Länk till webbplatsens förstasida Existentiell livssyn - kristen tro?          
av Carl Gustaf Olofsson  ©         
Original Publishing on Internet        
Språk & Existens, Stockholm, 1999     
Ebok, Alternaliv förlag, 2014    

      

 

 

 

 

Kan köpas eller lånas som ebok!  
Från den 20 januari 2014 finns boken som ebok. Den kan köpas hos de flesta nätbokhandlar (79 kr), t.ex Adlibris, eller lånas på bibliotek. Fråga så tar dom hem!
 
Se vidare blogg  Nr 56. "Existentiell livssyn - kristen tro?" finns att köpa och låna.

 

Kapitel 8

Kristendomens mörka skuggor

En analys av den speciella troslogik som gång på gång genom 
kristendomens historia gett upphov till förtryck, lidande och död

 

 

[bokens innehållsförteckning INH
[litteratur LI]
[person- och sakregister: hela boken RE - kapitel 8]
K1 K2 K3 K4 K5 K6 K7 K9
TI INT KP LI INH RE BEK
[sidantal Länk till slutet av kapitlet.

 

 

 

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

1. Den 'sanna trons' mörka skuggor.

På konsiliet vid Elvira i Spanien cirka år 300 beslöt den kristna kyrkan att rekommendera alla kristna att inskränka umgänget med judar (1). Grunden för den troslogik som ledde fram till detta beslut var att enligt kristen tro var det 'gamla förbundet' mellan Gud och judarna ersatt av det 'nya förbundet' mellan Gud och den kristna kyrkan. Judarna var enligt denna syn ett av Gud övergivet folk. Ersättningsteologi är en modern benämning för detta synsätt. För fornkyrkans ledande teologer var sedan steget inte långt till att dra slutsatsen att det därför var ett brott mot det nya förbundets krav att umgås med judarna som vanliga medmänniskor. Som god kristen borde man bistå Gud med att få judarna att inse att de var övergivna av Gud.
        Utifrån en konkret (bokstavstrogen, realistisk, teistisk-metafysisk) tolkning av Bibelns förkunnelse tenderar denna typ av resonemang att framstå, inte bara som logiskt fullt rimliga, utan dessutom som djupt kristliga. En sida av denna auktoritativa rekommendation var ju att man som ansvarskännande kristen borde försöka bidra till att rädda judarna undan den eviga fördömelse som var given utifrån detta tolkningsperspektiv så länge de framhärdade i sin förnekelse av Jesus som Kristus och Messias. Utifrån detta sätt att tolka kristen tro tycktes också evangeliernas förkunnelse otvetydig i detta. (2)
        När man senare började tolka judarnas lidanden i det kristna Europa dels som ett tecken på Guds onåd och dels som ett bevis för kristendomens sanning så fulländas den inre logiken. Detta sätt att se på förhållandet mellan kristendom och judendom har genom århundradena inte utgjort några chockerande och udda undantag. Det har snarare varit regel bland framstående teologer och kyrkoledare ända fram i vår tid. (3)
        Denna alltför vanliga troslogik inom kristenheten har varit en påtaglig och periodvis fasansfull realitet för judarna under två tusen år. (4)

Korståg, inkvisitionsdomstolar, kättarbål, långvariga frihetsberövanden eller landsförvisningar på grund av avvikelser från den 'rätta tron', bannbullor, bittra religionskrig mellan den kristna trons företrädare mm utgör, utöver den teologiskt grundade antijudiskheten, plågsamma och ofrånkomliga sidor av kristenhetens historia!
        När det gäller den svenska verkligheten kan det finnas skäl att hålla i minnet att den svenska lutherdomens starka tro på djävulen som en personligt handlande andemakt utgjorde en nödvändig förutsättning för de häxprocesser och häxbål som plågade Sverige under andra halvan av 1600-talet. Utan aktivt stöd från prästerskap och väl etablerad luthersk teologi hade dessa processer förmodligen aldrig kommit till stånd. (5)
        Mer närliggande är många prästers motstånd mot att lindra smärta vid förlossningar när den medicinska tekniken började göra detta möjligt i slutet på 1800-talet. Guds strafford till kvinnan efter syndafallet var klara och tydliga: "Jag ska låta dig utstå mycket vedermöda när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn." (1 Mos. 3:16). Att ge smärtlindring var ett brott mot Guds skapelseordning. (6)
        Utifrån samma grundsyn på Bibelns förkunnelse är det idag för många präster och kyrkoledare världen över oförenligt med Guds ord att acceptera att kvinnor utövar ämbetet som präster och biskopar. (7)

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

2. Den konkreta trons inre logik.

Många hävdar att dessa skuggsidor i kristenhetens historia bara är uttryck för förvrängningar av en sann och genuin kristen tro. Man kan till och med gå så långt som att mena att det egentligen inte har med kristen tro att göra. Jag ska här försöka visa att detta gäller en problematik mitt inne i centrum av kristen tro som fortfarande är teologiskt brännbar.
        Några citat från Matteusevangeliet kan hjälpa till att belysa problematiken. Jag har avsiktligt valt citat som enligt evangelisten är direkt utsagda av Jesus. (8)

 

  • (1). "Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ner i havets djup. Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!" (Matt.18:6-7).

  • (2). "Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort från mig, I förbannade, till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar." (Matt.25:41).

  • (3). "I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd." (Matt.10:34).

  • (4). "I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till inte annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna." (Matt.5:13).

  • (5). "Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter. Sannerligen säger jag eder: För Sodom och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden." (Matt.10:14-15).

  • (6). "Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar." (Matt.7:15).

  • (7). "Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden." (Matt.7:19).

  • (8). "Och frukten icke för dem som som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna." (Matt.10:28)

  • (9). "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar." (Matt.12:30).

  • (10)."Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan." (Matt.13:40-42).

 

Om man betraktar detta som autentiska ord av Jesus kan man t.ex fråga sig vad han menar med att vara andra till fall (citat 10)? Åtminstone två mycket olika betydelser är tydliga utifrån den existensdynamiska teologin.
        Om man menar att den sida av kristen tro som i kapitel 6 har kallats den existentiella utgör den kristna trons levande och bärande centrum får det en betydelse. I diskussionen av ondska [K2.I.7], men också i avsnittet om "Guds röst" och "frestarens" [K2.III.1] i kapitel 2 framträder med stor tydlighet en innebörd i att vara andra till fall. Att torgföra idéer, ideologier, läror, kristna såväl som icke-kristna, som försöker få oss att förneka samvetets, hjärtats och sanningens röster är utifrån den analys som görs där en en konkret och påtaglig innebörd i att vara andra till fall. Förförelse  är i detta perspektiv alltid, på ett eller annat sätt, frågan om läror och idéer som underminerar delaktighetens livshållning och den existentiella tro som utgör dess grund.
        Tolkas Bibelns texter bokstavligt utifrån ett teistiskt-metafysiskt grundperspektiv, vilket alltid innebär att man uppfattar den teistisk-metafysiska sidan i kristen tro som primär och överordnad visavi den existentiella, blir innebörden i att vara andra till fall mycket annorlunda.
        Att i det offentliga, t.ex. som präst eller biskop, öppet hävda att den existentiella sidan av kristen tro är dess centrum och den teistisk-metafysiska sidan är en förståelseform som är sekundär måste då ses som ett försök till förförelse. Den präst eller biskop som hävdar att förutsättningen för en öppen och levande gudsrelation är att vi som kristna följer samvetets, hjärtats och sanningens röster om det uppstår en konflikt mellan dessa och Bibelns bokstav är från detta perspektiv en förförare. Om människor med en bokstavlig tolkning av Bibelns auktoritet skulle låta sig påverkas till att uppfatta en sådan existentiell tolkning av kristen tro som ett giltigt och bärande uttryck för kristen tro är det otvetydigt en förkunnelse som är andra till fall. Den som sprider detta synsätt blir, från den bokstavliga synvinkeln, en människa som förför en av dessa små som tror på mig (citat 1). När det är någon med en auktoritativ ställning inom någon kyrklig gemenskap, en präst, biskop eller ärkebiskop, som bär upp detta synsätt blir reaktionerna starkare och domen hårdare från de som bär upp en bokstavlig bibelsyn. (9)
        Om man granskar den existensdynamiska tolkning av kristen tro som kommer till uttryck i denna bok är resultatet entydigt från detta 'bokstavliga' tolkningsperspektiv . Om författaren framhärdar i att sprida sin tolkning av kristen tro tills han dör är det utifrån en bokstavlig tolkning av ovanstående bibelcitat uppenbart att han tillhör de förbannade som på den yttersta dagen ska visas bort till den eviga elden som är tillredd åt Djävulen och hans änglar (citat 2) eller kastas i den brinnande ugnen där det ska vara gråt och tandagnisslan (citat 10). Åtminstone om någon låter sig påverkas av denna trostolkning.
        Dessa båda tolkningar av att vara andra till fall är väsensskiljda. Båda är fullt möjliga utifrån Nya testamentets förkunnelse! Att hävda att två så motstridiga tolkningar båda skulle vara uttryck för en autentisk kristendom är inte lätt. Kan båda vara kristna? Om man svara nej, hur avgör man vilken som är mest genuint och autentiskt kristen? Jag återkommer till denna fråga från ett mera övergripande perspektiv i kapitel 9 (6. Innehåller den kristna Bibeln två olika heliga skrifter?).

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

3. Makt och troskonflikter.

När kyrkan utöver sitt andliga inflytande också hade en stor institutionell makt kunde kyrkans ansvariga - präster, biskopar, teologer, påvar - hamna i svåra konfliktsituationer kring denna typ av frågor.
        Om en i kyrkans ögon uppenbarligen falsk lära fortsatte att spridas och ledde bort människor från den sanna tron - och som genom historien oftast också har uppfattades som den enda frälsande tron - kunde det få till följd att kanske hundratals eller tusentals människor som annars skulle ha tillhört de evigt saliga i stället skulle hamna i 'den eviga elden'. Här är det viktigt att komma ihåg att föreställningarna om eviga straff i helvetet har haft en stark ställning i under största delen av kristenhetens historia. (10) Hur skulle man förhålla sig till irrläror, heretiker och falska förkunnare, t.ex. som biskop med ansvar för kyrka och tro inom ett ganska stort geografiskt område?
        Skulle man bara låta de heretiker och rörelser som förkunnade något annat än kyrkans sanna tro får verka ostört och enbart lita till kraften i den egna förkunnelsen av den sanna och rätta tron? Men om man nu faktiskt hade makt att stoppa irrläran, kunde man då ta på sitt samvete att inte använda denna makt? Om man lät bli skulle det kanske medföra att hundratals och tusentals människor gick till spillo i den eviga fördömelsen? Var inte kyrkans makt given av Gud? Skulle de inte 'skriva dom' över sig själva och kyrkan genom att inte ingripa med fast hand?
        Men å andra sidan hade ju Jesus sagt att 'I skolen icke döma på det att I icke själv ska bliva dömda' (11). I saligprisningarna betonade han t.ex saktmodighet och fridsamhet som tydligt tycktes tala mot att ingripa med makt och kraft (12). Men om man såg till helheten i Jesu förkunnelse var det ganska mycket som tydde på att han i detta avsåg mer personliga synder och karaktärsdrag. I vad som just verkade vara lärofrågor och som gällde människans eviga väl uttryckte han sig på ett helt annat sätt. 'Den som icke är med mig, han är emot mig' (citat 9), 'Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat på elden' (citat 7), 'om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till inte annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.' (citat 4). Kunde man förstå Jesu ord om förförelsen och kvarnstenen (citat 1) och hans hårda domstal över 'dem som äro andra till fall' (citat 10) på något annat sätt än som en tydlig anvisning om hur man borde handla i denna situation. Och nog visade Jesus i avslutningsorden i liknelsen om den tillkommande konungen och punden - "Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig som konung över sig, fören dem hit och huggen ner dem här inför mig." (13) - att han inte var främmande för ett kraftfullt handlande gentemot trons fiender.
        Om man dessutom betänkte att Kristi kärlek var så stor att hans förlåtande famn var öppen in i människans sista andetag i jordelivet, tänk på rövaren på korset (14), borde man då inte som kristen även göra allt som stod i ens makt för att få irrläraren att ångra sig och be Kristus om förlåtelse? Då skulle ju hans själ räddas. Att tillfoga en annan människa svårt fysiskt lidande var ju obehagligt även om det var för att försöka rädda hans själ. Men var det inte mycket bättre än att ha hans eviga plågor i den brinnande elden på sitt samvete?
        "Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skola vederfaras barmhärtighet"!? Och liknelsen om den barmhärtige samariten? Men är inte just detta att göra allt, även sådant som var obehagligt för en själv, för att rädda en vilsen och annars tillspillogiven själ till den eviga saligheten den djupaste betydelsen av barmhärtighet? Och om man själv kom på så svåra avvägar att man drog dom över sig skulle man då inte önska att det fanns sanna och modiga kristna som hade kraften och viljan att göra allt för att rädda ens själ? Även gå så långt som att använda våld och tortyr? Jesu ord "Att allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem" kunde plötsligt börja tränga sig på från ett oväntat perspektiv.
        Detta är fruktansvärdas konfliktsituationer! Och de har sin upprinnelse i en tvetydighet och inre spänning i centrum av Jesu förkunnelse som den återges i evangelierna.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

4. Personlig fromhet och trons logik.

Genom kristenhetens historia är det många fromma och ärligt kristna människor som i mötet med vissa sorters konkreta problem och konflikter har tvingats gå i närkamp med dessa fruktansvärda trosfrågor. När jag försöker föreställa mig människors vånda och plåga i mötet med dessa ohyggliga frågor innan dom gjort har sina val blir resultatet numera för det mesta bara en stark tragisk medkänsla förbunden med rysningar och kalla kårar. Inte alltför sällan har dessa konflikter medfört att kristendomens mörka skuggsida har tagit konkret gestalt på den historiska scenen. Många av kyrkans makthavare har i dessa valsituationer sett det som viktigast att försöka minimera antalet förtappade på den yttersta dagen i stället för att minimera lidandet i denna härsidiga värld. Båda hållningarna har gott stöd i Nya testamentets förkunnelse. Kättarbål, inkvisitionsdomstolar som många gånger använde tortyr, häxprocesser, krig mot irrlärare är oåterkalleligt inristade i historien som tragiska minnesmärken över dessa val.
        Här ska man dock komma ihåg att de kristna som motstått den förföriska kraften i denna konkreta och bokstavliga troslogik inte på samma sätt har blivit synliga på den historiska scenen. Deras val har i större utsträckning handlat om icke-handlingar som skett i det fördolda. Att en maktägande kyrka också har fött fram karriärister och intrigerande maktmänniskor med rymliga samveten där tron mest har fungerat som nödvändig prydnad är en annan sak. Men att försöka hänvisa alla kristendomens mörka sidor till detta faktum är enligt min mening intellektuellt och teologiskt ohållbart.
        Att i teologisk reflektion kring kristen tro bagatellisera eller nonchalera dessa svåra troskonflikter är ett svek mot de många ofta djupt fromma kristna som genom historien har tvingats utkämpa svåra och smärtsamma strider med dessa frågor. Det är ett än större svek mot de många människor som har drabbats av detta och fått sina liv förstörda. (15)
        Idag är dessa ohyggliga troskonflikter försvunna från den kyrkliga verkligheten. Men det finns skäl att fråga i vilken utsträckning det beror på att kyrkan i sin teologi och bekännelse har gjort upp med de sidor i den traditionella trostolkningen som enligt min mening utgör förutsättningen för denna skuggsida i kristenhetens historia? Kanske är den enkla förklaringen att framväxten av det sekulära samhället har befriat kristenhetens ledare från makten över liv och frihet hos 'irrlärare' och motståndare till kristen tro. Därmed har de också befriats ifrån tvånget att penetrera sin tro utifrån de obehagliga och plågsamma trosfrågor som denna makt ibland har medfört. (16)

Det tycks som att det från kristendomens födelse har funnits ett svårdefinierbart spänningsförhållande mellan trons existentiella respektive teistisk-metafysiska sida. I mötet med vissa typer av konkreta konflikter har denna inre spänning haft en envis tendens att få trons helhet att börja spricka. Ibland har det lett till en utveckling och fördjupning av tron. Men alltför ofta har det medfört beslut och handlingar som har lett till förtryck, lidande och död.
        För kyrkans ledande skikt av påvar, biskopar och teologer tror jag att detta spänningsförhållande tidigt började ställa till problem och därmed också för kyrkan som institution. Det är frågan om situationer där man genom kravet på konkreta val och handlingar men också vad gäller ställningstaganden i lärofrågor, på ett eller annat sätt har tvingats visa om man uppfattar den existentiella sidan eller den teistisk-metafysiska som bärande centrum i kristen tro. När tyngdpunkten förläggs till den existentiella sidan uppstår en typ av troslogik. När den förläggs till den teistisk-metafisiska sidan formas en annan och mycket annorlunda troslogik.
        Vilket är viktigast? Att bidra till att minimera människors 'härsidiga' lidanden eller deras 'därsidiga'? Om man uppfattar tron på ett liv efter döden med evig salighet för de troende och evig fördömelse för de förtappade konkret och realistiskt blir det otvetydigt viktigast att försöka bidra till att minska det 'därsidiga' lidandet. Det tidsbegränsade lidandet i denna världen är i det närmaste försumbart om det sätts i relation till det 'därsidiga' som är evigt och utan slut.
        När det gäller konfliktsituationer och avgöranden som gäller ens eget djupaste väl och ve fungerar en konkret och bokstavlig tolkning av Bibelns förkunnelse ofta på ett produktivt sätt. En traditionell trostolkning - här definierad som en tro där den teistisk-metafysiska respektive existentiella sidan fungerar som en intim och till synes oupplöslig helhet - tycks genom historien ofta ha fungerat väl för ett personligt fromhetsliv.
        Om däremot troskonflikterna har handlat om att i någon sorts makthandlingar, personliga eller institutionella, påverka andra människors eviga väl och ve så tenderar det att formas en inre logik utifrån denna konkreta tro som leder djupt fel. Om den kristne då väljer att handla i enlighet med denna bokstavliga troslogik kommer hon också att bidra till att frammana kristendomens mörka skuggor. Inom den personliga livsdomänen eller på den samhälleliga scenen. Förutsättningen för denna destruktiva troslogik är alltid att den teistisk-metafysiska sidan i kristen tro uppfattas som primär och överordnad visavi den existentiella sidan. Att motstå den inre logiken i resonemang och argument som tycks uppstå inifrån centrum av Jesu förkunnelse när man i en konkret konfliktsituation väl har valt att betrakta de teistisk-metafysiska föreställningarna som centrum, är inte lätt så länge man tar sin tro på djupaste allvar.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

5. Den kristna kyrkans trovärdighet.

Även om de mörkaste sidorna i denna sida av kristen tro tillhör en svunnen epok fortsätter denna skuggsida att vara en realitet. I dag kan den drabba som förödmjukelser och kränkningar av en människas innersta hjärta, som utfrysning och försvårade arbetsomständigheter för den som präst eller på annat sätt arbetar inom den kyrkoorganiserade kristenheten.
        Om man som aktiv kristen, t.ex. som präst, börjar tycka att det angelägna och personlighetsomdanande i kristen tro får större tyngd och skärpa utifrån en tydligt formulerad existentiell trostolkning gör denna skugga att man tenderar att känna obehag och motstånd inför tanken att artikulera detta öppet.
        Jag tror också att denna skuggsida i kristen tro - och i Nya testamentets förkunnelse - verksamt bidrar till att det känns främmande för en stor grupp människor i dagens samhälle att vända sig till kyrkans företrädare i akuta krissituationer när man skulle behöva insiktsfull hjälp i vad som i kapitel 7 inordnas under begreppet själavårdfrågor (se kapitel 7, 5. Kyrkans kallelse, [5.,st.12]).
        Denna misstro finns kanske framför allt hos människor som ärligt kämpar för ett autentiskt och öppet förhållande till livet och samtidigt är relativt väl förtrogna med kristen tro, åtminstone dess utanverk. Man kan då intuitivt tycka sig ana en mörk sida i kristendomen som eventuellt kan provoceras fram och drabba de ömtåligaste sidorna av ens varelse om man skulle få för sig att söka personlig hjälp hos t.ex. en präst. Konsekvensen blir ett avstånd och en dunkel rädsla för den kristna trons representanter som sätts i rörelse just när man befinner sig i den utsatta och sköra livsbelägenhet som en kris alltid innebär. (17)
        Så länge den kristna kyrkan, här förstådd i vid mening, i bekännelse och officiell trostolkning inte på ett tydligt sätt gör upp med de sidor i kristen tradition som ger upphov till denna skuggsida är hon, enligt min mening, oförmögen att bistå med angelägen och viktig själavård för en allt större grupp människor i vårt samhälle. (18)
        Det dunkla hotet från kristendomens mörka skuggor som genom historien gång på gång har gett sig tillkänna skapar, såvitt jag förstår, fortfarande breda zoner av tystnad inom kristenheten. Denna skuggsida, oftast bara dunkelt anad, bidrar också till en välgrundad misstro från det stora flertalet av dagens människor gentemot kyrkan och dess företrädare. Så kommer det att förbli tills det finns tillräckligt många aktiva kristna som vägrar att längre låta sig tystas av den osäkerhet och rädsla dessa skuggor hela tiden skapar.

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

*

 

[Kapitel 9: Kultur, dialog och kristen tro]

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Noter till kapitel 8: Kristendomens mörka skuggor.

Hänvisningar. I hänvisningen till notens placering i texten gäller första siffran underrubrikens numrering och den andra vilket stycke, räknat från underrubriken. Sak samma för hänvisningarna i person- och sakregistret. Det innebär att hänvisningarna fungerar för en utskriven text, oavsett vilket utskriftsformat man har valt. För on-line-läsning spelar dessa hänvisningar ingen roll. Då är det bara att peka och klicka.

 

not 1. [1.,st.1]. Morton H. Narrowe: "Religiös antisemitism", artikel, Vår Lösen, nr 1, 1992.

not 2. [1.,st.2]. Evangeliernas förkunnelse och kristen antijudiskhet.
Avslutningsversen i Lukasevangeliets variant av berättelsen om konungen, tjänarna och punden (Luk.19:12-27) ger en stark bild av vad som händer de ovänner som inte erkänner konungen: "Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig som konung över sig, fören dem hit och huggen ner dem här inför mig.". Det är otvetydigt så att enligt evangelisten Lukas talar Jesus i denna liknelse om sig själv och gudsrikets upprättande. Definitionen av judendom är från en viss kristen synhorisont just 'de som inte har erkänt konungen', dvs de som inte har erkänt Jesus som Messias. Lägger man därtill Jesu ord i Matt.23:34-38, som är en mörk profetisk dom över judarna, finns det utifrån en bokstavlig tolkning gott bibliskt underlag för att med ett stort kristet allvar ställa frågan om ett vänskapligt vardagligt umgänge med judar är förenligt med att vara kristen. Det finns mer i Nya testamentets förkunnelse som kan användas som stöd för denna hållning gentemot det judiska samfundet. Detta var bara ett litet exempel för att visa att det är en reell teologisk problematik.
        Se också diskussionen om olika sorters bibelsyn i kapitel 9, 6.Innehåller Bibeln två olika heliga skrifter?. [TB][reg]

not 3. [1.,st.3]. Modern teologis begynnande
uppgörelse med det antijudiska arvet.

För en utomordentlig redovisning av det starka antijudiska inslaget i kristen teologi sedan urkyrkans tid se Åke Skoog: "Undervisning i förakt. Judar och judendom i kristen lärotradition." [extern] artikel, Vår Lösen, nr 1, 1992. Åke Skoog är präst och direktor vid Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
        Se också överrabbin Morton Narrowe: "Religiös antisemitism" och Krister Stendahl: "Juden Jesus och hans kristna efterföljare" i samma nummer av Vår Lösen som är ett temanummer kring kristendom och antisemitism. Krister Stendahl är biskop emeritus och professor i Nya testamentets exegetik.
        Se också webbplatsen Jewish-Christian Relations (ny länk 18.11.2003) på Internet med ett stort antal artiklar av judiska och kristna teologer. Där finns också en redovisning av den viktiga judisk-kristna dialog som utvecklats under de sista årtiondena. Såväl Vår Lösens temanummer som webbplatsen Jewish-Christian-Relations är ett av många uttryck för att det idag finns starka krafter inom den kyrkoorganiserade kristenheten och teologin som på allvar vill försöka göra upp med och bryta den antijudiskhet som varit ett stående inslag i kristendomen under två tusen år och som under 1900-talet har fått sina mest förfärande konsekvenser. Samtidigt ska man inte göra sig några illusioner. Det kommer att kräva oerhört mycket arbete av många människor under årtionden för att bryta udden av den sida i kristendomen som har fungerat - och fungerar - som mylla för den mörka antijudiska mytologi som är en av förutsättningarna för den västerländska antisemitismen.
        På webbplatsen Jewish-Christian-Relations finns en artikel av Krister Stendahl med rubriken "From God's Perspective We Are All Minorities" (ny länk 18.11.2003). Han tar där bland annat upp tre bibelcitat som ofta har använts som stöd för kristen exklusivitet och frondering mot judendomen. Det är också ord som fungerat som en del i den väv som burit den kristna antijudiskheten. Genom att sätta in dessa bibelord i det sammanhang som de formuleras visar han på ett övertygande sätt det missvisande och felaktiga i att använda dessa ord som grund för exklusivitet.
        Se också artikeln "Antisemitism: An Enduring Problem in Western Society" (ny länk 18.11.2003) av Alan T. Davies som mot bakgrund av några uppmärksammade antisemitiska rättsfall i Canada ger en kort exposé av den antijudiska och antisemitiska 'mytologins' utveckling från tiden före kristendomens födelse fram till vår tid. Även denna artikel finns på sajten Jewish-Christian-Relations. Alan T. Davies är präst i United Church of Canada och professor "in the Department for the Study of Religion at the University of Toronto, Canada". Den korta presentation av Davies som finns på sajten Jewish-Christian-Relations slutar: "Throughout his career Prof. Davies has struggled to bring a new understanding and respect for Judaism into Christian teaching and life. Besides writing books and numerous articles he has edited major collections of essays on antisemitism in history and faith."
        Kristen tro mitt i mångfalden av Sten Philipson, Libris, 1997, är ett viktigt försök att lägga grunden till en icke-exklusiv kristen teologi som bryter med den traditionella ersättningsteologin i förhållande till judendomen. Boken recenseras mycket positivt av överrabbin Morton Narrowe i Judisk Krönika nr 5/1998 (s.19). Narrowe fäster speciellt uppmärksamheten vid Philipsons brytning med ersättningsteologin och denna frågas grundläggande betydelse för relationen mellan judendom och kristendom. [TB][reg]

not 4. [1.,st.4]. Det kan här vara värt att påminna om den antijudiska skrift som Martin Luther skrev i slutet av sitt liv och som har kastat sin mörkaste skugga in i vårt århundrade. Denna skrift dammades av av den tyska nazismen och blev förmodligen verksamt bidragande till att största delen av den lutherska kyrkan i Tyskland villigt lät inordna sig under nazismen och den öppna antisemitismen. Luthers skrift från 1500-talet blev en av de kulturella länkar som möjliggjorde förintelsepolitikens framväxt.
        Även för Luther var judarnas djupa synd "deras ihärdiga förkastande av Guds uppenbarelse av sig själv i Kristus" (Roland H. Bainton, Luther, mannen som blev en epok, sid 338). [TB][reg]

not 5. [1.,st.6]. Se Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund, 1971. Se speciellt sid 90-112 och 314-323.
        Det är i detta sammanhang dock intressant att notera att det enligt Ankarloo var en präst, kaplanen Noraeus, i undersökningskommissionen i Stockholm som först började ifrågasätta undersöknings- och domsförfarandet. Urban Hiärne, som historiskt fått den största äran, började agera först sedan bland annat denna präst brutit isen. Se sid 204-211. Ankarloo skriver: "Bland de kritiska är i vart fall Noraeus, delvis också Chronander, tidigare ute" (än Urban Hiärne, min anm.) sid 211. [TB][reg]

not 6. [1.,st.7]. Denna uppgift har jag fått genom Vetandets Värld i P1 på radion (15-9-1993). Det var de båda religionsforskarna Britt Marie Näsström och Bibbi Sayer från Uppsala som talade om mötet mellan kristendom och hedendom i norden. [TB][reg]

not 7. [1.,st.sista]. Bibelsyn och kvinnornas plats i församlingen.
Paulus skriver: "Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig som lagen bjuder. Vilja de hava upplysningar om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?" (1 Kor.14:34-36). Om man lägger samman dessa ord med 1 Kor.11:1-16 så kan man kraftfullt hävda att det bibliska stödet för att säga nej till kvinnliga präster starkt och otvetydigt.
        Men man ska då vara medveten om att denna i ytlig mening bibeltrogna ståndpunkt förutsätter en speciell 'teistisk-metafysisk' syn på såväl Bibelns förkunnelse som innebörden i begreppet Guds Ord. Bibeln är i detta perspektiv oberoende av alla kultursammanhang och upphöjd över allt av mänsklig bräcklighet. Bibelns ord har kommit till genom en självständig, älskande, allvetande och av människan oberoende kosmisk makts, Guds, försorg. Att ifrågasätta giltigheten eller räckvidden i olika bibliska utsagor innebär att människan sätter sig över Gud, vilket är självförgudning och hädelse. (Se också diskussionen om bibelsyn i kapitel 9, 6.Innehåller Bibeln två olika heliga skrifter?.) [TB][reg]

not 8. [2.,st.2]. Jag använder här 1917 års Bibelöversättning eftersom det är den jag är uppvuxen med. [TB][reg]

not 9. [2.,st.16]. "Inget annat än evangelium!"
I inledningen till Nya vägar inom teologin berättar Sperna Weiland (s.5) om en stor kristen manifestation som just riktade sig mot de moderna teologier som på ett eller annat sätt bröt med eller ifrågasatte förhärskande teistisk-metafysiska trostolkningar. Den utspelades år 1966 i Dortmund och samlade runt 20 000 kristna. Manifestationens paroll var "Intet annat än evangelium!" och anspelade på Paulus ord i Galaterbrevet 1:6-9. Det är ett sammanhang där Paulus varnar för falska förkunnare och förbannar de som förkunnar ett annat evangelium än han själv.
        Att en sådan manifestation görs och samlar så många aktiva kristna är både intressant och tankeväckande. Det visar att denna problematik äger full giltighet i vår tid. Att denna existensfilosfiskt inspirerade moderna teologi praktiskt taget inte existerar i 1990-talets offentliga diskussionen kring kristen tro utanför teologiska seminarier och fackskrifter kan betyda två saker. Det ena är helt enkelt bristande djup och bärkraft. Det andra är att motståndarna till detta sätt att försöka tolka kristen tro genom kraftfullt agerande har lyckats marginalisera den och tränga undan den från det offentliga samtalet. [TB][reg]

not 10. [3.,st.2]. Augsburgska bekännelsen och eviga straff.
I den augsburska bekännelsen, de lutherska kyrkornas grundläggande bekännelsedokument, heter det i artikel XVII:
        "Vidare lära de, att Kristus skalla återkomma på den yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla de döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och ervärderlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
        De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut." (Se Lars Eckerdal och Per Erik Persson, "Confessio Fidei", Verbum, 1993).
       Det är av betydelse att notera att man inte nöjer sig med att slå fast att fördömelsen och pinan är utan återvändo. För att det inte ska råda någon som helst tvekan fördömes de som anse att straffen en gång ska få sitt slut. Det innebär t.ex. att det frireligiösa samfund där jag har mina rötter - fribaptistsamfundet, det enda svenska samfundet som inte trodde på eviga straff - också innesluts i fördömelsen. Den vision av den slutgiltiga återställelsen som min far en gång la fram med en kraft som gjorde ett outplånligt intryck på mitt unga sinne (återberättat i kapitel 5, not 19, st.8) är i detta perspektiv uttryck för irrlära som måste fördömas.
        I de två äldsta bekännelsetexterna, den apostoliska och den nicenska, finns det inget som talar om helvetet och eviga straff. I artikeln "Himmel och helvete" menar Örjan Lundqvist att kyrkofäder som Ireneaus, Origenes och Gregorius av Nyssa tog avstånd från helvetesläran (ingår i Carl-Henrik Grenholm (red), Kristen bekännelse idag) . Dessa föreställningar får enligt Lundqvist ett bekännelsemässigt genomslag först genom Augustinus och hans stora inflytande på kyrkans läroutveckling. I den athanasianska bekännelsen - först omnämnd i ett dokument från år 670 och vars tillkomsthistoria är höljd i dunkel - finns för första gången läran om de eviga straffen som en uttalad lärosats. Den athanasianska bekännelsen ingår i den romersk-katolska, de anglikanska och de lutherska kyrkornas bekännelseskrifter. (Se också Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, Kyrkans bekännelsefråga, s. 120-121)
        Vad gäller synen på läran om de eviga straffen i dagens kristenhet ger en religionspsykologisk undersökning av 100 pastorer i Svenska Missionsförbundet en liten fingervisning. 44% svarade 'ja' på frågan om de trodde på eviga straff. (Se Jan Sandström, "Finns det djävlar i paradiset. En enkätundersökning om SMF:s pastorers syn på livet efter detta.", 1991). Med tanke på att Missionsförbundet kanske är det teologiskt mest öppna samfundet i Sverige finns det inga skäl att tro att denna procentsats skulle vara nämnvärt mycket lägre bland präster och pastorer inom andra samfund, inklusive Svenska Kyrkan, snarast förmodligen högre.
        Om man i en sådan intervjuundersökning inte medvetet skiljer mellan å ena sidan konkreta  teistisk-metafysiska tolkningar av 'dubbel utgång' och eviga straff och å andra sidan vad som kan kallas existentiella tolkningar (t.ex. den typ av tolkning som formuleras i kapitel 5, 12. Jesu domsförkunnelse och frälsande tro.) utgår jag från att både intervjuare och intervjuade avser det första. Man skulle kunna säga att den 'aktuella språksituationen' är sådan att något annat inte är möjligt. 
        Se också diskussionen av nutida teologi och läran om eviga straff i kapitel 5, not 19. Även diskussionen kring Karl Barths syn på eskatologin och domen i samma kapitel, not 13 respektive not 16, har relevans för för att skapa en bild av de olika tolkningar av det kristna 'talet' om dom och eviga straff som finns i nutida kristenhet. [TB][reg]

not 11. [3.,st.4]. Matt.7:1-2.

not 12. [3.,st.4]. Matt.5:3-11.

not 13. [3.,st.4]. Dessa ord formuleras i Luk.19:27. Det är Lukasevangeliets variant av berättelsen om tjänarna och punden som avslutas på detta sätt.  Berättelsen börjar i vers 12. [TB][reg]

not 14. [3.,st.5]. Luk.23:39-43.

not 15. [4.,st.3]. Vad går gränsen för den nutida teologins ansvar?
En av nutidens främsta och mest ansedda teologer, Hans Küng, berör i sin tunna skrift Kristen trots allt (Libris, 1993 (tyskt original 1985)) den smärtsamma problematiken med kristendomens mörka sidor.
        I sista stycket på s.27 börjar Küng en uppräkning av tråkiga och inskränkta sidor som många förbinder med kyrkan och kristendomen. Han instämmer och betonar att han står på deras sida som formulerar dessa invändningar. Han nämner "livsfientlig, trångsynt moralism", "lagiskhet och opportunism, arrogans och intolerans som utmärker alltför många kyrkofunktionärer och teologer".
        I andra stycket s.28 övergår han till de mörka sidorna i kristendomens historia. "Inte heller förnekar jag på minsta sätt kristendomens misslyckande i historien. Jag har inte för avsikt att bortförklara kristendomens historia eller skyla över dess fel och brister. Jag syftar inte bara på judeförföljelser, korståg, kättar- och häxprocesser och religionskrig, utan också på rättegången mot Galilei och alla oräkneliga felaktiga domslut över idéer och människor - vetenskapsmän, filosofer och teologer. Jag tänker också på all kyrkans inblandning i vissa samhällssystem, regeringsbildningar och ideologier; alla tillkortakommanden i frågor som som rör slaveri, kvinnans ställning, klassamhällen och raser; alla de gånger kyrkan mer eller mindre ställt sig på makthavarnas sida mot de föraktade, förtrampade, förtryckta och utnyttjade i alla länder - religionen som ett opium för folket... På alla dessa områden är kritik, hård kritik, på sin plats."
        Genomgången av kristendomens mörka sidor är koncis, öppen, ärlig. Det känns inte som att Hans Küng försöker blunda för eller komma undan denna ofrånkomliga del av kristendomens historia. Men när han sedan fortsätter och ska redogöra för sin syn på denna mörka historiska verklighet blir det teologiskt mycket tunt. Med omedelbar fortsättning från ovan (första stycket s.29) skriver Küng: "Men jag ber er betänka: Är allt detta kristet? Såväl troende som icke-troende måste instämma i att det är "kristet" bara i en traditionell, ytlig, osann bemärkelse. Kristenheten kan förvisso inte avsvära sig ansvaret för vad som kallas "kristet". Men kristet i djupare, i sann och ursprunglig bemärkelse, är det inte. Det har inget att göra med den Kristus, vars namn de åberopar. På många sätt har det i stället att göra med just det som förde honom till korset. Det är i själva verket pseudokristet och antikristet." (Küngs markering.)
        Det tycks som att Nya testamentet och Jesu förkunnelse är helt entydig från Hans Küngs perspektiv. Den typ av bibelläsning med åtföljande svåra troskonflikter som har berörts här tycks helt ligga utanför Küngs fantasi och reflekterande förmåga som teolog. Utan någon analys avfärdar Hans Küng de mörka sidorna i kristendomens historia med att etikettera dem som pseudokristna och antikristna och genom att fastslå att "det har inget att göra med den Kristus, vars namn de åberopar". Genom att Hans Küng överhuvudtaget inte erkänner att mycket av de inslag i kyrkans historia han kallar pseudokristet och antikristet faktiskt kan växa fram som en inre konsekvens av ett visst ärligt kristet sätt att tolka Jesu förkunnelse, görs denna sida av kristendomen till något främmande. Därmed avsäger han sig också det teologiska ansvaret att med allvar och intellektuell skärpa reflektera över frågan hur det är möjligt att denna typ av mörka sidor gång på gång genom kristendomens tvåtusenåriga historia har kunnat ta form med stor kraft mitt i den kristna kyrkan. I denna viktiga fråga abdikerar Hans Küng som teolog.
        Den hållning till kristendomens mörka sidor som Hans Küng ger uttryck för är enligt min mening ett teologiskt svek. Den är ett svek mot såväl de kristna i nuet som alla de ärligt kristna igenom  historien som i mötet med svåra konfliktsituationer i ångest och vånda har brottats med innebörden i Nya testamentets förkunnelse och till slut gjort de val som Küng avfärdar som pseudokristna och antikristna. Men det är också ett svek mot alla de människor genom århundradena som fått sitt enda jordeliv mer eller mindre förstört på grund av denna mörka skuggsida inom kristendomen. Kyrkan och därmed teologerna har ett speciellt ansvar i förhållande till båda dessa grupper av människor som utifrån olika positioner och förtecken är offer för en viss sorts tolkning av Nya testamentets och Jesu förkunnelse. Det är ett av tecknen på kyrkans och teologins svaghet och marginalisering när denna upprättelse överlåts åt det sekulära samhällets historiker och skönlitterära författare. Samtidigt kan detta aldrig ersätta den upprättelse åt kristendomens offer som åligger kyrkan och teologin.
        Det allvarligaste med denna, enligt min mening icke-teologiska hållning till kristendomens mörka skuggsida, som inte bara gäller Hans Küng, utan snarast bör ses som representativ bland nutida teologer, är att teologin avhänder sig möjligheten att utveckla kraftfulla redskap som kan hjälpa människor i vår tid, som med andra och mindre anslående förtecken, håller på att snärjas in i denna speciella och förödande troslogik. 
        Det kan tyckas orättvist att låta just Hans Küng klä skott för denna problematik. Han är en viktig och nyskapande teolog som jag har stor respekt för och som visat både mod och stor integritet i konflikter med den katolska kyrkans läroämbete. Men det är en poäng att använda en så kunnig och framsynt teolog som Hans Küng för att belysa denna enligt min mening viktiga teologiska problematik.  [TB][reg]

not 16. [4.,st.4]. Moral utifrån strävanden efter rättvisa, godhet och frälsning?
Det kan finnas skäl att påminna om släktskapet mellan de kristna troskonflikter som analyseras här och de moraliska konflikter som många kommunister hamnade i efter revolutionen i Ryssland 1917 när de blev bärare av den institutionella makten. Förtecknen är annorlunda.
        Hur skulle man förhålla sig till de människor som var skeptiska, kritiska eller kanske till och med motståndare till det Goda Samhälle man var i färd med att bygga upp? Kunde man betrakta dem som fullvärdiga samhällsmedlemmar? Var det inte att bejaka och acceptera de destruktiva krafterna att låta dessa människor få påverka den 'goda utvecklingen' genom att utså tvivel och skepsis som kunde undergräva människor engagemang för den kommunistiska visionen om rättvisa och frihet? Om man lät dem hållas utan att ingripa skulle det ju kunna få till konsekvens att hela detta fantastiska projekt som gällde upprättelse och frihet från förtryck hos miljontals vanliga enkla människor gick om intet? Förverkade de inte genom sin kritiska och i grunden destruktiva hållning rätten till åsiktsfrihet, integritet och rättstrygghet? Kunde man som ansvarskännande socialist och kommunist i maktägande position ta på sitt samvete att låta motståndare kasta grus i den process som ju var begynnelsen till en helt ny epok av frihet och värdighet i mänsklighetens historia? Tänk om dessa krafter då lyckades omintetgöra denna historiens nya början? Skulle inte historiens dom bli obeveklig om man inte gjorde allt som stod i ens makt för att ge detta skeende sin optimala chans? Var det inte ens plikt och ansvar att med kraft och skärpa använda de institutionella maktmedel som historiens krafter hade ställt till ens förfogande?
        Det finns en inre logik i detta sätt att tänka som när det passerat en viss magisk gräns får det att framstå som moraliskt riktigt att gå hårt åt dem som framstår som motståndare till det goda och rättvisa samhälle man håller på att skapa. Att många ledande kommunister i Ryssland föll för frestelserna från denna den-goda-visionens inre logik bidrog till en nästan ofattbar brutalisering av hela samhället. (Se också diskussionen i kapitel 2 om 'frestarens röst' [K2:III.1.,st.8ff]) [TB][reg]

not 17. [5.,st.4]. I en intervjuundersökning i Bollebygdens församling visade det sig att 4% kunde tänka sig att vända sig till kyrkan om de behövde hjälp i en krissituation. Det stämmer väl med de aningar jag själv har om det mått av förtroende som människor känner i förhållande till kyrkan. Se Mats Johansson och Urban Olander, På rutinens brant, Nytt Liv, 1993. [TB][reg]

not 18. [5.,st.5]. I Befrielsen. Stora boken om kristen tro, Svenska Kyrkan och Verbum, 1993, finns inget som verksamt kan bidra till att återskapa förtroendet för kyrkan som själavårdande instans för de människor som en gång har stötts bort av den mer eller mindre tydligt anade skuggsidan i en traditionell förståelse av kristen tro. Den teistisk-metafysiska förståelseformen framstår som grundläggande och avgörande för kristen tro oavsett vad som i övrigt ryms i termer av tillit och förtröstan. Konsekvensen är att detta nutida och aktuella trosdokument, såvitt jag kan bedöma, inte heller förmår bidra till att detronisera den skuggsida i kristen tradition som har diskuterats här. [TB][reg]

 

*

 

 

pilned2.gif (1010 bytes) pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början

Person- och sakregister till
kapitel 8: Kristendomens mörka skuggor
.

Vad gäller metoden för hänvisningar se början av notdelen.

[Person- och sakregister för hela boken]

 

Ankarloo, Bengt [not 5]
antisemitism [not 3, not 4]
antijudiskhet [1.,st.1-4, not 2, not 3, not 4]
apostoliska trosbekännelsen [not 10][appendix2]
athanasianska bekännelsen [not 10][appendix3]
'att vara andra till fall' [2.,st.13-18]
Augsburska bekännelsen
  - eviga straff [not 10]
Augustinus
  - eviga straff [not 10]
Bainton, Roland H. [not 4]
Barth, Karl [not 10]
"Befrielsen. Stora boken om kristen tro"
  - själavård och trostolkning [not 18]
bibelsyn [not 7]
Davies, Alan T. [not 3]
den konkreta trons logik [2.ff]
   - visavi kyrkan som institutionell makt [3.ff]
Eckerdahl, Lars [not 10]
ersättningsteologi [1.,st.1, not 3]
eviga straff [3.,st.2, not 10]
fribaptistsamfundet [not 10]
Gerhardsson, Birger [not 10]
Gregorius av Nyssa [not 10]
Grenholm, Carl-Henrik [not 10]
Hiärne, Urban [not 5]
Ireneaus [not 10]
Johansson, Mats [not 17]
Jewish-Christian-Relations (med länkar) [not 3]
kommunism [not 16]
kvinnans plats i församlingen [not 7]
Küng, Hans
  - kristendomens mörka sidor [not 15]
Lundqvist, Örjan [not 10]
Luther, Martin
  - antijudiskhet [not 4]
makt och moraliska konflikter
  - med kristna förtecken [3.ff]
  - med kommunistiska förtecken [not 16]
Narrowe, Morton H. [not 1, not 3]
nicenska trosbekännelsen [not 10][appendix1]
Näsström, Britt Marie [not 6]
Olander, Urban [not 17]
Origenes [not 10]
Persson, Per Erik [not 10]
Philipson, Sten
  - om ersättningsteologin [not 3]
Sandström, Jan [not 10]
Sayer, Bibbi [not 6]
Skoog, Åke [not 3]
själavård [5.,st.3, not 18]
Sperna Weiland, Jan [not 9]
Stendahl, Krister [not 3]

 

[bakgrundsbild]

TI INT KP - K1 K2 K3 K4 K5 K6 K7 iK8 K9 - LI INH RE BEK
8.1 8.2 8.3 8.4 8.5 noter

[Litteratur]
[Person- och sakregister]
[Innehållsförteckning]
[Länkar med anknytning till boken]

[Existentiell livssyn - kristen tro? - titelsida (extern)]
[Språk, tro och religion - webbplatsens förstasida (extern)]
[Blogg Nr 56. "Existentiell livssyn - kristen tro?" finns nu att köpa och låna

pilupp2.gif (1020 bytes)Kapitlets början  [Kapitel 9: Kultur, dialog och kristen tro]