[Har kristen tro en framtid - förstasidan]

list av lind

Länk till webbplatsens förstasidaArtikel / replik - Vår Lösen
Svar till professor Werner G. Jeanrond.

 

Kallad att vara ett ljus i världen.*

Carl Gustaf Olofsson

 

Författaren menar att en hel del i professor Jeanronds svar tyder på att han inte har förstått de centrala tankarna i artikeln "Har kristen tro en framtid?". En viktig sida av svaret är därför att försöka förtydliga innebörden i den "existentiella sida" av kristen tro som är problematikens centrum.

Artikeln är publicerad i tidskriften Vår Lösen nr 5-6/1997, (s. 423-425).

 

 

Kristen kärlek.

I första halvan av artikeln "Har kristen tro en framtid?" (Vår Lösen, nr8/1996) försöker jag kort ge ord åt vad jag menar utgör en 'existentiell sida' i klassisk kristen tro. Denna komprimerade trosanalys används sedan för att diskutera kristendomens marginalisering från en ny och annorlunda infallsvinkel.
        Professor Werner G. Jeanrond kan inte uppfatta någon förbindelse mellan kristen tro och den existentiella trosproblematik som tas upp. Utan att det sägs rakt ut blir detta kontentan av hans replik (samma nummer av Vår Lösen). Redan i inledningen placeras min diskussion in i den "välkända kör, som beklagar, att den kristna tron inte längre gör det som samhället så länge förväntat av den, nämligen att förse med det sociala kitt, som kan hålla ett i övrigt fragmenterat samhälle samman" (s.673). Han utläser i min diskussion en typ av utifrån kommande instrumentella krav och förväntningar på kyrkan som ofta har formulerats av 'kulturkristna' och som kyrkan bestämt måste avvisa. Jeanrond kan inte kan se hur den typ av förväntningar som han menar min diskussion representerar, kan tillmötesgås "utan att kyrkans plats i samhället samtidigt försvagas" (s.673-674).
        Jeanronds replik har gjort mig ganska brydd. Men den har också gjort mig medveten om en viss otydlighet i min artikel som kan ge upphov till missförstånd. Jag ska därför försöka göra några förtydliganden.
        Som svar på Jeanronds uttalat 'instrumentella tolkning' av syftet med min artikel skulle jag vilja säga ungefär följande. Vad jag försöker säga är att när den 'existentiella sidan' i kristen tro är tydligt närvarande i bekännelse och förkunnelse, skapar kyrkan kultur i 'distraktion', för att använda ett uttryck i ledaren till samma nummer av Vår Lösen. Jag menar också att mycket talar för att denna 'existentiella sida' i kristendomen har haft en avgörande betydelse för framväxten av det demokratiska, människorättsorienterade samhället.
        Men, och detta är mycket viktigt, jag menar att kyrkan har haft denna betydelse just genom att stödja en livsprocess hos den enskilda människan som handlar om 'hjärtats öppnande' och vars huvudkonturer jag sammanfattat i beskrivningen av 'delaktighetens livshållning'. Den andra och minst lika viktiga sidan av detta, är den levande kyrkans betydelse för att minska sannolikheten för att människor ska fastna i den 'livsurholkande' och meningsupplösande livsprocess som jag har försökt fånga i beskrivningen av 'likgiltighetens livshållning'. Att fastna i denna livshållning med dess obevekliga urholkning av mening, relationer, värden och framtidstro, är alltid tragiskt för den enskilda människan. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet.
        Att bidra till att hindra att denna livsurholkande process får grepp över en människas liv är, ur det perspektiv jag gör mig till tolk för, en kärleksgärning. Det är en än större kärleksgärning att bidra till att förmedla något av den kraft som gör det möjligt för en människa som har fastnat i denna olyckliga livsprocess, att bryta sig loss och i stället etablera en livsprocess där delaktighetens livshållning och den 'existentiella tron' får övertaget. När detta sker 'blir det jubel och fest i himlen'. Detta oavsett de konfessionella uttrycken. Detta gäller enligt min mening en central aspekt av den kristna kärleken.
        Vad jag också försöker säga är att när denna 'existentiella sida' är levande och verksam kommer såväl kyrkans stöd för 'delaktighetens livshållning' som dess kraft att hindra att 'likgiltighetens livshållning' får grepp om människors liv, att sträcka sig långt utanför den gudstjänstfirande församlingen. Kyrkan fungerar då som 'ett ljus i världen'. Genom själva sin existens är den då en förmedlare av den kristna kärlek, vars djupaste syfte är att försöka hindra att människoliv går om intet i meningslöshet, hopplöshet, självförakt och ytterst i destruktivitet och ondska. I detta perspektiv är den kristna församlingen till 'för världen' och inte främst för att odla de enskilda församlingsmedlemmarnas andliga liv. Samtidigt är församlingens stöd för att fördjupa den personliga tron, nödvändigt för att kyrkan ska kunna fortsätta att vara 'ett ljus i världen'. Och om möjligt få detta ljus att lysa tydligare.
        Det vill säga att kyrka och kristendom är i detta perspektiv kulturskapande genom dess betydelse för den enskilda människans välgång. Inte genom att försöka leva upp till den ena eller andra sortens yttre krav och förväntningar från kultur, regeringar eller statsbildningar. Jag är alltså ense med Jeanrond om att kyrkan måste avvisa krav och förväntningar från stater, partier och olika kulturella strömningar. Kyrkans uppgift kan bara vara att bära och synliggöra kristen tro i sin samtid och just genom detta vara 'ett ljus i världen'.

 

Demokrati, kyrka och teologi.

Det allvarliga problem jag försöker fästa ögonen på är att den existentiella trosproblematik, som jag menar utgör en omistlig del av klassisk kristen tro, idag är i stort sett osynlig. Och att detta har medfört att kristendomens och kyrkans kraft att skapa kultur i 'distraktion', under långt tid har blivit allt svagare. Detta har inte skett på grund av medvetna förändringar av trostolkningen, utan därför att en komplicerad kulturprocess har medfört att innebörden i det kristna trosspråket har förskjutits på ett svårgripbart sätt. Det gäller såvitt jag kan förstå samtliga kyrkor och samfund i den västerländska kristenheten, men också gemene mans förståelse av kristen tro. Den oroväckande konsekvensen är att det ljus i världen som kyrkan är kallad att bära, lyser allt svagare. Detta sagt i full medvetenhet om att kyrkan alltid varit präglad av varierande mått av bristfällighet och ofullkomlighet i detta.
        I "Har kristen tro en framtid?" pekar jag på att det sannolikt finns en viktig inre relation mellan demokratin som samhällsform och delaktighetens livshållning som personlig livsform. Om delaktighetens livshållning och den 'existentiella tro' som utgör dess grund, är en central del i klassisk kristendom, som jag hävdar, finns det också en stark inre relation mellan demokratin som samhällsform och kristen tro. Det är viktigt att betona att detta gäller demokratin som samhällsform och inte några speciella demokratiska stater, partier eller speciella politiska lösningar på olika konkreta problem. Med ett teologiskt språk kan den 'demokratiska samhällsformen' till och med betraktas som en 'eskatologisk storhet'. Det innebär att uppfatta demokratin som en öppen, framåtriktad 'rörelse' utan någon fastställbar slutpunkt och vars öde engagerar oss bortom vår personliga död. Från detta perspektiv är demokratin en fortgående rörelse mot större rättvisa och tolerans, mer mångsidig kritisk dialog kring olika angelägenheter, fördjupad tillit och ömsesidighet, bättre omsorg om svaga och utsatta.
        När det gäller dessa kvaliteter finns det aldrig något stabilt stillastående. Det finns tecken som tyder på att såväl Sverige som hela den västerländska kulturen sedan några år befinner sig i en rörelse där dessa kvaliteter håller på att urholkas. Om denna bild stämmer är det allvarligt och oroväckande.
        Att stödja utvecklingen av dessa kvaliteter i samhället och i hela den globala kulturen är från det perspektiv på kristen tro som jag gör mig till tolk för, oskiljaktigt från en levande kristendom. Detta medför att det finns ett speciellt kristet och teologiskt ansvar för den viktiga kunskapsfråga som gäller vad som stödjer utvecklingen av dessa kvaliteter respektive vad som underminerar dem.
        Att från detta perspektiv hävda att kyrkan har ett ansvar för demokratins överlevnad är ett 'inomkristet' krav på kyrkan att just vara en kristen kyrka. Men ändå inte primärt för demokratins skull, utan för den enskilda människans skull. När kyrkan är en levande fungerande kyrka för den enskilda människan är den också en oundgänglig kraft och 'livgivare' för det demokratiska samhället. Helt enkelt för att demokratin bärs upp av enskilda människor som på grund av livets utsatthet och tvetydighet också lever med den ständiga risken att fastna i olyckliga och livsurholkande livsspår. Detta är en ofrånkomlig del av våra mänskliga villkor.
        Om denna analys är riktig, bidrar kyrkan genom själva sin existens till att återskapa och utveckla det demokratiska samhällets värdebas så länge den existentiella sidan i tron är levande. I takt med att denna sida blir allt mer osynlig förlorar kyrkan denna viktiga samhällsskapande funktion.
        Jeanrond gör ingen skillnad mellan kyrkans ansvar för den demokratiska samhällsformen och den typ av yttre, 'instrumentella' förväntningar på kyrkan som formats från olika sorters makter och statsbildningar genom historien (s.674). Utifrån replikens formuleringar tycks Jeanrond vara främmande för tanken att det skulle kunna finnas en inre relation mellan demokrati och kristendom. Jag har svårt att tro det. Det har fått mig att tro att han på något avgörande sätt kan ha missförstått min korta och i många avseenden ofullständiga diskussion.

 

Kristen tro och kritisk diskussion.

Grundproblematiken i "Har kristen tro en framtid?" gäller frågan om vad som utgör den kristna trons bärande, frälsande centrum. Finns det i dag sakliga skäl att skilja på en 'existentiell' respektive 'teistisk-metafysisk' sida i kristen tro? Och om man kommer fram till att denna åtskillnad är motiverad inifrån den kristna traditionens 'hjärta' - i form av Bibelns förkunnelse, kristen erfarenhet och intentionerna i kyrkans olika läroformuleringar genom historien - så gäller det den teologiskt svåra frågan om relationen mellan dessa båda sidor i klassisk kristendom, som fram till modern tid har betraktats som oskiljaktiga.
        Tyvärr tar Jeanrond inte upp någon sakdiskussion kring denna centrala problematik. Att göra denna åtskillnad mellan två sidor i kristen tro tycks utifrån hans replik snarast som en teologiskt orimlig tanke. Beror denna reaktion på att Jeanrond till fullo har förstått den inledande trosanalysen? Eller beror den på missförstånd på grund av oklarheter i min artikel? Det går inte säkert att avgöra. Hur som helst, genom Jeanronds oförstående hållning till den trosproblematik som utgör artikelns grund, kommer den följande diskussionen av relationen mellan å ena sidan kyrkan och å andra sidan kultur och demokrati, att med en sorts inre nödvändighet framstå som teologiskt irrelevant. Jag hoppas att denna replik har lyckats undanröja eventuella missförstånd och gjort problematiken lite tydligare.
        Jag ska avsluta med ett citat från Vår Lösen, nr5-6/1991: "I de teologiska lärosatserna ingår (....) metaforer som inte är godtyckligt valda men inte heller kan behandlas som exakta, definierade begrepp. Metaforerna skapar naturligtvis tolkningsproblem i ett pluralistiskt och intellektualistiskt samhälle. En risk är att metaforerna tolkas som begrepp. En annan och mer svårdefinierad risk kan bäst beskrivas kunskapssociologiskt: Om verklighetsuppfattningen förändras kan det medföra en subtil förskjutning av metaforernas innebörd som faktiskt får genomgripande konsekvenser." (Per Frostin: "Det onda är inte det godas motsats", s.325).
        En viktig angelägenhet i "Har kristen tro en framtid?" är att försöka visa att förändringar i 'verklighetsuppfattning' har skapat subtila och svårgripbara 'förskjutningar av metaforernas innebörd' i det traditionella kristna trosspåket. Och att detta har medfört att den 'existentiella sida' i kristen tro som jag försöker ge ord åt, har blivit alltmer perifer och osynlig. Och att detta i sin tur har fått 'genomgripande konsekvenser', såväl för kyrkans självförståelse som för gemene mans uppfattning om innebörden i kristen tro.
        Det har i en lång personlig process växt fram bestämda åsikter och övertygelser kring denna enligt min mening mycket viktiga problematik. Men personliga övertygelser är alltid partikulära och bristfälliga och oftast präglade av olika mått av blindhet. Därför är den kritiska diskussionen livsviktig. Det är enda sättet att i bästa fall befinna sig i rörelse mot den djupare sanning som vi aldrig slutgiltigt kan gripa, vare sig som individer, kultur eller kyrka.

 

Författarpresentation i Vår Lösen s. 426:
Tankarna i Carl Gustaf Olofssons artikel "Har kristen tro en framtid?" (VL 8/1996) och i denna replik vidarutvecklas och fördjupas i ett omfattande, ännu ej förlagt, bokmanus med den preliminära titeln  Existentiell livssyn - kristen tro?

 

 

* I Vår Lösen har rubriken felaktigt blivit "Kallade att vara ett ljus i världen". Den riktiga rubriken är den som används här, dvs "Kallad att vara ett ljus i världen". 'Kallad' syftar på kyrkan. Det lilla e:et som felaktigt smugit sig in i Vår Lösen ändrar tyvärr innebörden i rubriken. Tillbaka.

 

Till sidans början!

list av lind

Werner G. Jeanrond: Kyrkans budskap och samtidens krav
Lars Westerberg: Tidskriftskrönika om Vår Lösen
Carl Gustaf Olofsson: Har kristen tro en framtid?

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida (extern)
Tema kristologi
: Tron på den uppståndne Kristus (extern)
Budord för en modern tid - ett diskussionsmaterial (extern)
Artiklar, debatt och recensioner från dagspress och tidskrifter (extern)
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson

list av lind

[Har kristen tro en framtid - förstasidan]

www.existentiell-tro.net 

Till sidans början!