Existentiell livssyn - kristen tro?          
av Carl Gustaf Olofsson  ©         
Original Publishing on Internet        
Språk & Existens, Stockholm, 1999       
Ebok, Alternaliv förlag, 2014, 2020. 
Tryckt bok, Alternaliv förlag, 2020.     

Kapitel 3

Utsatthet och transcendens

En analys av hur vårt förhållande till den smärtsamma sidan av våra 
existensvillkor påverkar utvecklingen av vår förmåga till medkänsla
och möjligheten till existenserfarenheter som kan förändra våra liv. 

[bokens innehållsförteckning INH] 
[litteratur LI]
[person- och sakregister: hela boken RE - kapitel 3]
K1 K2 K4 K5 K6 K7 K8 K9
TI INT KP LI INH RE BEK
[sidantal]

1. Mänskliga existensvillkor.

Vår villighet att förstå och acceptera den smärtsamma sidan av människolivets gemensamma existensvillkor är av avgörande betydelse för att en medkänsla och kärlek som sträcker sig utöver de omedelbara personliga relationerna ska kunna utvecklas och få allt större kraft och bärighet. Det är också en nödvändig förutsättning för att en grundstämning av 'hemhörighet i tillvaron' ska kunna utvecklas och fördjupas. Denna existensutforskande hållning utgör också grunden för att en speciell transcendent kvalitet ska kunna ta form och börja få kraft i en människas liv.
        Om vi i första hand försöker förneka och blunda för den smärtsamma sidan av våra existensvillkor, dvs lever i vad som här kallas en existensförnekande hållning, skapas i stället en jordmån för en växande grundupplevelse av avstånd och avskurenhet från livet och våra medmänniskor. 
        Huvudtemat för detta kapitel är att försöka ge tyngd åt dessa påståenden.

Begreppet existensvillkor används för att benämna de grundläggande livsomständigheter som utgör den givna och ofrånkomliga ramen för våra liv och som är densamma för alla vuxna människor. Om man hävdar att vissa omständigheter utgör ett existensvillkor innebär det att om villkoret är giltigt eller sant så gäller det för alla människor utan undantag och oavsett vad vi tycker om dem.
        Diskussionen börjar med en redogörelse för några mänskliga existensvillkor. Den är inriktad på den sida som handlar om den speciella utsatthet, skörhet och smärta som är förbunden med att vara människa eftersom det är betydelsen av hur vi förhåller oss till denna sida som utgör centrum för diskussionen. Genomgången är inte systematisk och täckande, men det är heller inte nödvändigt för huvudtanken i diskussionen. 

1.1. Kroppslighetens villkor.
        Det innebär att 'min död är min'; att min kroppsliga bräcklighet, mina sjukdomar, mina kroppsliga brister och skavanker, mitt utseende, mina fysiska smärtor, min sexualitet, kroppens åldrande och förfall är något som jag måste möta och förhålla mig till själv. Ingen annan kan göra det i mitt ställe. Kroppslighetens villkor innebär att vi lever med tid och förgänglighet som en ofrånkomlig del av våra liv. Vi vet inte om och när olyckor, svåra sjukdomar och kroppsliga plågor kommer att drabba oss. Vi vet bara att det när som helst kan hända. Vi vet inte när stunden för vår död är inne, bara att den finns som en obeveklig slutpunkt i framtiden. Utrymmet för nya drömmar och framtidsförhoppningar krymper, orealiserade ideér och möjligheter grusas sakta och obevekligt av tiden och en annalkande död.
        Kroppslighetens villkor innebär också att vi behöver mat för dagen, en trygg plats att sova på, skydd mot ogina naturomständigheter för att överleva.
        När det gäller kroppslighetens villkor finns det vissa viktiga skillnader mellan män och kvinnor. Möjligheten till graviditet och barnafödande ryms bara i kvinnans kropp. Att föda barn är ofta äventyrligt, utsatt och dramatiskt. Historiskt har kvinnorna varit medvetna om att barnafödandet är förenat med risker för det egna livet. Dessa risker är betydligt mycket mindre i dagens industriländer, men är fortfarande en realitet för det stora flertalet av världens kvinnor. Oavsett om man som kvinna kommer att skaffa barn eller ej finns denna medvetenhet om kvinnokroppens möjligheter och risker som ett fundamentalt inslag i kvinnans existens.
        Kvinnan vet alltid att barnet hon bär i sin kropp är hennes eget. Mannen kan aldrig vara absolut säker att han är fader till det barn hans kvinna bär. Hans övertygelse eller tvivel handlar om måttet av tro och tillit.
        Kvinnan blöder en gång i månaden. Det gör inte mannen.
        Mannen kan i princip alstra barn tills han dör. För kvinnan innebär menopausen, som kommer runt femtio, att möjligheten att bli gravid upphör. Även om modern medicinsk teknik kan rucka på det absoluta i denna gräns är medvetenheten om denna gräns en del av kvinnans existensvillkor.
        Att vi som människor måste möta och förhålla oss till vetskapen om vår dödlighet, vår sexualitet, vårt dagliga behov av mat och skydd, barnalstringens villkor, kroppens bräcklighet och ett krympande livsutrymme på ett individuellt och personligt sätt betraktas här som ett ofrånkomligt existensvillkor.

1.2. Gemenskapens villkor.
Mina mest älskade människor kan dö, drabbas av svår sjukdom eller olyckshändelser, de kan ryckas bort från mig på grund av politiskt förtryck. Den människa som jag älskar och lever med kan överge mig. Jag kan bli utstött ur en viktig gemenskap. Mina positiva bidrag till det sociala eller kulturella sammanhang jag lever i kan erkännas och bejakas, men det kan också förnekas, förkastas, förlöjligas. Jag kan bli bemött med omtanke och omsorg, men kan också behandlas illa, bli kränkt, förödmjukad och förnedrad. Den glädje, sorg, vrede och smärta detta väcker är mina erfarenheter och mina känslor som jag måste möta och förhålla mig till. Ingen annan kan göra det i mitt ställe.
        Att vi som människor måste möta och förhålla oss till vetskapen om vår sociala utsatthet och de mänskliga relationernas skörhet på ett individuellt och personligt sätt är ett grundläggande existensvillkor.

1.3. Naturens villkor.
Våra livsbetingelser kan radikalt förändras genom torka, stormar, flodvågor, jordbävningar, missväxt, dödliga farsoter. Insikten om den utsatthet detta innebär har följt mänskligheten sedan vi började bli förmögna att medvetet reflektera över vår existens. Påtagligheten i dessa existensvillkor varierar beroende var på jorden vi lever. Att bo i Bangladesh låglänta deltaområde med återkommande översvämnings- och flodvågskatastrofer eller i områden som med jämna mellanrum drabbas av jordbävningar är en oerhörd skillnad mot att bo i Skandinavien. Historiskt har möjligheten till missväxt med åtföljande svält och död varit en ständigt närvarande hotfull realitet. Smittosamma och dödliga sjukdomar har i svunna tider ibland medfört stora åderlåtningar av befolkningen. För dagens människor i industrinationerna är det svårt att föreställa sig dessa hotfulla möjligheters betydelse för folkflertalet bara några få generationer tillbaka. Samtidigt utgör dessa hot fortfarande en påträngande verklighet för stora delar av jordens befolkning.
        Den naturvetenskapliga forskningen har under de sista hundra åren lagt till en räcka av insikter och kunskap om livets skörhet och utsatthet på jorden. Stora klimatförändringar har upprepade gånger helt förändrat livsbetingelserna. Senaste istiden är det mest påtagliga från en skandinavisk horisont. Vi vet idag att livets förutsättningar radikalt har förändrats mer än en gång under tidernas lopp genom jättelika katastrofer i form av meteornedslag. Det finns inga garantier mot nya kosmiska katastrofer. Modern astronomi har klargjort att varje stjärnas livslängd är begränsad. Det gäller även vår sol som är förutsättningen för livet på jorden. Livet på jorden har i kosmologiskt avseende en början och ett slut. Även om tidsperspektiven är nästan ofattbara är den kosmiska tiden utmätt för jordens existens.
        Mikrobiologisk och genetisk forskning har vidgat kunskapen om livet och dess förutsättningar på mikronivå. Det finns mängder av bakterier, virus och mikroorganismer som utgör nödvändiga och livsviktiga beståndsdelar i den livsväv som utgör grunden för mänskligt liv. Men det finns även de som utgör dödliga hot när de får fäste i människokroppen.
        Idag börjar vi på allvar inse att vi lever i en så tekniskt och industriellt avancerad kultur att vi genom okunskap, slarv, girighet och kortsiktigt tänkande kan underminera eller förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på jorden. Orostecknen börjar hopa sig. Kärnvapnens existens utgör idag en ofrånkomlig del av våra liv.
        Detta existenvillkor skiljer sig från de övriga genom att det har en kollektiv karaktär. En jordbävning, ett meteornedslag, en dödlig epidemisk sjukdom eller en miljökatastrof drabbar inte bara en enskild person. Samtidigt är medvetenheten om att detta kan inträffa ett existensvillkor som gäller mig och mitt varande i världen som människa och som jag därför måste förhålla mig till som enskild person.

1.4. Språkets villkor.
Trots språkets helt grundläggande betydelse för vårt människovarande förmår det inte förmedla våra upplevelser och känslor på något entydigt sätt till andra människor. När en annan människa försöker förstå vad det är för upplevelser och känslor jag försöker uttrycka med ord, åtbörder, tonfall etc är hon hänvisad till att tolka vad jag menar utifrån sin egen erfarenhetsvärld. Det innebär att det inte finns något säkert sätt för mig att 'veta' att jag verkligen är förstådd. Jag kan känna mig förstådd av en viss person men där dennes handlingar och förhållningssätt senare visar att jag tog miste. Det finns inte heller något absolut säkert sätt för den andre att avgöra om han/hon 'förstår rätt'. Det finns alltid ett reellt utrymme för tvivel och osäkerhet som jag kan ta mer eller mindre i anspråk. Att en människa säger 'jag förstår precis vad du menar' är ingen garanti för att hon verkligen har förstått.
        Språket kan också användas för att manipulera, förvränga och luras. Denna sida får djupast verkan när mottagaren uppfattar det som sägs som ärligt och sant. Lögnen är verksam när mottagaren inte är medveten om att det är lögn.
        Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit. Om den brister hjälper det inte hur mycket en annan människa än förstår mig i ordets bästa mening. Jag kommer ändå att känna mig icke-förstådd, osedd. Jag kan med rätt eller orätt misstro sanningen och ärligheten i det som förmedlas till mig muntligt eller skriftligt. Jag kan uppfatta något som sant och ärligt trots att det är lögn och bedrägeri.
        Om man förenklar kan man säga att det bara finns två avgränsade områden där språket är entydigt och 'säkert'. Det ena området gäller logiska och matematiska satser. Det andra är det språk som används av naturvetenskapen för att beskriva fakta och relationer mellan olika företeelser i den fysiska verkligheten. Den relativa entydigheten i naturvetenskapens språk beror på att det finns en mycket utvecklad social kontrollapparat, i form av krav på oberoende verifieringar av fakta, kravet att viktiga experiment ska kunna upprepas. Dessa båda 'säkra' områden för språket är samtidigt de som är av minst betydelse för vårt vardagliga liv.
        Samtidigt som språket är vår mest storartade tillgång som människor är den osäkerhet i den språkliga förmedlingen av fakta, erfarenheter och känslor som har diskuterats här en ofrånkomlig del av att våra mänskliga existensvillkor. Vi måste förhålla oss till denna osäkerhet på ett individuellt och personligt sätt.

1.5. Tillvarotolkningens villkor.
Som människor utvecklar vi en personlig 'tillvarotolkning', dvs någon form av övergripande förståelse av livet och tillvaron. Oavsett hur intuitiv eller medveten den är fungerar den som en karta med stor betydelse för våra handlingar och förhållningssätt. Utöver 'sinneserfarenheter' av 'yttervärlden' och kulturimpulser - t.ex. från vetenskap, religion, litteratur, berättelser, myter - byggs den till en viktig del upp av material från vår inre värld; känslor, känsloförändringar, aningar, drömmar, förändringar i grundläggande livsstämning i positiv eller negativ riktning och dessa 'inre händelsers' relation till människor, 'yttre händelser', föreställningar. Det sista är erfarenhetsmaterial som vi inte på något entydigt sätt kan dela med andra människor samtidigt som det utgör en ofrånkomlig och mycket viktig del av den 'verklighet' vi försöker tolka och få grepp om i vår tillvarotolkning.
        Tillvarotolkningen kan också påverkas av mer eller mindre långtgående försök, ofta omedvetna, att osynliggöra eller bortförklara obehagliga och smärtsamma erfarenheter och fakta. Tillsammans medför detta att det inte finns något säkert sätt att avgöra graden av relevans och giltighet i 'min' tillvarotolkning visavi någon annans. Osäkerheten kan sammanfattas i sentensen 'jag kan ha fel fastän jag är övertygad om att jag har rätt'.
        Från det perspektiv jag gör mig till tolk för finns det alltså inga auktoriteter, varken mänskliga eller bortommänskliga, som på ett entydigt sätt kan avgöra graden av sanning och relevans i olika tillvarotolkningar. Vi är lämnade att försöka göra denna bedömning själva. Samtidigt är den prövande kritiska dialogen med andra människor det viktigaste redskapet för att granska, utveckla och fördjupa den egna tillvarotolkningen.
        Sammantaget innebär detta att vi inte kan formulera några absoluta och slutgiltiga sanningar om livet, människan, tillvaron, meningen och om skapelsens varifrån och varthän. Vi kan utveckla en alltmer genomreflekterad och välartikulerad uppfattning och tolkning av de stora existentiella frågorna. Vi kan tycka att vi har goda och starka argument för vår tolknings rimlighet och bärighet. Men det finns ingen metod att på något definitivt och slutgiltigt sätt avgöra att min eller 'den och den' tillvarotolkningen utgör sanningen.
        Denna ovisshet kring våra personliga tillvarotolkningar är enligt min mening ett ofrånkomligt existensvillkor.

1.6. Ansvarighetens villkor.
Det innebär att jag i mitt liv ständigt möter situationer där jag måste välja att förhålla mig på det ena eller andra sättet. Dessa valsituationer är 'mina'. De är exklusivt personliga. Mina val och 'icke-val' får konsekvenser för mig själv och andra. Få val har enbart trevliga konsekvenser. Trots att jag efter en ärlig prövning i förhållande till såväl tillgänglig kunskap som 'samvetets, hjärtats och sanningens röster' upplever det val jag till slut gjort som det bästa kan det medföra att människor bli ledsna, sårade, arga, känner sig förfördelade, lider skada. Dessutom kan vi inte överblicka och förutse alla tänkbara konsekvenser av våra val. Våra handlingar kan få negativa konsekvenser som vi inte har kalkylerat med. Våra val och icke-val formar på avgörande sätt våra liv.
        Vi kan inte undfly dessa valsituationer och förneka vårt ansvar eller låta andra välja i vårt ställe utan att det får negativa konsekvenser för vår relation till livet och tillvaron. En viktig aspekt av ansvarighetens villkor har diskuterats ingående i föregående kapitel.
        Även detta betraktas här som ett ofrånkomligt existensvillor.

1.7. Arvets villkor.
Det innebär att min identitet och självbild på viktiga sätt formas av ett genetiskt, psykologiskt, socialt och kulturellt arv som jag inte har valt och som jag inte kan välja bort. Det genetiska arvet är bestämt i konceptionsögonblicket. Det övriga arvet är konstituerat först i vårt begynnande vuxenliv i tonåren. Det är givet som en ofrånkomlig del av vår mänskliga existens.
        I det kulturella arvet ingår mitt modersmål, litteratur, konst, vetenskap, historia, berättelser och myter, tillgången till redskap och teknik, religiös tradition.
        Det sociala arvet utgörs av klasstillhörighet, familjens och släktens berättelser, traditioner och myter, dess bedrifter och nederlag, dess stolthet och värdighet, dess skuld och skam. Det sista ofta i form av svårgripbara tabubelagda zoner omgärdade av tystnad. Detta sista kan också ingå i det kulturella arvet.
        När det gäller det psykologiska arvet betraktas det här främst ur ett psykodynamiskt/analytiskt perspektiv. Det gäller de djupa spår som barndomens erfarenheter avsätter i vår inre värld t.ex. i termer av tillit och misstro, självrespekt och självförakt, hoppfullhet och hopplöshet. Det har sin grund i vilken utsträckning vi har blivit sedda, bekräftade och älskade kontra i vilken utsträckning vi varit osedda och obekräftade, hur mycket vi behandlats med bristande inlevelse, hur mycket respektlöshet, kränkningar och förödmjukelser vi råkat ut för av de människor vi varit mest beroende av. Men även spåren i den inre världen från olyckliga omständigheter, t.ex. föräldrar som har dött när vi var små på grund av sjukdom eller olyckshändelser, ingår i det psykologiska arvet.
        Vårt arv är av grundläggande betydelse för vår bild av oss själva och hur vi uppfattar vår plats i världen. När vi kommit upp i de tidiga tonåren finns detta arv också som en väv av mörka och ljusa kvaliteter i vår inre värld. Måttet av mörker respektive ljus som vi har fått med oss är utan vår egen förskyllan. Däremot är det från vårt begynnande vuxenliv vårt eget ansvar i vilken utsträckning de mörka eller ljusa kvaliteterna i denna väv ska utvecklas och förstärkas. Men arvet innebär också att vi har fått tillgång till en uppsättning redskap i form av kunskap, livsråd, begrepp, föreställningar, berättelser som gör oss bättre eller sämre rustade att möta livets utmaningar och prövningar. Detta kan med tanke på diskussionen i föregående kapitel t.ex. vara avgörande för om vi ska lyckas etablera ansvarighetens hållning eller om vi ska fastna i flyktens. Och därmed också för om de mörka eller ljusa kvaliteterna i vår inre värld ska utvecklas och förstärkas.
        Att vara människa innebär att i sitt begynnande vuxenliv ha fått ett arv vars mått av positivt respektive negativt innehåll vi inte rår över. Det är oss givet. Samtidigt är varje arv unikt. Jag måste förhålla mig till mitt arv. Jag kan inte leva utifrån någon annans arv. Ingen kan ta hand om och befria mig från mitt arv.
        Vad som här kallas arvets villkor är en ofrånkomlig del av våra mänskliga existensvillkor.

1.8. Tillfälligheternas villkor.
Utifrån det perspektiv jag försöker ge ord åt är slump och tillfälligheter ett ofrånkomligt inslag i vår mänskliga existens. Att jag krockar på vägen till flygplatsen och missar planet som sedan störtar är i detta perspektiv uttryck för slumpartade händelser som ibland och alltid oförutsägbart griper in i våra liv. Att jag som egen företagare hamnar på sjukhuset med allvarliga skador och att min halvförsäkrade bil som är nödvändig för min försörjning har blivit skrot, kan tillsammans med det missade flyget till ett avgörande affärsmöte, först te sig som en total katastrof för mitt liv. Att flygplanet störtar ger allt ett helt nytt perspektiv. När jag sedan möter den stora kärleken på sjukhuset med giftermål och barn som följd så har den förfärliga krocken inte bara medfört att jag fortfarande är i livet, utan den har dessutom visat sig vara början till ett helt nytt livsspår.
        Slump och tillfälligheter kan ibland djupgående och oåterkalleligt leda in våra liv på nya spår. Dess konsekvenser kan vara såväl i det närmaste outhärdligt negativa som djupt positiva. Oftast är de mindre dramatiska.
        Här betraktas inslaget av slump och tillfälligheter i våra liv som en ofrånkomlig del av våra existensvillkor.

Jag vill bestämt hävda att dessa åtta existensvillkor utgör en viktig och ofrånkomlig ram eller grund för vårt varande i världen som människor.
        När det gäller de omständigheter som har diskuterat i termer av kroppslighetens, gemenskapens och naturens villkor så råder det stor samstämmighet i vår kultur i synen att detta är villkor som gäller alla människor.
        Synen på ansvarigheten som ett existensvillkor har i den västerländska kulturkretsen först börjat artikuleras i gammaltestamentlig judisk tradition i termer av att den enskilda människan är ansvarig inför Gud för hur hon lever och handlar. Det bärs upp av stora delar av kristen tradition, är en central tanke inom humanismen och utgör ett fundament i en demokratiska människo- och samhällssyn. Existensfilosofin och den personalistiska filosofin har givit den ett mera genomarbetat sekulärt uttryck.
        Vad som har diskuterats i termer av språkets villkor är, som jag uppfattar situationen, på väg att etableras som en viktig sanning om villkoren för vårt människovarande inom modern språkfilosofi. Modern kunskapsfilosofi är på väg att göra samma sak med vad jag här kallar tillvarotolkningens villkor. Dessa båda existensvillkor bärs däremot ännu inte upp på något medvetet och uttalat sätt inom någon bredare sfär i vår kultur.
        När det har gällt att synliggöra och utforska vad som här kallas arvets villkor har insatserna från medicin och samhällsvetenskap såväl som psykodynamisk/analytisk praktik och teori varit av epokgörande betydelse. Det gäller akademiska dicipliner som sociologi, psykologi, socialpsykologi, kulturantropologi, socialantropologi, etnologi. I denna kunskapsprocess har arvets villkor med allt större tydlighet framstått som ett grundläggande existensvillkor. Att arvets villkor idag kan sägas ingå i det kulturella medvetandet är ett viktigt kulturellt framsteg.
        Vad gäller tillfälligheternas villkor råder det stor samstämmighet i vad som lite schematiskt kan kallas den 'sekulära kulturen' om att detta är ett grundläggande och ofrånkomligt existensvillkor. Men i många religiösa livstolkningar existerar inte slump och tillfälligheter. I vissa tolkningar av begreppet karma tolkas dessa till synes slumpmässiga händelser som uttryck för orsaksbundna karmiska skeenden. I andra religiösa tolkningar kan dessa händelser tolkas som en högre makts straffande eller belönande ingripande i den personliga existensen. (1)
        Att det utöver denna smärtsamma sida av våra mänskliga existensvillkor som har berörts också finns en positiv som utgör grunden för ett stort spektrum av glädje, tillfredställelse, lust och njutning är förstås självklart. Vi behöver bara tänka på att vår kroppslighet är förutsättningen för att njuta av god mat, händers smekningar, erotikens höjder, för att kunna sätta barn till världen och uppleva glädjen i att behärska kroppsliga förmågor som att springa, cykla, dansa, åka skidor. Men också för den stolthet och tillfredställelse vi kan känna när vi lyckas erövra och bemästra tingens och materiens värld genom arbete och skapande. Men denna positiva sida är utan betydelse för de centrala tankegångarna i detta kapitel. Att vidare fylla i den positiva sidan av de existensvillkor som har diskuterats överlämnar jag därför till läsaren.

2. Existentiell ensamhet och utsatthet.

Utan att göra anspråk på fullständighet kan man säga att den smärtsamma sidan av de existensvillkor som diskuterats i termer av kroppslighetens, gemenskapens, naturens och tillfälligheternas villkor innebär att det finns en ofrånkomlig existentiell utsatthet invävd i att vara människa. Dessa villkor utgör en reell grund för upplevelser av en skörhet och utsatthet i vår personliga tillvaro, att våra personliga livsomständigheter har något tillfälligt och obeständigt över sig, att vi inte på något säkert sätt kan kontrollera ens våra mest näraliggande livsbetingelser.
        Den smärtsamma sidan av språkets, tillvarotolkningens och ansvarighetens villkor utgör grunden för en existentiell ensamhet som är oupplösligt förbunden med vårt människovarande. De utgör en reell grund för en upplevelse av tvetydighet i vårt förhållande till andra människor och tillvaron i stort. Dess innebörd är att vi ständigt hänvisas tillbaka till oss själva för att hitta bärande hållningar till andra människor, till livet och till de konkreta situationer och skeenden vi ställs inför.
        Tillsammans utgör den smärtsamma sidan i dessa existensvillkor grunden för en upplevelse av att vara tydligt och ofrånkomligt åtskiljd från andra människor, av en existentiell särskildhet.
        Den smärtsamma sidan av arvets villkor innebär att det finns en reell grund för att kunna uppleva att det finns något tillfälligt och slumpartat i vår identitet och vår 'plats i världen'. (2)
        Det är viktigt att poängtera att dessa omständigheter blir existensvillkor först när människan börjar bli förmögen att medvetet reflektera över sig själv och sin existens. De konstitueras genom vår tankeförmåga och medvetenhet om tiden. Detta innebär inte på något sätt att de skulle vara illusoriska eller overkliga. När tankeförmågan har utvecklats till en nivå som gör det möjligt att reflektera över villkoren för vårt människovarande blir de ofrånkomliga existentiella realiteter med djupgående betydelse för vår relation till tillvaron oavsett om vi förnekar eller accepterar dem. Accepterandet av existensvillkorens negativa sida kan förmodligen i stor utsträckning vara intuitivt utan någon medveten språklig formulering.
        Utan utvecklingen av människans tankeförmåga skulle aldrig dessa existensvillkor 'tränga sig på oss' och skapa grunden för en upplevelse av existentiell utsatthet och ensamhet som vi sedan kan försöka blunda för eller acceptera. Om utvecklingen av tankeförmågan stannade på fyraåringens nivå skulle de existensvillkor som diskuterats inte existera som verksamma realiteter. Förmodligen behöver tankeförmågan utvecklas till vad som i fackpsykologin kallas det abstrakta tänkandets nivå, vilket i regel sker i de tidiga tonåren, innan de existensvillkor som har diskuterats fullt ut blir verksamma och ofrånkomliga realiteter 'på gott och ont' i våra liv. (3)
        Med en biblisk bild kan man säga att det är först då vi slutgiltigt är 'utdrivna ur paradiset'.
        Det innebär också att vad som kan kallas 'den symbiotiska enhetens epok', oåterkalleligt är förbi. Det finns ingen återvändo. I den bibliska syndafallsberättelsen uttrycks detta med att Paradiset vaktas av änglar med brinnande svärd. Men utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet innebär detta samtidigt att helt nya möjligheter öppnar sig, både positiva och negativa. Såväl ondskan, som den beskrivs i kapitel 2, "Ansvar och flykt" (I.7. Flykt och ondska) som en gränsöverskridande kärlek tillhör dessa möjligheter. Det sista återkommer jag till.
        Om man som barn har slungats ut ur den symbiotiska enheten genom traumatiska seperationer och därmed inte fått möjlighet att 'växa ur' den genom en successiv utvecklingsprocess, blir det mycket svårare och smärtsammare att inse och acceptera de på många sätt utsatta och tuffa villkor som gäller för vårt människovarande. Denna påtvingade seperation kan ske genom olyckshändelser eller ogina livsomständigheter, t.ex. föräldrar som dör, blir svårt sjuka eller tvingas i flykt eller fängelse på grund av förtryck. Men vanligast är förmodligen att det sker genom den speciella form av särskiljanden som uppstår genom att utsättas för kränkningar, förödmjukelser, respektlöshet, brist på kärlek och inlevelse från de människor vi är som mest beroende av som barn.
        Att acceptera den smärtsamma sidan av våra existentiella grundvillkor innebär samtidigt att ta farväl av olika sorters symbiotiska paradisdrömmar. Om man som barn har tvingats 'ut ur paradiset' på grund av olyckliga och traumatiserande livsomständigheter kan detta farväl vid de mest kritiska punkterna kännas som att ge upp livet, att dö, att slungas ut i ett stort mörker, att slukas av den totala meningslösheten.
        Ju mer medvetet vi inser och accepterar den ofrånkomliga smärtsamma sidan av att vara människa desto tydligare börjar en upplevelse av förbundenhet med medmänniskan att växa fram och djupna. Detta tenderar att ske 'mitt i' i det egna mötet med de smärtsamma känslor av existentiell utsatthet och ensamhet som då också från och till kommer att finnas i vårt upplevelsefokus. När människan för en stund med full kraft och skärpa förmår se och acceptera denna mörka grund för sin existens börjar upplevelserna av existentiell ensamhet och utsatthet att transformeras på ett paradoxalt sätt.
        Mitt i den mörka och tragiska ram kring vårt människovarande som den smärtsamma sidan av existensvillkoren på ett obevekligt sätt tycks skapa, öppnas ett källsprång av ljus och värme. Ur accepterandet av denna negativa sida växer det fram en djupgående och omskapande erfarenhet av att på ett helt nytt sätt bindas samman med alla andra människor.
        Återstoden av detta kapitel ägnas till största delen åt att försöka beskriva något av denna gåtfulla transformerande existenserfarenhet och den 'existentiella dynamik' som tycks utgöra dess grund. Men jag ska börja i en annan ända.

3. Flykten undan den existentiella särskildheten.

Med en sida av oss har vi en stark benägenhet att blunda för den smärtsamma sidan av våra existensvillkor och därmed också förneka den existentiella utsatthet och ensamhet som utgör en oupplöslig del av att vara människa. När vi flyr kommer vi att skapa mängder av föreställningar och illusioner vars innebörd är att på olika sätt dölja och förneka denna ofrånkomliga sida av våra existensvillkor.
        Vi kan ty oss till läror som gör anspråk på att ha tillgång till sanningen med stort S. Vi kan fly genom att lägga skulden för den ensamhet och utsatthet vi upplever på samhället och slåss för utopiska gemenskapsvisioner. Vi kan linda in våra liv i drömmen om den Stora Kärleken som ska sudda ut våra upplevelser av utsatthet och ensamhet. Vi kan anklaga vår livspartner för den särskildhet vi upplever. Vi kan försöka tränga undan våra diffusa känslor av ensamhet och utsatthet genom att jaga orgiastiska sammansmältningsupplevelser av det ena eller andra slaget. Vi kan ty oss till mat- och hälsofilosofier som utlovar hälsa och ungdomlighet. Vi kan intala oss att våra tidiga livsomständigheter och de skeenden som format oss på ett avsiktligt och medvetet sätt är tillrättalagda för just mig av en högre makt eller att de är uttryck för en minutiös kosmisk ordning. Vi kan hävda att vi är bestämda av yttre orsaker och därför i grund och botten inte ansvariga för våra val, handlingar och icke-val. Vi kan skapa eller ty oss till religiösa, politiska eller filosofiska läror som förnekar våra existensvillkor på ett eller annat sätt.

Mycket talar för att vår starka benägenhet att försöka blunda för den ofrånkomliga smärtsamma sidan av våra existensvillkor har ställt till med mycket elände genom historien. Det finns goda skäl att fråga sig om inte en viktig grund för de mörkaste inslagen i 1900-talets blodiga historia i Europa just är många människors försök att förneka den existentiella ensamhet och utsatthet som är förbunden med att vara människa.
        Ett centralt ideologiskt fundament i den kommunistiska visionen var drömmen om den Stora Goda Gemenskapen. Ju starkare en sådan vision hakar fast i den sida hos oss som försöker blunda för vår existentiellt ensamma och utsatta tillvaro desto 'bättre' blir förutsättningarna för att ett syndabockstänkande ska kunna få fäste i vårt medvetande. Ju starkare denna fasthakning mellan vision och flykt är desto rymligare blir samvetet i förhållande till de människor som vi menar försvårar och förhindrar förverkligandet av det Goda Samhället.
        Det fanns även en stark gemenskapsvision inom nazismen men som där byggde på nationen och rasen.
        Jag tror att en viktig förutsättning för framväxten av såväl Gulagarkipelagen som nazismens förintelseläger, 1900-talets stora blödande sår, var att båda dessa ideologier, på lite olika sätt, i så stor utsträckning hakade i människors benägenhet att förneka den smärtsamma sidan av våra existensvillkor. (4)
        1900-talets historia om de kommunistiska samhällenas uppgång och fall har på ett konkret och plågsamt sätt visat den mörka och farliga baksidan av visionen om det Goda Samhället. När den 'goda visionen' blir inordnad i en ideologi som på ett eller annat sätt förnekar den ensamhet, utsatthet och tvetydighet som är oupplösligt förbunden med våra grundläggande existensvillkor och detta förnekande börjar få samhälleligt genomslag börjar också den Goda Visionen att föda fram ett monster ur sitt sköte. När det vuxit till sig över en viss gräns får det en destruktiv makt och kraft som är oerhört svår att stoppa.

4. Särskildhet och transcendens.

Om en människa lyckas ta sig igenom de ofta plågsamma och skrämmande känslor det innebär att på allvar börja bli medveten om och acceptera den smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor kommer det efterhand att öppnas ett helt nytt perspektiv på tillvaron.
        Hon börjar förstå att dessa existensvillkor är något som inte bara gäller för henne utan är en belägenhet som hon delar med alla människor. Den växande insikten om att det finns grundläggande existensvillkor som varje människa måste möta och brottas med utgör grogrunden för en djupnande känsla av samhörighet med andra människor som är bortom det personligt särskiljande. Den är oberoende av 'ytan' av åsikter, gillanden eller avvisanden, oberoende av såväl personliga som kulturella drag och egenheter etc och, inte minst viktigt, oberoende av om människor förnekar eller accepterar dessa gemensamma existensvillkor.
        I kampen med att allt mer ta till sig och acceptera den utsatthet, ensamhet och tvetydighet som är oupplösligt förbunden med att vara människa och som under lång tid kan vara präglat av mörka färger och toner, kan hon plötsligt en dag bli medveten om att hon har börjat se sina medmänniskor ur ett helt nytt perspektiv.
        Hon blir varse en ny sorts medkänsla som hon aldrig känt eller varit medveten om förut. En sida är en överraskande självklar grundkänsla av värme i förhållande till alla de 'medvarelser' som på mer eller mindre lyckade eller misslyckade sätt försöker komma tillrätta med detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.
        Med en ovan och växande känsla av smärtsam förbundenhet börjar hon se hur en del människor i sitt undflyende trasslar till sina liv, skapar illusioner, gör sig olyckliga, ställer till elände för sig själv och andra. Hon kan se hur andra med vånda bit för bit tar till sig insikten om den utsatthet och smärta som är oupplösligt förbunden med att vara människa. Utifrån sina egna konkreta erfareheter är hon väl medveten om att detta kan vara mycket plågsamt. Hon vet också att denna smärta är något oundvikligt. Hon börjar också ana att om en människa bär på tunga och mörka barndomsbördor är denna process så mycket svårare. Hon kan därför känna en djup medkänsla inför en annan människas kamp med existensvillkorens bistra realiteter som är helt utan sentimentalitet. Hon vet att hon inte kan utkämpa denna kamp i en annan människas ställe. Samtidigt kan hon känna en djup önskan att bistå i de begränsade avseenden som hon kan. Hon vet att varje försök att släta över en människas smärta i denna kamp är att svika. Från sina egna erfarenheter och kriser vet hon däremot att den varma närvaron och det orädda lyssnandet från en människa som har kommit en bit på vägen i accepterandet av människolivets utsatta och tragiska sida ibland kan vara till hjälp.
        En dag kommer hon med stor sannolikhet att upptäcka hur den djupnande medkänsla i förhållande till medmänniskan som föds ur detta perspektiv plötsligt med en märklig kraft och intensitet börjar omsluta henne själv och hennes egen kanske svåra brottning med tillvaron. Plötsligt riktas den djupa medkänslans smärtblandade ömhet och värme mot den egna bräckligheten; mot de egna svårigheterna och tillkortakommandena; mot den egna utsattheten och litenheten; mot de storslagna drömmar och förhoppningar som har krymt eller grusats; mot inslagen av av flykt, nederlag, feghet och skuld i den egna livshistorien; mot de egna famlande försöken att komma tillrätta med sitt personliga liv. Ett nytt ljus har på allvar börjat att lysa upp hennes tillvaro.

5. Ömhetens och medkänslans blick.

En människas erfarenhet av hur hon genom de smärtsamma upplevelserna av sin egen existentiella utsatthet intensivt och ovillkorligt binds samman med andra människor i en djup känsla av kärlek, förbundenhet och medkänsla kan bli genomgripande och omvälvande. Världen börjar på allvar befolkas av medmänniskor, bröder och systrar i denna märkliga, förunderliga och utsatta tillvaro. Denna känsla sträcks också ut mot de döda. Människor som har avslutat sin livskamp börjar på ett nytt och överrraskande sätt bli närvarande i hennes existens genom att spåren de efterlämnat i form av berättelser, föremål, legender, ideér, konstverk och texter förvandlas till vittnesbörd om konkreta människors försök att möta och komma tillrätta med människolivets gåtfullhet och utsatthet. Såväl det förryckta, förfärliga och tragiska som det tidlöst bärande i dessa vittnesbörd börjar få en poetisk skimmer som på olika sätt talar om människan.
        Hon har på ett oväntat och överraskande sätt fått förmågan att se andra människor genom en ömhetens och medkänslans blick som samtidigt omsluter hennes egen existens. Vid de tillfällen när denna blick tar över och behärskar 'synfältet' lever hon i en tillvaro där värme och kärlek omsluter människolivets utsatthet och förgänglighet. Den famnar också på ett gåtfullt sätt människans existens från historiens gryning till tidens ände med alla döda och alla ännu inte födda.
        Handlingar och förhållningssätt som förut kanske knappt ens varit tänkbara kan plötsligt bli möjliga. Händelser och erfarenheter i det förflutna som har upplevts som meningslösa och plågsamma kan överraskande framstå som meningsfulla och ibland även som nödvändiga länkar i den kedja av händelser och erfarenheter som möjliggjort denna omvälvande förändring av livsperspektivet. Plötsligt är det möjligt att på ett mera djupgående sätt försonas såväl med personliga olyckor och förluster som med den utsatthet och smärta som är oupplösligt förbunden med våra 'skapelsegivna' livsomständigheter. Livet och skapelsen kan på ett grundläggande plan upplevas som något gott trots att man är fullt medveten om den tragik och de förfärligheter som också ryms.
        När denna djupgående perspektivförändring inträffar i en människas liv kommer hon att uppleva att det händer oberoende av hennes vilja och handlande. Grundupplevelsen är att detta nya och omvälvande livsperspektiv har kommit henne till del utanför hennes kontroll, att det är något som givets henne, att det är en storslagen och oförskylld gåva, en skänk från livet, från tillvaron, från ovan, från Gud. Oavsett vilken språk- och föreställningsvärld hon lever i är denna erfarenhet därför förbunden med djupa känslor av tacksamhet.
        Att det händer att den kroppsliga, tidsbundna, förgängliga stoftvarelsen människan blir genuint älskande på ett sätt som sträcker sig utanför de personliga banden och relationerna - även om det inträffar sällan och oftast kanske bara för korta stunder - framstår för mina ögon som det största och mest gåtfulla undret i skapelsen. Varje gång det händer att ömhetens och medkänslans blick öppnas i en människa är ett mirakel. Jag har kommit att tro att kristendomens födelse är knutet till starka och livsomvälvande erfarenheter av detta mirakel.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet tycks det som att den djupa ömheten och medkänslan, den gränsöverskridande kärleken, föds fram, blir till, skapas, ur det mörker och den smärta som tar form i en växande medvetenhet om människovarandets ofrånkomliga existentiella ram av utsatthet, ensamhet, tvetydighet och tillfälligheter.

Ovanstående kan sammanfattas i en metafor. Den smärtsamma sidan av våra existensvillkor utgör tillvarons mörka mylla. Människans djupaste möjligheter - gudafröet, buddhafröet, kristusfröet - måste omslutas av denna mylla för att kunna gro. Först behövs en viss tid i jordens mörker för att fröet ska spricka och börja sända ut sina groddtrådar uppåt och nedåt. Växandets första fas sker i mörker. En dag bryter den första grodden genom markytan. Plötsligt finns det ljus och färg. Ett under har inträffat. Ändå är det bara början på den hisnande utvecklingen till en blomma eller ett fullvuxet träd. För att växandet ska kunna fortsätta måste rötterna finnas kvar i myllan och alltmer breda ut sina rottrådar i underjordens mörker.

Erfarenheten av hur den utsatta och smärtsamma sidan av våra existensvillkor blir den paradoxala grunden för en relationsskapande och gränsöverskridande kvalitet kallas här för en transformerande existenserfarenhet. Det är en i existentiell mening religiös erfarenhet. Precis som den existentiella sorgeparadoxen och genombrottserfarenheter som diskuterades i föregående kapitel kan även denna karakteriseras som en transcendenserfarenhet. Den kan vara mer eller mindre genomgripande. Det kan vara frågan om svårgripbara erfarenheter som närmast har karaktären av intuitiva aningar, men som lämnar avtryck som på ett eller annat sätt handlar om en upplevelse av fördjupad förbundenhet med medmänniskan. Den mera koncentrerade och genomgripande erfarenhet som jag har försökt beskriva, har sannolikt oftast sin upprinnelse i en räcka av mera svårfångade erfarenheter under många år, där förhållandet till våra gemensamma existensvillkor har bearbetats i varierande grad. Främst utifrån egna erfarenheter men också med stöd av bilder, tankar och berättelser från litteratur, konst, film, filosofi och religion. Vad som då händer är att denna räcka av personliga erfarenheter och kulturellt förmedlade bilder och berättelser plötsligt och oväntat löper samman och 'sammanfattas'. Vad som utlöser ett sådant skeende är i princip helt oförutsägbart.

6. Erfarenhet, vision och kallelse.

När människan börjar acceptera den ofrånkomliga smärtsamma sidan i våra gemensamma mänskliga existensvillkor börjar hon etablera något nytt i relationen till sina medmänniskor. Den personliga och avståndsskapande särskildheten överskrides eller upphäves på ett paradoxalt sätt. En livsomdanande och relationsskapande transcendent kvalitet börjar ta form och få kraft i hennes existens just genom själva accepterandet av den negativa sidan i de skapelsegivna existensvillkor som utgör en ofrånkomliga del av ramen för allas våra liv.
        Om en människa en gång med full kraft och skärpa har sett sig själv och sina medmänniskor genom denna ömhetens och medkänslans blick är hennes liv på ett grundläggande sätt förändrat. Det gäller även om mötet med vardagens prövningar, konflikter, rädslor, inre gränser etc kan göra att hon för veckor, månader och år förlorar förmågan att 'se' med denna 'blick'. Det är som att denna upplevelse skapar en bild, gör ett avtryck i hennes inre värld, som det är nästan omöjligt att helt utplåna.
        En konsekvens av att se sig själv och sina 'medvarelser' genom ömhetens och medkänslans blick är att det skapas mer eller mindre visionära och fantasieggande bilder av hur annorlunda världen och den globala kulturen skulle vara om varje vuxen människa på jorden hade tillgång till denna 'blick'. Eller åtminstone för en stund någon gång i sitt tidiga vuxenliv fick se sig själv, sina medmänniskor, världen och mänsklighetens historia med denna 'blick'.
        Som en självklar del av denna erfarenhet föds en djup önskan att varje människa skulle få se sig själv, sina medmänniskor och världen genom denna ömhetens och medkänslans blick. Det är helt enkelt en aspekt av erfarenhetens inre natur. Det innebär i sin tur att det föds någon form av strävan efter att försöka förstå något av de omständigheter som har öppnat denna 'blick' i det egna livet eftersom det tycks vara en förutsättning för att kanske i någon liten mån kunna bidra till att den kan öppnas hos andra.
        Om en människa kommer till en punkt där hon tycker sig förstå något av detta kommer det också att formas en stark upplevelse av att ha fått 'ett pund att förvalta', att hon efter bästa förmåga måste ta ansvar för denna förståelse i handling. En personlig kallelse har tagit form.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår de olika följdaspekter av ömhetens och medkänslans blick som har berörts som invävda i dess natur. Diskussionen av dessa följdaspekter fördjupas i kapitel 5, "Kristusseende och kallelse". Då med en nära referens till centrala berättelser, begrepp och teman i kristen trostradition.

7. Transcendenserfarenheter och tolkning.

Erfarenheten av att få människovarandet genomlyst av denna ömhetens och medkänslans blick är frågan om vad som tidigare kallats en universell erfarenhetskategori. (5) Det innebär bland annat att en människas möjlighet att erfara hur denna transcendenta kvalitet tar form och blir en verksam kraft i hennes liv är oberoende av vilken sekulär eller religiös livstolkning hon omfattar. Det spelar ingen roll om hon är kristen eller ateist, jude eller muslim etc. Dess relationsskapande och livsomdanande kraft är oberoende av hur hon tolkar och förstår dess kosmologiska grund eller om hon helt lämnar den frågan därhän. Att tolka den som ett uttryck för en av människan oberoende transcendent verklighet eller kraft - t.ex. i termer av en personligt handlande, älskande Gud som bryter in i människans existens med sin kärlek - är bara ett möjligt sätt att förstå denna erfarenhet.
        Däremot kan en kulturell tradition - religiös eller sekulär - stödja eller försvåra den process av insikt och accepterande av våra existensvillkor som utgör grunden för att ömhetens och medkänslans blick ska konstitueras och börja bli en verksam del av en människas liv.
        Av de människor i dagens kultur som har haft erfarenheter av hur denna transcendenta kvalitet tagit form i deras liv gissar jag att det övervägande flertalet inte reflekterar över det i termer av religiös erfarenhet. Kanske har man överhuvudtaget svårt att ge ord åt denna erfarenhet samtidigt som man ändå 'lever i' dess verkningar. Det är i så fall ett av uttrycken för den speciella övergångssituation som präglar folkflertalets förhållande till det religiösa språket i dagens västerländska kultur och som bidragit till att viktiga områden av mänsklig erfarenhet blivit utan ett fungerande gemensamt språk. Denna språksituation har övergripande diskuterats i kapitel 1, "Livssyn, språk och religiositet".

Begreppet transcendens har en central betydelse i all mera etablerad offentlig diskussion om religiositet, tro och andligt liv. Det gäller synen på 'upplevelser av transcendens' och förklaringar av 'det transcendenta'. Begreppet har även använts i kapitel 2, "Ansvar och flykt", utan närmre diskussion. Eftersom det får delvis olika betydelse eller betoning om det kopplas till ett teistiskt-metafysiskt synsätt respektive ett existentiellt finns det anledning att ta upp en kort diskussion om dess innebörd.
        Den existentiella synen på transcendenserfarenheter förutsätter inte existensen av en självständig transcendent verklighet som finns oberoende av den enskilda människan och den människoskapade kulturella världen. I ett teistiskt-metafysisk synsätt menar man att grunden och förutsättningen för transcendenserfarenheter är existensen av en av människan oberoende transcendent verklighet, t.ex. en personlig gud eller ett allomfattande högre medvetande. (6)
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet innebär en upplevelse av transcendens att de särskiljande gränserna i förhållande till andra människor och kulturer, i förhållande till livet och skapelsen överskrides eller upplöses. Den vanliga självcentreringen bryts upp och sätts ur spel. Det är erfarenheter som rymmer upplevelser av att vara varmt innesluten i skapelsen, att hela tillvaron är ett hem som omsluter min bräckliga existens; att vara intensivt och villkorslöst förbunden med alla människor, av djup samhörighet med allt levande, av att vara inordnad i en räcka av liv och död där de människor vars livskamp är avslutad blir en del av min existens. Det är upplevelser som på ett eller annat sätt också innesluter såväl det egna personliga livsödet med dess prövningar som den egna personen med dess bräcklighet, svek och tillkortakommanden.
        Jag har här diskuterat att accepterandet av den smärtsamma sidan av våra ofrånkomliga existensvillkor kan utgöra grunden för etablerandet av en transcendent kvalitet i människans liv.
        Upplevelser av transcendens kan också ta form när andra typer av inre gränser och barriärer i form av bundenhet, beroenden och rädslor av ett eller annat skäl genombrytes. Det kan gälla vårt beroende av social erkänsla och att vara speciella och den med detta ihopkopplade rädslan för att bli ensamma, missförstådda och utstötta. Det kan gälla vår bundenhet till vissa bestämda uppfattningar om livet och tillvaron och den oftast omedvetna rädslan att den ska brista och slunga ut oss i kaos. Våra föreställningar om betydelsen av fysisk hälsa och ett långt liv och dess frånsida av rädsla för sjukdom och död är ytterligare ett exempel.
        Att överskrida de gränser som konstitueras av denna typ av beroenden, bundenhet och rädslor är inte något som vi bestämmer över med viljan. Transcendenserfarenheter är inte något som vi kan kontrollera och 'avkräva' tillvaron. Det är i någon mening frågan om gåtfulla skeenden som inträffar utifrån en inre dynamik som vi aldrig kan få viljemässig kontroll över. Det kan t.ex. hända i samband med allvarliga livskriser, i en människas ångestladdade kamp för att följa sitt samvete och hjärta i en svår situation trots att det innebär allvarliga personliga risker, i smärtsamma livsskeenden som tvingar oss att inse och acceptera plågsamma existensvillkor vars realitet vi ditintills lyckats hålla ifrån oss, i mötet med livshotande sjukdom, i meditation, i det intensiva mötet med en annan människa, vid upplevelser av omedelbart dödshot, i det nakna och plågsamma mötet med egna svek och nederlag eller till synes helt frikopplat från varje sådan typ av yttre omständighet.
        Vad som i föregående kapitel har diskuterats i termer av genombrottserfarenheter [K2:I.2ff] och den existentiella sorgeparadoxen [K2:I.3.ff] är exempel på denna typ av transcendenserfarenheter.
        Utifrån en teistisk-metafysisk, 'hinsidig', bortomvärldslig tolkning menar man att transcendenserfarenheterna har sin grund i att en människa har överskridit den materiella och fysiska tillvarons gränser och gått in i eller kommit i kontakt med en icke-kroppslig, bortomvärldslig tillvarodimension. Det kan handla om att i ett förändrat medvetandetillstånd träda in i en annan verklighet; att via bön eller meditation komma i direkt kontakt med Gud; att via döden gå in i en speciell hinsidesvärld. Transcendensupplevelser tolkas ofta som att den Gud man tror på har sträckt sig ut till den enskilda människan och gett henne livsuppgifter, kunskap, uppenbarelser etc.
        Från ett teistiskt-metafysikt tolkningsperspektiv menar man att existensen av en gudomlig - bortommänsklig, en av människan oberoende transcendent verklighet - utgör en nödvändig förutsättning för upplevelser av transcendens. Existensen av denna andra verklighet blir också förklaringen till dessa upplevelser. Dessa teistisk-metafysiska förklaringar får en central ställning i detta tolkningsperspektiv.
        Jag menar alltså att skillnaden mellan en teistisk-metafysisk respektive existentiell syn på transcendensupplevelser varken gäller deras existens, deras centrala upplevelsekärna eller synen att de kan ha en livsomdanande betydelse. Båda perspektiven är också överens om att de säger något djupt väsentligt om den verklighet som vi människor utgör en del av. Skillnaderna gäller i stället (1) uppfattningen om vad de säger om verkligheten och därmed vilken typ av förklaringar man vill ge dessa upplevelser och (2) vilken tyngd och betydelse man vill ge dessa förklaringar i sin föreställningsvärld.
        I dessa avseenden hävdar jag att skillnaderna mellan teistisk-metafysiska respektive existentiella tolkningar av transcendenserfarenheterna är djupa och viktiga. (7)
        Efter denna lilla begreppsdiskussion är det dags att återvända till huvudtemat för detta kapitel.

8. Förnekelse kontra accepterande.

Så länge vi vägrar att 'lyssna' till de insikter om människolivets utsatta och smärtsamma sida som hela tiden 'talar' ur våra konkreta livserfarenheter binds vi på ett individuellt sätt till dessa upplevelser. Vi kommer då att uppfatta de känslor av ensamhet och utsatthet som hela tiden 'flödar ur' dessa villkor som exklusivt gällande oss själva. Detta bygger obevekligt upp en grundstämning av avstånd och främlingskap i förhållande till andra människor.
        Från en position där flyktmöjligheterna ännu inte är uttömda och vi vägrar att acceptera det ovillkorliga i den smärtsamma sidan av våra existensvillkor finns dessa ändå ständigt närvarande som en hotfull och förföljande skugga. Så länge vi försöker blunda och skärma av oss från dessa bistra existentiella realiteter ser denna skugga ut som döden, som den totala meningslösheten, som våldets och kärlekslöshetens moder, som nihilism och intighet.
        Om vi förhåller oss existensutforskande, dvs ärligt försöker förstå vad det innebär att vara människa, kommer vi efterhand att bli allt tydligare medveten om den speciella utsatthet, ensamhet och tvetydighet som är oupplösligt förbunden med att vara människa. I denna hållning tenderar de särskiljande gränserna i förhållande till andra människor att börja mjukas upp och bli allt mer genomskinliga samtidigt som varje annan människa allt tydligare blir en avgränsad egen person som på ett unikt och personligt sätt brottas med människovarandets ofrånkomliga grundvillkor.
        Från det allt mer fördjupade accepterandets punkter kommer den ofrånkomliga smärtsamma sidan av våra existensvillkor i stället att alltmer uppfattas som livets och växandets oundgängliga mylla, som medkänslans och den gränsöverskridande kärlekens födelseplats, som ödmjukhetens och öppenhetens källsprång.
        Som människor har vi ofta en djup längtan efter att upphäva och överskrida upplevelserna av särskildhet och ensamhet. Ett av våra problem är att vi ofta har en så stark oreflekterad tendens att försöka göra detta genom att blunda för den speciella särskildhet och ensamhet som är förbunden med att vara människa.
        Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är denna flyktstrategi dömd att misslyckas. Den leder obönhörligen till ett ständigt illusionsskapande som tenderar att ge upphov till olika former av elände och olycklighet. Det är en grundhållning som hela tiden ger näring åt dova känslor av främlingskap, isolering och tomhet, känslor som vi sedan i sin tur ofta försöker hålla ifrån oss genom att blunda med än större energi. Det tenderar att bli en olycklig spiral där dessa mörka känslor växer sig allt starkare och där det följaktligen krävs allt mer energi att försöka hålla dem borta från medvetandet. En grundton av ångestladdad desperation i förhållande till livet tenderar att växa sig allt starkare.
        Att acceptera den utsatthet, ensamhet och tvetydighet som är förbunden med att vara en varelse medveten om sin egen existens, innebär inte att vi måste tycka om eller älska dessa omständigheter. Det handlar om att erkänna att den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är en realitet. Sedan kan vi, om vi så vill, tycka att dessa villkor är hemska, motbjudande och förfärliga.
        Denna insiktsprocess behöver inte vara tydligt begreppsligt formulerad. Förmodligen kan den i stor utsträckning ha en intuitiv karaktär.

Ovanstående diskussion kan kort sammanfattas i två punkter:
        I ju högre grad vi förnekar den smärtsamma sidan av våra existensvillkor desto mer kommer vi att uppleva oss som åtskiljda och isär från andra människor på ett sätt som skapar avstånd, främlingskap och isolering.
        Ju tydligare vi inser och accepterar de utsatta och smärtsamma sidorna i att vara människa desto mer kommer vi att uppleva oss som unika och isär från andra människor på ett sätt som skapar närhet och bryter ner de avståndsskapande gränserna. (8)

9. Existensvillkorstesen.

Den centrala tesen i detta kapitel kan kallas existensvillkorstesen. På samma sätt som ansvarighetstesen som diskuterades i förgående kapitel har den en positiv och en negativ sida.
        Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: En villighet att förhålla oss existensutforskande - dvs att ärligt försöka utforska, förstå och erkänna den smärta, tvetydighet och utsatthet som är förbunden med att vara människa - är nödvändig för att medkänsla och kärlek ska kunna ta form i våra liv och utvecklas mot allt större kraft och bärighet. En existensutforskande hållning är också en förutsättning för att den speciella transcendenta kvalitet, som har sammanfattats i begreppet ömhetens och medkänslans blick, ska kunna ta form och börja utvecklas till en gränsöverskridande kraft i en människas liv. Möjligheten till dessa positiva konsekvenser är oberoende av om vi tror att det finns en personligt handlande Gud och ett liv efter döden eller ej.
        Den negativa sidan av existensvillkorstesen kan sammanfattas i följande påstående: I ju högre grad vi förhåller oss existensförnekande - dvs försöker blunda och skärma av oss från den smärtsamma sidan av våra existensvillkor - desto mer kommer en grundupplevelse av avskurenhet och främlingskap i förhållande till andra människor att breda ut sig i våra liv. Det innebär också att vi blockerar möjligheten för ömhetens och medkänslans blick att ta form. Dessa negativa konsekvenserna är lika allvarliga och djupgående oavsett om vi tror att det finns en personligt handlande Gud och ett liv efter döden eller ej.
      Existensvillkorstesen är central i det existensdynamiska betraktelsesättet. På det personliga planet uttrycker den en djup övertygelse. Men såväl i detta sammanhang som i alla andra är den personliga övertygelsen ett bräckligt och opålitligt kriterium för ett synsätts relevans och giltighet. På ett teoretiskt och filosofiskt plan är existensvillkorstesen frågan om ett antagande som måste granskas och kritiseras utifrån alla de empiriska, analytiska och erfarenhetsmässiga kunskapsmedel som står till buds.
        Jag vill här kort återknyta till diskussionen i föregående kapitel om två motstridiga krafter, vad som där har fått beteckningen den integrativa respektive tillbakahållande kraften [K2:III.2.ff]. Utifrån diskussionen i detta kapitel kan man tillfoga ytterligare karakteristika för dessa båda motstridiga krafter. Den integrativa kraften kan sägas forma en tendens i oss att etablera och fördjupa en existensutforskande hållning. Den tillbakahållande kraften kommer till uttryck som en tendens att förneka och blunda för den smärtsamma sidan av våra existensvillkor.
        Diskussionen i detta kapitel kan också på ett speciellt sätt knytas till vad som i föregående kapitel kallas sanningens röst. Här gäller det sanningen om våra gemensamma mänskliga existensvillkor. De bibliska orden "Sanningen ska göra Eder fria" får i detta sammanhang en speciell innebörd och lyster.
        Den existensutforskande hållning, vars huvudkonturer och dynamik jag har försökt synliggöra, utgör den andra grundkomponenten i vad som i introduktionen kallas delaktighetens livshållning. Ansvarighetens hållning som diskuterats i föregående kapitel utgör den första. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet kan vi inte genom vilja, önskningar eller manipulationer frambringa den typ av livsomdananande transcendenserfarenheter som har diskuterats i detta och föregående kapitel. T.ex. de som har diskuterats i termer av genombrottserfarenheter och den existentiella sorgeparadoxen i föregående kapitel och transformerande existenserfarenheter i detta. Det enda vi kan göra är att så ärligt som möjligt försöka leva i delaktighetens livshållning, som utifrån detta synsätt utgör den nödvändiga grunden för dessa erfarenheter. Där har dock den medvetna viljeinriktningen en central betydelse. Vad vi kan råka ut för av påfrestningar och 'gåvor' i denna livshållning rår vi däremot inte över.

10. Komplikationer.

Det finns en del problem och frågor kring existensvillkorstesen och den diskussion som har förts i detta kapitel.
        Att förhålla sig vad som här kallas 'existensutforskande' bidrar till att skapa en öppen eller snarare en 'öppnande' livsprocess. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet formar denna hållning en grund där det ärliga mötet med människolivets smärta och begränsningar tenderar att medföra successiva partiella insikter om våra gemensamma existensvillkor och där varje sådan insikt kan ge upphov till den form av transformerande existenserfarenheter som har beskrivits. Erfarenheten kan vara tydlig och genomgripande eller ha en mera svårgripbar karaktär. Varje sådan erfarenhet fördjupar såväl vår förmåga till kärlek och medkänsla som vår relation till livet och tillvaron.
        Detta innebär att själva bejakandet av en existensutforskande hållning är viktigare att hålla för ögonen än de omdanande erfarenheter och insikter som eventuellt och alltid på ett oförutsägbart sätt kan ta form i denna hållning.

En betydligt allvarligare komplikation gäller något helt annat. Jag har formulerat mig på ett sätt som tycks förutsätta att växande insikter om den ofrånkomliga smärtsamma sidan av våra existensvillkor i det närmaste på ett självklart sätt kommer att fördjupa en grundupplevelse förbundenhet med medmänniskan och i bästa fall så småningom öppna 'ömhetens och medkänslans blick'. Det enda jag egentligen har grund för att hävda är att denna positiva 'transformering' kan inträffa om människan förhåller sig existensutforskande. Det finns också skäl att ställa den obehagliga frågan om det finns risk för att motsatsen kan inträffa.
        Kan en påträngande insikt om den smärta och utsatthet som är oupplösligt förbunden med att var människa i stället bli en upplevelse som tömmer livet på mening och sammanhang och gör tillvaron tom, kall och ödslig? Vad avgör i så fall om dessa insikter ska bli ett meningsupplösande mörker eller ett 'kärlekens källsprång'? Eller finns den transformerande existenserfarenheten alltid längst in i det djupaste mörkret? Är det överhuvudtaget möjligt att utifrån vilja och beslutsamhet frivilligt möta ett mörker som vid vissa punkter tycks rymma total intighet?
        Om man tänker att den positiva transformerande kraften i dessa insikter alltid finns i det djupaste mörkret så väcker det i sin tur ett antal viktiga frågor. Kan vi fastna innan vi når den transformerande punkten i mörkrets innersta, så att upplevelsen av tomhet, meningslöshet och intighet blir förblivande och framstår som den ofrånkomliga sanningen om livet och människans situation? Vad är det i så fall som avgör om en människa fastnar 'på vägen' och en annan når 'mörkrets innersta' och därmed får tillgång till den transformerande kraften i de 'negativa existensinsikterna'?
        En sak som har berörts är att graden av mörker när det är som mörkast förmodligen kan variera ganska mycket från person till person. Ett viktigt skäl till denna skillnad som har diskuterats är arvet av en viss typ av mörka och ljusa erfarenheter från barndomen (se [2.,st.9-10]).
        Man kan också återknyta till begreppet 'persongrund' som har diskuteras i kapitel 2, "Ansvar och flykt" [K2:II.1.ff/II.6.ff]. Det är då rimligt att tänka sig att ju mer skadad persongrunden är desto intensivare och mer skrämmande kommer upplevelsen av mörker att vara vid de mest utsatta punkterna i denna existentiella insiktsprocess. Och vice versa!
        Ett centralt antagande i det existensdynamiska betraktelsesättet är att ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster bidrar till att stärka och utveckla persongrunden. Detta innebär i så fall också att om en människa lever i ansvarighetens hållning och ju längre tid hon har gjort detta, desto mindre katastrofalt och skrämmande kommer mörkret att vara när hon konfronteras med insikterna om den smärtsamma sidan av människolivets existensvillkor.
        Om det är möjligt att fastna i 'mörkret', vilket det sannolikt är, och då med förödande konsekvenser för hela livsupplevelsen väcks ytterligare frågor. Behöver vissa människor försvar som under en kortare eller längre del av sitt liv - kanske hela livet - hjälper henne att värja sig mot att öppet bli medveten om större eller mindre delar av människolivets ofrånkomliga utsatthet och smärta? Detta helt enkelt för att hon intuitivt anar att hon löper en allvarlig risk att fastna i detta livsförstörande mörker.
        Vad skiljer i så fall detta 'livsskyddande' försvar från den typ av 'livsurholkande' flykt som har diskuterats från olika utgångspunkter tidigare i detta kapitel?
        Vilka yttre livsomständigheter kan spela in för om våra konfrontationer med insikterna om människolivets ofrånkomliga skörhet och utsatthet, som vi oftast förr eller senare tvingas till vare sig vi vill eller inte, ska få en 'lycklig' eller 'olycklig' utgång?
        Betydelsen av insiktsfulla människor i ens närmsta omgivning har berörts. Om det sker när en människa har tillgång till en fungerande psykoterapeutisk relation är oddsen sannolikt mycket bättre. I ett religiöst sammanhang ökar sannolikheten för en 'lycklig utgång' om en människa har en personlig relation till en 'andlig lärare' eller själavårdare för vilken denna existentiella insiktsprocess är en viktig del såväl i det egna livet som i den förmedlade religiösa traditionen.
        Ytterligare en typ av omständighet som är viktiga att fästa ögonen på gäller vår 'kulturella livsmiljö'. Jag vill hävda att ju större mått av kunskap och insikter om denna problematik som finns invävda i kulturen desto bättre är förutsättningarna för att våra konfrontationer med denna sida av människovarandet ska få en 'lycklig utgång'. Det gäller dels måttet av insikter om våra gemensamma existensvillkor och den speciella typ av utsatthet, ensamhet och tvetydighet som är oupplösligt förbunden med att vara människa. Men det gäller också hur mycket insikter och kunskap det finns i det kulturella landskapet om de svårigheter och komplikationer som det kan innebära att ta till sig denna smärtsamma sida av att vara människa.
        När det gäller denna typ av insikter och kunskap i kulturen är det av central betydelse i vilken mån de genomtränger den kulturella väven. Det handlar om vilken utsträckning de finns närvarande i det vardagliga samtalet om livets villkor. Detta är i sin tur i hög grad beroende av med vilket mått av djup och insikt denna problematik gestaltas i film, poesi, litteratur, barn- och ungdomsböcker. Och då förstås inte bara i en avgränsad 'finkultur' utan i den breda kulturella väven.

Det är av stor betydelse att det i en kultur finns enskilda filosofer, psykologer, psykoterapeuter, präster, teologer med djupgående insikter och kunskap om denna existentiella problematik och som arbetar för att fördjupa dessa insikter. Men om det inte finns fungerande 'förmedlingsstrukturer' i samhället som får dessa insikter att tränga ut i den kulturella vävens yttersta trådar och påverka det vardagliga samtalet om livet säger detta kunnande ingenting väsentligt om den kulturella verklighet som gemene man har att försöka luta sig emot.

11. Transcendenserfarenheter och psykiska försvar.

I diskussionerna om transcendenserfarenheter i detta och föregående kapitel betonas deras positiva och livsomdanande betydelse. De beskrivs också främst utifrån deras karaktär av starka nuupplevelser. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet finns det en viktig komplikation som med ett psykodynamiskt språk kan formuleras i påståendet att transcendenserfarenheter tenderar att mjuka upp de psykiska försvaren.
        Detta innebär att transcendenserfarenheter kan leda till att obearbetade erfarenheter och känslor, t.ex. från barndomen, kommer närmre medvetandets yta och börja göra sig påminda i nuets tankar, konflikter, känslor och drömmar på ett tydligare och mer påträngande sätt än tidigare. Positivt tolkat innebär detta att obearbetade erfarenheter som står i vägen för vår personliga mognad och för att vi ska kunna bli mer näravarande och delaktiga i livet börjar pocka på uppmärksamhet och bearbetning. Men när detta sker medför det på kort sikt en oroligare känslovärld med större och mer dramatiska svängningar än tidigare. Det tenderar att medföra mer problem och konflikter i vardagslivet. Det kan leda till att relationer utvecklas och blir mer öppna och levande. Men det kan också medföra seperationer och att tidigare nära vänskapsrelationer glider ut i periferin.
        Utifrån diskussionen i föregående kapitel om två motstridiga krafter i vår inre värld, en integrativ respektive tillbakahållande kraft, kan ovanstående resonemang uttryckas i följande korta påstående: transcendenserfarenheter förstärker den integrativa kraften. Det innebär att de psykiska försvaren mjukas upp på grund av att den integrerande och självläkande kraften i psyket förstärks. Det medför en ökad kapacitet att konfronteras med de smärtsamma gränser, erfarenheter och minnen som står i vägen för en större närvaro och delaktighet i livet. Även om det är oförutsägbart vad som händer när de psykiska försvaren mjukas upp måste detta på ett övergripande sätt betraktas som en positivt skeende utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet.
        Det kan alltså hända att en transcendenserfarenhet sätter igång smärtsamma och svårhanterliga inre skeenden. Samtidigt innebär detta att det öppnas nya möjligheter att bearbeta och integrera obearbetade erfarenheter som förut kanske har varit omöjliga att rå på. Detta är inte frågan om en omedelbar konsekvens. Det är något som sannolikt vanligen sker på lite längre sikt. Det kan dröja veckor och månader innan denna uppmjukning av de psykiska försvaren börjar göra sig påmind.
        Även om denna ökade oro och instabilitet i den inre världen är en följd av att den självläkande kapaciteten har ökat kan man i ett sådant läge ha stor nytta av det professionella stödet i en psykoterapi. Vi är den första generationen människor som har möjlighet att få detta stöd.
        Sammantaget innebär detta att transcendenserfarenheter inte på något givet och enkelt sätt medför att vi blir mer lyckliga och harmoniska. Verkligheten tycks vara betydligt mer komplicerad och motsägelsefull.
        Denna syn på relationen mellan transcendenserfarenheter och psykiska försvar kan kallas tesen om transcendenserfarenheternas psykodynamiska komplikation. Denna tes utgör en viktig del av det existensdynamiska betraktelsesättet.

12. Existensvillkor och kultur.

Vi lever i en kultur som, precis som vi själva, är kluven i förhållande till denna existentiella grundproblematik. Mycket av de mera breda och populära idéerna och kulturyttringarna stödjer vår benägenhet att blunda och skärma av oss. Samtidigt är en stor del av nittonhundratalets främsta litteratur, poesi, film, konst och filosofi uttryck för ett viktigt och intensivt arbeta med att utforska och synliggöra den utsatta och smärtsamma sidan av våra existensvillkor. Utan denna viktiga sida i den moderna västerländska kulturen skulle tankeväven i denna bok omöjligen kunnat växa fram.
        Detta konstaterande lyfter fram och belyser ett viktigt faktum. Samtidigt som insikten och accepterandet av den smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor är en individuell personlig process är det också på mycket viktiga sätt frågan om en kulturell insikts- och kunskapsprocess. Jag har berört den moderna filosofins betydelse när det gäller att synliggöra språkets och tillvarotolkningens villkor, men också ansvarighetens. Psykologi, sociologi och psykodynamisk/analytisk erfarenhet och teori har bidragit till en fördjupad kunskap och förståelse för gemenskapens villkor och den psykologiska, sociala och kulturella sidan av arvets villkor. Naturvetenskapen har vidgat vår förståelse och medvetenhet om vad som ryms i den livsram som utgör naturens villkor och den biologiska delen av arvets villkor. Från gener och virus till istider och kollapsande stjärnor.
        Utan tillgången till erfarenheter, tankar, teorier och konstnärliga gestaltningar från andra människor, levande och döda, som på ett ärligt sätt har brottats med att försöka förstå vad som utgör människolivets egenart är vi mycket sämre rustade i vår personliga livskamp. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är stödet från dessa kulturella former av fundamental betydelse. Inte minst under tonårstidens vuxenblivande. Ju sämre rustade vi är som enskilda personer, t.ex. genom svårhanterliga och mörka barndomserfarenheter, desto viktigare är det med tillgången till kulturella 'stödstrukturer' som på ett insiktsfullt och medkännande sätt bär upp en tydlig och osentimental medvetenhet om den smärtsamma sidan av människolivets grundläggande existensvillkor. 

*

[Kapitel 4: Skrift, ande och kultur]