Carl Gustaf Olofsson: Till försvar för Humanisterna visavi professor Gerle

Den 30 september såg jag diskussionen mellan Gerle och Sturmark på ABF-huset i Stockhom från den 14 september. Det var ett arrangemang av Humanisterna. Det var tillfälligheter att jag hittade denna utmärkta videoupptagning på Internet och kunde sitta ute på den småländska landsbygden och se den. Efter Elisabeth Gerles ganska sympatiska inledningsanförande blev resten ett bryskt uppvaknande. Jag började förstå att hon hade väldigt lite på fötterna, är slarvig och glatt leende påstår saker med svaga eller obefintliga referenser och belägg. Efteråt kände jag beundran och respekt för Sturmark för att han lyckades behålla sans och lugn i denna bitvis mycket märkliga diskussion. Det satte igång några dagar av intensivt tänkande och research på Internet - och en snabbt växande upprördhet. Processen kulminerade den 4 oktober. Och då kändes det viktigt, nästan tvingande, att försöka skriva om detta. Och då göra det som en sorts solidaritetsmarkering visavi Humanisterna.

Jag ska illustrera problematiken genom att ta upp mitt möte med en av professor Gerles retoriska figurer: Humanisterna ser religion som roten till allt ont.

I Kyrkans Tidning den 9 september (nr 36) fanns en intervju med Elisabeth Gerle med direkt anknytning till boken "Farlig förenkling. Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” som då just kommit ut. Rubriken är ”Gerle utmanar Humanisterna” och halva sidan täcktes av en charmigt leende Gerle. Det var mitt första möte med bokens existens. Jag prenumererar på Kyrkans Tidning och läste artikeln sådär lite vardagsslappt. Det var flera saker som skavde lite och kändes överdrivna. Jag kände förvåning och ett stråk av olust inför boktitel och ingress. Men inte mer. Ingressen är: "Sverigedemokraterna och förbundet Humanisterna har mer gemensamt än de vill tro. Det hävdar prästen och forskaren Elisabeth Gerle i en bok som väckt debatt redan innan den kommit ut." Ungefär mitt i artikeln finns följande passus:

Humanisterna framställer kategoriskt religion som roten till allt ont och det moderna som något rationellt och ateistiskt. De tycks omedvetna om att de samtidigt utmålar ”de andra” – de som inte är som vi, som ett problem, säger Elisabeth Gerle. (s.6)(min kursivering)

Det är en tidningsartikel och man kan tänka sig att formuleringen "Humanisterna framställer kategoriskt religion som roten till allt ont" har slunkit igenom som en slarvig muntlig formulering. Jag läser det mest som ett stundens uttryck för det ganska vanliga kristna obehaget visavi den sortens närgången, påstridig och konkret religionskritik som Humanisterna står för.
I debatten på ABF var detta en av de märkliga, missvisande, felaktiga eller insinuanta saker från "Farlig förenkling" som Sturmark tog upp i sitt utmärkta inledningsanförande. Här började jag vakna till och undra vad Elisabeth Gerle håller på med. Sturmark poängterde speciellt att formuleringen "Humanisterna ser religion som roten till allt ont" finns på bokens baksidestext. Trots denna poängtering var det en känsla av att det inte är riktigt verkligt att detta kan stå på baksidestexten.

Obehagskänslan kring Gerles dåligt underbyggda retorik som på allvar bitit sig fast efter att jag sett ABF-diskussionen gör att jag lite planlöst börjar vandra runt på Internet. Inte minst kollar jag in Humanisternas hemsida. Jag läser Humanisternas idéprogram, läser hur de officianter för sekulära ceremonier som finns att hitta på Humanisternas hemsida presenterar sig. Officianterna känns genomgående väldigt sympatiska. Jag ser några fler videoupptagningar i deras utmärkta videoarkiv, läser några artiklar och hamnar till slut på en blogg.
En kyrklig debattör, prästen Björn Kjellström, återgav Gerles påståendet att 'Humanisterna ser religion som roten till allt ont' och fick påpekat av en debattör att detta menar inte Humanisterna. Han svarade då att den engelske religionskritikern Richard Dawkins har formulerat sig så. Eftersom de svenska Humanisterna betraktar Dawkins som en uttalad själsfrände så hade Kjellström - och därmed Gerle - ändå i princip rätt. Jag känner bara till Richard Dawkins till namnet och tyckte att det var lite pinsamt och betänkligt att Dawkins som är etablerad akademiker och forskare kunde vara så fyrkantig och kategorisk. Om det inte varit för att någon då svarade och hävdade att Dawkins aldrig sagt detta så kunde jag ha lagt ner här. Och tyckt att det visserligen var dålig stil av Elisabeth Gerle men att det inte var så mycket att bry sig om. Påståendet härrör från en titel på en engelsk dokumentärfilm, "The Root of All Evil?", som gjorts av Dawkins. Men då så!!

Detta fantastiska Internet! Efter en del sökande på Internet hittar jag både dokumentärfilmen "The Root of All Evil?" - observera frågetecknet - som gjordes av Richard Dawkins för Channel4 i England och följande presentation:

The Root of All Evil? is a television documentary, written and presented by Richard Dawkins, in which he argues that the world would be better off without religion. The documentary was first broadcast in January 2006, in the form of two 45-minute episodes (excluding advertisement breaks), on Channel 4 in the UK. Dawkins has said that the title "The Root of All Evil?" was not his preferred choice, but that Channel 4 had insisted on it to create controversy.[1] His sole concession from the producers on the title was the addition of the question mark. Dawkins has stated that the notion of anything being the root of all evil is ridiculous.[2] Dawkins's book The God Delusion, released in September 2006, goes on to examine the topics raised in the documentary in greater detail. The God Delusion explores the unproven beliefs that are treated as factual by many religions and the extremes to which some followers have taken them. (min kursivering)
( http://video.google.com/videoplay?docid=9002284641446868316#)
(anm. jan 2013. Ovanstående länk fungerar inte längre. Den finns återgiven här!)

Kommen så här långt inser jag att jag måste kolla vad det står i baksidestexten. Kan verkligen Sturmark ha citerat rätt i sitt inledningsanförande på ABF? På Elisabeth Gerles egen hemsida – www.elisabethgerle.se – hittar jag baksidestexten. I sista stycket kan man läsa:

Sverigedemokraterna och Humanisterna är två helt olika grupperingar. Det ena är ett politiskt parti. Det andra en intresseorganisation. De tycker olika i nästan alla frågor. SD vill i Kyrkomötet använda sig av religion för att stärka sitt nationalistiska projekt. Humanisterna ser religion som roten till allt ont och vill därför bli av med all religion. Den kan få finnas i det privata, men inte påverka det offentliga eller det politiska samtalet. Trots att grupperna är så olika har de vissa likheter. De ger alltför enkla svar på svåra frågor. (min understrykning).
(http://elisabethgerle.se/wp-content/uploads/farlig_forenkling_omslaget.pdf)

Det är först nu som det blir fullt klart att etikprofessor Gerles påståendet att "humanisterna ser religion som roten till allt ont" inte är någon slarvig intervjugrej. Det är en medveten retorisk figur. Jag blev upprörd när jag genom ABF-diskussionen förstod hur slarviga och dåligt belagda många av Gerles påståenden och resonemang var. Men det är först när jag konkret och handfast läste bokens baksidestext som jag blev skakad i djupet av min varelse.

Etikprofessorn och teologen Elisabeth Gerle har med sin stora inomkyrkliga, teologiska auktoritet etablerat en grovt missvisande retorisk figur. Självklart så påverkar hon inte några Humanister till att hoppa av Humanisterna eller ändra uppfattning. Och hon måste vara klart medveten om att hon inte kan bidra till att skapa ett öppnare debattklimat med den sortens grova och missvisande retoriska figurer. Så det kan knappast ha varit syftet med boken.
Elisabeth Gerle vänder sig med boken primärt till kyrkans och frikyrkans folk av anställda och ideellt engagerade. Att hon med boken skulle bidra till en större förståelse och öppenhet visavi Humanisterna bland kyrkans folk kan hon inte heller ha tänkt sig. Vad hon däremot visavi denna stora kristna publik sannolikt har lyckats med är att understödja och elda på en ovilja mot Humanisterna i största allmänhet och som visavi Christer Sturmark nog tyvärr ofta närmast handlar om hat. I ett sådant läge tenderar man att glupskt ta till sig felaktigheter, förenklingar och grov retorik. Om det är lite grova förenklingar och en del fel här och där är inte hela världen – 'dom självgoda och oförskämda Humanisterna kan gott ha'. Det finns en grupp (jag hoppas att den inte är alltför stor) som i dessa dagar njuter av att Humanisterna och i synnerhet Christer Sturmark har fått på ordentligt på moppen av en uppburen professor, teolog och etikforskare. Jag kan rekommendera ABF-debatten som en möjlig motmedicin. Elisabeth Gerle kan be Humanisterna och Sturmark om ursäkt hur mycket som helst och vara 'glad' att dom inte 'tycker så'. Men det är en ursäkt som är ointressant annat än i det lilla öga-mot-öga-sammanhanget. Den enda ursäkt som är giltig om hon vill försöka mildra den skada hon orsakat är att hon hämtar hem denna retoriska figur (och några till – t.ex den om att Humanisterna strävar efter ett enhetssamhälle - se DN Debatt, 11 sept) i den breda kristna världen. Jag menar då inte skadan på Humanisterna utan den skada hon håller på att åsamka sina trosfränder genom att med grovt slarv och oaktsamhet underblåsa den misstro-rädsla-hat-skada som en hel del aktiva kristna lider av visavi välformulerade religionskritiker. Om hon inte hämtar hem denna retoriska figur kan hon se fram emot närmast hjältestatus som den som vågade ge sig på Humanisterna och Sturmark hos en tyvärr ganska stor kristen publik inom både Svenska kyrkan och frikyrkan.

Det är något med Elisabeth Gerles grepp och retorik i intervjun i Kyrkans Tidning, i artikeln på DN Debatt och i ABF-framträdandet som efterhand har fått det att börja krypa i mig av obehag. Hon är välformulerad, leende och lutar sig mot en tung akademisk meritlista. Det tillhör saken att jag själv tillhör den grupp människor som kan förföras av välformulerad retorik, speciellt om den formuleras med varma leende och akademisk auktoritet. En del av min upprördhet är att hon å det grövsta har utnyttjat min tillit till den akademiska forskningen, till Svenska kyrkan, till Svenska kyrkans forskningsenhet och i viss utsträckning till media som i hennes och förlagets boklansering oreflekterat har återgett retoriska figurer som vid närmre granskning visar sig så grovt missvisande att jag idag nästan rodnar över att jag inte direkt har genomskådat dom. Det skrämmer mig att jag idag skulle kunnat vara lite dumare, oklokare och mer förenklat fördomsfull än för en månad sedan tack vare etikprofessorn och teologen Elisabeth Gerle.

Carl Gustaf Olofsson
Ansvarig för webbplatsen "Språk, tro och religion"
www.existentiell-tro.net

PS. Med en viss lättnad läste jag recensionen av Gerles bok i Kyrkans Tidning nr 39 (30 september 2010). Recensionen är rejält kritisk. Den är skriven av Mikael Löwegren och har rubriken "Gerles farliga fördunklingar".

PS 2. Se också Senaste nytt 20.10.2010!

Carl Gustaf Olofsson är pensionerad brevbärare, hantverkare, författare och redaktör för webbplatsen Språk, tro och religion. Han har bland annat skrivit boken Existentiell livssyn - kristen tro? som i sin helhet är publicerad på Internet. Texterna Kyrkan och andligheten, Läskommentarer till "Handbok för ateister" av Michel Onfray och Livssyn, språk och religiositet har mera omedelbar anknytning till spänningen mellan Humanisterna och aktiva kristna. Den korta texten "Fem teser" har direkt anknytning till diskussionen kring relationen mellan tro, religiositet, vetenskap och förnuft som också finns i detta spänningsfält. (Personalia)

[bakgrundsbild]

Språk, tro och religion - webbplatsens förstasidan
Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida
Livssyn, språk och religiositet
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson
Kunskapsfråga och vision
Gustafs videoblogg
Newsmillkonto

Webbredaktör Carl Gustaf Olofsson