Biskop John S. Spong
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion

Artikel - Coniunctio

Artikel publicerades i Coniunctio nr 1/2004. Såväl artikelförfattare som Coniunctio har gett sitt tillstånd till webbpubliceringen. (Webbpublicering 13.2.2004). 

Det gamla finns inte mer

Marianne Blom

"Det gamla finns inte mer", skriver den episkopale biskopen John Shelby Spong (USA) i "A New Christianity For A New World" med underrubriken "Why Traditional Faith Is Dying & How A New Faith Is Being Born" (2001).
     Boken är en uppgörelse med den kristna tradition som har bundit människor i dogmer och i ett språk som förlorat sin gamla betydelse. Men den är också ett svar på kyrkans stora kulturella och teologiska problem, gudsbilden, Kristusförståelsen, hur Bibeln ska tolkas, vad bön egentligen är och det ondas problem. Spong åberopar också C G Jungs teori om skuggan som en upplevbar aspekt i både gudsbilden och människans psyke och bekänner sig f ö till den liberalteologiska tradition som inleddes med Rudolph Bultmann, Dietrich Bonhoeffer och Paul Tillich, alla födda i slutet av 1800-talet. Deras "avmytologisering" träffade kristenheten en smula abrupt, men nu lever vi i en ny tid, det tredje millenniet, som måste innebära förändring eller som till och med handlar om kristendomens överlevnad. Bakgrunden beskriver han närmare i boken "Why Christianity Must Change Or Die" (1998).
     Det gamla religiösa språket är slitet, ibland helt livlöst. Vår tids medvetenhet kräver ett nytt språk och en ny laddning av gamla symboler. Som också Jung oförtröttligt påpekade, måste en religion och dess teologi svara mot människans erfarenhet och ta hänsyn till allt nyvunnet vetande. Långtgående reformer som utgår från det personligt upplevbara är 

"Levande tro tycks ha förvandlats till satser, kristlig hängivenhet till kristologi, brinnande hopp om gudsrikets ankomst till dogmer om odödlighet och förgudning, profetior till teknisk exeges och teologi samt andens tjänare till prästerskap. Bröder och systrar ställs under förmyndare, under och helanden försvinner eller blir prästerliga påhitt, brinnande böner blir högtidliga hymner och liturgi och anden själv blir lag och tvång."

(Ur "What is Christianity?"; övers. fr eng.)

Och det nya är ännu inte här

Hur kommer då tankar på en ny reformation att tas emot? Ja, fientlighet är att vänta från många traditionellt religiösa med sin "stamkultur" och sina krav på de kristna formernas eviga giltighet. Kanske vill man inte heller avstå från den tro som hjälpligt fyller trygghetsbehoven? Till oss alla säger Spong: Vi måste bli myndiga och religiöst vuxna. Utmaningen är nu att avstå från all falsk trygghet. "Before God and with God we live without God", sade en gång Dietrich Bonhoeffer.
     Vi befinner oss i ett religiöst ingenmansland och trevar oss fram. Hur ska vi idag förstå texter som skapades i en tid när man inte gjorde skillnad på existentiella fakta och mytologisk sanning? Bibeln vimlar av påståenden som blandar historiska skeenden med mytiska. Det fanns vid texternas och Bibelns tillkomst inget behov av att skilja fakta från myt, så som vi sedan lärt oss via ett vetenskapligt tänkande. Bibliska sanningar meddelades i en tid, när jorden var platt och Gud uppe i himlen och när patriarkatets kvinnosyn innebar att "Guds son" måste födas av en biologisk jungfru.
     Följande fundamentalistiska satser kan enligt Spong ses som bakgrunden till motståndet mot en ny kristen trostolkning:

• Bibeln är verbalinspirerad (s k bokstavstro)
• Jungfrufödseln var ett fysiskt faktum
• Kristi korsdöd åstadkommer försoning Gud-människa
• Kristi uppståndelse var kroppslig
• Domens dag och Kristi återkomst är konkret verklighet.

Ett nytt gudsbegrepp

Ett nytt gudsbegrepp kan hämtas från människans djupare andliga erfarenhet och särskilt från den mystik som inte gjort sig beroende av begränsande former och färdiga tilltal. Mycket av det vi upplevt som kristet och heligt är förknippat med en personlig Gud, som vi därför ständigt frestas att hålla fast vid. Den Guden kan beskrivas som ett "väsen med övernaturlig, makt, utanför världen men ibland verksam i den". Bl a Jung hade svårt att tro på en sådan Gud, där allt som refererar till Gud är något absolut, något som förväntas stå i ett förhållande till människan som alltid kan erfaras positivt. Vår ökade medvetenhet, liksom vetenskap, konst och mystisk erfarenhet kolliderar alltså med ljuset, kärleken, allmakten och faderligheten som enahanda gudsattribut. Kristendomens gamla gudsbild har förlorat sin attraktionskraft och människans medvetande börjar öppna sig för en ny - till en början parallell? - definition av Gud som Allt Varandes Grund (The Ground of All Being).
     Är då Gud själv i fara, om vi överger det enbart personliga tilltalet? Nej, säger Spong, inte om vi verkligen vill mogna och upphöra att enbart vara "barn" till en himmelsk förälder! Om Gud är i oss alla och den yttersta grunden till all kärlek, då kan allt ges bort och allt riskeras. Alla försvar kan slopas. Och alla kulturella säkerhetssystem också. Det kräver att vi blir fullt ut oss själva, att vi genomgår vår individuationsprocess så långt möjligt. Det gör ont att växa och vi kommer att utsättas för faror. Men vi är inte ensamma och den Gud som inte tål ett nyvunnet vetande är ingen Gud att ha!

En ursprunglig Kristus

Också Kristus, som främsta symbol för vår troshistoria, måste omtolkas, eftersom den gamla gudsbilden krympt det kristna livet. Jesus är människa - men själva betydelsen av att vara människa håller på att förändras! Gränsen mellan mänskligt och gudomligt är konstlad och suddas ut allt mer. Mänskligt och gudomligt kan inte förbli åtskilda, utan kommer att blandas och "invadera" varandra. Vi behöver en teologi som bevarar det gudomliga, men inte som en övernaturlig Gud, utan som en som gör Allt Varandes Grund synlig och känd.
     Här berör Spong frågan om hur traditionell bibeltolkning är ansvarig för de nämnda fundamentalistiska satserna. Han menar, att vi måste börja läsa Bibeln "kronologiskt". Ju tidigare texterna har kommit till och skrivits ner, desto närmare står de det ursprungliga skeendet kring Jesu person. Och ju senare de kommit till, desto mer är de påverkade både av samtida myter och av kyrkans växande behov att dogmatisera och få makt över trosfrågorna.
     Hos Paulus och Markus (60-tal), liksom i det apokryfiska och kanske tidiga Thomasevangeliet (gömt och hittat 1945), finns ingen ting om jungfrufödsel; hos Paulus heller ingenting om under, korsfästelse och himmelsfärd. Jesus upplevs och beskrivs närmast som en gudsnärvaro. På 80-90-talen kommer Matteus och Lukas in i bilden och ger sina tillägg till tolkningen av Jesus Kristus. Nu är han inte längre riktigt "mänsklig" - hans far var helig ande och modern en jungfru.
     Markus saknar också en berättelse om Jesu uppståndelse och egentligen finns det ingenting som säger, att uppståndelsen var i modern mening kroppslig. Berättelserna bör ses som symboliskt skildrade erfarenheter.

Om man fortsätter att läsa Nya Testamentet "kronologiskt", tycks Jesu mänsklighet avta mer och mer och hans gudomlighet tillta. Några årtionden efter texternas tillkomst var trossystemet fullbordat. Jesus var Gud och människa, en trossats som till och med försvarades med hot om dödsstraff.
     Myten om syndafall-försoning är också ett problem. Om människan inte föds med "arvsynd", bortfaller ju också tolkningen av Kristi korsdöd som försoning för denna "synd". Spong är också tveksam till nattvardstolkningarna, både den katolska och den protestantiska, med tanke på att Kristi offerdöd snarast är en kyrkans konstruktion. Största problemet är dock skapelsetron att människan var fullkomlig redan från början, före "fallet", eftersom vi numera vet, att skapelsen pågår hela tiden och vi varken föds eller dör fullkomliga. Egentligen har alla trosdoktriner "stängt in" Jesu liv i en döende trostolkning och vår tids människor börjar tröttna på att man talar olika "språk" i samhället och i kyrkan. Myterna behövs - men inte som beskrivningar av faktiska skeenden. Lösningen ligger i att börja berätta om Jesus på ett nytt sätt.

Och en ny bild

I Matt 15:15 frågar Jesus vem lärjungarna säger att han är. Och Simon Petrus svarar : "Du är Messias, den levande Gudens son." Kan det svaret uppenbara en ny mening? Kan vi beskriva Jesus utan att tillgripa inkarnationen och treenigheten? Spong ger följande bild: Jesus var en man med större djup och mer liv än någon annan. Han visar en väg till gudsriket och hur alla murar mellan människor kan rivas. Han kallar oss att överskrida alla gränser mellan folk och raser: "Nu är ingen längre jude eller grek" (Gal 3:28) och "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar" (Matt 28:19). Vi möter en universell Kristus, fördomsfri och mycket mänsklig - också ifråga om kön och sexualitet. Han vänder sig till alla, rena och orena, sjuka och friska; han står över sabbatsbudet och fördömer inte äktenskapsbryterskan. Han visar vägen till en ny mänsklighet, där Gud inte kan begränsas till något religiöst system. Målet är det viktiga, inte den individuella vägen. Han äger inte sitt liv och kan därför ge bort det. Han tar risker och sätter aldrig säkerheten främst. Allt Varandes Grund kan erfaras genom Jesus som är "Guds ord" - men inte Gud! Han är gudsnärvaro, en port, en öppen kanal.
     Även andra än Jesus förkroppsligar det gudomliga, t ex Buddha, Mohammed, Hildegard av Bingen, Gandhi, Buber och Dag Hammarskjöld. Skillnaderna är gradskillnader!

Det finns ingen arvsynd. Det onda är verkligt

C G Jung vände sig med kraft mot begreppet "privatio boni", det vill säga det onda definierat som en frånvaro av det goda. Det onda är verkligt och en väns proklamation "det måste gå att vara kristen och intellektuellt hederlig" kommer för mig vid läsningen av Spong. Erfarenheten säger oss att gott och ont tillhör människan ("are intimately united"), men inte som något biologiskt arv. Det onda kommer, säger Spong i likhet med Jung, ur vår medvetenhet och ur kampen för vår överlevnad. Framför allt det sista ligger bakom krigen, slaveriet, apartheid, kvinnoförtrycket, homofobin etc. Några förminskas eller dödas för att andra ska leva! Vi är inte "fallna", utan ofullkomliga. Liksom den jungianske analytikern Edward Edinger talar Spong om hur skuggan måste tas in i både gudsbilden och människosynen. Satan - som extern gestalt - är på väg att lämna vårt medvetande, men ont och gott fortsätter att vara bundna till oss och till varandra. Kyrkans roll är att låta de splittrade delarna förenas och människans kallelse är att alltid "praktisera helhet". Vägen dit, skulle Jungvänner säga, är människans individuationsprocess som en erkänd del i en ny kristendom.

Från mission till universalism

Kyrkan måste överge alla anspråk på makt och överhöghet, också som en markering i förhållande till det förflutna. Religion får aldrig mer brukas som försvar för kolonial erövring och Allt Varandes Grund kan inte begränsas till något religiöst system. Detta behöver dock inte leda till någon förlust av den gudserfarenhet som möter i Jesus Kristus.
     Kristendom, säger Spong, kommer även fortsättningsvis att vara hans väg till Gud.- men inte allas! Förhoppningen är att systrar och bröder i de stora världsreligionerna ska erfara sina vägar på ett liknande sätt och undvika gamla begränsningar. Begreppett "ground water" som symbol för det gudomliga har föreslagits av den amerikanske teologen Matthew Fox. Det gör det möjligt för alla att både söka den egna religionens källflöde och bejaka andras sökande.

Vad handlar då bön om?

Spong citerar här Pauli ord "... be ständigt..." (1 Tess 5:17) och Jesu ord "Be, och ni skall få" (Matt 7:7). Men om vi inte får vad vi ber om? Hur handskas vi med brist på bönhörelse? Spong återger en dikt av den walesiske prästen och poeten R. S.Thomas.

Det klarnar
Jag ber inte som förr i tiden,
Gud. Mitt liv är inte vad det var.
Då skulle jag ha bett om läkedom,
nu går jag till doktorn.
Länge skulle jag ha knäböjt,
brottats med dig,
tröttat ut dig: Hör min bön,
Herre, hör min bön.
Som om du vore döv, har myriader
dödliga fortsatt med sina bönerop
och förklarat din tystnad
med sin egen ovärdighet.
Det börjar klarna,
att bön handlar om något annat.
Om utplånandet av alla skillnader,
om att jag blir medveten
om mig i dig och om dig i mig;
om ett uppstigande ur naturens ungdomstid
till medvetandets vuxna geometri.
Eftersom vår väg går i cirkel,
leder den inte tillbaka
till den trädgård där ormen spökar,
utan framåt till den stora stad
av glas som är andens laboratorium.

(övers. M. Blom och O. von Friesen)

Kan och bör vi upphöra att be till en personlig Gud, även om det börjar klarna att bön också handlar om något annat? Den personliga relationen till Gud med tilltal och samtal är nyckelord i vår tradition. Men Spong säger provokativt: Blir vår bön mest som en önskan till jultomten? Det vill säga fortfarande som våra förfäder tänkte, när de i ångest vände sig till en beskyddare, en himmelsk förälder. Och när vår bön inte blir uppfylld, gör vi som i R.S.Thomas dikt? Förklarar "Guds tystnad" med vår egen ovärdighet? Eller säger vi oss kanske, att Gud ville något annat? Till och med att Gud inte räckte till?
     Sanningen är att vi tills vidare får leva med sjukdom och död och förluster som existentiella fakta! Bön är en kontakt med min längtan att bli den jag är, bli fullt mänsklig, så att jag kan ge mer till andra. Bönetid är tider då man aktualiserar livets djupdimension och söker Gud inom sig i meditation och kontemplation. Bön behöver inte "löna sig"! Bön som inte blir uppfylld har ändå sitt värde. "Be ständigt" är en livsstil snarare än en serie handlingar. "Prayer becomes living".

Behövs kyrkan?

Om kyrkan överlever, vet vi inte. Vad vi tror är, att människan alltid kommer att behöva platser, där hon kan lovsjunga Gud och fira vad människan är, dela erfarenheten att vara människa. Bibelns berättelser ska fortfarande reciteras och tolkas för sin samtid, liksom också andra berättelser ur människans långa utvecklingshistoria, ja, allt som hjälper oss att minnas vår förbundenhet med allt levande, det ömsesidiga beroendet mellan alla delar av skapelsen. Medvetandets gåva behöver hedras och vi måste ge plats för vår rädsla för begränsning och död. Alla människors enhet ska poängteras, kyrkan verka för att minska klyftan mellan rika och fattiga och bekvämlighet och ekonomisk tillväxt aldrig sättas före kommande generationers behov.
     Det liturgiska språket bör ses som poesi och symbolik och samtidigt bör vi arbeta med ett nytt språk för undervisning och förkunnelse. Hur uttrycker man t ex erfarenheten av uppståndelse? Och hur finna ord för ett dop som inte befriar från något "syndafall"? Kan vi tolka kommunionen alltmer som en agape-måltid? Eller kanske som junganalytikern Edward Edinger föreslår, att se den som en måltid där vi får symbolisk del av den "hela människan" och samtidigt bekänner vår delaktighet i det kristna dramat genom att fullgöra vår individuation?
     Spong kallar den nya kyrkan en "ecclesia", det vill säga de som är kallade ut ur det gamla - och därmed hamnar i en "exil". Om vi vill vara med, bör vi röra oss i riktning mot ett språk som talar om försoning mer som en livslång, individuell process med Kristus som förebild, mindre som en för länge sedan fullgjord och avslutad akt.
     Ecclesia ska vara ett centrum för omsorg, för människor att tillsammans möta livets svårigheter, liksom en plats för personlig växt, bortom "stamkulturen", bortom kön och religion.
     Ledare kommer alltid att behövas, men inga "allvetande föräldragestalter" eller "kungligheter på tronen". Den heliga erfarenheten är evig och kommer alltid att ropa på ny gestaltning. Auktoriteten ska ägas gemensamt av alla. Minns Jesu ord enligt Joh. 10:10: "… jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd."

Ecclesias ansikte utåt

Betyder det då något för världen, om vi inte längre definierar Gud i enbart personliga termer? Det beror på hur vi går tillväga. Vi får inte falla för den gamla frestelsen att hävda någon överhöghet. Mångfald och frihet ska kunna erfaras, gammalt och nytt få existera sida vid sida. Men vi får inte glömma den nya generationens krav på att möta respekt för vetenskapen och att få möta ett språk i tiden. Det innebär, att budskapet också måste kunna förstås politiskt och vara emot alla begränsningar såsom patriarkat, rasism, homofobi och ekonomiskt förtryck. Ecclesia ska alltid vara mottaglig för kritik och handling ses som viktigare än lärosatser. Ingen får längre ta monopol på sanningen. Vägen ligger öppen mot det universella.

Det personliga åtagandet

Vad gäller då mig själv, när utmaningarna kommer och dramatiska förändringar väntar? Spong menar, att vi som vill ta ansvar måste visa var vi står. Politiska och etiska kompromisser som är oförenliga med kristen tro måste lämnas, liksom den patriarkaliska strukturen, alla fördomar om ras och kön och också föreställningen att våra dogmer är oföränderliga och de heliga texterna felfria. Vi måste lämna illusionen att någon äger den rätta tron. Spong fortsätter:

- För egen del kan jag aldrig lämna min gudserfarenhet och inte heller den väg till det gudomliga som jag själv funnit i Jesus Kristus. Han är min väg - men därför inte allas!! Aldrig mer vill jag nära mitt ego genom misstänkliggöranden av andras heliga väg.
     Jag vill avlägsna mig från en del gamla trossatser och symboler och gå ut i den exil, där allt till en början kan tyckas förlorat. Men min tro är att vi ska finna gamla eller nya platser där vi kan lovsjunga Gud och skapa nytt liv i traditionen.
     Jag har försökt lämna de alltför mänskliga epiteten på gudomen och närma mig en Gud "bortom". Den Gud jag vill räkna med är inte ett "väsen", utan Allt Varandes Grund för alla människor.
     Det är lätt att förstå varför vi fruktar och motsätter oss förändring. Vi kommer att uppleva ensamhet och ångest - men också befrielse, när vi erfar att vi bärs av själva livsgrunden och inte bara av en himmelsk förälder. Jag vill sträva efter självständighet och mognad i min tro, inte vara barnsligt beroende.
     En ny trosgemenskap är på väg att växa fram, inte som satser att sätta tro till, utan en livshållning. Den drar till sig både en del kyrkvana och de många sökarna, bland dem de utstötta och alienerade, liksom de öppna, ärliga och tvivlande. Vi börjar uppleva en ny sorts släktskap med varandra på grundval av gemensam erfarenhet, inte på någon religiös hierarkis önskemål eller order!

-Gör mig sällskap i den nya exilen, säger John Spong. Välkomna en ny reformation!

Aktuella böcker av J. S. Spong:
Rescuing the Bible from Fundamentalism (1991)
Why Christianity Must Change or Die (1998)
A New Christianity for a New World (2001)
Förlag: Harper San Francisco

[bakgrundsbild]

Biskop John S. Spong
Existentiell livssyn - kristen tro?
Har kristen tro en framtid?
Artiklar publicerade på Språk, tro och religion
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)
Tro och vetande 2002
Jesusdebatten 2003

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson