli Lagerspetz: "Påsken, Peder och "vi"". Kritisk kommentar till Peder Thaléns artikel ovan. (debatt)
Carl Gustaf Olofsson: "Har kristen tro en framtid?" (Vår Lösen)

[bakgrundsbild]

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsidan
Har kristen tro en framtid? Debatt i Vår Lösen 1996-97
Budord för en modern tid
Fyra klassiska bekännelsetexter 
Kristusseende och kallelse 
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson 
Gustafs videoblogg 

www.existentiell-tro.net/ku/