"Gudabenådat skratt" har en lång tillkomsthistoria. Det första utkastet skrevs i början på 1990-talet när jag just på allvar började utforska mitt kristna arv från ett existentiellt grundperspektiv (se t.ex. artikeln "Har kristen tro en framtid?"). Men jag lyckades inte få till en fungerande dikt. Några år senare var den framme igen, jag gjorde flera försök att få till den. Men icke! Våren 2004 kom den åter fram på skrivbordet och pockade på ett nytt försök. Denna gång fick jag till en fungerande text som i en komprimerad form gestaltar några centrala erfarenheter på min livsväg. I samma vända arbetade jag med artikeln Vad innebär kristen gudstro?. Den publicerade i augusti i  Svensk Kyrkotidning (nr 33-34/2004). Det är nog enda gången i mitt liv som den poetiska och analytiska sidan i mig klarat av att finnas bredvid varandra. 

Sedan dess har jag läst dikten högt ganska många gånger. I de flesta fall mellan fyra ögon när jag varit i ett personligt samtal och känt behov av att i komprimerad form uttrycka något av den komplicerade spänningen i mitt förhållande till några av de centrala trosfrågorna. Till min stora förvåning har den vid flera tillfällen väckt både uppskattning och igenkännande när jag inte alls väntat det. 

Fram till helt nyligen hade dikten titeln "Otrons gudabenådade skratt". Anledningen till titelbytet är att begreppet "otro" här används i den konventionella mening som jag sedan de första utkasten i början på 90-talet har lagt ner så mycket möda på att försöka bryta i den offentliga diskussionen (se t.ex. den korta introduktionen till begreppet "existentiell tro"!). Ännu så länge utan synbar framgång. Och då känns det lite tokigt att vara så lojal mot den ursprungliga titeln att jag tvärsemot mina övriga intensioner kan bidra till cementeringen av denna missvisande konventionella innebörd av begreppen tro och otro trots att dikten utmanar just detta.