Varning för irrläror. Svar från Olofsson.(mars 2010)

Mail 2.

Svar från Olofsson till PP. Det skickades via funktionen "Svara alla" vilket innebar att samtliga som fått PP:s mail också fick Olofssons svar. Det innebar, förstod jag senare, att en kopia kom till samfundsledningen i Svenska Baptistsamfundet.

Onsdagen den 17 mars 2010

Bästa PP,

Allra först en rättelse. Jag höll ingen predikan i Elimkapellet, jag var inbjuden att hålla ett föredrag på en temakväll. Det innebär att det som sägs sätts in i en ram där det är öppet för diskussion och mer eller mindre tuffa ifrågasättanden. Och så var det i Elimkapellet. Det är viktigt. Rätt ska vara rätt.

När det är sagt måste jag säga ett tack för ditt fina vittnesbörd om hur du blev helad från ALS. Att det har hänt är fantastiskt och ett stort under och en stor gåva. Och jag glädjer mig verkligen å dina vägnar åt att den fruktansvärda nedbrytning av kroppens som ALS innebär bröts och ditt liv därmed fick fortsätta på ett normalt sätt. Och jag förstår också att det på ett genomgripande sätt påverkat ditt liv.

Jag ska som svar berätta om något som inträffade hösten 1969 och som på ett genomgripande sätt har påverkat och format mitt liv. Det är också ett vittnesbörd.

Teoremaupplevelsen

Först en liten bakgrund.
Jag och några vänner hade varit och sett den italienske regissören Pasolinis film "Teorema" på bio. Filmen handlar om en välbärgad medelklassfamilj som lever ytligt och trivialt. Det viktiga är prylar, utseende, pengar, status, hur andra ser på en. En ung man kommer på besök. Genom sitt sätt att vara, det är ödmjukt och utan åthävor och stora ord – börjar något märkligt att hända. Det ytliga och triviala börjar sakta spricka och krackelera. Successivt börjar det som är livets allvar och djup ta plats. Meningen, människans plats i världen, möjligheten att leva ärligt utan att blunda för svårigheter och komplikationer – och i detta människans möjlighet att växa i omsorg och medmänsklighet, att bli en genuint älskande varelse. Och att det bara är då som vi kan uppleva en djupare mening och livsglädje. Den enda i familjen som under filmens förlopp inte låter sig påverkas är pappan. Men filmen slutar som ett stort frågetecken – något har trots allt hänt med pappan, men vad lämnar filmen inget svar på.
När vi kom hem till det gamla omoderna hus med små enrumslägenheter där vi bodde så började vi ordna till en gemensam fika. Jag höll på att brygga te i mitt två kvadratmeter stora kök. En av kompisarna höll på att göra i ordning resten av fikat i sin lägenhet. Våra lägenhetsdörrar som gick direkt in i våra små kök stod öppna mot den gemensamma hallen.

Plötsligt är det som att tiden står still. Filmens slutscen, pappan som springer naken ut i ett ökenlandskap med händerna uppsträckta mot en brännande sol utspelar sig framför mina ögon i hallen genom den öppna köks- och lägenhetsdörren. Det är som en sorts dubbelexponering. Samtidigt fylls jag, köket och hallen av en stark omtumlande vision av vi alla bär på möjligheten att bli älskande varelser, att vi alla bär på ett kärleksfrö, ett Buddhafrö eller Kristusfrö och samtidigt den smärtsamma insikten och motbilden - att denna möjlighet vanligtvis blir inkapslad och ofta deformerad till oigenkännlighet på grund av att vi är så sårbara, sköra och rädda. Den nakna mannen som springer mot solen sammanfattar både den positiva visionen och den smärtsamma motbilden. Det är som att mannen rör sig, springer, mot en gräns där han antingen går under, brinner upp, förgörs - eller att hela hans inkapsling rämnar så att den älskande människan kommer fram och kan börja växa. Samtidigt är det som att det intensiva ljuset, solen, som mannen rör sig mot är fyllt av en försonande kärlek som omsluter mannen, pappan, hur det än går. Det är en kärlek som omfamnar det rädda och fega, sveken och nederlagen, hans längtan och spruckna drömmar. Det är som att detta ljus, denna kärlek, vet att allt det fega, rädda, destruktiva, mörka som så ofta underminerar och förstör våra liv är den smärtsamma frånsidan av Buddhafröets, Kristusfröets, längtan efter att gro och växa. Denna människa är samtidigt på ett paradoxalt sätt jag. Den försonande kärlek som omsluter mannen omsluter samtidigt mig med mina rädslor, feghet, tillkortakommanden, svårigheter, skuld med en sorts mjuk, ofrånkomlig och självklar kraft. Och samtidigt sträcker sig denna kärlek vidare ut mot alla människor som brottas med det svåra att vara människa. Levande och döda!

Jag reflekterade inte över denna upplevelse som speciell eller märklig. Den rymde snarare en känsla av självklarhet och - det låter konstigt - alldaglighet. Erfarenheten var inte utanför och bortom det vanliga vardagliga livet utan snarare alldeles mitt i. Den sammanfattade och tydliggjorde med överväldigande skärpa en sanning om människan och livet som jag bara tappat bort. Och i detta var jag inte särskild och märkvärdig. Detta blev i nästa ögonblick en sanning som alla människor bar på, men vanligtvis mer eller mindre inkapslad och omedveten på grund av nederlag, rädslor, skuld, ensamhet och all den elakhet, habegär, maktlystnad och destruktivitet som man i mörka stunder kan tycka att världen är full av.

Att få se mig själv och mina medmänniskor med de älskande och försonande ’ögon’ som av outgrundliga skäl tog form med en överväldigande kraft och skärpa har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Först bara i det enkla att det från den stunden har funnits en grundton av mening och hemhörighet i tillvaron som burit fram till dags datum i mötet med livets problem och svårigheter. Och en stark grundkänsla av förbundenhet med alla människor som på olika sätt och med mer eller mindre lyckade resultat brottas med människolivets gåta.
Det tog många år innan jag kunde berätta om denna starka vision av våra inneboende möjligheter som människor. Då fick den också så småningom en benämning: Teoremaupplevelsen.

Efter några år blev detta grundstenen i några konkreta idéer om ett projekt i ett bostadsområde som i någon liten mån skulle kunna öka sannolikheten för att få se sig själv och sina medmänniskor med dessa älskande och försonande ögon. Från den stund dessa ideér tog form var det som om jag hade fått ett viktigt pund att förvalta.
Detta har blivit en livsuppgift som lever och ställer anspråk på mig än i denna dag. Först detta konkreta projekt, sedan med nya förtecken och ramar som har förändrats rejält ett par gånger. Grundstenen i denna livsuppgift – det tog nog bortåt femton år innan jag lite i smyg för mig själv började säga "kallelse" - var att efter bästa förmåga bidra med skärvor som blivit synliga på min livsväg – genom ideér och handlingar - som jag trodde i någon liten mån kunde bidra till att hos andra människor öka sannolikheten för att få se sig själv och sina medmänniskor med dessa älskande och försonande ögon. Och hela tiden med en starkt gnistrande vision i bakgrunden. Tänk hur radikalt annorlunda världen skulle bli om alla människor, om så bara för en liten stund, fick se sig själva och sina medmänniskor genom dessa ögon.

Bästa PP, detta är mitt vittnesbörd! Jag förstår att det kan vara svårt att begripa och acceptera som något viktigt. Men det känns ändå viktigt att berätta.

Hur som helst, det har inneburit att jag blivit försvuren åt en stor, viktig och oerhört utmanande grundfråga: Vad kan stödja utveckling av vår förmåga till kärlek, omsorg, tillit? Vad kan stödja en fördjupning av grundupplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron? Vad kan stödja en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande? Vad kan öka sannolikheten för det ska kunna uppstå den sortens benådade stunder av förundran och livsglädje som får hela tillvaron att glimma och glittra i ett paradisiskt nu? Och tvärtom, vilka handlingar, ideér, läror, ideologier – sekulära eller religiösa - kan underminera förmågan till kärlek och omsorg, vad tenderar att fördjupa en grundupplevelse av meningslöshet och avskurenhet från livet, vad stödjer utvecklingen av de mörka och destruktiva möjligheter vi också bär på, vad kan få oss att fastna i avundsjuka, habegär, hat, hämndlystnad?
Engagemanget i dessa frågor och viljan att efter bästa förmåga försöka bidra till det som stödjer utvecklingen av vår förmåga till omsorg, ömhet, medkänsla har på ett helt avgörande sätt format mitt liv sedan dess.

Gudsbild

När detta hände hade jag på ett genomgripande och smärtsamt sätt tagit oåterkalleligt avsked från min barnatro som jag fått med mig från min baptistiska uppväxtmiljö. Därför dröjde det ända till 1990 innan jag på allvar började fundera över relationen mellan å ena sidan det jag upplevt och den kallelse som sedan kommit att prägla mitt liv och å andra sidan mitt kristna arv av bibliska berättelser, begrepp, riter, livsöden och vittnesbörd som jag fått med mig med modersmjölken. Innan dess var det tabu.

Den fribaptistiska miljö jag kommer från pratade mycket om en älskande och kärleksfull Gud. En egenhet i frikyrkovärlden var också att man inte trodde på eviga straff och att i den yttersta tiden skulle allt och alla inneslutas i Guds famn. Det var en av de läroavvikelser som gjorde att man uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Det är en vacker bild! Ett av min tidiga ungdoms starkaste och vackraste minne är när far en gång med intensiv glöd berättar om sin vision av den stora återlösningen. Med strålande ögon berättade han att han ser för sig hur djävulen träder fram inför Gud. Han erkänner sig besegrad och säger till Gud att han hade rätt och ber om förlåtelse för allt han ställt till med. Och Gud blir oerhört glad och sluter honom i sin stora famn och säger "Välkommen hem mitt barn".
Jag kan inte se denna scen för min inre blick utan att se det som far är omstrålad av ljus. Sannolikt har den bidragit till modet att ställa mig utanför och följa det som har framträtt som "mitt hjärtas väg". Det har också sannolikt bidragit till att skapa en lite speciell gudsbild i mig som varit viktig: Om Gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är förtal av Gud. Det räckte med att tänka på min på många sätt ofullkomliga predikantfar som Gud och domare för att varje tanke på ett plågsamt helvete och än mindre eviga straff skulle falla platt till marken och framstå som fullständigt orimlig.
Därför finns det också en annan stark bild. Om det är så att Gud finns och domen väntar kommer jag att med frimodighet och oräddhet att stå inför Guds ansikte när den stunder kommer. Denna Guds stora och enda angelägenhet är kärlekens, omsorgens, tillitens, medkänslans tillblivelse och växt i världen. Hur mycket eller lite vi har trott på hans existens – eller ett liv efter döden bryr han sig inte ett skvatt om. Hans dom bygger enbart på om vi efter bästa förmåga, utifrån det som varit oss givet av möjligheter, bördor och svårigheter, har gjort vårt bästa för att bejaka kärlekens, omsorgens, förnuftets, tillitens växt i oss själva och i våra medmänniskor – och i världen. I detta perspektiv är det just detta som bidrar till att bygga Guds rike. Hur märkvärdigt eller litet vårt bidrag är bryr han sig inte om, det avgörande är ’efter bästa förmåga utifrån det som varit oss givet’.

Jag är fullständigt trygg i att om denna stund kommer så kommer Gud att se att jag gjort så gott jag kunnat för att bidra till kärlekens växt i mig och andra utifrån det som varit mig givet. Och hans famn kommer att vara öppen med ett varmt "Välkommen hem mitt barn".
      Men sedan måste jag också tillägga att när de som inte klarat av att förvalta sitt pund, de som av rädsla och feghet satt sitt ljus under skäppan står inför Gud och tronen så kommer han att sorgset och medkännande skaka på sitt huvud och säga: "Kanske fick du en alltför svår uppgift. Jag vet att det är tungt och smärtsamt att leva med att man inte har vågat, att man varit för rädd och feg för att bidra med sin speciella skärva till Guds rike." Och så öppnar han sin famn och säger "Välkommen hem mitt barn".
      Det märkligaste är den sista delen i denna bild. Inför Gud och tronen och stundande dom står de som bidragit till att underminera förutsättningarna för kärlek, medkänsla, tillit; de som underblåst avundsjuka och girighet; de som bidragit till att sätta igång destruktiva och förfärliga skeenden genom att elda på rädsla, hat och hämndlystnad; de som utnyttjat och spelat på människors drömmar och längtan för att skaffa sig makt och pengar; de som med olika mått av hänsynslöshet gjort makt och rikedom till sitt stora livsmål; de som utan samvetsbetänkligheter trampat på de som varit svagare än en själv för att uppnå personliga vinningar; de som använt sin gudagivna begåvning för destruktiva syften; de som med listigt och förföriskt tal bidragit till underminera samvetets och hjärtats röster hos de människor som funnits inom deras räckvidd när dessa inte stämt överens med med de läror och ideologier som man förfäktat.
      Gud möter ögonen hos var och en med en blick fylld av bekymran och smärta och säger. "Ni har missat vad livet handlade om! Ni har på olika sätt förstört möjligheten att uppleva den djupa förundran och djupa livsglädje som livet rymde. Ni har inte bara undanhållit denna möjlighet för er själva, ni har i stället bidragit till att försvåra – eller förstöra – denna möjlighet för andra. Ni har låtit era liv sugas in i den tragiska livsprocess det innebär när hjärtat förhärdas allt mer och som ovillkorligen innebär förlust av mening, livsglädje, närhet, kärlek, tillit och som undergräver och förstör relationer och gemenskaper."
      Sedan säger Gud: "Mina barn, ni kan inte komma in i himlen nu. Men jag har inrättat en speciell avdelning där mina klokaste och bästa änglar och mina mest insiktsfulla medarbetare från jordelivet kommer att arbeta i skift. Dom vilar upp sig och hämtar kraft i himlen mellan arbetspassen. Målet är att ni efterhand fullt ut ska inse och förstå hur ni levt, ställt till det för andra och missat livets möjligheter och rikedom. När ni fullt ut förstår och med uppriktigt hjärta beklagar att ni inte förstått att livet och tillvaron bara kan framträda i sin gnistrande rikedom om man bejakar kärlekens tillblivelse i sig själv och andra, att man av bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande är ni på rätt spår. Då börjar ni närma er himlaporten. Det kommer att ta olika lång tid för er. Men mina medarbetare är duktiga och vi har evigheten på oss."
      Vad Gud vet men inte säger är att det kommer att komma en punkt för var och en när insikterna blir så starka och smärtsamma att de kommer att börja böna och be att få leva om sina jordeliv för att hjälpa andra och på så sätt gottgöra – och samtidigt få del av den rikedom dom missade. Då är himmelens portar öppna för dessa hans förut förlorade barn.

Vi kan på olika sätt använda de bibliska bilderna. Det här är ett sätt att konkretisera den syn på de yttersta frågorna om dom och straff som jag är uppvuxen med i fribaptistsamfundet. Och jag kan säga att jag tycker det skulle vara oerhört skönt om det är såhär. Då finns det en andra chans.
      Jag kan bara av hela mitt hjärta hoppas att det är så, att Gud och domen väntar på andra sidan döden. Men jag tror inte det. Och då blir det plötsligt mycket allvarligare!!
      Det är oerhört sorgligt och tragiskt med varje människoliv som fastnar i den livsprocess där hjärtats förhärdelse fått övertaget. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet. Oftast är en viktig grundorsak kränkningar, svek, oseddhet, brist på omsorg och kärlek i barndomen, att det sköra och längtande i oss har utnyttjats och manipulerats. Den delen av våra liv väljer vi inte, rår vi inte över. Med den bakgrunden är det större chans att sedan förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa - hakar i det rädda och sköra, hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from - börjar trycka undan och förneka det som samvetets, hjärtats och sanningens röster inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.
     Utifrån den syn på människans möjligheter och svårigheter som med sådan kraft tagit form i mig och mitt liv så är inte ett endaste människoliv värt att gå om intet.

Bästa PP, man kan säga att min tro har två grundbultar. Den första är att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande och att denna kvalitet i bästa fall kan utvecklas till sådan styrka att vi i utsatta och smärtsamma konfliktsituationer får kraft att utmana och gå emot våra djupaste behov och beroenden. Vår rädsla för ensamhet och utanförskap, vår rädsla att förlora vänner och tillhörighet, vår rädsla att framstå som udda töntar – och ytterst vår rädsla för döden. I utvecklingen och fördjupningen av denna tro har Jesus funnits med som en oerhört stark bild i detta att han hade kraften och modet att följa sin kallelse till dess yttersta konsekvens – förnedring och plågsam död.
      Den andra grundbulten är en djup övertygelse om att förutsättningen för att grundkvaliteter som mening och upplevelse av hemhörighet i tillvaron ska kunna växa och fördjupas, för att våra viktigaste relationer ska kunna växa i närhet och djup och inte minst för att våra liv i benådade ögonblick ska kunna glimma till i den sorts djup förundran och livsglädje där hela tillvaron blir som en varm älskande famn – är att vi bejakar denna möjlighet. Hur vi förklarar och ger ord åt denna möjlighet är utan betydelse, den kan också vara intuitiv och utanför ordens värld.
      Det viktigaste i detta är inte hur stark vår tro är eller hur långt vi har kommit. Det viktiga är – för att använda en mera poetisk bild - att vi har så mycket tro att den livsprocess som handlar om hjärtats öppnande har övertaget visavi den livsprocess som handlar om hjärtats förhärdelse. Jag tror också att det gör all skillnad vilken process som har övertaget i våra liv.
      Med denna tro - som jag kommit att kalla 'existentiell tro' - som själva grunden är min stora angelägenhet att efter bästa förmåga försöka bejaka kärlekens, omsorgens, medkänslans tillblivelse och växt i mig själv och bidra med mina skärvor för att stödja andra i detta. Jag hoppas och vill tro att detta också är grunden i ditt engagemang. I så fall är vi trots stora olikheter i synsätt på samma livsspår.

Jag har under många år drömt om en gemenskap där denna tro utgör själva fundamentet. Men det ska jag inte fördjupa mig i här.

Om du skulle råka vara nyfiken på hur personliga erfarenheter kan bidra till att forma en tolkning av passionsdramat – kristlig eller okristlig – så rekommenderar jag artikeln "Kristus är uppstånden!". Den publicerades i Svensk Kyrkotidning våren 1998 och finns på Internet. Webbadress: www.existentiell-tro.net/ku/21olofs.htm. De personliga erfarenheter som utgör grunden för tolkningen finns inte med i artikeln. Delar av dom finns däremot med i detta brev.
Jag har några gånger nämnt betydelsen av hur vi förhåller oss till samvetets och hjärtats röster. Om du skulle vara nyfiken på en mera genomarbetad analys av detta rekommenderar jag "Ansvar och flykt" (texten utgör kapitel 2 i boken "Existentiell livssyn – kristen tro?"). Webbadress: www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel2.htm.

Bäste PP. Först blev jag mest arg och ledsen för ditt andra mail. Nu måste jag säga tack. När ditt fina vittnesbörd om hur du blivit helad från ALS parades med ditt andra trista mail som handlar om att du vill bidra till att mota ’fan i grind’ och varna för det som försiggår i Norrtälje baptistförsamling så blev det nödvändigt att försöka svara. Och då blev det viktigt att försöka svara så öppet och ärligt som möjligt, med ett vittnesbörd som grund. Och det innebär att jag tvingas att försöka säga något om vad jag står för visavi den kristna tro och den syn på Bibeln som du ger uttryck för. För några år sedan skulle det känts så hopplöst att jag inte ens hade försökt. Men min tilltro till språket och orden har rört sig ytterligare ett steg framåt. Nu är det ett läge där det känns både nyttigt och viktigt för mig att gå i ordentligt svaromål. Det är lite som att jag också skriver till de personer i min barndoms baptistvärld som förmedlat en värme och omsorg som varit viktig för mig men där avståndet i ordens värld efterhand blev helt oöverstigligt. Det har tagit mig nästan ett helt liv att hitta ord som, åtminstone fläckvis, känns som att de kan överbrygga det som under många år kändes fullständigt oöverbryggbart. Ska det vara meningsfullt att ta till orda kring dessa svåra och känsliga saker kring kristen tro måste jag tro på ordets kraft. Och då tro att orden i bästa fall kan överbrygga i stället för att bara fördjupa avståndet som det så lätt blir när det är känsligt och svårt. I detta perspektiv är det också storslaget och modigt av Norrtälje baptistförsamling att bjuda in mig och tala. Det har värmt på ett alldeles speciellt sätt.

Detta mail har blivit något sorts predikan – och en ganska lång sådan. Jag räknar inte med att du ska förstå fullt ut. Men jag har en liten förhoppning om att du ska ana och beröras av något som gör att du blir mer försiktig och eftertänksam med hur du bedömer och dömer och använder dina ord.

Med önskningar om allt gott!
Carl Gustaf Olofsson
ansvarig för webbplatsen Språk, tro och religion
www.existentiell-tro.net

Mail 3.

Svar från PP. Det var enbart skickat till Olofsson. Det kom på onsdagkvällen några timmar efter att ovanstående långa mail var skickat.

Bäste Carl Gustaf Olofsson!

Tack för Ditt mejl - dock alltför långt att ens orka med att börja på. - Du behöver inte försvara Dig.

Jag vill endast hävda att det är meningslöst att diskutera Ordet. Det är också ett hopplöst företag att utöva själavård i Jesu Kristi namn om vi själva inte tror och kan förmedla att det finns en Gud som har uppväckt Jesus från det döda. Att t.ex. kommendera ut andemakter ur besatta människor, är endast möjligt då vi med den helige andes hjälp beordrar, t.ex. "självmordsdemoner" att lämna människan. (..... se anm nedan ...................................)

Din tro har jag full respekt för. Om jag vore föreståndare i en församling skulle självklart Du får vara med, men aldrig släppas upp i talarstolen. Vår uppgift som kristna är att med Evangeliet till hjälp, hjälpa människor till inre helande, som kan åtföljas av kroppsliga helanden. Nu vet jag att kroppsliga helanden sker i andra sammanhang än kristna, men aldrig ett andligt helande i samklang med Evangelierna.

Jag önskar Dig allt gott och hoppas Du skall ha det bra.

Mvh
PP

anm. I stycket inom parantes ger PP uppgifter som är att betrakta som konfidentiella, därför är de borttagna.

Mail 4.

Svar från Olofsson till PP. Ett stycke nedan är i stor utsträckning en upprepning av ett av de avslutande styckena i mitt första långa mail. Att det blev upprepat var utifrån en förhoppning om att det skulle bli läst av PP i detta kortare mail.
Trots att PP:s senaste mail enbart var skickat till mig tyckte jag att vårt fortsatta mailutbyte var av intresse för de som varit med från början. Därför skickades det till samtliga på den ursprungliga grupplistan som då även fick PP:s svar till mig.

Torsdagen den 18 mars 2010.

Hej igen PP,

Det är klart att jag blir ledsen och rycker lite uppgivet på axlarna inför din deklaration att mitt svar var för långt för att du skulle orka läsa det. Jag erkänner att det var ett väldigt långt svar. Men å andra sidan, för en läskunnig man i sin bästa ålder och som jag förmodar utan mentala handikapp (dyslexi etc), är sex sidor inte orimligt långt om det gäller angelägna och viktiga saker. Men om det är så att man inte vill då är det ju på ett annat sätt. Då är det som det är.

Om tanken med 'diskussion' är att det är två stycken som försöka övertyga den andra om att dennes ståndpunkten är fel och min rätt så uppstår ofta känslan av att 'det är meningslöst att diskutera'. Och där är jag i så fall helt ense med dig. Sedan finns det mera öppna och ödmjuka diskussioner där perspektiven kan vidgas och fördjupas för alla inblandade. Där kan man ibland gemensamt blir en aning klokare för att alla ärligt vågar dela med sig av sina erfarenheter och övertygelser utan att på ett slutgiltigt och definitivt sätt slå fast att man har tillgång till den definitiva sanningen. Sedan finns det samtal som mer bygger på vittnesbörd och livsberättelser. Att ta del av andras berättelser om det som varit svårt och smärtsamt, det som kanske brutit skeenden av förnedring, nederlag och hopplöshet och öppnat livet, om stunder där livet oförklarligt börjat skimra och glittra och det bara känns fantastiskt att leva – är för mig alltid spännande och berikande. Om man stänger sina öron och ögon för vittnesbörd och livsberättelser som inte riktigt stämmer med alla delar i den egna livstolkningen är det ett sätt att begränsa och stänga inne sitt liv.

Om nu inte din avsikt var att göra mig ledsen och osäker kan jag trösta dig med att detta med att formulera sig i brevformen utifrån en högst konkret situation – i detta fall mitt föredrag i Elimkapellet och ditt varningsmail - och med en tydlig mottagare har sin alldeles egna logik. Så även om du inte läser vad jag skrivit i mitt långa brev till dig så har det varit väldigt värdefullt för mig att skriva. Så jag känner mig tacksam för att denna konkreta situation uppstått. För bara några år sedan skulle jag inte kunnat och inte ens försökt. Det har tagit mig nästan ett helt liv att hitta ord som, åtminstone fläckvis, känns som att de kan överbrygga det som under många år kändes fullständigt oöverbryggbart. När jag skriver till dig är det som att jag också skriver till de personer i min barndoms baptistvärld som förmedlat en värme och omsorg som varit viktig för mig men där avståndet i ordens värld efterhand blev helt oöverstigligt. De allra flesta är döda. Ska det vara meningsfullt att ta till orda kring dessa svåra och känsliga saker kring kristen tro måste jag tro att orden i bästa fall kan överbrygga i stället för att bara fördjupa avståndet som det så lätt blir kring dessa känsliga och svåra frågor. Och då är det inte för att proklamera vad som är den riktiga sanningen om kristen tro, utan för att berätta att såhär och såhär har det kristna arv som jag trodde var oåterkalleligt lämnat börjat glimma och fått mening och djup på ett sätt som överraskat och skakat om. Då vill man självklart också berätta för dom man är tack skyldig som traditionsförmedlare – i vid mening den svenska baptiströrelsen - även om man vet att det är stor risk att det kommer att mötas med misstro och oförståelse.

Du skriver generöst att jag inte behöver försvara mig. Det tycker inte jag heller. Men efter ditt varningsmail om de okristligheter som just gått av stapeln i Elimkapellet kändes det däremot påkallat att på något sätt försöka försvara Norrtälje baptistförsamling och deras mod att bjuda in mig och tala. När jag nu i efterhand, först idag, förstår att mailet primärt skickades till Svenska baptistsamfundet centralt så känns det än viktigare att jag la ner möda på att skriva ett ordentligt svar till dig. Jag fick för mig att mailet var till församlingen i Norrtälje. När jag skickade till dig så valde jag "svara alla" och då gick kopior till alla du skickat till och som jag trodde till Norrtäljeförsamlingen – men alltså i själva verket till Svenska baptistsamfundet. Sedan skickade jag även en kopia till min kontaktperson i församlingen eftersom jag tänkte att den mailaddress du använde kanske var till ett församlingskontor där det kan dröja dagar innan mail blir öppnade. Så genom mailkopiorna är de ansvariga i församlingen fullt informerad om vår brevväxling.
Som försvar av detta arrangemang visavi ditt varningsmail är texten till dig lika giltig även om du inte orkar läsa den. Det viktiga är att denna text har blivit skriven och nu finns och kan läsas av de som brottas med frågan om den här typen av arrangemang och diskussioner är rätt eller fel i ett inomkristet sammanhang.

Avslutningen på ditt mail värmer – att du har full respekt för min tro och att om du var föreståndare i en församling så skulle jag vara välkommen att vara med. Men att jag däremot skulle vara förbjuden att äntra talarstolen. Men du skulle få en hel del bryderier om gränsdragningen. Skulle jag få lov att, t.ex. i ett rundabordsarrangemang, berätta och vittna om viktiga saker som inträffat i mitt liv. Noll minuter, 5, 10, 30 – en timma? Skulle det vara okej att jag försökte göra andra medlemmar i församlingen nyfikna på de texter som med stor möda växt fram utifrån mina livserfarenheter och min livslånga brottning med mitt kristna arv?

Att äntra talarstolen i en föreningslokal, en församlingssal eller i ett missionshus för att tala och berätta är inget problem för mig mer än att det kan vara lite nervöst. Det gör jag gärna – och vill gärna! Att gå upp i predikstolen för att predika känner jag däremot stor tveksamhet inför. Att förkunna och lägga ut Ordet är maktpåliggande på ett alldeles speciellt sätt. Jag har predikat två gånger i mitt liv. Det hände 2005 i en Stockholmskyrka. Det var oerhört utmanande och väldigt stimulerande – och förvånande nog väldigt uppskattat av flera. Hade jag inte blivit tveksam och fått viss ruelse så hade det blivit fler gånger på samma ställe. Det känns lite som att det skulle behövas åtminstone fem personer av din kaliber - med din grundsyn på kristen tro - som tydligt och med vett och vilja bejakade och ställde sig bakom för att jag på förfrågan ska ställa mig i en predikstol igen. Sannolikheten att det ska hända är inte speciellt stor.

Med önskan om allt gott till dig,
Hälsningar
Carl Gustaf Olofsson
ansvarig för webbplatsen Språk, tro och religion - www.existentiell-tro.net
(Om tro och tvivel från ett existentiellt perspektiv
- www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel6.htm )

[bakgrundsbild]

[webbplatsens själ] [existentiell tro] [föredrag] [personalia] [prolog]

Har kristen tro en framtid? - artikel i tidskriften Vår Lösen 1996 vars analys fortsätter att var aktuell. Existentiell livssyn - kristen tro? - bok/titelsida
Budord för en modern tid - ett diskussionsmaterial
Artiklar/texter av Carl Gustaf Olofsson
Tema kristologi: Tron på den uppståndne Kristus
Gustafs videoblogg
Kunskapsfråga och vision
Newsmillkonto