Det var mitt i vänsterengagemangets tid och jag var ung, sekulariserad
liberal, som sökte de kristna rötterna i kulturdebatten. Varför blev jag då så
missnöjd med den renommerade kulturtidskriften Vår Lösen och så
nöjd med katolikernas Signum?
Därför att jag i Signum fick just det jag
sökte: teologiska perspektiv, vida internationella utblickar. Medan man i Vår Lösen
fann samma samhällsinriktade, socialetiska debatt, som man fann överallt annars. Det var
självklart inte utan sin poäng, kyrkan ansågs dåförtiden som en tämligen konservativ
institution och den vanligaste sekulariserade kritiken mot kristendom och kyrka var
anklagelserna för bortvändhet. En inriktning på en annan värld, när människorna
borde satsa all sin kraft på att göra denna värld bättre.
Efteråt kan man ju undra hur mycket som
egentligen berodde på det protestantiska arvet. Dessa flitiga lutheraner med sina
äppelträn! Det tål att reflektera över, att denna kristna vänster, som man som rå
kulturradikal betraktade som tomtar på den marxistiska vagnen, visat sig ha det mest
hållfasta av alla vänsterengagemang. Bl.a. därför att man var helt oberoende av
marxistiska dogmer och kanske också av ett inomvärldsligt hopp. Att världsrevolutionen
uteblir, betyder mindre för den som har andra uppdrag och vars Gud, i sin mänskliga
gestalt är en förlorare.
Tittar man på 90-talets Vår Lösen är det
sig ganska likt sedan 60-talet. Detta trots att tidsklimatet är ett annat, milt sagt. Men
Vår Lösen har blivit sin hållning trogen. Bekymrad över verkligheten och och
människornas rika nöd. Kanske är det mest typiska ändå öppenheten. Det slår mig
när jag ser hur stor roll New Age och nyandligheten spelar i det senaste årets debatt.
Man vidgar vyerna genom att ta del av och svara på allt som rör sig i kulturen. Det
motverkar kristen inskränkthet. Men är lite frustrerande När man kommer utifrån. Och
vill motverka sin egen inskränkthet. Man söker sig till de kristna tidskrifterna för
att lyssna på de kristna och finner dem fullt upptagna med att lyssna på andra. Just så
kan paradoxen beskrivas.
Dock utan teologisk debatt är inte heller Vår
Lösen. Lars Thunberg presenterar den intressante kristne tänkaren Berdjaev. Och i årets
sista nummer finns en intressant debatt mellan en lekman och en professor i systematisk
teologi. Carl Gustaf Olofsson finner att
kristendomen, som han länge tyckt vara ointressant, har en ofullgjord etisk uppgift.
Tron må vara förlegad, men utan kristendomen går en etisk-existentiell dimension
förlorad. Det låter ju som ett vanligt käckt förslag till kristendomens reformering,
och teologiprofessor, Werner G. Jeanrond,
svarar rimligt nog att det just är tron som är det väsentliga för kristendomen.
Ändå är jag övertygad om att Olofsson säger något mycket intressantare än så. Och
i mitt bakhuvud ekar ett ord från en annan teolog, framlidne Per Frostin, nämligen:
"Det viktiga är inte att människor tror på Gud, utan att Guds vilja sker".
Ingenting kan ju vara banalare än talet om
moral. En samlingspunt för kristna moralister och icke-kristna moralister. Suckar man
dessutom över tidens moralupplösning, är det parodiska skimret av kverulantisk
moralkonservatism oundvikligt. Olofsson talar om något helt annat. Han talar om
delaktighetens dimension, om förbundenheten med medmänniskan. Han talar inte ens om
moral, utan om en existentiell dimension som är hotad. Det slår mig att han har rätt.
"Vem ifrågasätter egentligen att altruism är bättre än egoism?", kan man
invända. De tuffaste nyliberalerna, Ayn Rand med anhängare, men de är ju så få och
så extrema. Men jag tror det i hög grad pågår en förskjutning. Finns det ett
moraliskt problem, så beror det nog inte på att människorna inte längre känner till
tio Guds bud och vägrar följa dem.
Det är lätt att se att spridandet av denna
känsla för delaktighet kan te sig som en lika viktig del av det kristna uppdraget som
vad som helst annat. Och om tron är omöjlig för många människor och kristendomen
marginaliseras, vem ska då överta uppgiften att sprida denna del av budskapet. Var finns
den sekulariserade motsvarigheten till prästerskapet? Först tänkte jag på diktarna.
Men konsten har så många uppgifter och det är tveksamt om den bör predika. Tittar man
på funktionen är det väl helt klart, vilka som övertagit prästernas roll.
Programledare i TV och tidningarnas ledarskribenter, där ledarskribenterna naturligtvis
är prästerskapet, värdiga och upphöjda, och programledarna de mera folkliga men
inflytelserika predikanterna. Men till och med de allvarligaste ledarskribenterna gör ju
en full i skratt om man tänker sig att de skulle kunna förmedla någon djupare
existentiell sanning. Just den formen av andligt ledarskap tycks de patetiskt oägnade
för. Så nog har Carl Gustaf Olofsson fått syn på ett dilemma.
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en
framtid?
Werner G. Jeanrond: Kyrkans budskap och samtidens krav
Carl Gustaf Olofsson: Kallad att vara ett ljus i världen
Språk, tro och religion
- webbplatsens förstasida (extern)
Existentiell livssyn - kristen
tro? - bok/titelsida (extern)
Tema kristologi: Tron på den uppståndne
Kristus (extern)
Budord för en modern tid - ett
diskussionsmaterial (extern)
Artiklar, debatt och recensioner
från dagspress och tidskrifter (extern)
Gustafs
videoblogg
[Har kristen tro en framtid - förstasidan]
www.existentiell-tro.net
|
Tidskriftskrönika - Sveriges Radio